Resan närmade sig sitt slut. Horace traskade utmattat fram på den smala stigen som ringlade längs botten av en smal dalsänka. På båda sidor om dem reste sig höga, branta klippor som var omöjliga att bestiga. Ju längre de kom, desto smalare blev dalen, tills den var knappt tjugo meter bred. Några snöflingor dansade runt dem, men vinterns riktigt kraftiga snöfall var fortfarande att vänta.
Reito gav till sist order om att de skulle stanna och vila och senshierna och kikorierna i det långa ledet sjönk tacksamt ned på marken, tog av packningen från axlarna och sänkte ned bårarna de burit. Det var sent på eftermiddagen och de hade varit på väg sedan kort före gryningen. De hade rest länge och genom svår terräng under en hel vecka. Reito ville behålla försprånget de fått över Arisakas styrka.
Horace hittade en stor stenbumling och lutade sig mot den. Hans revben värkte fortfarande efter stöten mot klippväggen. Shigerus livläkare hade lagt om dem, men det hade inte funnits mycket mer han kunnat göra. Tiden var den verkliga helaren. Men nu var musklerna som skyddade de spräckta revbenen stela och ömma, för han hade suttit ned och rest sig upp så många gånger att de sträckts och fått smärtan att blossa upp igen.
”Hur långt är det kvar?” frågade han Toru. Kikoriern som hade visat vägen funderade innan han svarade. Horace såg på hans ansikte att han inte riktigt visste och han var glad över att kikoriern inte försökte dölja det.
”Det här är rätt dal. Det är jag säker på. Men hur långt vi har kvar … det vet jag inte riktigt.”
Horace mötte Reitos blick. ”Vi kanske ska gå i förväg och rekognosera?” föreslog han. Senshiern kastade en blick på Shigeru. Kejsaren, som hade lutat sig mot foten av en stor klippa, nickade. Efter Shukins död hade Reito tagit ansvar för kejsarens säkerhet och det var en uppgift han tog på största allvar. Det var en tung börda på hans axlar. Shukin hade varit en släkting och nära vän till kejsaren som länge tillhört hans innersta krets och det hade varit lättare för honom att hantera ansvaret. Han hade vant sig vid det under åren. Men alltihop var nytt för Reito, som hela tiden var överdrivet orolig. Nu begrundade han situationen och verkade bestämma sig för att kejsaren skulle klara sig utan honom en stund.
”Det är en god idé”, sa Reito. Han hängde på sig sina svärd och vände sig mot dalen framför dem. Toru reste sig upp utan att bli tillfrågad och de tre började gå. De gick försiktigt över de nedrasade stenarna och blocken som låg strödda över dalen.
De rundade en krök där dalen svängde åt vänster. Den smala sänkan ringlade fram mellan de höga bergen och det var sällan den löpte i samma riktning i mer än fyrtio meter.
Framför sig kunde de se den kala klippväggen där dalen svängde igen, den här gången åt höger. De traskade vidare och deras sulor knastrade mot stenarna och sanden under.
Ingen av dem talade. De hade ingenting att säga. Fortet Ran-Koshi låg någonstans framför dem. Det skulle inte komma en centimeter närmare för att de pratade om det.
När de rundade kröken fick de syn på det.
”Är det där fortet?” frågade Horace med ett tonfall som tydde på att han knappt trodde sina ögon.
Reito sa inget. Han skakade långsamt på huvudet medan han granskade ”fortet”.
Framför dem fortsatte dalgången brant uppåt. Hundra meter bort löpte en fallfärdig träpalissad, som var knappt fyra meter hög, från ena sidan till den andra där dalen var som smalast. Där var klippväggarna så nära varandra att det knappt var trettio meter mellan dem. Bakom palissaden fortsatte marken att stiga och dalen blev återigen bredare. De kunde se flera förfallna byggnader där. Timret hade blivit grått och skört under åren och halmtaken hade för länge sedan ruttnat.
Reitos ansikte hade mörknat av vrede. Han vände sig mot Toru.
”Är detta Ran-Koshi?” frågade han bittert. ”Är detta det mäktiga fortet som ska skydda oss från Arisakas armé?”
De hade varit på väg mot sitt mål i flera veckor nu och fått en bild av det som en fristad där de kunde vila ut, återfå krafterna och lära kikorierna att slåss medan fortets kraftiga stenväggar skyddade dem.
Men det som nu låg framför dem var inte mycket mer än ett fallfärdigt staket av timmerstockar och plankor att kura ihop sig bakom. Horace såg att palissaden hade så gott som rasat på den vänstra sidan, som var den västra. Om en styrka gick till angrepp med kraft skulle den falla sönder helt så att en fem meter bred öppning uppstod i det redan otillräckliga försvarsverket.
