Roddarna styrde in Vargspejaren i den smala viken med kraftiga tag. Det var helt vindstilla och vattenytan var blank som glas. Det enda som störde den var de sexton växande cirklarna som skapades om och om igen av årorna, och den raka fåran bakom fartyget.
Fyra dagar tidigare hade de lämnat Iwanai och seglat upp längs Nihon-Jas västra kust. Det blåste hårt söderifrån och Gundar hade skotat seglen på både styrbord och babord sida så att de bildade ett jättelikt M. Gundar sa att de länsade med utspirade segel. Med vinden rakt akterifrån kunde han utnyttja en dubbelt så stor segelyta som han brukade.
Havet hade varit lugnt och Vargspejaren hade nästan flugit upp längs kusten med vindens kraft. Som Halt hade konstaterat när han studerat kartan så hade den tre dagar långa segelturen besparat dem flera veckors vandring genom hundratals kilometer av bergstrakter. Dessutom hade de sluppit möta Arisakas patruller. Nu hade de kommit till öns nordliga del och en bit inåt landet låg fortet Ran-Koshi.
”Jag tror att det räcker så här, Gundar”, sa han lågt. Gundar delade ut några order med dämpat tonfall och årornas ständiga rörelser upphörde. Det kändes rätt att tala lågt här. Allt var så stilla och fridfullt.
För tillfället, i alla fall. Bara tiden kunde utvisa vad som gömde sig bakom träden på vikens strand, som täcktes av tät skog. Bakom de första trädtäckta kullarna började bergen att stiga igen. De var högre och täcktes till hälften av snö.
Vargspejaren gled framåt och såg ut att vila på sin egen spegelbild medan besättningen och passagerarna betraktade stranden och höll utkik efter rörelser.
”Har du varit här förut, Atsu?” frågade Selethen.
Vägvisaren skakade på huvudet. ”Inte i den här provinsen, ers nåd”, sa han. ”Så jag känner inte traktens kikorier. Men det bör inte bli några problem. Kikorierna är lojala mot kejsar Shigeru. Det enda jag behöver göra är att kontakta de lokala stammarna.”
”Se till att inte springa på Arisakas soldater i stället”, sa Halt torrt.
”Det är inte säkert att Arisakas mannar har kommit så här långt nordvästerut”, sa vägvisaren.
Halt ryckte på axlarna. ”Vi kan inte vara säkra på att de inte har det. Det är bäst att utgå från det värsta. Då blir man inte besviken om det visar sig stämma.” Halt såg på Gundar. ”Ni skulle kunna slå läger på den där ön vi seglade förbi. Så slipper ni fastlandet.”
Skirlen nickade. ”Jag har haft samma tanke. Vi kan bli tvungna att stanna i flera veckor under vintern. Kanske till och med månader. Då kommer vi att vara säkrare på ön.”
De hade bestämt sig för att Gundar och hans mannar inte skulle följa med upp i bergen. Kaptener brukade inte gilla att lämna sina fartyg ens för kortare perioder och de skulle bli tvungna att stanna i Ran-Koshi i flera månader. I stället skulle skandierna föra tillbaka Atsu till Iwanai innan de återvände till den här platsen och slog läger. De skulle dra upp fartyget högt ovanför högvattenmärket för att skydda henne från vinterstormarna. De tänkte bygga stugor i skydd av träden. Skandierna tillbringade ofta vintrarna så här när de var ute och reste. Gundar hade fyllt på förråden i Iwanai, så de hade gott om mat ombord. Dessutom kunde de ta sig in till fastlandet för att jaga och hämta vatten om förnödenheterna började tryta på ön. Det var tur att de hade sett ön. Den låg fyra hundra meter från stranden och skulle ge dem ett bra skydd och möjlighet att upptäcka ett eventuellt anfall i god tid.
