Gruppen med senshikrigare kom ut ur skogen i en ojämn formation. När ryttarna kom fram till den lilla allmänningen i Flodbyn höll de in sina hästar.
Ingenting rörde sig i byn. Skogens fåglar, som hade tystnat när de högljudda främlingarna dragit fram, började långsamt att sjunga igen i träden runt stugornas cirkel. Den lilla floden bakom byn, som samhället var uppkallat efter, porlade och kluckade bland stenarna. Ljudet kändes nästan onormalt högt i stillheten.
Ryttaren som red främst höll otåligt in sin häst och såg sig omkring på de tysta, till synes övergivna husen.
”Kikorier!” ropade han. ”Visa er! Vi vill ha mat och dryck och vi vill ha det nu!”
Skogen tycktes svälja hans röst. Han fick inget svar – allt som hördes var fåglarna och floden.
”Det finns ingen här, chui”, sa en av ryttarna. Chui var en titel som motsvarade löjtnant. Befälhavaren blängde på mannen som öppnat munnen. Han var trött och öm efter ritten. Dessutom började han bli allt argare på de där förbannade kikorierna, som antingen vägrade svara på tilltal eller hade flytt in i skogen vid första åsynen av honom och hans mannar. Det var hög tid att de ouppfostrade lantborna fick lära sig en läxa.
Han satt av på stela ben och tog några steg för att sträcka på sina trötta muskler. Att rida i de här bergstrakterna, där marken hela tiden gick upp och ned om vartannat, tog på krafterna.
”Sitt av”, sa han till mannarna och de följde hans exempel. Han pekade med tummen på mannen som hade pratat.
”Du. Sök igenom stugorna där.” Han nickade mot tre av de lite större byggnaderna som stod samlade nära allmänningen. ”Du följer med honom”, sa han till en andra soldat.
De två männen förde händerna till sina svärd och började röra sig med stelbent, lite struttande gång. De gick upp för trappstegen till de två närmaste stugorna. Mannen som gick främst sparkade upp dörren så att karmen gick sönder och dörren blev hängande i läderfästet som fungerade som gångjärn. Sedan klampade han in. Hans leriga stövlar smutsade ned och repade det noggrant polerade trägolvet. Att gå in i ett hem utan att ta av sig skorna uppfattades som det mest arroganta man kunde göra bland nihonjaner. Männen utanför hörde mannens tunga steg mot golvet när han letade igenom stugan. Efter en liten stund visade han sig igen i dörröppningen.
”Tomt!” ropade han.
Även den andre mannen, som hade sökt igenom stugan bredvid, kom tillbaka.
”Samma här, chui!” sa han. ”Allihop tycks ha försvunnit.”
Löjtnanten svor tyst åt de frånvarande byborna. Nu skulle han och hans mannar bli tvungna att söka igenom byn efter mat och sedan tillaga den själva. Det var ingen passande uppgift för senshier. Det var en uppgift för arbetarna som levde för att tjäna dem. Han undrade ilsket om byborna hade gömt sin mat innan de försvunnit. Det skulle innebära ännu mer bortkastad tid och ännu mer besvär!
”Jag förstår”, sa han surt. ”Bränn stugorna!”
Att döma av de tre stugornas framskjutna plats tillhörde de byns ledare. De skulle få lära sig att inte låta en senshikrigare vänta när han behövde deras hjälp! Det blåste lätt och chansen var stor att lågorna från de tre stugorna skulle sprida sig till resten av byggnaderna. Då skulle förmodligen hela byn förstöras. Så hemskt synd, tänkte löjtnanten. Nästa gång kanske de inte skulle springa iväg lika snabbt!
Männen hade tagit en lykta från verandan utanför den största stugan och höll nu på att tända den med flinta och stål. Så snart de hade en låga skulle de göra facklor och sätta eld på husen av timmer och halm. Löjtnanten masserade sin ömma rygg med knutna nävar och sträckte lite på sig. Han skulle gilla att se stugorna brinna. Han tyckte att det var tillfredsställande att se en byggnad blossa upp och sedan kollapsa i en hög av rykande aska.