Toru verkade oberörd.
”Det här är Ran-Koshi”, sa han. Han hade inte varit närvarande vid diskussionen för några veckor sedan när Shigeru och Shukin hade beskrivit det massiva, legendariska fortet. Hans uppgift hade varit att föra sällskapet till Ran-Koshi och han hade fullbordat sin uppgift. Han hade vetat från första början att Ran-Koshi var den här enkla palissaden över en dal. Det gjorde många av kikorierna. Han hade förmodat att även Shigeru och hans följeslagare vetat det. Det hade inte funnits någon anledning för honom att tro någonting annat. Han såg lugnt på den upprörde senshiädlingen.
Reito gjorde en frustrerad, ursinnig gest med båda händerna. Han kände sig hjälplös. Vad som var ännu värre var att det kändes som om han hade svikit Shukin och Shigeru, som gett honom ett stort förtroende. De hade kämpat sig fram genom bergen i flera veckor medan de burit de sårade och de hade tagit sig upp för förrädiska, leriga stigar där minsta felsteg kunde resultera i katastrof. Shukin och hans mannar hade offrat livet för att vinna tid åt dem. Och nu visade det sig att det varit för det här de hade fått utstå alla strapatser. Under ett kort ögonblick var han en hårsmån från att dra sitt långa svärd och ränna det rakt genom den kikoriske vägvisaren. Men han behärskade sig och vände sig handfallet mot Horace.
”Vad ska jag säga till kejsaren?”
Horace stod och studerade landskapet. Den första förvåningen hade lagt sig och han nickade långsamt för sig själv.
”Säg till honom att vi har hittat Ran-Koshi”, sa han. Reito tänkte ge ett syrligt svar, men Horace höll upp handen för att hejda honom och pekade sedan på de branta bergen som omgav dem.
”Bergen är murarna”, sa han. ”Det är dalgången som är Ran-Koshi. Det här är fortet. Ingen armé skulle kunna klättra över de där murarna eller bryta sig igenom dem. Palissaden är bara porten.”
”Men den är fallfärdig! Den håller på att kollapsa!” Reito lät förtvivlad.
Horace lade en lugnande hand på mannens axel. Han visste att den starka reaktionen hängde ihop med Reitos pliktkänsla och lojalitet gentemot kejsaren.
”Den är gammal, men förutom den västra delen så duger den. Och den kan byggas om. Allt vi behöver göra är att ersätta några av de större stockarna i mitten. Det kunde knappast ha varit enklare för oss – vi har ju två hundra skickliga timmerarbetare med oss!” Han såg på Toru. ”Jag skulle gissa att du och dina vänner kan fixa det där på tre, fyra dagar?”
”Ja, Kurokuma”, sa han. Han var glad att gaijinkrigaren visade sig vara så förnuftig. ”Och vi kan göra i ordning stugorna så att vi har varma, torra boplatser över vintern.”
Reitos ångest försvann långsamt när han betraktade området med nya ögon. Kurokuma hade rätt. Ingen armé skulle kunna klättra över eller slå sig igenom de här murarna. Och palissaden var bara trettio meter bred – den skulle lätt kunna försvaras av de två eller tre hundra personer de hade med sig.
Reito kom att tänka på ytterligare en sak. ”När det börjar snöa så kommer det att ligga flera meter tjock snö i det här passet. Då blir det kolossalt svårt för en större grupp fiender att närma sig palissaden.” Han vände sig mot Toru och bugade djupt. ”Jag ber om ursäkt, Toru-san”, sa han. ”Jag talade utan att tänka.”
Toru bugade tillbaka och skruvade nervöst på sig. Han var inte van vid att senshikrigare bad honom om ursäkt eller bugade.
”Det finns ingen anledning för lord Reito att be om ursäkt”, mumlade han.
Men Reito rättade honom. ”Reito-san”, sa han bestämt och kikoriern spärrade förvånat upp ögonen. Senshiern ville inte tilltalas med en hederstitel utan föredrog det mer jämlika ”Reito-san”. Horace betraktade samspelet mellan de två männen. Han hade lärt sig etikettsreglerna och insåg vilken jättelik klyfta Reito hade överbryggat. Det bådade väl inför de väntande månaderna, tänkte han. Det skulle vara bättre att ha kikorierna som samarbetsvilliga jämlikar än som undersåtar. Han lade en hand på vardera mans axel och förde dem lite närmare.
