Horace studerade den fallfärdiga västra delen av palissaden tillsammans med ledaren för arbetsgruppen som skulle laga den. Det här arbetet hade dröjt längre än resten av reparationerna. Större delen av palissaden var nu i gott skick, gångbrädorna hade förstärkts och ersatts helt på några ställen och timret hade där det varit nödvändigt ersatts av nya, kraftiga stockar.
Men det fanns fler problem med den förfallna sträckan än att tidens tand hade förstört den.
Ledaren pekade på en djup kanal i marken under den förstörda palissaden.
”Här rinner vattnet när snön smälter, Kurokuma”, förklarade han. ”Vattnet har långsamt förstört palissadens fundament här och spolat bort dem. Så vi måste placera nya fundament.”
Horace kliade sig på hakan. ”Och hoppas att det inte börjar regna. Det är väl ingen mening med att reparera den om allt kommer att spolas bort igen.” Han lät tankfull. Men arbetslagets ledare skakade på huvudet.
”Det är för kallt för regn. Det kommer att snöa. Det kommer inte att rinna något vatten här förrän det blir vår och snön smälter. Och därefter dröjer det flera år innan skadan uppstår på nytt. Det här tog mer än bara några år.”
Horace såg på mannen en liten stund. Han såg självsäker ut och verkade kunna sitt hantverk.
”Jag förstår. Det är väl lika bra att sätta igång, då. Jag kommer inte att vara nöjd förrän hela palissaden är stark.”
”Vi borde kunna fixa det på några dagar. Nu när de andra reparationerna nästan är klara så kan fler grupper delta här.”
”Bra”, sa Horace. Han gjorde tecken åt mannen att fortsätta och vände sig sedan om och gick tillbaka uppför sluttningen till den lilla samlingen med stugor som de hårt arbetande kikorierna redan hade byggt.
En liten grupp med yngre män hade befriats från arbetet och börjat få lektioner i senshisk svärdskonst av befälhavaren för Shigerus personliga vaktstyrka. Just nu höll han på att visa dem de grundläggande rörelserna och ropade ut namnen på olika hugg, blockeringar och stötar. Horace stannade för att titta och fascinerades av den annorlunda stilen. De här övningarna verkade mycket mer snirkliga och ritualiserade än de han var van vid. De var … han fick leta en stund efter rätt ord innan han fann det. De var pråliga. Men under den exotiska ytan kunde han känna igen likheter.
Nu slutade Moka, befälhavaren, med sin uppvisning och gav order åt kikorierna att upprepa rörelserna. De var beväpnade med svärd de tagit från gruppen som besegrats i Flodbyn.
Moka tittade uttryckslöst på medan de unga kikorierna försökte härma hans rörelser. Deras försök var olyckligtvis dåligt koordinerade och väldigt klumpiga. Reito stod också i närheten och tittade på. När han såg Horace gick han fram och ställde sig bredvid honom.
”De är inte särskilt bra, va?” sa Horace.
Reito ryckte på axlarna. ”Senshier börjar lära sig det här i tioårsåldern”, sa han. ”Det är lite mycket begärt att skogshuggarna ska lära sig samma sak på några veckor.”
”Jag undrar om de kan lära sig det på några månader”, sa Horace dystert. ”De kommer trots allt att få möta krigare som har tränat sedan de var tio.”
Reito nickade. Han tänkte detsamma. ”Har vi något alternativ?”
Horace skakade på huvudet. ”Jag önskar att jag visste.” Trots att palissaden och de höga bergväggarna skulle hålla dem säkra under vintern så var det med bävan han tänkte på våren och konfrontationen med Arisakas senshiarmé.
”Ibland undrar jag om vi bara skjuter upp det oundvikliga”, sa han. Innan Reito hann svara ropade någon Horaces namn. När de vände sig om såg de Mikeru och två vänner komma springande längre ned i dalen. De verkade upphetsade över något och flera av kikorierna avbröt sin svärdsträning för att vända sig om och titta. Deras instruktör röt ilsket åt dem att fortsätta och de återupptog skamset träningen.
”Kom så tar vi reda på vad Mikeru har på hjärtat”, sa Horace.
”Han verkar ivrig”, sa Reito. ”Det kanske är goda nyheter de kommer med.”
”Det vore första gången på länge”, sa Horace när de gick ned för den sluttande dalen mot den unge mannen. När den andfådde Mikeru såg att de var på väg stannade han och ställde sig med händerna mot knäna.
”Vi har hittat den, Kurokuma”, sa han mellan andetagen. Först begrep Horace inte riktigt vad han pratade om. Tankar på palissaden, reparationer och den till synes hopplösa uppgiften att förvandla timmerarbetare till skickliga svärdsmän på några månader snurrade genom hans huvud. Sedan mindes han uppgiften han hade gett Mikeru några dagar tidigare.
”Den hemliga utgången?” sa han. Pojken nickade och strålade triumferande.
”Du hade rätt, Kurokuma! Visst finns den! Den är smal och svårframkomlig och ringlar fram och tillbaka. Men den finns!”
”Kom så tar vi en titt på den”, sa Horace. Mikeru nickade ivrigt och började halvspringa. Efter några meter stannade han för att se om Horace och Reito följde efter. Horace kom att tänka på en ivrig hundvalp som rastlöst väntade på att husse skulle hinna ikapp.
”Ta det lugnt, Mikeru”, sa han och log. ”Den har varit där i flera hundra år, så den springer nog ingenstans.”
