Piratskeppet var en lång, låg galär med smalt mellandäck och tolv åror på varje sida. Hon hade en liten mast och ett råsegel som för tillfället var hoprullat. Årorna höjdes och sänktes i perfekt harmoni när fartyget närmade sig vargskeppet.
”Kan vi sticka ifrån henne, Gundar?” frågade Halt.
Gundar kastade en blick mot himlen, seglet och det andra fartyget innan han kände på vinden.
”Så länge den här vinden håller i sig är det inga problem”, sa han. Han ropade ut en order till några sjömän, som justerade seglet så att kurvan blev skarpare. Samtidigt rörde han lite på rorkulten så att fartygets för gled några grader åt babord. Will kände hur däcket darrade lite under fötterna när fartyget ändrade riktning och sedan ökade farten.
Halt strök sitt skägg och blickade tankfullt mot piratskeppet bakom dem. Han bedömde att det var fyrtio eller femtio man i fartygets besättning. Han kunde se hur kaptenen lutade sig framåt och ropade uppmuntrande till sina roddare. De verkade förstå att det märkliga skeppet med trekantigt segel höll på att segla ifrån dem.
”Och om vinden bedarrar?” frågade Halt.
Gundar ryckte på axlarna. Även han stod och iakttog piratfartyget.
”De har tolv åror på varje sida. Vi har åtta. Så hon skulle förmodligen vara snabbare i ett sådant läge.”
Halt funderade på saken. ”Dessutom lär hon inte vara den enda av sitt slag här på sjön.”
Gundar nickade. ”Det stod som sagt i anteckningarna att det kryllar av pirater här.”
Spejaren studerade galären. Efter förnyade ansträngningar från roddarna hade fartyget knappat in lite på Vargspejaren, men efter den första ivern började avståndet nu att växa igen. Vargspejarens åror var indragna och minst hälften av besättningen vilade på roddarbänkarna, där de inte syntes. Piraterna trodde förmodligen att de förföljde ett vanligt handelsfartyg med bara något dussin man i besättningen.
”Kan du låta dem hinna ikapp utan att de förstår att du gör det avsiktligt?” frågade han.
Gundar svarade för ovanlighets skull direkt. ”En enkel sak”, sa han med ett elakt leende. ”Jag antar att du har en överraskning åt dem?”
”Något i den stilen.” Halt såg på männen på roddarbänkarna. ”Ha era vapen i beredskap, men håll er utom synhåll”, ropade han. Skandierna log som hungriga vargar. Halt visste hur mycket de gillade att slåss.
Gundar svängde tillbaka fören något åt styrbord och delade ut nya order till besättningsmännen vid seglen. Seglen spändes ännu mer och fartyget krängde ytterligare. Det såg imponerande ut, men sanningen var att fartyget nu låg sämre i förhållande till vinden och att det tappade en hel del fart. Piraterna började knappa in igen. Ett dussin av dem stod samlade i galärens för. De ropade ut hotelser och viftade med sina vapen.
”Vilket sjabbigt gäng”, sa Will. ”Ska jag sätta igång?”
Han hade lagt en pil på strängen. Galären var inom räckhåll för bågarna nu. Men Halt skakade på huvudet.
”Inte än.” Han såg mot Evanlyn och Alyss, som stod vid relingen. Evanlyn hade tagit fram sin slunga och svängde den långsamt fram och tillbaka. Alyss hade bytt ut övningssvärdet mot en riktig sabel. Den satt i en skida i hennes bälte.
”Ni två”, sa han. ”Ställ er där.” Han pekade på en plats i aktern. Flickorna lydde motvilligt. De hade grälat med honom tidigare, men de visste att det var bäst att följa Halts instruktioner när en strid nalkades.
”Du kan slå omkull några med din slunga när de närmar sig”, sa Halt till Evanlyn. ”Alyss försvarar dig om någon skulle komma ombord.”
Alyss nickade. ”Hur troligt är det?” frågade hon med ett litet leende. Hon hade sett skandier slåss – bland annat den här besättningen – och visste vad de gick för.
”Inte särskilt”, sa Halt. Sedan vände han sig mot Gundar och hans besättning. ”Vi vänder oss mot dem när de närmar sig så att fartygen ligger för mot för. Vi drar in deras fartyg med änterhakar, äntrar från fören och sätter fartyget ur spel.”
”Och besättningen?” ropade Nils från roddarbänkarna.
”Om de kommer i vägen får vi sätta dem ur spel också”, sa han kort. ”Ned med masten, slå hål på skrovet. Kom sedan tillbaka ombord.”
”Ska vi sänka henne?” frågade Gundar, men Halt skakade på huvudet.
