Evanlyn var i den lilla stugan hon delade med Alyss. Hon satt lutad över en karta som ritats på ett linnepapper och tuggade tankfullt på en av de fina penslarna som nihonjanerna skrev med. Det var sent. En ensam lykta brann på bordet och skuggorna i rummets hörn var kolsvarta. Det var svårt att se de små detaljerna på kartan i skenet. Evanlyn hade funderat på att tända en lykta till, men Alyss låg hopkrupen på sin madrass vid en av väggarna och det skulle vara dumt att störa henne.
De två flickorna hade tillbringat mer tid tillsammans sedan de kommit till Ran-Koshi. De var de enda kvinnorna i sin grupp och nu när de omgavs av en ännu större grupp med krigare och skogshuggare ansågs de ofta höra ihop. Det fanns förstås kvinnor bland kikorierna, men de behandlade de två främlingarna med överväldigad respekt och språkskillnaderna – som förvärrades av kikoriernas svåra dialekt – gjorde det nästan omöjligt att lära känna dem.
Man kunde inte riktigt påstå att Alyss och Evanlyn hade blivit goda vänner. Men båda ansträngde sig i alla fall för att de skulle komma överens, även om det fortfarande då och då uppstod spända situationer. Om de hade varit bättre vänner skulle Evanlyn förmodligen ha tänt en lykta till nu. Men de brukade vara avvaktande och försiktiga gentemot varandra och hon ville inte ge Alyss någonting att beklaga sig över.
Hon gnuggade sig i ögonen och lutade sig lite närmare kartan. Hon önskade att hon hade ett normalhögt bord och en bekväm stol. De låga nihonjanska borden och bänkarna var besvärliga för både knän och rygg. Det prasslade lite när Alyss vände sig i sängen.
”Vad gör du?” frågade den långa flickan. Hon lät sömnig.
”Förlåt”, sa Evanlyn omedelbart. ”Det var inte meningen att väcka dig.”
”Du väckte mig inte”, svarade Alyss. ”Det var ljuset.” Hon insåg att det kunde tolkas som ett tecken på att hon var irriterad. ”Jag skojade bara”, tillade hon hastigt.
”Jaså … jaha, förlåt ändå”, sa Evanlyn. ”Du kan sova vidare.”
Men Alyss hade satt sig upp. Hon huttrade lite i den kyliga bergsluften och drog en kikorisk fårskinnsrock över axlarna. Hon ville inte resa sig utan kröp på alla fyra över golvet och satte sig bredvid Evanlyn.
”Tänd en lykta till”, sa hon. ”Vi blir blinda av att försöka läsa det där i mörkret.”
Evanlyn tvekade, men Alyss viftade otåligt åt henne att göra som hon sa.
”Det är lika bra att du gör det”, sa hon. ”Jag kommer inte att somna så länge jag ligger och grubblar över vad du gör.”
Evanlyn nickade och tände en lykta till. Hon ställde den nära den första så att ljusstyrkan fördubblades. Alyss kom lite närmare och studerade kartan.
Det var en karta över Ran-Koshi och områdena norrut. ”Var kommer den här ifrån?” frågade hon.
”Jag och Shigeru gjorde den med hjälp av Toru och några andra kikorier. Hur landskapet ser ut i stort här är ingen hemlighet. Det var bara Ran-Koshis exakta position som var okänd.” Hon knackade med fingerspetsen på den delen av kartan som visade dalen och de omgivande branta bergväggarna.
Alyss nickade tankfullt och pekade på en vidsträckt region utan landmärken alldeles norr om dalen.
”Vad är det här?” Hon läste namnet på den. ”Mizu-Umi Bakudai?”
”Det är en stor sjö. Här, på bortre sidan, ligger provinsen där hasanuanerna bor.”
”Jag har hört talas om dem. Vilka är egentligen hasanuanerna?”
Det stod en tekanna på bordet och Evanlyn hällde upp en kopp grönt te till sig. ”Vill du ha lite?” frågade hon. ”Det är fortfarande ganska varmt.”
Alyss skakade på huvudet. ”Tack, det är bra.”
