Förmiddagen därpå hittade Shukin en lämplig plats för att verkställa sin plan.

De hade färdats ned i en djup dalgång mellan två höga höjder. Längst ned i dalsänkan rann en snabb fors. Vägen de följde ledde till ett grunt vadställe där två personer kunde vada över åt gången. Alldeles ovanför vadstället forsade vattnet ned för en brant, stenig klipphäll. Längre nedströms fanns en djup, bred damm. Flodbankarna på båda sidor var branta och hala. Shukin stannade till och överblickade platsen i väntan på att de sista kikorierna skulle komma över. Att vada över till andra sidan var svårt – vattnet forsade ännu fortare här där det var så grunt.

”En liten grupp krigare skulle kunna försvara den här platsen i flera timmar”, sa han. ”Arisakas mannar kan bara anfalla två åt gången.”

Horace såg sig omkring. ”Flodbankarna runtom är för höga för att de ska kunna komma upp där. Du har rätt. Det här är enda platsen där de kan komma över. Man kan förstås inte utesluta att det finns ännu ett vadställe nedströms där de kan komma över och flankera er.”

”Men även om det skulle finnas så är det omöjligt att färdas speciellt snabbt nedströms – skogen är för tät. Nej, de måste försöka vada här.”

Shigeru nickade. ”Dessutom ligger det inte i Arisakas natur att leta efter alternativ”, sa han. ”Han lär försöka dundra över här. Han är inte känd för finess och bryr sig inte speciellt mycket om sina mannars välbefinnande.”

”Precis”, sa Shukin.

”Vi skulle kunna förstärka den här sidan genom att driva pålar i sanden på två sidor”, sa Horace. ”Då skulle de verkligen inte kunna komma många åt gången.”

”Bra idé”, sa Shukin. Han såg sig omkring, lade märke till att Eiko iakttog dem och instruerade några av kikorierna att hugga ned träd och göra vässade pålar av stammarna. Dessa skulle hamras ned i marken så att de sköt ut lite över vattenytan. Ett dussin män satte genast igång med uppgiften.

”Det har sina fördelar att ha med sig skickliga skogsarbetare”, sa Horace med ett litet leende.

Shigeru vände sig mot sin kusin och valde sina ord med omsorg. ”Din plan är alltså att lämna kvar en liten grupp som ska hålla stånd mot Arisakas armé så länge som möjligt?”

Men Shukin skakade på huvudet redan innan Shigeru hade talat färdigt. Innerst inne hade kejsaren anat vad han skulle svara.

”Jag tänker inte lämna någon grupp här”, sa han. ”Jag stannar själv med dem. Jag kan inte begära att de gör detta om inte jag själv är beredd att dela farorna med dem.”

”Shukin, jag behöver dig vid min sida”, sa Shigeru tyst. Men Shukin såg bestämd ut och Horace visste att han hade bestämt sig.

”Min uppgift är att se till att kejsaren är i säkerhet”, sa han. ”Bästa sättet att göra det just nu är att uppehålla Arisakas mannar och ge er en chans att nå fram till Ran-Koshi. Där kommer ni att vara säkra när den första snön faller.”

”Och till våren?” frågade Shigeru. ”Tror du inte att jag behöver dig då?”

”Vid det laget kan mycket ha hänt. Tro mig, Shigeru, jag har tänkt igenom detta och det här är bästa sättet jag kan hjälpa till på. Och när vi har uppehållit dem länge nog kan vi slinka iväg in i skogen och ansluta till er.”

Att han använde Shigerus namn och varken en formell eller informell titel visade hur övertygad han var. Men ingen trodde nog att han och hans mannar enkelt skulle kunna fly in i skogen.

Shigeru såg sorgset på honom. ”Det finns minst ett halvdussin andra krigare som skulle kunna tänka sig att leda den här truppen”, sa han. ”Jag förstår att din personliga hederskänsla ligger bakom ditt beslut. Men det är mer än heder som står på spel nu!”

”Det är sant. Och jag gör inte det här på grund av någon missriktad hederskänsla. Vad tror du kommer att hända här?”

”Arisakas mannar kommer att försöka ta sig över vattnet. Du och dina mannar står i vägen. De kommer att försöka om och om igen. Till sist kommer de att klara det. Ni kan inte försvara den här platsen för alltid.”

”Det stämmer”, sa Shukin. ”Och dessvärre innebär fördelarna med det här stället också en nackdel. De kan bara anfalla två åt gången, men det betyder även att bara två av oss kan försvara åt gången. Därför är det viktigt att krigarna som stannar här är de allra bästa. Känner du till någon som skulle kunna besegra mig med sitt svärd?”