”Nej. Jag vill att fartyget skadas allvarligt men ändå kan klara sig tillbaka till en hamn. Jag vill att ryktet om det märkliga skeppet med den röda falkens symbol sprider sig.” Han nickade mot flaggan med Evanlyns emblem som vajade uppe i masten. ”Jag vill att folk lär sig att det finns livsfarliga, håriga galningar med yxor ombord på det här fartyget och att man gör bäst i att undvika dem.”
”Det låter ju som vi”, sa Gundar muntert och besättningsmännen grymtade instämmande. ”Jens!” ropade han till en av besättningsmännen som skötte seglen. ”Ta med dig åtta man till fören. Gör i ordning änterhakar och led sedan äntringstruppen när ni fått henne på kroken.”
”Jag följer med, skirl!” ropade Nils Repman från sin plats på babords roddarbänkar. Gundar nickade.
”De fyra främsta raderna på varje sida följer med Jens”, sa han. ”Men fram till dess får ni hålla er gömda!”
”Visa er först när jag säger till”, ropade Halt. ”Era vackra ansikten ska komma som en stor överraskning för de där killarna.”
Fler gillande grymtningar hördes från besättningen. De levde för sådana här sammandrabbningar. Några av dem småskrattade redan åt paniken som skulle sprida sig bland piraterna när de insåg att det till synes obeväpnade fartyget kunde jämföras med en varg i fårakläder.
”Evanlyn, se vad du kan göra”, sa Halt lågt. Prinsessan behövde inga fler uppmaningar. Hon hade redan laddat sin slunga med en äggformad blyklump. Hon såg sig omkring för att försäkra sig om att hon hade svängrum och lät sedan slungan cirkla två varv ovanför huvudet innan hon skickade iväg projektilen.
De såg dess bana i några sekunder men förlorade den sedan ur sikte. Någon sekund senare tappade en av de skrikande, gestikulerande piraterna i fören balansen och föll överbord. Hans kamrater klev bakåt i bestörtning och tystnade i några sekunder innan de återupptog hotelserna och glåporden med förnyad kraft. De manade roddarna att öka takten så att de kunde få fast den ohyfsade inkräktaren. Som Will nyligen hade konstaterat så var de ett ovårdat sällskap. Piraterna var klädda i slitna kåpor i olika färger och bar smutsiga turbaner. De flesta var smala och mörkhyade. När de kom närmare såg Will att de var beväpnade med krökta svärd, dolkar och knivar. De var inte enhetligt utrustade och Will misstänkte att de var mer vana vid att slå ihjäl hjälplösa besättningar än att kämpa mot tränade krigare.
Halt nickade gillande åt Evanlyns skott.
”Intressant. Två varv! I Arrida svingade du slungan betydligt längre innan du sköt.”
”Jag har övat sedan dess”, sa hon. ”Om man håller på för länge varnar man fienden och dessutom blir man sårbar. Det bästa vore att uppnå maximal hastighet redan efter ett varv, men så bra är jag inte än.” Hon förde handen till en läderpåse som hon hade över axeln och tog fram ännu en av de speciellt utformade blyprojektilerna. Vanliga flodstenar hade hon slutat använda för länge sedan.
”Ska jag ta en till?”
Halt betraktade piraterna som närmade sig. Hans ögon hade blivit till smala springor när han kisade i det starka solskenet.
”Nej. Jag tror att vi har rört om tillräckligt i getingboet nu. Men när vi har fått fast dem kan du skjuta på gruppen vid rodret så mycket du vill.” Han vände sig mot Gundar. ”Säg till när du är redo, skirl!”
Gundar bedömde avståndet, vinklarna och vinden.
”Nu vänder vi!” ropade han och lutade sig mot rorkulten. Fartyget svängde elegant och vinden gick ur seglet när hon vände. Seglet fladdrade vilt.
”Ned med seglet!” röt han och bommen och seglet kom dundrande ned på däck. Två besättningsmän skyndade sig att ta hand om det.
Ombord på piraternas galär blev det knäpptyst när bytet de förföljde helt oväntat vände sig mot dem.
”Kom fram, vargar!” ropade Halt. Sexton stora, tungt beväpnade män klev upp från roddarbänkarna och anslöt sig till gruppen som redan stod samlad i fören.
Piraterna hade räknat med att angripa ett dussintal lätt beväpnade sjömän, men stod nu öga mot öga med minst trettio vrålande, lurviga figurer med dubbelyxor.
I samma ögonblick flög två änterhakar ut från fartygets för och slog in i piratgalärens reling. Kaptenen, som stod längst bak vid rodret, började ropa ut order om att mannarna skulle hugga av repen som nu drog hans fartyg närmare främlingarnas farkost. Han gestikulerade åt roddarna att backa och dra fartyget bort från den oväntade faran.
Will hörde ett snabbt vinande när Evanlyn än en gång svingade sin slunga och sköt. Piraternas kapten förde händerna till pannan och ramlade sedan baklänges omkull på däck.
