Trots Halts grymtningar så visade sig sängarna – som egentligen inte var mer än tjocka madrasser man lade på golvet – vara ganska bekväma.
Efter att de hade släckt den lilla lyktan som lyst upp rummet låg Will på rygg och lyssnade till Halts djupa, regelbundna andhämtning. När ögonen hade vant sig vid mörkret kunde han se en blek ljusstrimma längs kanten av skjutdörren som ledde till galleriet utanför, trots att värdshusvärden hade dämpat galleriets lyktor några timmar tidigare.
Det papperstäckta fönstret var öppet och en kall vind letade sig in i rummet. Will drog upp det dunfyllda täcket över öronen. Värdshusvärden hade erbjudit dem en liten glödpanna att värma rummet med, men de hade tackat nej. De två spejarna föredrog frisk luft.
Will förundrades, precis som han hade gjort många gånger tidigare, över vilka förbluffande vändningar hans liv hade tagit de senaste åren. Han visste att en del av människorna han vuxit upp med aldrig hade rest längre än ett par kilometer från slottet i Redmont och det fanns många som aldrig hade varit utanför landskapet Redmont. Det var till exempel tveksamt om hans kamrat Jenny, som också varit myndling vid slottet och numera var en välkänd kock, hade rest längre än så.
Själv var han nu på andra sidan världen. Han hade rest genom öknen på en fantastisk kanal som skapats av forntidens okända människor. Fartyget han färdats på hade varit utformat för att kunna segla mot vinden. Flera år innan hade han korsat Stormhavet och sett Skorghijls karga klippor innan han fortsatt till Skandias snötäckta berg och mött de vildsinta krigarna från stäpperna i öst.
För inte så länge sedan hade han också färdats över Arridas glödheta öknar och fått trofasta vänner bland bedullinerna, öknens nomader. Dessutom hade han mött de otämjda skotiska stammarna i norr och rest genom hela Clonmel, ett av Hibernias sex kungariken, tillsammans med Halt och Horace.
Ibland snurrade det i huvudet på honom när han tänkte på hur mycket han hade sett och gjort i sitt unga liv. I sådana stunder tänkte han ofta på sin barndomsdröm om att bli riddare. Vilket inrutat liv han skulle ha fått leva som krigare! Det skulle inte alls ha varit som den fantastiska tillvaro han levde i nu. Han visste att de flesta av riddarna som hade tränats i Redmonts krigarskola tillsammans med Horace aldrig hade lämnat Araluens gränser.
Han undrade om Halt någonsin greps av samma förundran och fascination när han tänkte på sitt eget liv. Halt hade varit med om allt det där och mer därtill. Will pratade högt utan att tänka sig för.
”Halt? Är du vaken?”
”Nej.” Will anade ett slags sur humor i Halts enstaviga svar.
”Oj då. Förlåt!”
Han funderade på att be om ursäkt en gång till, men insåg att det skulle strida mot kravet på tystnad, så han sa inget. Han kastade en blick på det öppna fönstret. Halvmånens ljus hade börjat treva sig in. Samma måne sken just nu på Horace, som förmodligen var någonstans i bergen. Will gäspade stort och somnade kort därpå, trots sin förundran.
Han hade sovit i knappt några minuter när Halts röst väckte honom.
”Will? Sover du?”
Han slog upp ögonen och var genast klarvaken. När han insåg att det inte hade funnits någonting varnande i Halts ord slappnade hans muskler av lite.
”Jag gjorde precis det”, sa han lite irriterat. ”Men inte nu längre.”
”Bra”, svarade Halt med viss självbelåtenhet. ”Rätt åt dig.”
Den skäggige spejaren rullade över på andra sidan, drog upp täcket under hakan och somnade.
*
Ett ljud.
Det var så tyst att det var på gränsen till ohörbart. Men det hörde inte till det vanliga mönstret av nattljud som Wills undermedvetna hade noterat, lagt på minnet och lärt sig att strunta i. Hans ögon var återigen öppna och han lyssnade uppmärksamt. Månen sken inte längre in genom det öppna fönstret, så han måste ha sovit i några timmar.