”Hasanuanerna är ett bergslevande vildmarksfolk som håller till i de här avlägsna trakterna på andra sidan sjön. Vissa människor tror att de är monster. Det finns uppenbarligen en massa legender om märkliga bergsvarelser – troll, demoner och sådant. Men Shigeru anser att det bara är vidskepligheter. Han tror att hasanuanerna är människor. Enkla människor. De sägs vara mycket längre än vanliga nihonjaner, med långt, rödaktigt hår över hela kroppen.”
”Så attraktivt”, sa Alyss.
Evanlyn tillät sig själv att le hastigt. ”Ja. Men de är tydligen häpnadsväckande lojala gentemot sin herre, en senshisk ädling som heter Nimatsu. Och han är lojal mot Shigeru. De är visst ganska formidabla krigare”, tillade hon menande.
”Hm. Så om Shigeru lyckades rekrytera dem så skulle han ha en relativt duglig styrka att möta Arisaka med”, sa Alyss. Precis som alla araluanerna insåg hon kikoriernas brister som krigare. ”Hur många är de?”
”Tusentals”, sa Evanlyn. ”Det är det som är det fina. Det finns många klaner som är lojala mot Shigeru och gladeligen skulle bekämpa Arisaka, men allihop är små och de är inte organiserade. Arisaka har stöd av sin egen klan, Shimonsekiklanen, och en annan klan, Umakiklanen. De är de två största klanerna i landet om man ser till antalet medlemmar, så han har starkt, koordinerat stöd för sin makt.
”Men om vi kunde få hjälp av hasanuanerna så skulle vår styrka vara betydligt större än Arisakas. Vilket skulle kunna uppmuntra de andra klanerna att ställa upp för Shigeru. Det enda problemet är …”
Hon tystnade och Alyss avslutade meningen åt henne. ”… att hasanuanerna är på andra sidan av den här enorma sjön.”
”Precis. Och stigen runt sjön går genom berg som är ännu mer oländiga än dessa. Shigeru säger att det skulle ta minst två månader att ta sig dit och ytterligare två att ta sig tillbaka.”
”Vid det laget skulle förmodligen allt vara över här”, sa Alyss. Evanlyn nickade utan att säga något.
Båda två studerade kartan i tystnad under några minuter. ”Varför inte inspireras av Halt? Och resa rakt över sjön snarare än runt den, menar jag”, sa Alyss efter en stund.
Hon syftade på seglatsen norrut längs kusten från Iwanai som hade besparat dem flera veckors strapatsfyllda resor genom bergen. Men Evanlyn pekade snabbt ut den uppenbara bristen med den planen.
”Det skulle gå om vi hade ett fartyg”, sa hon. Men Alyss skakade på huvudet och blev ivrigare allt eftersom idén tog form.
”Det är inte ett fartyg vi behöver”, sa hon. ”Vad vi behöver är en kajak!”
”En vad då?” frågade Evanlyn. Hon hade aldrig hört det ordet förut.
Alyss tog penseln från henne och började rita i kartans marginal. Det var en enkel skiss på en lång, smal båt.
”En kajak. Det är en liten, lätt båt med ett träskelett som täcks av oljeduk eller segelduk. Skandierna använder sådana när de fiskar. Jag har faktiskt en själv, hemma i Redmont. Jag brukar paddla på floderna och sjöarna där. Det är utmärkt motion.”
Evanlyn tittade skeptiskt på den enkla skissen.
”Skulle du kunna bygga en?” frågade hon.
”Nej”, sa Alyss och Evanlyns förhoppningar krossades nästan. ”Men jag slår vad om att kikorierna kan göra det om jag visar hur den ska se ut.” Hon vred på kartan så att hon kunde se den lite tydligare och drog med fingret över sjön. ”Vi skulle kunna göra det i etapper”, sa hon. ”Det finns gott om öar där vi kan slå läger för natten.”
”Vi?” sa Evanlyn frågade och Alyss tittade upp och mötte hennes blick.
”Visst – vi. De kommer att behöva varje man de har när Arisakas armé kommer. Det finns egentligen inte så mycket vi kan uträtta här.” Hon såg att Evanlyn tänkte protestera och fortsatte: ”Ja, ja, jag är säker på att du skulle kunna slå omkull några stycken med din slunga. Men om vi gjorde det här så skulle vi uträtta något mycket mer värdefullt!” Hon gjorde en kort paus. ”Kom igen!” fortsatte hon sedan. ”Innerst inne var det väl någonting sådant här du ville göra hela tiden?”
”Jag antar det”, sa Evanlyn.