Det krasade och gnisslade ljudligt när de två fartygen kolliderade och ögonblicket efter rusade de skrikande, ursinniga skandierna över sitt eget fartygs för och upp på galärens däck. De flesta av piraterna som hade samlats längst fram på sitt skepp började springa mot aktern när de fick syn på de jättelika männen med yxor. Några av dem valde en kortare flyktväg och kastade sig över relingen rakt ned i havet. Det lilla fåtalet som stannade kvar för att slåss fick inte mycket tid på sig att ångra sig. Deras livlösa kroppar flög åt sidan där äntringstruppen drog fram. Den skandiska gruppen leddes nu av Nils, som hade tvingat sig förbi Jens.
På Jens order rusade några av skandierna ned i de allt tommare roddarbänkarna och slog yxorna i skrovet nedanför vattenlinjen. Det sprutade snart in havsvatten genom de stora hålen de orsakat. När de var nöjda sysselsatte de sig med att kasta åror överbord samtidigt som deras kompanjoner gick till angrepp mot vanterna som höll fartygets korta mast på plats. En man klättrade till och med upp i masten och lossade seglet innan han hastigt gled ned igen. Seglet fylldes av vind och ryckte i masten. Nu när masten saknade stöd kunde den bara motstå vindens kraft i några sekunder innan det knakade ljudligt och den föll en ordentlig bit åt läsidan tillsammans med ett virrvarr av segelduk och tågvirke.
Gundar kastade en blick mot Halt. Spejaren hade bedömt skadorna på galären och hennes besättning. Nästan hälften av piraterna var döda eller utslagna och fartygets för pekade redan något nedåt. Det var dags att låta de återstående piraterna reparera sitt skepp och sedan ta med sig nyheten om det ovälkomna främmande skeppet till sina nästen längs kusten.
”Kalla tillbaka dem”, sa han.
”Kom tillbaka ombord”, röt Gundar. ”Tillbaka till skeppet, mina vargar!”
Männen skyndade tillbaka och klättrade upp på Vargspejaren över det andra fartygets för. Skandiernas fartyg var numera högre än piraternas. Männens kamrater hjälpte dem över relingen. Nils var den som kom sist. Först gick han längst bak i sin grupp och försvarade ensam sina kamrater mot angrepp bakifrån. Sedan verkade piraterna inse att de gjorde bäst i att hålla sig undan hans virvlande stridsyxa och drog sig tillbaka. Den irriterade Nils ställde sig bredbent och ropade till dem samtidigt som han höjde yxan.
”Kom igen då, era fega ynkryggar! Kom hit så får ni slåss med en riktig sjörövare!”
Men ingen ville möta honom och han började långsamt gå mot dem över däcket.
”Nils, din förbaskade idiot!” röt Gundar. ”Kom tillbaka ombord nu!”
Gundars röst skar genom dimman av vrede och raseri som fyllt Nils. Han stannade, skakade lite på huvudet och log fåraktigt.
”Jag kommer, skirl!”
Will kunde inte låta bli att le. Nils lät som en busig pojke som svarade när mamma ropade in honom till middagen.
Nils gjorde en sista kränkande gest mot piraterna innan han vände sig om och sprang tillbaka. Han behövde inte hjälp, utan hoppade ombord på vargskeppet utan problem.
”Hugg av linorna!” ropade Gundar. Två yxor svingades och högg av de två repen. Nu när fartygen inte längre satt ihop började de glida isär. Gundar såg på de fyra sista raderna i roddarbänkarna på var sida – männen där hade stannat kvar på Vargspejaren under den korta, ojämna striden.
”Fram med årorna och iväg!” ropade han. Männen reagerade omedelbart och Will insåg att skandierna hade gjort det här många, många gånger förut. Vargspejaren fick långsamt upp farten och avståndet till piratskeppet växte.
”Hissa seglet!” beordrade Gundar och bommen och seglet klättrade mjukt upp på masten.
”Skota seglet! In med årorna!” ropade han och besättningsmännen började spänna seglet. Vargspejarens förstäv ändrade riktning en aning när skirlen lutade sig mot rorkulten.
Piratskeppet bakom dem låg långt ned i vattnet och däcken kryllade av besättningsmän som desperat försökte reparera de stora skadorna innan fartyget sjönk.
Gundar nickade belåtet. Hans mannar hade skött sig väl. Han pekade med tummen mot det halvsänkta piratskeppet.
”Dem lär vi nog inte få besök av igen”, sa han.
Selethen stod och betraktade det sjunkande skeppet och besättningen som förtvivlat försökte reparera det.
”Det hade varit enklare att bara skicka ombord de två flickorna med övningssvärden”, sa han utan minsta spår av ett leende.
Halt och arridiern utväxlade en lång blick. Sedan skakade Halt på huvudet.
”Det var viktigt att några av piraterna faktiskt överlevde”, sa han.