Männen hade samlat ihop två halmknippen och fnöske. Nu höll de fram lågan så att allt flammade upp. De såg frågande på sin ledare och han viftade befallande med handen.
”Sätt igång!”
Just när de vände sig mot den största stugan hördes en röst bakom dem.
”Herre! Snälla! Bränn inte mitt hus! Jag ber er!”
En sliten gestalt i kikoriernas enkla klädsel kom springande från träden utanför byn.
Två senshier klev fram för att ställa sig i vägen, men befälhavaren sa åt dem att släppa fram mannen. Han stannade några meter från ledaren och sjönk på knä med nedböjt huvud.
”Herre”, sa han underdånigt. ”Förstör inte vår by. Jag ber er!”
Befälhavaren förde handen till sitt svärd och tog ett steg närmare den knäböjande figuren. ”Vad heter du?”
”Jito, herre. Jag är byns ledare.”
”Hur vågar du låta mina mannar vänta?” röt befälhavaren och Jito böjde ned huvudet djupare. ”Var är byborna?”
”De har sprungit iväg, herre. De var rädda!”
”Varför hejdade du dem inte?”
”Jag försökte, herre. Men de vägrade lyssna.”
”Lögnare!” Senshiern ropade ut ordet med sådan kraft att mannen från byn nästan ville värja sig fysiskt. ”Du ljuger! Du beordrade dem att gå! Och du bad dem att gömma maten i byn från mig.”
”Nej, herre! Jag …”
”Lögnare!” Han skrek ut ordet ännu högre den här gången. Befälhavaren arbetade upp ett fruktansvärt raseri. Hans mannar nickade kort mot varandra. De hade sett det här förut och visste vilket öde som väntade Jito.
”Nej, herre! Snälla …”
”Du ljuger för mig! Du har förolämpat mig och mina mannar! Var är din gästfrihet? Känner du inte till att du ska visa respekt för senshiklassens medlemmar? Ni smutsiga kikorier ska stå på knä och be oss att äta er mat och dricka ert risbrännvin! Det är en ära för er att vi gästar er by! Ni skämmer ut er genom att kränka oss och springa till skogs som simpla tjuvar!”
”Nej, herre! Snälla … vi vill gärna …”
”Håll din ljugande käft!” skrek löjtnanten. ”Jag ska visa dig hur det går för tjuvar! Och sedan ska jag jämna er eländiga by med marken!”
Det väste av stål mot lackerat trä när han drog sitt långa svärd från skidan och fattade det med båda händerna.
”Fall på knä och böj fram huvudet, tjuv!” befallde han.
Bybornas ledare tycktes till sist inse att alla förhandlingsförsök var lönlösa. Han hade satt sig på huk, men nu ställde han sig på knä och böjde sitt gråhåriga huvud framåt.
Löjtnanten höjde det långa vapnet över huvudet och beredde sig på att hugga. Han gav ifrån sig en grymtning av djurisk tillfredsställelse när han höll svärdet ovanför sig.
Sedan gick allt väldigt fort.
Den knäböjande ledaren reste sig på höger knä. Det väste återigen och när han drog upp handen ur sin slitna kikorimantel höll han ett glimmande kort senshisvärd i handen. Han stötte ifrån med vänster fot och sköt framåt så att klingan begravdes i löjtnantens mage.
Löjtnanten såg på sin angripare med uppspärrade ögon. Nu när den slitna manteln kastades åt sidan insåg han att det här inte var någon äldre, gnällig bybo. Det var en vältränad, stark senshikrigare som färgat håret grått med aska. På hans väst, som var gjord av fint läder, fanns ett emblem som föreställde tre körsbär.
