Alla i kejsarens sällskap var våta, leriga och utmattade när de till sist nådde fram till den smala bron.

Horace stannade till och betraktade den. Det var en ranglig konstruktion. Den var gjord av brädor och så smal att bara en person kunde gå över åt gången. Bron bars upp av fyra kraftiga rep: två på varje sida om brädorna och ytterligare två, som satt någon meter högre upp och bredare isär, som fungerade som räcken. Kortare, tunnare rep hade bundits i ett sicksackmönster mellan de lägre repen och de högre och bildade en sorts vägg som skulle hindra resenärer från att ramla igenom. Eftersom repen som utgjorde räcket satt längre ifrån varandra än själva gångbron så såg bron framifrån ut som en avhuggen triangel med basen uppåt. Horace kastade en blick mot den gapande klyftan nedanför och såg sedan hur bron svajade och darrade i vinden. Det här var ingen konstruktion han litade på.

Horace tyckte inte om höjder. Men han samlade sig, tog ett djupt andetag och klev ut på den smala gångbron med båda händerna på repen som fungerade som räcken.

I samma ögonblick han satte foten på bron så tycktes den komma till liv. Den sjönk ned en aning och svajade som om den försökte rita en jättelik cirkel i luften. Långt nedanför kunde han höra flodens vatten forsa fram över stenarna. Han tog ett hastigt kliv bakåt upp på fasta land och insåg att han bara skulle bli ett hinder för de andra. Kikorierna var vana vid sådant här och kunde röra sig över bron betydligt fortare än Horace. Om han gick först skulle de få vänta en stund.

”Jag går sist”, sa han och gjorde tecken åt den närmaste senshikrigaren att ta täten.

Krigaren klev ut på bron. Han stannade till och verkade känna lite på rytmen i brons rörelse innan han snabbt och lätt gick över. Reito och flera andra senshier följde efter och lyckades ta sig över till andra sidan utan problem. Sedan gick Shigeru över och efter honom kom två av kikorierna som bar på bårar. De rörde sig väldigt försiktigt och ganska långsamt över bron eftersom de båda två fick anpassa sig till brons gungande och ibland ganska tvära rörelser. Eiko stod och tittade på och ropade ut ett förslag till nästa två bårbärare. De stannade till och lade ned sin bår. En av dem lyfte upp den sårade mannen över axeln och började gå över bron medan den andre gick efter med den hopfällda båren på ryggen. Horace såg att det gick betydligt fortare på det sättet.

Och det var så de skadade människorna bars över klyftan. När de hade kommit över följde de andra kikorierna efter. Eftersom de inte bar på tunga bördor behövde de inte vänta på att personen framför kommit över innan de följde efter. Snart rörde sig en stadig linje av kikorier smidigt över bron. Så snart kikorierna hade kommit över korsade resten av senshierna bron. De var inte lika behärskade som kikorierna, men de gick försiktigt och tre eller fyra av dem kunde ta sig över samtidigt. Gruppen som stod och väntade blev stadigt mindre.

Horace inväntade nervöst sin tur. Han hade nu sett tre hundra personer korsa bron och kunde inte längre tvivla på att den skulle hålla. De sista minuterna blev han allt mer otålig och han såg sig ständigt om över axeln efter något första tecken på Arisakas mannar.

”Nu är det dags, Kurokuma!”

Den siste av Shigerus senshikrigare ryckte honom lätt i ärmen och nickade mot bron bakom dem. Horace nickade.

”Du först”, sa han. ”Jag kommer efter.”

Han väntade tills den andre mannen hade kommit halvvägs över bron och gick sedan ut på brädorna igen. Han stannade till och försökte anpassa sig till gungningarna innan han fortsatte. Han rörde fötterna försiktigt och satte dem så nära mitten av bron han kunde. Svajandet fick honom att känna sig illa till mods och han försökte tvinga sig själv att inte titta ned. Ett minne dök upp i hans huvud. För sin inre syn såg han Morgaraths jättelika bro i Celtica och hur Will kvickt sprang över på de smala plankorna där det inte ens fanns fotbrädor än.

