Fartyget hade legat förtöjt vid piren i flera timmar när myndigheterna i Iwanai till sist visade sitt intresse. Halt var ivrig att gå i land och inleda sökandet efter Atsu, men han visste att det var bäst att vänta.
”Det är aldrig någon god idé att gå i land innan man har betalt hamnavgiften”, hade Gundar förklarat. I hamnar brukade man vanligtvis vänta på tillstånd att gå i land och man brukade inte få det förrän en stor summa hade överlämnats. Den som struntade i det skulle väcka uppmärksamhet och till och med riskera landstigningsförbud.
Mitt på eftermiddagen kom en grupp på fyra senshikrigare marscherande längs kajen. Hamnarbetarna och fiskarna aktade sig skyndsamt. Krigarna gick raka vägen fram till Vargspejaren och klev ombord utan att ha blivit inbjudna. Deras ledare pratade kort med Gundar på allmänna språket medan de fem passagerarna iakttog samtalet från de trånga sovhytterna i fartygets akter.
Krigarnas ledare verkade ointresserad eller rent av föraktfull när skirlen förklarade att fartyget kom från Skandia, ett land långt västerut. Det var uppenbart att en främling var en främling, oavsett var han kom ifrån. Och senshiklassen intresserade sig inte för främlingar.
Efter några minuter kom senshikrigaren fram till det egentliga skälet för besöket ombord. Han och Gundar började förhandla om hamnavgiften. När de slutligen kom överens om en summa rynkade Gundar pannan för att visa senshiern att han ogillade beloppet men visste att det inte fanns mycket han kunde göra. Det verkade göra krigaren på gott humör för första gången. Han log elakt när han tog emot guldmynten som Gundar plockat fram. Sedan marscherade han och hans kompanjoner i land på sitt stelbenta sätt. De kastade en sista blick mot fartyget och skrattade åt någon kommentar från ledaren.
När de hade gått kom Halt och de andra ut ur hytten.
”Var han svår att förhandla med?” frågade Will. Han hade sett Gundars ansiktsuttryck när han överlämnat pengarna. Till hans förvåning brast skirlen ut i ett dånande skratt.
”Den där? Han var den sämste förhandlare jag någonsin sett!” Skandiern log brett. ”Han var så upptagen med att komma med förolämpningar om ’gaijin’ …” Han tystnade och såg på Alyss. ”Vad betyder egentligen ’gaijin’?”
”Främling”, sa hon.
Gundar lade pannan i djupa veck. ”Varför kallade han mig så? Det är ju han som är främlingen!”
Det ryckte lite i Halts mungipor. Var Gundar än befann sig så skulle han aldrig se sig själv som främlingen.
”Och hamnavgiften?” frågade spejaren och leendet återvände till Gundars breda ansikte.
”Knappt hälften av vad jag var beredd att betala! Den där grabben har nog inte haft sitt jobb särskilt länge.” Han småskrattade när han tänkte på samtalet med den arrogante men inkompetente kaptenen. ”Han nämnde också att han samlade in pengarna å lord Arisakas vägnar. Det är den där stridstuppen som ställt till det för kejsaren, va?”
”Jag gillar hur du uttrycker saken”, sa Selethen lågt. Krigarnas stolta, stelbenta gång fick honom faktiskt att tänka på tuppar. Halt nickade till svar på Gundars fråga.
”Ja”, sa han. ”Och det kanske förklarar varför avgiften var så låg. Den mannen har nog bara haft sitt jobb sedan Arisaka tog makten.”
Evanlyn rynkade pannan. ”Om Arisakas mannar har makten här så kanske det blir svårt att komma i kontakt med Atsu.”
Halt nickade. ”Du har rätt. Det kan ta lite längre tid än vi hade räknat med.” Han såg på Alyss. ”Vi kanske skulle hyra rum på det där ryokanstället du pratade om.”
”Flygande tranan, Halt”, sa hon. ”Det är säkert en god idé. På det sättet ger vi Atsu en möjlighet att komma till oss utan att väcka uppmärksamhet. Han vill nog inte att någon ser honom gå ombord på ett främmande fartyg.”