Svärdet föll ur löjtnantens hand och han var död innan han slog i marken. Shukin fattade kortsvärdet i vänster hand och tog upp löjtnantens långa vapen med sin högra.
Männen från spaningsgruppen var omtumlade under några sekunder, men nu drog de sina svärd och förberedde sig på att hämnas sin ledare. De var inte helt säkra på vad som hade hänt. Ena ögonblicket hade byäldsten underdånigt stått på knä. Ögonblicket efter vacklade deras befälhavare till och föll till marken. Vad som än hade hänt så skulle den lömske bybon få betala för det med sitt liv.
Men de hade knappt hunnit reagera förrän andra gestalter dök upp bland träden bakom dem och skyndade fram och ställde sig mellan dem och Shukin.
De två männen som hade skickats för att sätta eld på stugorna stod i närheten och Shukin vände sig mot dem. Han blockerade den förste mannens hugg enkelt och slog svärdet åt sidan. Innan han hade avslutat rörelsen ändrade han riktning på klingan så att den for tillbaka och klöv mannens strupe. När krigaren föll till marken blockerade Shukin den andre mannens hugg med kortsvärdet han höll i vänster hand innan han snodde runt åt höger, förde långsvärdet över höger axel och högg sin motståndare högt upp på bröstet. Han klev åt sidan och mannen föll till marken, bara några sekunder efter sin kamrat.
Nu hade de kvarvarande ryttarna ingen tid att hämnas sin stupade ledare. De var omringade av trettio beväpnade senshikrigare som allihop bar kejsarens emblem.
Ljudet av stål mot stål och plågade skrik genljöd i gläntan under några minuter. Arisakas mannar slogs hårt, men hade ingen chans. Horace, som hade fått i uppdrag att skydda kejsaren inne i en stuga, betraktade bataljen med intresse. Varje fiende var omringad av två eller till och med tre av Shigerus mannar. Men de angrep aldrig samtidigt, utan alla strider utkämpades man mot man. När han nämnde det för Shigeru nickade kejsaren.
”Det är så vi gör”, sa han. ”Det är inte hedersamt för tre personer att samtidigt ge sig på en motståndare. Vi står och faller som individer.”
Horace skakade på huvudet. ”I mitt hemland är allt tillåtet när striden väl har börjat”, sa han. Shigeru såg lite oförstående ut, men Horace utvecklade det inte.
Efter en liten stund stupade den siste av Arisakas mannar och stridslarmet dog ut. Det hade inte varit en lättvunnen strid. Fyra av Shigerus krigare låg också tysta på den blodiga marken och ytterligare två var skadade.
Shigeru och Horace lämnade stugan de hade gömt sig i och gick ut till Shukin. Byborna började långsamt komma tillbaka från sina gömställen i skogen. De tittade storögt på de stupade senshikrigarna.
Jito såg på Shigeru och nickade kort. ”Ett imponerande arbete, lord Shigeru.”
Även Eiko såg nöjd ut. Det var de här männen som hade dödat hans vänner och grannar innan de förstört hans hemby. Eiko hade bara kunnat stå och titta på. Nu hade de fått sona sina brott.
Men Shigeru såg bekymrad ut. Han nickade mot de blodiga kropparna på marken.
”Arisaka kommer att få höra om det här. Han kommer att hålla er ansvariga och förklara krig mot kikorierna.”
Jito kastade en föraktfull blick mot de döda plundrarna. Han sträckte på sig och höll huvudet högt.
”Det får han gärna göra. Led oss till Ran-Koshi och lär oss att slåss, ers kejserliga majestät. Kikorierna förklarar härmed krig mot Arisaka.”
Ett sorl av medhåll steg bland folket från de två byarna. De samlades runt Shigeru och rörde vid honom, bugade och lovade honom sin trohet.
Shukin och Horace log bistert mot varandra.
”Nu får vi våra mannar”, sa Shukin.
Horace nickade. ”Det gäller bara att göra krigare av dem.”