Halts andhämtning var fortfarande djup och regelbunden, men Will visste att hans läromästare också var klarvaken. Spejarna brukade öva på att fortsätta andas som om de sov även efter att de väckts av någonting oväntat. En eventuell angripare skulle inte märka att hans byte var vaket och redo att försvara sig.
Ännu ett ljud hördes. Det var ett lätt, träigt knarrande. Will insåg att någon var på väg upp för trappan med försiktiga steg. Inkräktaren, om det nu var fråga om en inkräktare och inte någon som tillhörde ryokanens personal, var alltså inte i deras rum. Will rörde sig försiktigt och var noggrann med att inte göra några ljud. Han stödde sig på ena armbågen och drog undan täcket. På andra sidan rummet såg han silhuetten av Halt som gjorde detsamma. Halt höll upp en varnande hand för att signalera att han skulle sluta röra sig. När man låg så här nära golvet skulle det vara svårt att komma på fötter helt ljudlöst. Nästan allt inne i byggnaden bestod av extremt lätta material – träpaneler, oljat papper och mattor av vävd vass. Mattorna och panelerna satt inte fast och förde därför lätt oväsen – precis som trappan. De hörde ytterligare två knarranden som bekräftade deras misstankar. Will kastade en blick på golvet för att försäkra sig om att hans två knivar låg bredvid madrassen där han lätt kunde komma åt dem.
Nu när de visste att det inte fanns någon inkräktare i rummet fanns det ingen anledning att andas som om de sov. De andades nästan ljudlöst och lyssnade koncentrerat efter alla ljud utifrån.
Will var tacksam över att det här rummet låg närmare trappan än Alyss rum. En angripare skulle vara tvungen att gå förbi deras rum för att komma till Alyss. De hörde det svaga frasandet av tyg mot väggen och sedan ännu ett lätt knarrande som avslöjade att personen hade kommit upp för trappan och nu var på väg längs galleriet. De följde de tysta ljuden som avslöjade hur långt den nattlige besökaren hade kommit ända tills ljusstrimman vid dörrpanelen skymdes och de visste att han var utanför dörren. Rörelseljuden tystnade och Will kände sig lättad. Personen utanför var inte på väg till Alyss.
Han spetsade öronen och lutade huvudet lite åt sidan, mot golvet. Det skrapade försiktigt – naglar mot oljat papper, misstänkte han. Någon som hade för avsikt att överrumpla dem skulle inte göra det ljudet.
Halt härmade ljudet genom att skrapa med naglarna mot vassmattan. Det var tyst i några sekunder och inga rörelser syntes utanför dörren. Sedan hördes en röst, lika låg som en viskning.
”Det är Atsu.”
De utväxlade en hastig blick. Halt nickade mot väggen bredvid dörren. Will reste sig och smög ljudlöst fram på bara fötter till väggen bredvid dörren, där han ställde sig med den långa kniven i handen. Halt satt kvar på sin madrass.
”Kom in, Atsu”, sa den äldre spejaren lågt.
Dörren sköts upp. En silhuett stod i öppningen. Han såg sig om åt vänster och höger, lade märke till Will och höll upp händerna för att visa att han var obeväpnad. Will tecknade åt Atsu att kliva in i rummet och mannen nickade och sköt igen dörren bakom sig. Han gick fram till Halt, som satt med korslagda ben på sin madrass, och satte sig på knä mittemot. Han bugade kort.
”Var hälsade, mina vänner”, sa han.
Will flyttade sig från dörren och ställde sig så att han kunde bevaka mannen medan denne talade med Halt. Han var kortare än både Will och Halt, men såg ut att ha sega muskler. Huvudet var nästan kalt och endast sidorna och bakhuvudet pryddes av lite hår. Mannen verkade vara obeväpnad, men han bar en typ av snedknäppt rock som var mycket vanlig i Nihon-Ja och det var inte omöjligt att han gömde en kniv under den.
”Är du alltid ute och går så här sent?” frågade Halt.
Atsu nickade. ”Lord Arisakas mannar har trängt sig på. Det är säkrast för mig att undvika dem.”
”Du hjälpte nyligen en annan gaijin”, sa Halt. Det var ett konstaterande, men samtidigt en fråga. Om det här inte var Atsu så var det sannolikt att han inte skulle känna till namnet på den gaijin han hade eskorterat från bergen. Atsu tycktes förstå vad Halt var ute efter.