Halt vände sig mot Gundar. ”Vi går i land i kväll efter att det har mörknat”, sa han. ”Det är bäst om så få personer som möjligt ser oss. Tänker du låta dina mannar gå i land?”
Gundar nickade. ”De förtjänar det. Men jag ska se till att de inte ställer till med något.”
”Jag skulle uppskatta det. Vi kan bli tvungna att stanna på det där värdshuset i mer än en natt, så försök se till att männen håller sig i hamnkvarteret. Låt dem inte gå längre bort än så.”
”Det mesta de vill ha finns ändå i hamnkvarteret”, sa Gundar. ”Om det skummar och kan hällas i en sejdel så är det vad de letar efter.”
Halt vände sig ursäktande mot Selethen och Evanlyn. ”Jag är rädd att jag måste be er att stanna ombord och hålla er utom synhåll så gott det går”, sa han. Båda nickade och förstod hur han tänkte.
”Du har rätt, Halt”, sa Selethen. ”Om allt för många exotiska gaijin kommer gående så lär det väcka uppståndelse. Vi kanske till och med skrämmer iväg mannen vi söker.”
Evanlyn log mot wakiren. ”Tycker du att jag också är en exotisk gaijin?” frågade hon och han nickade allvarligt.
”Fröken kan till och med vara den mest exotiska av oss alla”, sa han.
Halt var lättad över att Evanlyn hade accepterat hans beslut att hon skulle stanna ombord. Han kom att tänka på en annan sak.
”Alyss, tror du att du kan göra någonting för att se mindre exotisk ut?” frågade han. ”Jag tänker framför allt på ditt hår.”
Hon nickade. ”Jag har tänkt samma sak. Jag ska fixa det direkt.”
”Behöver du hjälp?” frågade Evanlyn och Alyss blev lite förvånad. Hon vände sig om och log mot prinsessan. ”Det skulle uppskattas”, sa hon. ”Jag vill gärna ha en annan flickas åsikt när jag provar en ny stil.”
De gick tillbaka till hytten i aktern. Will stod och tittade efter dem och vände sig sedan mot Halt. ”Är det något speciellt du vill att jag gör? Odlar skägg? Lär mig att gå som en tupp?”
”Om du kunde sluta med kvickheterna så vore det en bra början”, sa Halt. ”Men det kanske är lite sent för det nu.”
*
Halt och Will väntade vid landgången på att Alyss skulle komma tillbaka från hytten. De två spejarna såg relativt anonyma ut i sina spräckliga mantlar och uppdragna huvor. Deras kraftiga långbågar gick förstås inte att dölja och Halt hade funderat på att lämna dem ombord. Men sedan insåg han att de var på väg in i okända områden och då ville han inte vara utan sitt viktigaste vapen.
Luckan till hytten öppnades och Alyss klev ut på däck.
Hon var klädd i en lång, mörk mantel som också hade en huva som dolde ansiktet. Hon var lång – det fanns inte mycket Alyss kunde göra för att dölja det. Men hon gick lite framåtböjd, och det hjälpte en aning. När hon kom fram till dem och drog undan huvan flämtade Will till av förvåning.
Hennes långa hår var borta – hon hade klippt det kort så att det ramade in ansiktet. Och det var inte längre skimrande blont, utan kolsvart. Alyss log mot honom. Det var något med hennes ansikte som var annorlunda också. Han tittade närmare i skenet från lyktan ovanför landgången och insåg att hyn i ansiktet var mörkare. Hon hade färgat den till en lätt olivbrun nyans.
”Herregud!” sa han. Det var nästan otäckt. Hon var Alyss, men ändå inte. Det var som om han stod framför en främling med Alyss ögon och Alyss bekanta leende.
”Kanske inte den mest smickrande reaktionen”, sa hon. Och Alyss välbekanta röst, tänkte Will.
”Bra gjort, Alyss”, sa Halt gillande. ”Alldeles fantastiskt, faktiskt.”