”Sätt i land oss med ekan”, sa Halt. ”Och fortsätt sedan till ön. Vi slår läger på stranden i natt medan Atsu försöker ta kontakt med traktens invånare.”
Fyrtio minuter senare stod sällskapet på stranden och tittade på medan vargskeppets åror sköts fram på ena sidan och bakåt på den andra så att hela fartyget roterade ett varv. Sedan började båda raderna av roddare att ro i takt och fartyget fick snart upp farten och gled ut på havet. Gundar stod i aktern och vinkade farväl.
Will kände sig märkligt ensam när Vargspejaren hade rundat udden och försvunnit utom synhåll. Men de hade inte tid att grubbla, för det fanns mycket som behövde göras.
”Så där, ja”, sa Halt. ”Då gör vi i ordning lägret. Atsu, vill du vänta till i morgon bitti? Eller tänker du försöka kontakta lokalbefolkningen redan i kväll?”
Atsu kisade mot den nedgående solen. Det var ungefär en timme kvar tills den skulle försvinna helt.
”Det är nog lika bra att jag ger mig av med en gång”, sa han. ”Det är väldigt sannolikt att de har sett oss, så ju fortare jag kan kontakta dem och förklara vad vi vill, desto bättre.”
Halt nickade och medan de andra satte igång att slå upp sina små tält och samla sten till lägerelden gled Atsu iväg in i skogen. Will tittade på medan han gick och fortsatte sedan att fästa staglinan på sitt tält. Bredvid honom stod Selethen och såg lite förbryllad ut. Han var inte van vid araluanska tält och verkade fundera över hur alla linor och dukar hängde ihop. Will hjälpte honom.
”Tack”, sa wakiren med ett leende. ”Jag brukar ha tjänare som gör sådant här åt mig, vet du.”
”Ett nöje att få hjälpa dig”, sa Will. ”Så länge du delar med dig av kaffeförrådet, alltså.”
”Utmärkt idé”, svarade arridiern och började rota i sin packning. Hans kaffebönor var betydligt bättre än de som Will och Halt hade. De smakade mer och doftade bättre. Under resans gång hade de snålat med kaffet – drycken verkade helt okänd för nihonjanerna. Men det här var ett utmärkt tillfälle för en god kopp, tyckte Will.
Evanlyn och Alyss hade hittat en färskvattenskälla en liten bit inåt land och fyllt alla vattenskinn och flaskor med färskt, kallt vatten. Will och Selethen började göra upp eld medan de väntade på att flickorna skulle komma tillbaka. Halt sneglade på dem där han satt och studerade kartan med ryggen mot en stock. Will tvekade.
”Går det bra att tända eld, Halt?” frågade han.
Den äldre spejaren funderade lite. ”Varför inte?” sa han. ”Atsu hade nog rätt när han sa att traktens invånare ändå har sett oss.” Han kastade en blick mot träden. Där borta kunde de skymta de två flickorna som höll på att fylla på vatten.
”Räknar du med problem?” frågade Will, som hade noterat att Halt höll ett vaksamt öga på Alyss och Evanlyn.
Halt tvekade återigen innan han svarade. ”Jag är alltid på helspänn när jag är i ett land jag inte känner till”, sa han. ”Det brukar vara bäst.”
”Det tycks ha hållit dig vid liv hittills”, sa Selethen med skuggan av ett leende.
Halt nickade. ”Ja, hittills har det gått bra. Dessutom så har jag tänkt på en annan sak … Atsu verkar övertygad om att alla kikoribyar stöder kejsaren. Men vi kan faktiskt inte vara helt säkra på att vissa inte har gått över till Arisaka.”
”Hur sannolikt är det?” frågade Will och Halt vände blicken mot sin unge skyddsling.
”Inte särskilt, men det är i alla fall möjligt. Vi förlitar oss nästan uteslutande på det Atsu har berättat och vi kan inte veta hur gott hans omdöme är.”
