De blev fler för varje dag som gick. Kejsarens sällskap kämpade och stapplade upp för de branta, leriga bergvägarna – upp på ett krön, ned på andra sidan och sedan upp på nästa krön, som alltid verkade ännu brantare och högre än det förra. Fler och fler kikorier anslöt sig i tysthet till gruppen. De hade färdats längs hemliga och farliga vägar som bara bergsfolket kände till. De hade dykt upp mellan träden, visat sin vördnad för Shigeru och sedan tagit sin plats i kolonnen.

Befälhavarna fick snart veta att senshipatrullen som hade besegrats i Flodbyn inte var den enda förtruppen som Arisaka skickat ut. Det var ingen särskilt förvånande nyhet. Över ett halvdussin andra små grupper höll på att finkamma bergen. De gick till angrepp mot kikorierna, brände deras byar och torterade ledarna i hopp om att få veta var Shigeru befann sig.

Med sitt barbariska beteende hoppades de kuva kikorierna till underkastelse, men resultatet blev snarare det motsatta. Kikorierna var hederliga, laglydiga människor som ansåg att tronen tillhörde den rättmätige arvtagaren – även om de aldrig hade sett kejsaren med egna ögon. Shigeru var den sanne kejsaren och att avsätta honom med våld var direkt förkastligt. Arisakas skoningslösa härjningar stärkte bara deras uppfattning om att han var en usurpator vars försök att vinna makt gränsade till helgerån. Han måste stoppas – och Shigeru stödjas.

Så medan byar plundrades och eldhärjades anslöt sig allt fler kikorier till Shigerus följe. De anslöt sig i små grupper tills de var flera hundra – män, kvinnor och barn – som kämpade sig upp för de svåra bergsvägarna. De hjälpte till att bära bårar och de hade med sig välbehövlig proviant. Resan var strapatsrik, även för de vana kikorierna, och behovet av att bära skadade människor fick färden att gå mycket långsamt. Shukin, Shigeru och Horace visste att Arisakas armé var någonstans bakom dem och att avståndet mellan dem krympte för varje dag som gick.

”Om vi bara visste var han var någonstans”, sa Shukin. Det var mitt på dagen och de hade tagit en kort rast. Bärarna hade satt ned bårarna och vilade tacksamt vid vägkanten. Vissa tog tillfället i akt och åt lite av maten de hade med sig. Andra låg på rygg och försökte slappna av i några minuter trots sina värkande muskler.

De hade inte slutit någon formell överenskommelse, men Horace hade ändå blivit en av ledarna. Shigeru visste att han var en skicklig krigare med militär erfarenhet och han var tacksam över att någon kunde dela ansvaret som hans kusin Shukin påtagit sig. Nu såg kejsaren på sina två närmaste medhjälpare och log bistert. Det här var långt ifrån den idealiserade bilden av ett kejserligt sällskap, tänkte han. De var utmattade, leriga, smutsiga och genomblöta. Taggbuskar och spetsiga grenar längs stigen hade rivit sönder deras mantlar och tunikor på otaliga ställen. Med packningen bestående av enkel mat och filtar såg de mer ut som luffare än en kejsare och hans två rådgivare. Sedan kastade han en blick mot svärden de två männen bar – Horaces långa, raka araluanska svärd och Shukins kortare katanasvärd, som hade längre handtag och en något böjd klinga. Där fanns det i alla fall ingen lera, tänkte han. Båda vapnen var rena och knivskarpa där de vilade i svärdsskidorna. Ägarna slipade och oljade dem varje kväll.

”När räknar ni med att spanarna kommer åter?” frågade Horace. Två dagar tidigare hade Shukin skickat tillbaka en grupp frivilliga kikorier som skulle försöka utröna var Arisaka var någonstans. Många hade anmält sig frivilligt och kejsaren hade valt ut fyra unga män i god form.

”Det beror på hur lång tid det tar dem att hitta Arisaka”, sa Shukin. ”Jag hoppas att det blir senare snarare än förr.”

