Mikerus skräckslagna varning var lite tidig. Det lät på honom som om Arisakas armé redan kom stormande upp genom dalen, men så var det inte. Däremot hade man upptäckt några av hans soldater och de var ungefär en dagsmarsch bort.

Precis som Horace hade gissat så hade Arisaka upprepat sin tidigare taktik och skickat ut en snabb förtrupp som rörde sig mycket snabbare än resten av armén. Kikoriernas spanare hade räknat ungefär hundra beväpnade senshier som bar på minimal packning och sprang mot dalen i stadigt tempo.

”Hur vet de att vi är här?” frågade Horace.

Halt ryckte på axlarna. ”Det är inte säkert att de känner till er exakta position. De har förmodligen bara spårat er. En så här stor grupp lämnar trots allt en del spår efter sig. Det behövs ingen mästerspårare för att hitta den.”

”Vad anser Halto-san att vi bör göra?” frågade Shigeru. De hade samlats i hans stuga för att diskutera saken. Shigeru hade sett vilken respekt Horace visade inför den skäggige spejaren. Eftersom Reito hade en del begränsningar som befälhavare hade kejsaren ställt många frågor till Horace om Halts bakgrund och erfarenhet. Efter att ha hört Horaces redogörelse var han övertygad om att de hade enorm tur som hade en så erfaren taktiker till sitt förfogande. Shigeru hade gett spejaren huvudansvaret för försvaret av Ran-Koshi.

”Palissaden är färdigreparerad”, sa Halt. ”Och fällan på västra sidan är så gott som klar. Det tar ungefär en halv dag till innan den är helt redo. Jag föreslår att vi helt enkelt håller oss bakom palissaden och inväntar deras anfall. Sedan skickar vi vår lavin över dem.”

”Kommer de att anfalla?” frågade Shigeru. ”De kanske tänker vänta på att Arisakas huvudstyrka hinner ifatt dem.”

Halt skakade på huvudet. ”Det betvivlar jag”, sa han. ”Det vore konstigt för en förtrupp att rusa hit upp och sedan sätta sig ned och vänta. Arisaka vet att snön snart faller.” Allas blickar vändes mot den öppna dörren. Det snöade där ute. För varje dag som gick blev flingorna större och tyngre, och snöfallen varade längre. Snötäcket på marken var nästan en decimeter tjockt redan. ”Han vill att männen anfaller oss innan de riktiga stormarna tar vid. Han vet trots allt att du bara har trettio eller fyrtio krigare med dig.”

”Det finns runt två hundra kikoriska män också”, sa Will. Men Halt viftade lite med handen.

”Att döma av det som kejsaren och Reito-san har berättat för oss så väntar sig inte Arisaka att de slåss. Det skulle kunna vara till stor fördel för oss.”

”Om de slåss”, sa Horace dystert. Han oroade sig för att kikorierna skulle ge efter för trycket av flera hundra års traditioner och historia när det väl var dags. De hade sällan gjort uppror mot senshierna i det förflutna och när det hade hänt så hade konsekvenserna varit ödesdigra. Han misstänkte att risken var stor att de i sista sekunden skulle överväldigas av en djupt rotad känsla av underlägsenhet. Att hjälpa kejsaren fly var en sak, men att ställa sig och slåss mot de erfarna senshikrigarna i Arisakas armé var en helt annan.

”De kommer att slåss”, sa Will bestämt och Halt såg frågande på honom.

”Du verkar säker på det. Vad har du och Selethen gjort? Ni har tillbringat mycket tid med kikorierna.”

Will och den arridiske ledaren utväxlade en hastig blick. Sedan skakade Will på huvudet.

”Det är fortfarande lite för tidigt att säga så mycket om det”, sa han. ”Men vi har en idé. Vi berättar när tiden är mogen.”

”I vilket fall som helst så kommer kikorierna att slåss från en försvarsposition”, sa Halt utan att ställa fler frågor om saken. ”De kommer inte att möta senshierna i öppen strid. Det gör stor skillnad. De behöver bara knuffa ned dem från palissaden.”

”Är det så enkelt?” frågade Horace. Han log lite, trots sina tidigare farhågor. Halt kanske hade en poäng: att stå bakom ett försvarsverk och slåss var inte lika obehagligt som att möta en fiende på ett öppet fält. Med lite tur så skulle inte så många av Arisakas krigare komma nära nog för närstrid.