”Du menar George-san”, sa han. ”Or’ss-sans vän.”
Halt rynkade pannan. Det namnet kände han inte alls igen.
”Vem då?” frågade han misstänksamt. Den här gången uttalade Atsu namnet så tydligt han kunde.
”Or’ss-san”, sa han. ”Den långe gaijinkrigaren.”
Will förstod. Han visste att ordet ”san” var en ändelse nihonjanerna lade till namn för att visa respekt. Om han tog bort den så återstod ”Or’ss”, som var lite mer begripligt.
”Horace”, sa han snabbt. Atsu vred huvudet mot honom och nickade hastigt.
”Precis”, sa han. ”Or’ss-san. Han räddade kejsarens liv.”
”Gjorde han?” sa Halt tankfullt. ”Då misstänker jag att han inte riktigt är Arisakas favorit.”
”Nej. Arisaka blev ursinnig när han hörde att Or’ss-san hade dödat två av hans senshier.” Atsu tillät sig själv att låta lite belåten.
”Det låter som vår Horace, det”, sa Will.
”Och tanken på Arisakas stupade mannar verkar inte göra vår vän här speciellt ledsen”, sa Halt med ett snett leende.
Will höll med. ”Vilket gör det ännu mer sannolikt att han faktiskt är en vän”, sa han.
Halt var tyst en liten stund och funderade. Will hade nog rätt, tänkte han. Men det kunde inte skada med några fler frågor.
”Kan du berätta något mer om George?” frågade han.
Atsu tänkte och samlade tankarna så att hans svar skulle öka hans trovärdighet inför dessa två gaijin.
”Han är ingen krigare. Han är en pratare.”
Will undertryckte ett litet skratt. ”Ja, det låter som George.”
Atsu såg på honom igen. ”Men han räddade livet på Or’sssan i bergen”, tillade han och Will höjde förvånat på ögonbrynen.
”Räddade George livet på Horace?” frågade han klentroget.
”Vi blev överfallna där uppe. En av angriparna sköt en pil mot Or’ss-san. George-san såg den och knuffade undan Or’sssan. Pilen träffade George-san i armen.”
Halt och Will såg på varandra.
”Alyss sa faktiskt att George nämnde en skada i sitt meddelande”, sa Will. ”Men det där med att han räddade Horace är nytt.”
”På tal om Alyss så kanske du borde hämta henne”, sa Halt. ”Det är bäst att hon hör vad Atsu har att berätta.”
Det hördes på honom att han nu var övertygad om att det här faktiskt var Atsu och att de förmodligen kunde lita på honom. Precis när Will vände sig mot dörren hördes en lätt knackning på dörrkarmen och sedan sköts panelen upp. Där stod Alyss i den nihonjanska rocken hon haft på sig tidigare.
”Brukar ni två alltid vråla för full hals mitt i natten?” sa hon. Sedan fick hon syn på den tredje personen i rummet och det skämtsamma tonfallet försvann. ”Jag förmodar att det här är Atsu?”
Det var ett logiskt antagande, tänkte Will. Det fanns ingen annan som hade anledning att vara i deras rum mitt i natten.
”Det stämmer. Atsu, det här är lady Alyss.”
Den kortvuxne nihonjanen snodde runt på knäna och bugade mot Alyss.
”Ariss-san”, sa han. Trots att Alyss var diplomat kunde hon inte låta bli att höja ett ögonbryn när hon hörde det ovanliga uttalet. Will lade märke till ansiktsuttrycket. Vänta tills du hör hur han säger ”Horace”, tänkte han.
”Ett nöje att få träffa er”, sa Alyss som återfått sitt vanliga behärskade ansiktsuttryck. Hon stängde dörren och gick fram och satte sig på fotändan av Halts madrass, med benen vikta bredvid sig.
”Kan Atsu berätta vad som har hänt med Horace?” frågade hon Halt.
”Jag skulle precis fråga om det”, svarade spejaren. Men Atsu behövde inte uppmanas på nytt.
”Or’ss-san har erbjudit sig att hjälpa lord Shigeru, Nihon-Jas kejsare, mot usurpatorn Arisaka. De har samlat ihop några av lord Shigerus mannar och är på väg upp genom bergen mot det urgamla fortet Ran-Koshi.”