”Nu går vi och talar om för Shigeru att vi har hittat fortet”, sa han.
De tog sig tillbaka genom dalen till platsen där hela följet väntade på dem. Horace tyckte att benen kändes lite lättare nu. Efter flera veckor av klättring och strapatsrik vandring hade de nått sitt mål. Nu skulle de äntligen kunna vila och återhämta sig.
Shigeru såg dem närma sig och reste sig förväntansfullt när han lade märke till deras positiva kroppsspråk.
”Har ni hittat det?” frågade han.
Horace nickade mot Reito. Senshiern hade tagit en ledares ansvar och det var inte mer än rätt att han fick berätta den goda nyheten.
”Ja, herre”, sa han. ”Det är bara några hundra meter dit.” Han tecknade med handen mot dalsänkan bakom. ”Men ers majestät bör veta att det … det är …” Han tvekade och var osäker på hur han skulle fortsätta.
Horace märkte det och kom till undsättning. ”Det är inte riktigt vad vi väntade oss”, sa han. ”Fortet har inte byggts av människohand utan av naturen. Men det kommer att tjäna våra syften precis lika väl.”
Shigeru log för första gången på många dagar. Horace såg hur hans axlar höjdes lite, som om en kolossal börda hade lyfts från dem.
”Vi behöver reparera ingången”, fortsatte Horace. ”Men det kan kikorierna enkelt ordna. Och vi kan bygga stugor och ett bra skydd för våra sårade vänner.” Han var alltför medveten om att de sårade männen, som hade härdat ut under resan utan att klaga, ofta hade fått blottas för kylan, slasket och snön. Några hade redan dött av sina skador. Med varma, torra bostäder skulle de överlevande ha mycket större chans att återhämta sig.
Nyheten om att Ran-Koshi var inom räckhåll hade snabbt spridit sig. Kikorierna och senshierna hade börjat resa sig och inta sina platser i ledet igen utan att ens ha fått order om det.
”Tack, Reito”, sa Shigeru. ”Tack för att du har tagit oss helskinnade hit genom bergen. Nu kanske det är dags att inspektera mitt vinterpalats.”
*
De klättrade igenom den förfallna västra delen av palissaden och tog sig försiktigt över det förstörda timret. När de kom igenom till andra sidan stannade Horace tvärt till av förvåning.
Dalgången blev bredare där och marken sluttade fortfarande mjukt uppåt. Men bakom träpalissaden fanns en stor öppen plats med ett stort antal stugor och hyddor.
”Någon har varit här nyligen”, sa Horace. Det var ett uttalande han fick ta under omprövning när de kom lite längre in i dalen och såg byggnadernas skick på lite närmare håll. ”Kanske inte direkt nyligen”, sa han till Reito. ”Men betydligt mer nyligen än tusen år sedan.”
Byggnadernas timmer var grått och uttorkat, precis som själva palissaden. Takplattorna var spruckna och i de flesta fall hade den bärande konstruktionen kollapsat så att bara rester av taket satt kvar.
Nykomlingarna såg sig storögt omkring och undrade vilka som varit här sist. Sedan kom en av kikorierna fram bakom en stuga som han hade granskat.
”Kurokuma!” ropade han ivrigt. ”Kom hit!”
Horace skyndade sig bort till honom. Stugan var större än de flesta andra. Den hade inga fönster. Väggarna var helt kala och det fanns bara en dörr på ena kortsidan.
”Det ser mer ut som ett lagerhus än en stuga”, sa han lågt. Efter att ha tittat upp för att försäkra sig om att taket inte skulle rasa ned klev han in och konstaterade att gissningen stämde.
Där inne fanns det fullt med gamla, ruttnande trälårar och mögliga tygrester som en gång varit säckar. De hade skingrats åt alla håll. Det var uppenbart att djur hade varit här inne under åren och rotat igenom allt på jakt efter föda. Men det som fångade Horaces intresse var en ställning som sträckte sig utmed mitten av rummet.
”Vapen, Kurokuma!” sa kikoriern som ropat till sig Horace. ”Titta!”
Ställningen var full av gamla vapen: spjut, pikar och enkla svärd. Det var inte de noggrant smidda vapnen som senshierna använde utan tyngre vapen med raka klingor. Läderbanden och trähandtagen hade ruttnat och såg ut som om de skulle falla sönder så fort man rörde dem. Metalldelarna var helt sönderrostade och Horace konstaterade snabbt att vapnen var obrukbara. Han gissade att de var gjorda av järn snarare än härdat stål och förmodade att kvaliteten inte varit särskilt hög ens när de varit nya. I dag skulle de här vapnen vara farligare för användaren än för motståndaren.