Shigeru tänkte svara, men hejdade sig. Han sänkte blicken när han insåg att Shukin inte skröt. Han sa bara sanningen.

”Nej”, sa han. ”Du är den bäste.”

”Precis. Det är alltså jag som har störst chans att hålla Arisakas mannar på avstånd under en längre tid.”

”Till sist kommer förstås Arisaka att inse det”, sa Shigeru. ”Han kommer att skicka sina allra bästa krigare och om det behövs kanske han till och med kommer själv.”

Shukin log lite. ”Det kanske skulle lösa hela problemet.”

Shigeru sa inget. Även om Shukin var en enastående krigare så hörde Arisaka till en av de bästa i hela Nihon-Ja. Oddsen skulle vara helt och hållet på hans sida i en strid mot kejsarens kusin.

Horace bröt tystnaden. ”Jag stannar med er”, sa han. Men båda hans vänner skakade på huvudet.

”Det kan jag inte begära”, sa Shigeru. ”Det är illa nog att min kusin är beredd att göra det här. Jag kan inte be en utomstående att offra livet också.”

”Och dessutom räknar jag med att du kan fungera som lord Shigerus rådgivare när inte jag är med, Kurokuma”, sa Shukin. ”Han behöver en erfaren krigare. Nu förstår jag varför du skickades till oss. Jag kommer att känna mig lugnare under striderna här om jag vet att kejsaren har en så kunnig ung man som du vid sin sida. Du kommer att kunna tjäna honom i mitt ställe. Det är värt mer för mig än ytterligare en svärdsarm.”

Horace drog efter andan och tänkte svara, men Shigeru lade handen på hans arm.

”Shukin har rätt, Or’ss-san”, sa han utan att använda Horaces nya smeknamn. ”Jag behöver all hjälp jag kan få.”

Efter några sekunder var Horace tvungen att ge sig. Han nickade sorgset och såg ned på marken.

”Som ni vill.” Han tittade upp och mötte Shukins blick. ”Du kan lita på mig”, sa han kort och senshiledaren nickade.

”Det vet jag, Or’ss-san.”

En tryckande tystnad lade sig över dem och Horace funderade desperat på hur han kunde bryta den.

”Ta ett par vässade pålar och låt några killar längre bak använda dem som pikar”, sa han efter en liten stund. ”Då kan ni stoppa en del av Arisakas mannar innan de når flodbanken.”

Shukin nickade. Det var en god idé.

”Ser du?” sa han och log. ”Det är därför jag vill att du stannar med Shigeru!”

”Låt inte dina idéer om heder och ära komma i vägen, bara. Hejda Arisaka med alla medel som står till buds.”

”Det lovar jag. Räck mig handen, Or’ss-san. Det var ett nöje att få träffa dig.” Ingen låtsades längre att Shukin och hans mannar skulle lyckas fly från stridsplatsen. Horace tog den andre krigarens hand och Shukin lade sin vänstra arm runt hans axlar.

”Det finns en gåva till dig i min väska”, sa Shukin. ”Den är invirad i gul vaxduk. Som ett minne av mig.”

”Jag kommer inte att behöva någon gåva för att minnas. Ta hand om dig, Shukin.”

Horace insåg hur fåniga de orden lät när han lämnade Shukin. Men den andre krigaren bara log. Sedan kom Horace att tänka på Shigeru och gick undan så att kejsaren och hans kusin skulle få tala ostört. De pratade lågt med varandra på sitt eget språk. Shukin sjönk ned på ett knä och böjde fram huvudet. Shigeru lade högerhanden på sin kusins huvud som i en välsignelse.

Det privata ögonblicket var snart förbi. Shukin reste sig och ropade raskt ut namnen på ett halvdussin senshikrigare. Samtliga klev fram när de hörde sitt namn ropas upp.

”Vi ska stanna här och krossa de irriterande myggorna som förföljer oss”, sa han. Alla log och bugade kort mot Shigeru. Horace märkte att Shukin inte frågade efter frivilliga. Han visste redan att männen skulle ställa upp.

”Nu är det bäst att ni fortsätter, kusin. Ni måste hinna fram till bron innan Arisaka kommer över floden någon annanstans.” Shukin låtsades återigen att de skulle lyckas stoppa Arisakas framfart på den här platsen.

Shigeru nickade och vände sig bort. Horace tvekade i några ögonblick och följde sedan efter honom längs den långa, svåra vägen upp mot nästa krön.

Bakom dem delade Shukin ut order till sina mannar och grupperade krigarna parvis.