”Låt oss göra det tillsammans, då! Jag följer med dig. Du kan behöva en tolk och jag är van vid kajaker. Dessutom behöver vi ingen livvakt om vi gör på det här viset. Vi kommer att vara helt säkra på sjön och det innebär att vi inte behöver lämna Halt och de andra underbemannade.”
Evanlyn funderade i några sekunder och fattade sedan ett beslut. Hon rätade på axlarna.
”Varför inte?” Sedan tänkte hon lite till. ”Jag undrar vad Halt kommer att säga om det här?”
Alyss ryckte på axlarna. ”Det är väl en så vettig idé att han knappast kan säga nej?”
*
”Nej!” sa Halt. ”Nej, nej, nej – och nej en gång till, ifall ni inte hörde mig!”
”Varför inte?” frågade Evanlyn med ett stigande tonfall som markerade hennes ilska. ”Det är en vettig plan!”
Halt såg på henne som om hon hade tappat förståndet. ”Kan du föreställa dig vad din far skulle säga till mig om han fick höra att jag lät dig sticka iväg på den här halvgenomtänkta expeditionen?”
”Den är inte alls halvgenomtänkt”, sa Evanlyn. ”Vi har planerat den ganska väl.” Hon och Alyss hade varit uppe större delen av natten och tänkt igenom detaljer och antecknat vilken utrustning de skulle behöva ha med sig.
”Och om vi inte gör det så kommer min far ändå aldrig att höra talas om det eftersom vi allihop är döda”, fortsatte hon.
”Var inte löjlig!” fnös Halt.
”Halt, du måste inse fakta”, sa Alyss. ”Evanlyn har faktiskt rätt. Om vi inte hämtar hjälp så kommer Arisakas mannar att översvämma det här stället till sommaren. Visst, vi kan hålla stånd ett tag. Men förr eller senare så kommer hans soldater att slå sig igenom försvaret. Det här är vår enda chans.”
”Jag väntade mig lite mer förnuft från dig, Alyss”, sa han kyligt. ”Jag vet att Evanlyn får många vilda idéer, men du förvånar mig verkligen. Vad tror du att Pauline skulle säga om det här?”
Alyss kinder blev röda av ilska. Men hon var noga med att inte visa sin vrede, utan talade långsamt och valde sina ord väl när hon svarade.
”Vad skulle du säga till Pauline om det var hennes idé?” frågade hon.
Halt tvekade. De visste att han aldrig skulle våga säga till Pauline att hon var dumdristig eller tokig.
Alyss fortsatte snabbt när hon såg hans tvekan. ”Tala om för mig vad det är för fel med vår plan, Halt. Förutom att du kommer att oroa dig.”
Han öppnade munnen för att svara, men hejdade sig. Sanningen var att han inte såg några brister med planen förutom att han avskydde att flickorna utsatte sig för fara. Han såg på dem i några sekunder och insåg att det inte var skäl nog att förkasta planen. Båda flickorna hade varit i farliga situationer förut. Det skulle hända igen. Och de var inga blyga violer. Evanlyn hade dessutom rätt. Om hon och Alyss genomförde resan skulle de inte behöva ta med några krigare från dalen. De skulle behöva hjälp med att klättra ned för de branta stupen ovanför sjön, men så snart det var gjort kunde kikorierna som hjälpt dem bara återvända.
”Jag bara … jag … jag tycker inte om det!” sa han.
Evanlyn klev fram och lade sin hand på hans. ”Det behöver du inte heller”, sa hon. ”Jag gillar inte tanken på att lämna dig, Will och Horace här där ni måste slåss mot Arisaka tillsammans med en grupp halvtränade skogshuggare. Men det här är en allvarlig situation och vi måste fatta svåra beslut.”
Han drog en djup suck. Han visste att flickorna hade rätt.
”Nåväl”, sa han. De två ansiktena framför honom log ivrigt. ”Men Gud hjälpe mig när Will och Horace får höra om detta.”
Vad flickorna än hade tänkt svara så fick de avbryta sig när de hörde höga rop utanför Halts stuga. Sedan flög dörren upp och den unge Mikeru störtade in. Han var för uppjagad för att iaktta nihonjanernas vanliga etikettsregler.
”Halto-san!” utbrast han. ”Kom fort! Arisakas mannar har kommit!”