”Går de att använda?” frågade kikoriern, men Horace skakade på huvudet. Han rörde vid en svärdsklinga och några stora, röda rostflagor lossnade.
”De är för gamla”, svarade han. ”För rostiga.” Han vände sig mot Reito, som hade följt efter in i byggnaden. ”Har du någon aning om vem som byggde allt det här?” frågade han och svepte med handen runt den uråldriga lagerlokalen. Reito klev fram och synade ett av svärden. Även han lade märke till den undermåliga kvaliteten.
”Banditer eller stråtrövare, skulle jag tro”, sa han. ”Det här är ett perfekt gömställe för den som vill plundra kikoriernas byar och resenärer i dalsänkorna nedanför.”
”Det var i alla fall länge sedan de var här”, sa Horace och torkade av lite rost från naglarna.
”Jag föreslår att vi bygger egna stugor”, fortsatte han. ”Jag skulle föredra att kunna sova om nätterna utan att oroa mig för att taket ska rasa över mig!”
De slog läger i den breda delen av dalen innanför palissaden. Till att börja med skulle de bo i tält, men Horace förklarade för kikoriernas ledare var stugor och en sjukstuga skulle byggas. Med så många skickliga hantverkare till sitt förfogande kunde han också sätta igång arbetet med att renovera och förstärka palissaden, i synnerhet den förfallna delen.
Han var glad att han kunde avlösa Reito, som nu kunde koncentrera sig helt på att se till att Shigeru mådde bra. Reito var senshier, men han var hovman snarare än general. Horace var bättre lämpad för att bygga upp Ran-Koshis försvar. Han gick runt i dalen med ny energi i stegen åtföljd av ett dussin äldre kikorier – ledarna från byarna som anslutit sig till dem. Han var nöjd över hur snabbt de hade accepterat hans rätt att dela ut order och det var en ännu större lättnad att de var så villiga att samarbeta med varandra. Den allvarliga situationen hade fått dem att glömma all rivalitet som funnits mellan byarna.
En av dem påpekade att det inte fanns så mycket kraftigt virke i själva dalen. Det skulle bli nödvändigt att skicka ut grupper som reste tillbaka samma väg de kommit för att fälla träd utanför dalen och sedan släpa materialet upp till fortet.
”I morgon vilar vi”, sa Horace. ”Sedan börjar arbetet.”
De församlade kikorierna nickade. De visste att arbetet skulle gå fortare om de fick vila ut innan de började.
”Samla ihop arbetsgrupperna”, sa Horace. Kikorierna bugade och den unge krigaren skickade tillbaka dem med en kort bugning. Det kändes helt naturligt och Horace fascinerades lite över hur fort han hade vant sig vid det. När kikorierna gick iväg till sina grupper såg sig Horace omkring efter Eiko och Mikeru. De två männen var aldrig långt borta och de senaste två veckorna hade han ofta valt ut dem för speciella uppgifter.
”Skulle du kunna samla ihop några spanare som går tillbaka en bit och håller utkik efter Arisaka, Eiko?”
”Jag går själv, Kurokuma”, sa den kraftigt byggde skogsarbetaren. Men Horace skakade på huvudet.
”Nej. Jag kan behöva dig här. Skicka några män du litar på.”
”Ska jag följa med dem, Kurokuma?” frågade Mikeru, ynglingen som visat dem vägen från den första kikoribyn och därmed klarat sig undan när Arisakas patrull gjort sitt brutala anfall. Han var skarpsynt, intelligent och energisk och hade alltid varit intresserad av uppgifter som kunde bryta monotonin under den långa, strapatsrika marschen. Han var perfekt lämpad för uppgiften som Horace tänkte på.
”Nej, det finns någonting annat jag vill att du gör. Samla ihop tre eller fyra vänner och utforska den här dalen. Försök att finna den hemliga vägen till låglandet nedanför.”
Mikeru och Eiko såg frågande ut.
”Den hemliga vägen, Kurokuma?” sa Mikeru och såg sig omkring på bergen. ”Finns det en hemlig väg?” Bergväggarna verkade ogenomträngliga. Horace log bistert.
”Det här var ett fort. Men det är också en fälla. En återvändsgränd. Det finns ingen befälhavare som skulle placera sina mannar i ett sådant här läge om det inte fanns en hemlig väg ut. Lita på mig. Den kommer att vara smal och svårupptäckt, men ni kan vara helt säkra på att den finns. Det gäller bara att hitta den.”