Sluttningen de var på väg upp för var en av de högsta och brantaste hittills. Vägen sicksackade upp längs sidan. Varje gång de passerade förbi platsen där Shukin inväntade förföljarna var de lite högre upp. På vissa ställen var det lite glesare mellan träden och där hade de god utsikt över de små figurerna vid vadstället. Shukin hade placerat en av sina mannar några hundra meter bort längs vägen på andra sidan vattnet så att han kunde varna när Arisakas trupp närmade sig. De andra satt ned och vilade i gräset bredvid vadstället. Deras vapen låg naturligtvis bredvid. Vid ett tillfälle blickade Shukin upp och vinkade till dem.

Reito, som nu var den äldste rådgivaren i Shigerus livvakt, hade tagit befälet för sällskapet och han ökade hela tiden takten när de långsamt färdades uppåt, fram och tillbaka, längs den branta sluttningen. De hade kommit ungefär två tredjedelar upp och nått en plats där vägen svängde igen när en av kikorierna ropade ut en varning och pekade över dalen mot sluttningen på andra sidan.

Horace stannade och lutade sig tungt mot staven han hade täljt för att underlätta resan längs den branta, leriga vägen. En ständigt återkommande dimma av fint regn hindrade leran från att torka. Regnet kom och gick i vågor – ibland låg det runt dem som ett tätt dis, men vid andra tillfällen var sikten klar. Nu hade en regnskur precis dragit förbi. Horace blickade ut över dalgången och såg någonting som rörde sig på berget mittemot.

En stor grupp människor var på väg längs vägen. På så här stort avstånd såg de små ut.

”Arisaka”, sa han lågt. Det där var ingen förtrupp. Det var flera hundra krigare som rörde sig i högt tempo. Ungefär i mitten av ledet kunde han se flaggor vaja i den häftiga bergsvinden. Det där måste vara befälsgruppen, tänkte Horace. Arisaka själv fanns nog i den. Han kisade och försökte se ledaren, men det var omöjligt att urskilja några individer i gruppen.

Kikorierna hade stannat till och betraktade nervöst förföljarna. De var mindre än en kilometer bort, men avståndet de skulle behöva färdas för att hinna ikapp kejsarens grupp var förstås mycket, mycket längre. Men att se dem på så här nära håll var oroväckande.

Horace mötte Reitos blick och nickade mot sluttningen på andra sidan.

”De rör sig snabbt”, sa han. ”Snabbare än vi.”

Reito nickade. ”De har inga sårade krigare att bära på”, sa han. ”Lord Shukin kommer att sakta ned dem”, sa han hoppfullt.

”Kanske”, sa Horace. Han undrade hur länge Shukin skulle klara det. ”Men vi måste ändå raska på.”

Reito vände sig bort och ropade ut en order. Kolonnen började återigen att halka sig fram genom leran. De längst bak hade det svårast, eftersom de fick gå genom lera som trampats upp av de hundratals fötterna framför dem. Blickarna vändes ofta mot sluttningen mittemot medan de fortsatte uppåt. För tillfället blockerades utsikten av träd. Horace var inte säker på vilket han föredrog. Det var djupt oroväckande att se hur nära fienden var, men att veta att de var där utan att kunna se dem kändes på något sätt ännu värre.

På Reitos anmodan tog gruppen en tio minuter lång rast och bärarna som bar de skadade männen avlöstes. De satte tacksamt ned bårarna och ersattes av andra. Rasten tycktes vara förbi på ett ögonblick och snart gav Reito order om att man skulle fortsätta. Han red fram och tillbaka längs kolonnen. Då och då sporrade han trötta resenärer till att anstränga sig lite hårdare. Ibland skämtade han eller berömde någon när situationen tycktes kräva det. Om han fortsatte så där skulle han ha färdats dubbelt så långt som alla andra när de kom fram, tänkte Horace utmattat.

De var nära krönet när Shigeru pekade mot en utskjutande klippavsats. Därifrån kunde man blicka ut över dalsänkan genom en öppning mellan träden. Medan kikorierna och senshierna kämpade sig vidare uppåt klättrade han och Horace ned på klipporna och tittade ned.

Vadstället låg nedanför dem. Arisakas män hade samlats på motsatta sidan. En liten grupp krigare höll på att vada över floden för att angripa försvararna. Det strömma vattnet nådde dem till midjan. Det var uppenbart att det här inte var det första anfallet, för åtskilliga kroppar låg utfläkta över de spetsade pålarna på andra sidan. Ännu fler höll på att driva med strömmen mot de djupare vattnen. Floden hade färgats röd av vad som liknade långa remsor av blod.

