Fartyget gled mjukt fram på en långsam våg. Längre bort sträckte Nihon-Jas västkust ut sig.
Närmast kusten var landskapet flackt, men längre inåt land övergick det i skogtäckta kullar. Bakom dem tornade höga berg mot himlen. Topparna täcktes av snö och doldes på sina håll av moln.
Will betraktade landskapet från relingen, där han och de andra passagerarna hade ställt sig för att titta. Han tyckte att det såg ogästvänligt ut. Efter att ha tillbringat flera veckor till havs och andats in den salta havsluften varje dag var han medveten om en ny doft i vinden: rök. Det eldades med kol eller ved. De måste vara relativt nära en större by eller mindre stad, men för tillfället kunde han inte se några tecken på bebyggelse.
Det var som om Halt kunde läsa hans tankar. ”Där”, sa den äldre spejaren och pekade mot en lång udde som sköt ut i havet en bit norrut. Will spanade mot den men kunde inte se några byggnader eller människor. Sedan förstod han varför Halt hade pekat. Han kunde se spår av rök på himlen där borta. Att döma av mängden så låg det en relativt stor stad på andra sidan udden.
”Kan det vara Iwanai?” frågade han Gundar. Skirlen gjorde som han brukade och kände på luften, kollade seglet och spottade över relingen.
”Vi har kommit en bit söderut”, sa han. Han lät lite missnöjd och Will log för sig själv. Han hade erfarenhet av de skandiska skirlerna och visste hur stolta de var över sina navigationsfärdigheter – de brukade oftast träffa helt rätt, även när de seglade till platser där de aldrig tidigare varit. Nu hade de varit till sjöss i flera veckor och Gundar hade bara haft stjärnorna, sin intuition och sin nordfinnare att gå efter – men ändå hade han fört dem till en plats som bara låg några kilometer från resans planerade mål.
”Det här har du skött bra, Gundar”, sa Halt.
Skirlen såg på honom och ryckte på axlarna. ”Jag kunde ha gjort det bättre”, sa han. Han såg mot vindfanan och lutade sig mot rorkulten för att styra fören mot nordväst och runt den stora udden. Vargspejaren svängde lite åt babord och fortsatte över vågorna.
”Vad ska vi göra när vi kommer fram till Iwanai?” frågade Will och såg på Halt. Under en lång tid hade hamnstaden mitt i Nihon-Ja varit deras enda mål. Nu när de nästan var framme var det dags att fundera på fortsättningen.
”Enligt meddelandet från George så finns mannen som förde honom ned från bergen i staden”, sa Halt. ”Vi måste försöka kontakta honom. Han är lojal mot kejsaren och borde kunna föra oss till honom.”
”Tror du att det blir så enkelt?” frågade Will. ”Kan vi bara vandra in i en främmande stad i ett främmande land och säga ’Hej, är det någon som har sett Georges vän’?”
Evanlyn studerade meddelandet hon hade fått av George för vad som kändes som evigheter sedan.
”Han heter visst Atsu”, sa hon. ”Och vi ska kunna kontakta honom via en ryokan som kallas Shokaku.”
”Vad är en … ryokan? Och vad är Shokaku?” frågade Will och hon log hjälplöst.
”Jag har inte den blekaste aning”, sa hon och sneglade på Alyss. Den blonda flickan hade gjort en kopia av meddelandet när de lämnat Toscano och under de senaste dagarna hade hon studerat det noggrant med hjälp av den nihonjanska ordboken som lady Pauline hade skickat med till henne.
”En ryokan är ett värdshus”, sa hon. ”Och shokaku betyder trana.”
”Som fågeln?”
”Ja. Den stora fågeln. Om jag förstår det hela rätt så betyder shokaku till och med ’den flygande tranan’.”
”Det verkar logiskt”, sa Halt. ”Det vore konstigt om det betydde ’den promenerande tranan’ eller ’den vaggande tranan’.” Han tystnade och betraktade Alyss i några sekunder. ”Är du säker på att du kan göra dig förstådd när vi kommer fram?”
Alyss tvekade lite. ”Ganska. Men det är en sak att öva på ett språk med en annan person som inte är infödd och något helt annat att höra det pratas av landets folk. Men jag är rätt säker på att jag kommer att klara det. Fast jag tänkte på en sak … när vi går i land och letar efter den där Atsu gör vi nog bäst i att vara en ganska liten grupp.”
Skuggan av ett leende drog över Halts läppar. ”Du har rätt”, sa han. ”Vi är trots allt ett ganska brokigt, exotiskt sällskap. Åsynen av Selethen, Gundar och Nils på gatorna här skulle nog väcka en del uppmärksamhet. Vi gör helt klart bäst i att ligga så lågt vi kan.”
”Så det blir bara vi fyra?” frågade Evanlyn. Men Halt skakade på huvudet.
”Tre. Alyss för att hon talar språket. Och Will för att jag behöver någon som håller ögonen öppna åt mig.”