”Jag önskar att du var här, Will”, sa han lågt innan han hasade vidare.

Horace hade kommit två tredjedelar av vägen när han hörde höga rop från sidan han hade lämnat. Han stannade till och vred försiktigt på överkroppen för att se sig om över axeln. Ett antal män kom springande längs stigen vid klyftans kant. De skulle hinna fram till bron inom fem minuter. Han hade inte alls räknat med att förföljarna skulle hinna ifatt dem så snabbt och han insåg att Arisaka måste ha skickat ytterligare en förtrupp som inte tyngdes ned av någonting annat än vapen och därför kunde färdas extremt snabbt.

”Stanna inte, Or’ss-san!” ropade Reito från andra sidan. ”Fortsätt!”

Horace började gå igen som om någonting hade stungit honom. Det spelade inte längre någon roll att hans rörelser fick bron att komma i gungning. Han höll hårt i repen och sprang nästan den resterande sträckan. Ett halvt dussin kikorier hade ställt sig vid brofästet där alla linor satt fast och de hade yxor i händerna. Bakom honom hördes nya rop när Arisakas mannar kom närmare.

”Ta fram ett rep!” ropade Horace. ”Ett långt rep!”

Han tog ett språng till den fasta marken och vände sig om. De första av Arisakas krigare hade försiktigt börjat gå ut på bron. Den häftiga gungningen fick dem att tveka. Till skillnad från kikorierna så var de inte födda och uppvuxna i bergstrakter. Men de började ändå långsamt att korsa bron.

Kikoriernas yxor slog emot linorna som höll fast bron. Men de tjocka repen var sammanflätade och ordentligt tjärade. Många år hade förflutit sedan bron byggts och tjäran hade stelnat och blivit nästan lika hård som sten. Det var osäkert om kikorierna skulle lyckas kapa alla fyra linorna innan Arisakas mannar kom över.

En av kikorierna höll i ett rep och Horace vinkade till sig honom.

”Runt midjan på mig! Snabbt!”

Mannen förstod vad Horace ville och skyndade fram. Han lade repet runt livet på Horace och gjorde en säker knut.

”Stanna här och mata ut repet allt eftersom!” sa Horace. Han vred sig så att skölden gled ned från ryggen, körde armen genom fästena och drog sitt svärd. Sedan tog han ett djupt andetag och klev ut på bron igen. Kikoriern som hade bundit repet släppte långsamt ut rep så att linan hela tiden var slak och Horace hade fritt spelrum. Mannen ropade på hjälp och tre av hans vänner kom till undsättning.

Den här gången rörde sig Horace med bestämdhet. Tanken på senshierna som närmade sig och hur han skulle hålla dem på avstånd tvingade bort all nervositet. Horace visste att det farligaste man kunde drabbas av på den svajande bron var panik. Han slappnade av en aning och lät kroppen följa med i rörelserna. Han kom snabbt på ett sätt att minska spänningen i musklerna.

”Låtsas att du rider”, sa han till sig själv. Det hjälpte och han kunde nästan omedelbart anpassa sig till brons gungningar. Han gick fram fem steg och väntade. Den förste av senshierna stannade några meter framför honom och såg med viss tvekan på den långa gestalten som kommit gående över bron och stod mjukt balanserad på fötterna. Senshikrigaren kände sig inte lika väl till mods. Han var spänd och nervös. Men han fortsatte ändå framåt och måttade ett klumpigt slag mot Horace rakt ovanifrån.

Horace höll upp skölden i sned vinkel och lät slaget glida utmed den. Eftersom ingenting tog emot vacklade angriparen till. När mannen försökte återfå balansen stötte Horace snabbt med svärdet och träffade sin motståndare i vänster lår, där det fanns en glipa i rustningen.