”Det mesta är Evanlyns förtjänst”, sa Alyss och nickade mot prinsessan som kom ut på däck. ”Jag hade inte kunnat klippa håret själv och det var hennes idé att färga huden lite.”
”Herregud”, sa Will återigen. Alyss blängde på honom. På sitt välbekanta sätt.
”Måste du hålla på att säga så?” frågade hon.
”Men … hur gjorde du?” frågade Will. Alyss bara ryckte på axlarna.
”Jag är kurir”, sa hon. ”Vi vet aldrig när vi kan bli tvungna att ligga lågt, så vi har alltid med oss förklädnadsutrustning. Hudfärg, hårfärg och så vidare. Vi klippte mitt hår för att flaskan med mörk hårfärg var så liten.”
”Man kommer nog knappast att missta dig för en kvinna från trakten”, sa Halt. ”Men du kommer att väcka betydligt mindre uppmärksamhet än om du varit ljus.”
Selethen hade stått och tittat i några minuter.
”Jag är van vid damer med mörkare hy och tycker att det här nya utseendet är synnerligen klädsamt”, sa han.
Alyss log mot honom och neg lätt. Hon såg hur Will hämtade andan som om han tänkte säga något igen. ”Om du säger ’herregud’ en gång till så sparkar jag till dig”, sa hon.
Det var precis vad han hade tänkt säga, så han höll tyst.
De tre araluanerna gick ned för landgången och promenerade över kajen. När de kom fram till gatan som gick parallellt med kajen stannade de till och tvekade.
”Vänster eller höger?” frågade Halt.
”Eller rakt fram?” sa Will. En bred gata ledde framåt och den kantades av ljusen från vad som måste vara butiker, tavernor och krogar. Det var svårt att säga vilket, eftersom skyltarna pryddes av obegripliga nihonjanska tecken. Själva gatan sicksackade hit och dit och de kunde se flera mindre gator och gränder som ledde bort från den. Halt tyckte att den breda gatan framför dem verkade vara det bästa alternativet. Han tog några steg framåt, men tvekade sedan på nytt.
”Varför frågar män aldrig efter vägen?” sa Alyss. Hon hade lagt märke till en liten grupp stadsbor som stod på muren och höll fiskespön över det mörka vattnet. Hon gick fram till dem och stannade och bugade när de lade märke till henne. En av fiskarna skyndade ned från muren och bugade till svar. Alyss pratade lågt med honom i några sekunder och sedan pekade och gestikulerade han lite som om han visade vägen. Mannen höll upp tre fingrar för att försäkra sig om att hon förstod. Alyss bugade på nytt och återvände till Halt och Will.
”Vad sa han?” frågade Will.
Hon log mot honom. ”Han sa att jag talar utmärkt nihonjanska. Men han förstörde det lite genom att tillägga ’för att vara gaijin’. Fast man ska nog ändå ta det som en komplimang.”
”Och var din utmärkta nihonjanska bra nog för att förstå hur man kommer till den där rillokanen?” frågade Will sarkastiskt.
”Det heter ’ryokan’ och ja, det var den. Man fortsätter rakt fram längs den där breda gatan tills man kommer till den tredje lyktan. Där svänger man till vänster och sedan till höger vid den fjärde lyktan. Det finns en bild på en trana utanför värdshuset.” Hon såg på Halt. ”En flygande trana.”
”Jag hade alltså rätt”, sa den skäggige spejaren och började gå. ”Det är åt det här hållet.”
Byggnaderna låg tätt intill varandra. De var byggda av timmer och hade halmtak. Dörrarna och fönstren täcktes av halvgenomskinliga paneler och man kunde se det varma gula skenet av lyktor innanför. Halt klev lite närmare en dörr och studerade de små panelerna.
”Papper”, sa han. ”Tjockt papper. Det har förmodligen vaxats eller oljats för att bli regntåligt. Det skärmar av så att man kan vara ostörd, men släpper samtidigt igenom ljus. Genialt.”