Horace nickade. Om spejarna kom tillbaka i kväll skulle de ha goda skäl att oroa sig. Visserligen var kikorierna lätt utrustade och experter på att röra sig i den här terrängen, så de förflyttade sig mycket fortare än Arisakas mannar. Men de skulle behöva färdas det dubbla avståndet – dit och tillbaka. Om de kom tillbaka inom tolv timmar kunde Arisaka inte vara mer än två dagsmarscher bakom dem.

”Hur långt är det kvar till Ran-Koshi?” frågade Shigeru.

Shukin ryckte på axlarna. ”Toru säger att det är ungefär två mil”, sa han. ”Fågelvägen.”

Horace grimaserade. ”Några fåglar är vi inte.”

Shigeru log trött. ”Nej. Tyvärr inte.”

Vägarna gick upp och ned och vindlade fram längs bergväggar. Horace visste att det egentliga avståndet mycket väl kunde vara fem eller sex gånger så stort. Och resan skulle bli tung. Hela vägen.

”Vi borde komma fram om fyra dagar om allt går enligt planerna”, sa Shukin hoppfullt. Varken Horace eller Shigeru svarade, men Horace kunde inte låta bli att undra varför saker och ting plötsligt skulle börja gå enligt planerna.

De hörde höga röster längre bak och reste sig snabbt för att se vad som stod på. Horace såg att två trötta unga män var på väg förbi raderna av vilande kikorier, som ropade ut frågor till dem. Nykomlingarna bara skakade på sina huvuden. Till skillnad från de flesta av resenärerna hade de lättare kläder, utan några tunga mantlar eller kåpor som skyddade mot bergens kyliga luft. De hade knäbyxor, skjortor, kraftiga läderstövlar och små väskor som inte kunde innehålla mer mat och vatten än vad som var absolut nödvändigt. De var klädda och utrustade för att kunna resa snabbt och Horace kände en kyla sprida sig från hjärtat när han insåg att de var två av spanarna som Shukin hade skickat ut.

”Det här ser inte bra ut”, sa han och nickade mot deras allvarsamma ansikten. Shukin grymtade till svar och de tre männen gick fram för att möta spanarna.

De unga männen ökade farten när de fick syn på dem. När de kom fram sjönk allihop ned på ett knä och bugade för kejsaren. Shigeru lugnade dem.

”Var snälla och res er upp, mina vänner. Den här leriga vägen lämpar sig inte för högtidligheter.” Han såg sig omkring och lade märke till flera intresserade ansikten som iakttog dem. De var nyfikna på vad spejarna hade fått reda på. ”Kan någon hämta lite mat och varm dryck åt de här männen? Och varma kläder!”

Flera personer rusade iväg för att verkställa kejsarens order. De som stod kvar kom lite närmare. De väntade ivrigt på rapporten och kunde knappt bärga sig. Shukin blängde på dem och tecknade åt dem att dra sig undan.

”Låt oss vara i fred lite”, sa han. ”Ni kommer snart nog att få höra nyheterna.”

De backade motvilligt undan, men deras blickar förblev fästa vid den lilla gruppen. Shukin förde de två spanarna till platsen där han hade suttit och vilat med kejsaren och Horace.

”Sitt ned och andas ut”, sa han. De sjönk tacksamt ned till den våta marken och tog av sig väskorna. En av dem började prata, men Shukin höll upp handen och hejdade honom.

”Ät och drick först”, sa han nästan samtidigt som maten och det varma teet ställdes ned framför dem. De som hade hämtat maten ställde sig i närheten i förhoppning om att kunna höra spanarnas redogörelse. Shukin gav dem en hastig blick och nickade kort, vilket räckte för att de skulle flytta sig. Horace insåg att Shukin uppmanat männen att äta först av mer än bara vänlighet. Han ville inte att någon annan skulle lyssna på vad de berättade.

Spanarna sörplade ljudligt ur sina skålar med mustig skinkbuljong och nudlar. Horace såg lite av stressen och mattheten försvinna ur deras ansikten medan de åt.

Shukin väntade tills de hade ätit upp det mesta av nudlarna.

”Har ni sett Arisaka?” frågade han lågt.

Båda männen nickade. Den ene hade munnen full med het buljong och såg på sin kamrat.