Horace tittade noga, men kunde bara se fyra försvarare på sin egen sida av floden. Han drog en lättnadens suck när han såg Shukins blålackerade läderrustning. Senshiledaren stod redo att möta nästa anfall. En av hans mannar stod bredvid honom med draget svärd. De andra stod hukade bakom dem och hade beväpnat sig med varsin lång, vässad påle. När angriparna kom inom räckhåll stötte de framåt mot de främsta männen. En av angriparna tappade balansen och sveptes iväg mot det djupa vattnet bredvid vadstället. En annan svepte med svärdet mot motståndarens påle och högg av den. Försvararen backade omedelbart bakåt så att Shukin och hans kompanjon skulle ha tillräckligt med utrymme.

Svärdsklingorna blixtrade i dalgångens skuggor. Betraktarna hörde det svaga ljudet av stål mot stål, men det var fördröjt på grund av avståndet och var därför lite i otakt med männens rörelser. Det fick Horace att känna sig märkligt desorienterad.

Fem av fienderna stupade under de första snabba utväxlingarna. Shukin hade huggit ned tre. De övriga angriparna drog sig tillbaka till mitten av flodfåran för att omgruppera sig. Men nu såg Horace att även Shukins kompanjon hade sjunkit ned på knä. En av de andra männen kastade undan sin vässade påle, drog sitt svärd och klev fram bredvid Shukin. Den skadade mannen kröp tillbaka till flodbanken. Han lyckades krypa några meter från vattnet och blev sedan liggande.

Shigeru lade handen på Horaces arm.

”Titta”, sa han och pekade.

På motsatta sidan hade en gestalt klivit ut i vattnet med bestämda steg. Minst tio krigare stod runt honom och han bar en färgstark, klarröd rustning.

”Är det Arisaka?” frågade Horace. Men han visste redan svaret.

Shigeru nickade allvarligt. ”Han tycker uppenbarligen att Shukin har stått i vägen tillräckligt länge.”

Horace såg på sin vän. Shigerus ansikte, normalt sett så gåtfullt och behärskat, var fårat av oro.

”Har Shukin någon chans mot Arisaka?” frågade han.

Kejsaren skakade långsamt på huvudet. ”Nej.”

Motståndarna gick till anfall. De tio männen som leddes av Arisaka störtade fram i en klunga och högg och stötte med sina vapen. Shukin och hans vän mötte dem och högg så att flera fiender tvingades bakåt eller blev liggande i vattnet. Men motståndarna var så många att försvararna snart fick backa. Efter en liten stund hade angriparna fått fotfäste på flodbanken, innanför raden av pålar. De flesta koncentrerade sig på Shukins medhjälpare. Shukin själv gick till angrepp mot krigarna från sidan och ytterligare två stupade i snabb följd. Men för att lyckas med det hade han fått vända sig åt sidan och det gjorde honom sårbar. Gestalten med röd rustning knuffade två av sina egna mannar åt sidan och störtade fram. Nu hade Shukin motståndare på båda sidor. Han vände sig för att möta Arisaka, parerade generalens klinga och högg. Arisaka backade.

”Han träffade honom!” utbrast Horace och lade handen på Shigerus axel. Men kejsaren skakade på huvudet.

”Det var inte så allvarligt”, sa han och Horace insåg att han hade rätt. Arisaka var på väg framåt igen och Shukin tvingades tillbaka. Arisakas klinga virvlade så att den såg ut som en cirkel av ljus.

”Var försiktig, Shukin! Han kommer att … aah!”

Shigeru skrek till av bestörtning när Arisaka ryckte framåt i ett hastigt, förvirrande anfall. Han utdelade två blixtsnabba hugg mot Shukin, från både vänster och höger. Han snurrade runt i cirklar för att ge extra kraft åt huggen. Shukin parerade desperat och Arisaka snodde runt igen för att anfalla en tredje gång. Shukin lyfte sitt svärd för att försvara sig. Men den här gången kom aldrig det väntade hugget. Efter att ha snurrat ett halvt varv bytte Arisaka grepp på sitt svärd och gjorde en kraftfull stöt bakåt. Shigerus kusin togs med överraskning, tappade sitt svärd och vacklade åt sidan. Sedan sjönk han ned på knä.

Arisaka tog ett steg framåt och högg igen. Det såg nästan föraktfullt ut.

Shukin föll med ansiktet nedåt i den sandiga flodbanken och blev liggande. Med viss fördröjning på grund av avståndet kunde Shigeru och Horace höra segervrålen från Arisakas mannar.

De hade stått på knä medan de iakttagit striden. Nu förde Horace handen under kejsarens arm och hjälpte honom på fötter.

”Det är bäst att vi fortsätter”, mumlade han. ”Vi måste utnyttja försprånget han har gett oss.”