*
Stigen var smal och precis lika svårframkomlig som pojken hade sagt. En smal klyfta skar ned genom berget och vindlade iväg mellan klippväggarna. På vissa ställen tyckte Horace att den såg ut att ha huggits ut för hand. Ran-Koshis ursprungliga invånare hade nog funnit ett antal smala raviner i bergen och bundit ihop dem för att skapa en väg genom bergväggarna som var nästan omöjlig att upptäcka.
De halkade och hasade ned för en brant sektion så att det regnade ned småsten efter dem.
”Här är det inte lätt att komma upp”, påpekade Reito.
”Vilket är önskvärt”, sa Horace och såg på honom. ”De flesta som ser det här skulle inte förstå att det är en bakväg in i fortet. Och även om en angripare kände till den så har jag sett minst ett dussin ställen där tio man skulle kunna hålla stånd mot en hel armé.”
”Det finns gott om ställen där man kan gillra fällor också”, sa Reito. ”Man måste gå på led, en och en, om man ska upp här.”
”Det är samma sak om man ska ned”, sa Horace. ”Man skulle behöva gott om tid om man ville skicka ned en armé här.”
”Ned? Varför skulle någon vilja ta sig ned? Jag menar, det är ju bra att den här vägen finns här. Vi behöver naturligtvis förstärka den och sätta upp försvarsverk för att förhindra att Arisaka använder vägen för att överraska oss. Men varför skulle någon vilja skicka ned en styrka?”
Han visste att Horace inte kunde tycka att detta var en lämplig flyktväg för hela sällskapet. De hade med sig över fyra hundra kikorier och många av dem var kvinnor och barn. Det skulle ta veckor att få ned alla för den branta vägen till platån nedanför. Och även om man fick ned alla så skulle de upptäckas så fort de försökte fly över den öppna terrängen där nere.
Horace ryckte på axlarna och svarade inte. Det hela var bara en diffus tanke han hade. Allt han hade gjort hittills hade haft med försvar att göra. Renovera palissaden. Hitta den här stigen, som han instinktivt förstod måste finnas, och bygga försvarsanordningar. Men det låg i Horaces natur att anfalla, föra striden till fiendens led och överraska dem. Det kunde bli möjligt med den här stigen. Men hur han skulle angripa professionella krigare med en grupp skogshuggare som snabbt tränats upp hade han ingen aning om. Han insåg, precis som han tvingats göra många gånger innan, att det inte låg för honom att planera och bryta ny mark. Han visste hur ett försvar skulle organiseras. Han kunde studera en position, bedöma de olika nackdelarna och sedan förstärka den. Men när det handlade om att tänka ut en oväntad eller okonventionell anfallsmetod så visste han helt enkelt inte var han skulle börja.
”Vi skulle behöva Halt eller Will”, muttrade han.
Reito såg intresserat på honom. ”Vad sa du, Kurokuma?”
Horace skakade på huvudet. ”Inget viktigt, Reito-san. Kom, så följer vi den här stigen ned till botten.” Han började gå efter Mikeru. Den unge mannen hade som vanligt gått i förväg och hoppade mellan stenarna som en bergsget.
Längst ned ledde den smala stigen ut på plan mark. Ingången var väl dold. Klyftan svängde skarpt åt höger bara några meter in, så öppningen såg bara ut som en grund alkov i bergväggen. Dessutom hade det vuxit upp buskar och träd framför öppningen och några större stenar hade staplats upp där. Horace misstänkte att det inte var någon slump. Huvudingången till dalsänkan som ledde upp till Ran-Koshi låg bakom ett stup, ungefär tre hundra meter bort och utom synhåll.
Horace studerade marken.
”Låt oss anta att man förde ned hundra man här. På led. Ingen packning. Bara vapen. Det skulle ta större delen av en dag. Man skulle kunna hålla dem dolda här medan de grupperade sig. Kanske göra det i mörker för att minimera risken att upptäckas.”
Han hade återigen tänkt högt utan att märka det. Han blev lite förvånad när Reito svarade.
”Det skulle man förstås kunna”, sa han. ”Men vad är det för hundra man du talar om? Vi har med oss knappt fyrtio senshier som är redo att slåss och Arisaka kommer att ha tio gånger så många.”
Horace nickade trött. ”Jag vet, jag vet”, sa han. ”Det är bara det att jag har svårt att inte tänka på detta. Om vi hade en grupp som kunde slåss så skulle vi kunna ge Arisaka en ganska obehaglig överraskning.”
”Och om vi hade vingar så skulle vi kunna flyga rakt över hans armé”, sa Reito.
Horace ryckte på axlarna. ”Ja, jag vet. Om, om och om. Hur som helst, nu har vi sett bakvägen. Det är dags att gå tillbaka upp till dalen.”
Klättringen tillbaka tog ännu längre tid. Det var nästan skymning när Reito och Horace återvände. Deras kläder var rivna på flera ställen och Horace blödde från ett långt sår på höger hand efter att han utan framgång försökt undvika att glida tillbaka ned för en brant hög med grus och skiffer.
”Du hade rätt”, sa Horace till sin följeslagare. ”Att klättra upp där samtidigt som man slogs mot en målmedveten försvarare vore omöjligt.”
”Vi får helt enkelt se till att vi har våra försvarare på plats”, sa Reito.
Horace nickade. Det var ännu en detalj han skulle behöva ta hand om i morgon, tänkte han.
När de vacklade ned för sista biten av vägen till dalsänkan hörde de röster som ropade på dem. Horace försökte fokusera blicken i skymningsmörkret. En stor grupp människor hade samlats vid en hydda som var öppen på ena sidan och fungerade som den gemensamma matplatsen. Han skyndade sig fram mot dem, men en av kikorierna lämnade gruppen och började springa för att möta Horace.
”Kurokuma!” ropade han. ”Kom fort! Vi har tillfångatagit fem spioner!”