”Så kejsaren har med sig en armé?” frågade Halt.
Atsu skakade på huvudet. ”Ingen armé. Bara de överlevande från garnisonen i Ito. Knappt femtio man. Och så har de med sig kikorier, men de är inga krigare.”
”Kikorier?” sa Alyss frågande. Hon kände inte till det ordet. Atsu vände sig mot henne.
”Skogshuggare och träarbetare”, sa han. ”De bor i bergen och är lojala mot kejsaren. Arisaka plundrade och brände deras byar i jakten på kejsaren, vilket var ett stort misstag. Han har gjort sig till ovän med kikorierna och många av dem har nu anslutit sig till kejsaren.”
”Men de är inga soldater?” frågade Will, och Atsu skakade på huvudet.
”Nej, tyvärr. Men de känner till bergen som sina egna fickor. Om de gömmer kejsaren så kommer Arisaka aldrig att hitta honom.”
”Vad var det för ett fort du pratade om?”
”Ran-Koshi. Det är ett legendomspunnet fort med höga murar som är flera meter tjocka. Trots att kejsarens styrka är liten så skulle han kunna hålla stånd mot Arisakas mannar i flera månader där.”
De tre araluanerna såg på varandra. Will och Alyss lät Halt ställa frågan de alla ville ha svar på.
”Så hur kommer vi till Ran-Koshi? Kan du föra oss dit?”
Till deras besvikelse skakade Atsu sorgset på huvudet.
”Det sägs ligga någonstans i bergen i nordväst. Det är bara kikorierna som vet exakt var – det var så länge sedan någon såg det att många säger att det bara är en legend.”
”Tror du också det?” frågade Alyss.
”Nej. Jag är helt säker på att det finns. Men även om jag visste precis var det låg så skulle det ta flera veckor, kanske till och med månader, att ta sig dit. Man skulle vara tvungen att färdas genom bergen, över den ena höga åsen efter den andra. Det är en långsam, påfrestande resa och om man gav sig av nu skulle vintern slå till innan man ens hunnit halvvägs. Dessutom kontrollerar Arisakas mannar det området.”
Halt kliade sig tankfullt på hakan. ”Har du en karta?” frågade han. ”Kan du visa oss ungefär vilket område det handlar om?”
Atsu nickade snabbt. Han sträckte in handen innanför rocken och drog fram en rulle av fint pergament. Han rullade ut den och de såg att det var en karta över Nihon-Jas norra ö.
”Ran-Koshi sägs ligga i det här området”, sa han och gjorde en cirkel med fingret över ett litet område längst upp i öns vänstra hörn. ”Det är oländiga, svåra vildmarker. Som ni ser så ligger det bland de allra högsta bergen, vid den här stora sjön. För att komma dit är man tvungen att korsa allt detta …”
Han drog med pekfingret över mitten av ön på kartan. Att döma av kartsymbolerna skulle resan föra dem genom branta bergstrakter med tätvuxna skogar. Mannen tittade upp och såg ursäktande ut.
”Som jag sa så skulle den resan ta åtskilliga veckor. Och jag har helt enkelt inte tid att leda er dit. Motståndsrörelsen i kampen mot Arisaka håller på att formas och jag är med och organiserar den. Jag förstår helt och hållet er önskan att hitta Or’ss-san, men jag har egna förpliktelser.”
Halt studerade kartan i några sekunder med tankfull min. Sedan pekade han på en punkt en bit väster om området som Atsu hade visat.
”Om vi var här, skulle du då kunna hjälpa oss att kontakta människor som kan hitta kejsaren? De där kikorierna du pratade om, kanske?”
Atsu nickade. ”Naturligtvis. Men som jag sa så skulle det ta flera veckor att nå den platsen och det är inte säkert att vi skulle hinna fram innan den första snön faller. Jag har inte tid med det. Jag är hemskt ledsen.”
Halt förstod mannens besvärliga situation och nickade. Tanken på att färdas genom den farliga landsbygden som kontrollerades av Arisakas styrkor hade sysselsatt honom ända sedan mötet med de två senshierna. Nu började han se en lösning på problemet.
”Kan du undvara fyra eller fem dagar?” frågade han.