”Men …”, började Evanlyn med rodnande kinder. Hans outtalade mening var alltför tydlig. Det fanns ingen meningsfull roll hon kunde spela i sökandet efter Georges före detta guide. Ändå avskydde hon tanken på att lämnas kvar. Evanlyn hade en osläckbar nyfikenhet och ville alltid vara i händelsernas centrum.
Halt höjde ett ögonbryn mot henne. ”Men?” sa han.
”Tja, jag menar … det är inte riktigt rättvist”, protesterade Evanlyn. ”Det här är trots allt min expedition.” Hon insåg hur dumt det lät när hon sa det.
”Rättvisa har ingenting med saken att göra”, svarade Halt. ”Men visst har du rätt i att det är din expedition …”
Evanlyn tog tillfället i akt innan han hann fortsätta. Det lät som om han var på väg att ge sig.
”Det stämmer! Om det inte vore för mig så skulle ingen av oss vara här!”
”Det är nog Gundars förtjänst”, sa Will och hon blängde på honom.
Halt skyndade sig att gå emellan. ”Jag tänkte säga att det är din expedition och därför misstänker jag att du vill att den sköts så effektivt som möjligt. Har jag fel?”
”Nja … nej, när du säger det på det sättet …”, började Evanlyn.
”Det innebär att vi får skicka i land en lite mindre grupp till att börja med”, sa Halt. Det hördes på hans tonfall att han inte ville diskutera saken mer. När han fortsatte var det med lite mjukare röst. ”Det blir bäst på det här sättet, Evanlyn. Jag vet att du oroar dig för Horace.”
Will blev lite förbryllad av det Halt sa. ”Inte mer än vi andra gör, väl?” frågade han.
Halt vände sig om och höjde båda ögonbrynen när han mötte Selethens blick. Ibland var hans före detta lärling faktiskt lite trög. Han såg hur arridiern nickade långsamt.
”Jag tror nog att alla är införstådda, Halt”, sa Selethen. ”Vi måste ligga lågt tills vi har fått grepp om läget här. Och ni spejare är bra på sådant.” Han log mot Evanlyn. ”Jag är övertygad om att vi andra kommer att få vettiga saker att göra tids nog, prinsessa.”
Evanlyn gav sig. Hon var besviken, men insåg samtidigt det kloka i Halts beslut. En stor grupp främlingar som dök upp och ställde frågor – det var ett säkert sätt att väcka uppmärksamhet. Folk kunde bli misstänksamma och ovilliga att lämna ut någon information alls. Om det faktiskt hade skett ett uppror mot kejsaren så skulle det nog vare ett känsligt samtalsämne i Iwanai.
”Du har rätt, Halt”, sa hon och spejaren nickade belåtet.
”Trevligt att höra någon annan säga det där”, sa Will muntert. ”Jag har sagt de orden en väldans massa gånger.”
Halt såg på honom. ”Och de har alltid stämt.”
Will ryckte på axlarna och log mot Evanlyn. Hon var införstådd med planen och log tillbaka. Det viktigaste var trots allt att ta reda på vad som hade hänt med Horace. Det spelade ingen roll hur de gjorde det, bara att de gjorde det.
Många nihonjanska sjömän lutade sig mot relingarna på sina fartyg och betraktade dem när Vargspejaren försiktigt nosade sig in i Iwanais hamn. Mer än en av dem svepte med misstänksam blick över det långa vargskeppet. Det syntes att det här inte var något handelsfartyg – skrovet var så smalt att det knappast kunde rymma några större lastutrymmen under däck. De kände på sig att det var ett krigsfartyg. Ett plundringsfartyg. Därför var det bäst att vara på sin vakt. Flera kaptener lade märke till varghuvudet i fören när skeppet gled in i hamnen och insåg att det nog var bäst att hålla ögonen på den här farkosten så länge den stannade.
”In med årorna!” röt Gundar. Det stänkte vatten över roddarna när de höjde sina åror, drog in dem och stuvade undan dem. Fartyget närmade sig piren diagonalt och fören pekade mot en lucka mellan två andra fartyg. Gundar förde rorkulten åt styrbord och gled in i luckan.
”Aktertross!” ropade han och sjömannen bredvid honom kastade ut linan så att den landade på piren. Tre hamnarbetare tog den och började dra i den. Fartygets akter gled in till piren och männen drog linan runt en pollare av trä.
”Förtross!” ropade Gundar. Den andra linan flög genom luften och snart drogs fartyget åt sidan genom vattnet mot piren. Fyra roddare kastade korgfendrar över fartygets sida. De skulle hänga ned och skydda fartygets skrov mot pirens grova stenar.
Fendrarna knarrade i protest när Vargspejaren stötte emot piren. Ljudet avtog när fartyget slutade röra sig och allt som återstod var några enstaka jämranden. Två besättningsmän hoppade i land och översåg förtöjningen. Gundar litade aldrig på att lokala hamnarbetare gjorde ett bra jobb. Efter en liten stund drog han en lättnadens suck och vände sig mot sina förväntansfulla passagerare.
”Jaha, mitt herrskap”, sa han. ”Då var vi framme.”