Evanlyn och Alyss kom tillbaka medan de diskuterade saken. Flickorna hade med sig fyllda flaskor och två stora vattenskinn och de bar den tunga bördan mellan sig. Evanlyn såg sig gillande omkring på lägerplatsen.
”Vilket trivsamt litet hem ni har lyckats ordna så här långt hemifrån”, sa hon muntert.
Alyss hade lagt märke till hur allvarliga Selethen och de två spejarna verkade. ”Vad dystra ni ser ut”, sa hon. ”Är det något som inte stämmer, Halt?”
Halt log mot henne. ”Nej, inte nu när vi har fått vatten till kaffet”, svarade han. ”Nu är allt som det ska vara.”
De gjorde kaffe och sedan började Will förbereda kvällsmaten. De hade köpt kycklingar på marknadsplatsen i Iwanai och han började rensa dem och förbereda köttet i en marinad av olja, honung och den mörka salta såsen som tycktes vara en av hörnstenarna i det nihonjanska köket.
Atsu hade lärt honom hur man tillagade ris, vilket han aldrig hade gjort förut. Den unge spejaren satte ett ångande, övertäckt kärl i glödbädden samtidigt som han gjorde i ordning en sallad med små lökar och gröna löv som påminde om spenat. Som alltid hade han sin matlagningsutrustning med sig med egna ingredienser som han använde för att göra en lätt, smakrik salladsdressing.
”Det är underbart att känna en man som lagar mat”, sa Alyss som hade satt sig bekvämt tillrätta bredvid elden med ryggen mot en stock och uppdragna knän.
”Jag har hört att även du kan röra ihop ganska goda rätter, Halt”, sa Evanlyn lite retsamt.
Halt smuttade lite på sitt kaffe. Ögonen log mot henne över muggens kant.
”Det ingår i spejarnas utbildning”, sa han. ”Det finns ingen lag som säger att man måste leva på hårt bröd och kallt vatten ute i vildmarken. Ett välsmakande mål mat kan göra mycket för att återställa humöret. För några år sedan lät Crowley mäster Chubb sammanställa en uppsättning recept och instruktioner till oss. Alla spejarlärlingar får numera en tre månader lång kurs under sitt tredje år.”
”Vad tänker du röra ihop till oss i dag?” frågade Selethen. Han log, men han tyckte att kursen som Halt beskrivit lät som en strålande idé. God, enkel mat var en viktig del av det som gjorde ett läger trivsamt.
Halt drack upp det sista av kaffet och såg lite bedrövat på sumpen. Det var frestande att koka en kittel till, men han visste att de inte hade råd att slösa med de begränsade resurserna.
”Jag kommer inte att laga mat”, svarade han. ”Will älskar matlagning och jag har ingen lust att förstöra det roliga för honom.”
Will tittade upp från det marinerade kycklingköttet som han höll på att fästa på tunna spett av grönt trä.
”Dessutom har det hänt att Halt satt eld på vattnet han försökt koka”, sa han och alla skrattade. Han skulle precis redogöra för ett av Halts misslyckade matlagningsförsök när han hejdade sig och fokuserade blicken på skuggorna vid träden som kantade stranden. Han lade ned spettet som han just hade förberett och reste sig samtidigt som han förde handen till sin långa kniv.
”Vi har sällskap.”
Ett antal figurer med kläder av päls och fårskinn gled fram mellan träden. De var beväpnade – huvudsakligen med spjut och yxor.
De andra reste sig också. Halt höll sin långbåge i handen och plockade snabbt upp kogret som legat bredvid honom på marken och slängde det över axeln. I en fortsättning på samma eleganta rörelse drog han en pil ur kogret och lade den på strängen. Selethen lade en varnande hand på hans underarm.
”De är för många, Halt. Det är bättre att försöka prata med dem.”
Spejaren såg att Selethen hade rätt. Det var minst tjugo män som kom emot dem.