”Inte så genialt när en inbrottstjuv försöker ta sig in”, sa Will. Han tyckte att dörrarna och fönstren såg sköra ut.
”Människorna här kanske är laglydiga”, sa Alyss.
De kom fram till den tredje lyktan, som hängde i en påle och gungade från sida till sida i den friska vinden. Där svängde de till vänster, in på en sidogata. Den var smal och det kändes som om byggnaderna på båda sidor försökte tränga sig på dem. Huvudgatan, som var bred och vindpinad, hade varit så gott som övergiven. Här skyndade fler människor förbi. Kvinnorna hasade fram i sina långa, smala kappor och männen gick med lite större kliv. Araluanerna drog till sig flera blickar. Det syntes på deras kläder att de var främlingar, trots att deras ansikten doldes av djupa huvor.
De hörde röster och plötsliga vågor av skratt från många av byggnaderna de gick förbi. Då och då gled dörrar upp och människor klev ut samtidigt som de ropade farväl åt sina vänner där inne. När de kom ut på gatan stannade de flesta till och betraktade de tre främmande gestalterna som skyndade genom skuggorna. Men intresset försvann snabbt. I en hamnstad som denna var människorna trots allt ganska vana vid besök.
”Vi tycks väcka en del uppmärksamhet”, sa Will lågt.
Halt sneglade på honom. ”Inte lika mycket som om vi hade traskat in här i fullt dagsljus”, sa han. ”Och än så länge är det bara stadsbor som har sett oss, inte Arisakas soldater.”
”De kanske inte går omkring i sådana här gränder om nätterna. Är vi snart framme, Alyss?”
Alyss ansikte var koncentrerat i de djupa skuggorna under huvan. Sidogatan var ännu krokigare än huvudgatan hade varit. Den ringlade fram och tillbaka och det fanns många sidogator som ledde från den. Det var svårt att hålla koll på vad som var en gata och vad som var en återvändsgränd.
”Tyst, jag räknar”, sa hon. Sedan pekade hon mot en smal öppning på höger sida. ”Där måste det vara.”
De skyndade in i gränden. Det var fler människor ute på gatan nu och de fick tränga sig fram genom det långsamma myllret av människor som samlats för att läsa menyer utanför restauranger.
”S’mimasen”, sa Alyss flera gånger när hon stötte till någon.
”Vad betyder det?” frågade Will när de kom fram till en del av gatan som var fri från andra fotgängare. Han var imponerad över Alyss kännedom om det lokala språket.
”Det betyder ’ursäkta mig’”, svarade Alyss och såg lite tveksam ut. ”Jag hoppas i alla fall det. Jag kanske säger något helt annat. Det kanske betyder ’du beter dig som en fet, stinkande sugga’. Mycket av betydelsen sägs ligga i betoningen.”
”Det kan i för sig också vara en användbar fras”, sa Halt. Men han hade märkt hur folk reagerat på Alyss ursäkt. De hade bara nickat och fortsatt med det de höll på med. Han var ganska säker på att hon sa rätt. Även han var imponerad av hur bra hon klarade sig. Pauline skulle vara stolt över henne, tänkte han. Han skulle berätta för sin hustru om Alyss språkfärdigheter när de kom hem.
”Där är det”, sa flickan och pekade mot en tvåvåningsbyggnad på andra sidan gatan. Den var större än byggnaderna bredvid. Väggarna bestod av kraftiga timmerstockar med lera mellan. Det fanns flera fönster med vaxat papper längs husets framsida och ytterligare fyra på den sidan av övervåningen som vette mot gatan. Dörren var gjord av solida träskivor.
Bredvid dörren hängde en skylt över gatan och symbolen på den föreställde en flygande fågel. Bredvid den fanns ett antal nihonjanska tecken i en lodrät rad.
”Det där ser ut som en trana”, sa Will. ”Och den tycks flyga.”
Halt studerade skylten. ”Eller så är det en pelikan”, sa han. ”Men för all del.”
Han tog täten och öppnade dörren. En våg av värme slog emot dem. Han stannade till i någon sekund för att betrakta rummet och gick sedan in.