Mannen gav ifrån sig ett hest skrik och tappade svärdet när vänster ben gav vika. Han ramlade in i det tunna nätet av sidorep. Tanken på hur nära han var att störta mot döden fick honom att förtvivlat kämpa efter fäste för händerna. Mannen bakom uppehölls av sin desperat kämpande kamrat. När han försökte komma förbi ryckte Horace fram igen. Senshiern måttade ett klumpigt hugg mot honom, men Horace tog emot även det med skölden. Klingan fastnade i kanten och satt fast där i någon sekund. När senshiern drog loss sitt vapen högg Horace honom i sidan.

Nihonjanska svärd var vassare och hårdare än Horaces klinga. Men hans svärd var längre och tyngre, och det skar rakt igenom senshikrigarens lackerade läderrustning och krossade revbenen under. Mannen flämtade av smärta, föll emot broräcket och tappade balansen. Han försvann över kanten och störtade ned i den jättelika klyftan nedanför.

Krigaren bakom tvekade när både han och Horace kände en kraftig vibration i bron. Nu lutade hela den vänstra sidan av bron betänkligt nedåt. De stod ansikte mot ansikte och båda väntade på att den andre skulle göra något. Horace visste att tiden var på hans sida nu.

Vid klyftans rand delade Shigeru ut några hastiga order till männen som höll Horaces livlina.

”Lägg repet runt stubben där!” sa han. ”När Kurokuma ramlar så sakta ned honom innan repet tar slut!”

De förstod vad han menade och virade repet runt stubben, som var ungefär lika tjock som en kraftig människa. Männen med yxor arbetade fortare och fortare och nu fick varje hugg bron att darra. Shigeru såg hur motståndaren som stod närmast den bortre sidan vände sig om och började springa tillbaka samtidigt som han ropade ut en varning. Hans kamrater följde efter, men det var för sent. När den sista linan lossnade försvann bron under fötterna på Horace och de fyra återstående senshierna så att de störtade rakt ned i den gapande klyftan.

”Mata ut repet!” ropade Shigeru. Han visste att Horace skulle slå in i klippväggen med förödande kraft om fallet stoppades tvärt av repet. I stället lät kikorierna repet lindas ut och de använde öglan runt stammen för att sakta ned fallet. De lät Horace falla rakt ned i klyftan, förbi det utskjutande partiet av klippan där bron suttit fast.

Horace upplevde det som om han försvann i tomma intet när bron gav vika och det kändes som om magen steg upp i halsen. Han väntade på det skarpa rycket när repet spändes till sin fulla längd, men förstod sedan vad som hände. Repet var spänt, men han var fortfarande på väg nedåt. Det kom inget tvärt stopp och han slappnade av och försökte vända sig mot klippväggen så att han kunde ta emot stöten med armar och ben.

Den utskjutande delen av klippan och det långsamt utsläppta repet blev hans räddning. Om klippväggen varit rät skulle han ha slagit in i den som en pendel och det skulle ha gått så snabbt att han inte skulle ha kunnat undgå att bli allvarligt skadad. Men när han började svänga inåt var han fortfarande på väg nedåt och hastigheten minskades gradvis. Han slog in i klippväggen tjugo meter ned, med tillräcklig kraft för att knäcka ett revben eller två och få honom att tappa andan. Han svor till när svärdet flög ur handen på honom och virvlade iväg ned i det svindlande djupet nedanför. Sedan spändes repen under hans armhålor när kikorierna började dra upp honom.

När han närmade sig kanten kunde han se Shigerus oroliga ansikte bland alla som stod och tittade ned. Han använde benen för att stöta sig bort från klippväggen när han nådde den utskjutande delen och till sist drog nihonjanerna upp honom över kanten, där han blev liggande på den leriga marken. Han kände sig som en stor fisk som dragits upp på land.

Shigeru tog tag i hans arm, men släppte omedelbart när Horace skrek till. Hans skadade revben brann av smärta.

”Hur är det med dig, Or’ss-san?” frågade Shigeru.

Horace grimaserade när han kände de smärtande revbenen under ringbrynjan.

”Jag har mått bättre”, sa han. ”Jag har brutit revbenen. Och vet ni vad som är värst av allt? Jag har tappat mitt svärd!”