”Var fasen är Atsu när vi behöver honom?” frågade Will bittert. Han spanade mot träden efter något tecken på deras vägvisare, men utan framgång. Hans egen båge var i närheten, men Selethen hade rätt. De beväpnade männen var för många för att motstånd skulle löna sig.
Nykomlingarna ställde sig i en halvcirkel runt den lilla gruppen vid lägerelden. Deras ögon var hårda och misstänksamma. Halt lade ned sin båge och höll ut händerna för att visa sina fredliga avsikter. Selethen följde hans exempel och tog bort handen från handtaget på sin krökta sabel.
En av männen talade, men Halt förstod inte orden.
”Begrep du det där, Alyss?” frågade han. Den unga flickan kastade en hastig blick mot honom och tvekade.
”Det är nihonjanska”, sa hon. ”Men med kraftig dialekt. Det är svårt att förstå. Jag tror att han frågar vilka vi är.”
”En logisk fråga”, sa Will.
Mannen som hade talat såg på honom och spottade ur sig några ord. Det gick att förstå tonfallet även om man inte begrep orden. Mannen var arg.
”Det är bäst om Alyss sköter snacket, Will”, sa Halt med låg, varnande röst. Den nihonjanske talaren riktade blicken tillbaka mot honom, men eftersom Halt var gruppens uppenbare ledare verkade mannen inte lika irriterad över att han pratade.
”Fråga om han har sett Atsu”, sa han och Alyss ställde frågan långsamt. De andra hörde ordet ”Atsu”. Nihonjanen verkade avfärda frågan. Han hade uppenbarligen ingen aning om vem Atsu var. Han upprepade sin ursprungliga fråga med lite vassare ton.
”Han frågar fortfarande vilka vi är”, sa Alyss. Det fanns ingen anledning att översätta det nekande svaret på frågan om Atsu.
”Säg att vi är resenärer”, sa Halt försiktigt. ”Vårt fartyg skadades och besättningen lämnade oss här.”
Alyss samlade tankarna och försökte forma meningarna som behövdes. Nihonjanernas talesman bara grymtade och ställde en ny fråga.
”Han vill veta vart vi är på väg”, sa Alyss. Hon såg på Halt. ”Ska jag säga någonting om Shi…” Hon hejdade sig innan hon hade uttalat kejsarens namn och insåg att nihonjanen förmodligen skulle snappa upp det. I stället ändrade hon frågan i sista sekunden. ”Om … kejsaren?”
”Nej”, sa Halt snabbt. ”Vi har ingen aning om vilken sida de här människorna står på. Säg bara att vi letar efter kikorierna.”
Det var en lurig situation. Det var troligt att de här männen var Arisakas fiender, men det var inte säkert. Om Alyss sa åt dem att de letade efter Shigeru så kunde det hela sluta med att de blev usurpatorns fångar.
Alyss började översätta meningen. Men mannen hade redan hört ordet ”kikorierna”. Han pekade på sitt eget bröst och ropade åt dem. De hörde ordet ”kikorier” flera gånger.
”Jag antar att ni förstod det där”, sa Alyss. ”De här männen är kikorier.”
”Frågan är vems sida de står på”, sa Evanlyn. Men Alyss kunde inte svara på det.
Sedan vände sig mannen mot sina följeslagare och gjorde en hastig rörelse. Kikorierna gick fram till lägerplatsen, omringade de fem främlingarna och gestikulerade uppfordrande. Innebörden var uppenbar. De skulle följa med. Will märkte att kikorierna inte gjorde några försök att ta deras vapen från dem och de gjorde tecken åt araluanerna och Selethen att ta upp sin packning. Will började frågande att röra sig mot ett av tälten, men kikoriern som stod närmast gjorde en varnande rörelse och skrek åt honom. Det lät som om han upprepade samma ord om och om igen: ”Dammé! Dammé!”
Will ryckte på axlarna.
”Jag förmodar att vi får lämna tältet”, sa han.