”Det är bara en dagsmarsch mellan hans armé och oss”, sa spanaren. Horace hörde Shukin dra efter andan. Shigeru verkade som vanligt oberörd. Han tycktes alltid acceptera allting som det var.

”En dagsmarsch”, sa Shukin bekymrat och drog händerna genom håret. Det var ett tecken på oro. Han bar ansvaret för sin kejsares säkerhet och nu närmade sig fienden. ”Hur kan de ta sig fram så snabbt?”

Den förste spanaren hade svalt sin buljong. ”Arisaka driver på dem i ett vansinnigt tempo, herre”, sa han. ”Han är fast besluten att hinna ifatt lord Shigeru.”

”Hans mannar kommer knappast att tacka honom för det”, sa Horace tankfullt.

Shukin viftade lite med handen. ”Hans mannar kommer att acceptera det. De är vana vid att han inte bryr sig ett dugg om deras välbefinnande.” Han såg på spanarna. ”Var är era två kamrater?”

”De stannade för att iaktta Arisaka. De kommer och varnar oss när de är en halv dagsmarsch härifrån.”

”I den här takten så borde det vara någon gång sent i morgon”, sa Shukin långsamt. Han tog fram en karta över bergen som han och Toru hade ritat. Han funderade ett slag. Arisaka var en dagsmarsch från deras nuvarande position. Om de fortsatte framåt nu skulle det ta längre tid att hinna ifatt dem, men Arisaka färdades ändå alldeles för snabbt.

Han tittade upp och nickade tacksamt mot de två spanarna.

”Tack ska ni ha. Ni har skött er väl. Gå och ta på er varma kläder och vila lite. Vi kommer snart att fortsätta.”

De bugade och vände sig om för att gå, men Shukin kom att tänka på ytterligare en sak.

”Kan ni be Toru att komma hit”, ropade han. Männen nickade och skyndade iväg. Horace och Shigeru sa ingenting. Shukin studerade sin karta och kliade sig tankfullt på hakan. Några minuter senare kom Toru fram till dem.

”Ni ville prata med mig, lord Shukin.”

”Ja. Det stämmer. Strunta i det där.” Han viftade otåligt när Toru bugade. ”Var snäll och sitt ned.”

Kikoriern sjönk ned på knä med fötterna under sig. Horace skakade på huvudet. Själv kunde han bara sitta på det sättet i några minuter innan både knäna och låren protesterade. Men han visste att folket i de här trakterna obehindrat kunde sitta så i flera timmar.

”Arisaka är bara en dagsmarsch bort”, sa Shukin. Toru verkade oberörd. ”Det innebär att vi har ungefär en och en halv dag på oss. Kanske två om vi skyndar fram så fort vi bara kan.”

Han gjorde en paus så att Toru kunde smälta informationen.

”Hur lång tid tror du att det tar oss att komma fram till Ran-Koshi?”

Kikoriern lyfte blicken och mötte Shukins. ”Med vårt nuvarande tempo tar det minst fyra dagar.”

Shukins axlar säckade ihop lite. Han hade räknat med det svaret men ändå hoppats att Toru skulle säga någonting annat.

”Då måste vi komma på något sätt att sinka honom”, sa Shukin efter att ha funderat lite.

Toru sken upp lite och pekade ut en plats på kartan.

”Här, herre”, sa han. ”Den här ravinen är nästan omöjlig att ta sig över – ja, man kan bara komma över den med hjälp av en bro. Om vi förstörde den skulle Arisaka bli tvungen att ta en lång omväg … längs åsen här … ned för ett berg och över den här smala dalen. Så här. Det är omständligt och han skulle bli minst två veckor sen.”

Shukin nickade belåtet. ”Utmärkt. Den bron måste vi förstöra. När kommer vi fram till den?”

Torus ansikte mörknade när han insåg problemet med förslaget. ”Det skulle ta oss två dagar att komma dit, herre. Arisaka kommer att hinna ifatt oss innan vi kommer dit.”

De var tysta en lång stund och sedan tog Shukin kartan. Han rullade ihop den och sköt in den i ett läderfodral som höll den skyddad mot väder och vind.

”Då får vi rappa på”, sa han.