”När tror du att de går till anfall, Halt?” frågade Selethen.

”Våra spanare säger att de borde vara här sent i morgon. Jag förmodar att de bedömer läget, vilar under natten och sedan slår till morgonen därpå.”

Selethen nickade, men Shigeru verkade lite förvånad över hur fort allt verkade gå.

”Så snart?” sa han. ”Behöver de inte … förbereda sig?”

”De har inte med sig några tunga vapen eller någon belägringsutrustning”, sa Halt. ”De hade trots allt ingen aning om att vi skulle hitta ett färdigt fort som detta. Min gissning är att de förbereder några stegar under natten och sedan försöker storma oss. De har trots allt ingenting att vinna på att vänta.”

*

Himlen var mulen och i öst höll solen på att gå upp. Den såg ut som en röd, våt boll som steg mot skyn. En kall vind blåste upp genom dalen och svepte med sig snöflingor.

Genom vindens mjuka vinande kunde Halt höra ljudet av fotsteg som frasade mot marken längre bort.

”Nu kommer de”, muttrade han. Arisakas förtrupp rundade den sista kröken före palissaden. De gick i tre ojämna led. Halt vände sig mot Will.

”Slösa inga pilar på fiender vid palissadens fot. Dem kan man ta hand om med stenar och spjut. Spara dina pilar till sådana som lyckas komma upp till toppen. Det är dem vi behöver stoppa innan de får fotfäste.”

Will nickade. De gick på gångbrädan på palissadens insida. De få senshikrigarna som Shigeru hade till sitt förfogande hade intagit försvarspositioner. Bredvid och bakom dem hukade sig kikorierna utom synhåll. Några höll sina tunga yxor i beredskap, men de flesta var beväpnade med spjut eller långa pålar som de hade vässat och skulle använda som pikar. De hade härdat spetsarna i eldarna kvällen innan. Var femte meter fanns högar med stora, skrovliga stenar som skulle användas mot angriparna.

”Håll er gömda, kikorier”, sa Halt lågt när han passerade de hukande skogshuggarna. De blickade upp mot honom och log nervöst. ”Vi kommer att ge Arisaka en mycket obehaglig överraskning”, sa spejaren.

De kom fram till den västra delen av palissaden. Tio senshikrigare och lika många kikorier var posterade på gångbrädan bakom det avsiktligt dåligt reparerade pålverket.

”De kommer att koncentrera sig på den här sektionen när de förstår att den är undermålig”, sa Halt till dem. ”Förbered er på att hoppa ned så snart den börjar ge efter.”

Den blandade gruppen av försvarare nickade med allvarliga miner. Deras tankar var helt fokuserade på striden som väntade. Halt betraktade belåtet det nya inre pålverket. Det var lägre, men mycket stabilare än den gamla palissaden – det var en position som skulle vara betydligt lättare att försvara. Han kastade en blick mot högarna av sten, jord och trä som balanserade ostadigt på klippavsatsen ovanför. Kikorierna hade täckt stenarna med kvistar och buskar och till och med lämnat ett litet ungträd för att det skulle se naturligt ut. När han tittade ordentligt kunde han med knapp nöd urskilja repen som hängde ned från fällan.

”Gör er redo!” Det var Horaces röst. Han stod vid palissadens mittpunkt. Han hade sin sköld på vänster arm och från höger hand pekade den exotiska silhuetten av ett nihonjanskt katanasvärd. Bakom sig kunde de höra och känna fötter på stegen som ledde upp till gångbrädan. Båda vände sig om och såg hur Shigeru klev upp på gångbrädan tillsammans med Reito. Kejsaren var klädd i sin lackerade läderrustning.

”Jag skulle verkligen föredra att ers kejserliga majestät höll sig borta från striden”, sa Halt. Han visste att Shigeru inte var någon specialist på sitt svärd. Han var en duglig krigare, men definitivt ingen expert.

”Det är noterat, Halto-san”, sa Shigeru. Men han gjorde inga ansatser till att börja klättra tillbaka ned för stegen. Halt mötte hans blick i några sekunder och ryckte sedan på axlarna.

”Jag försökte i alla fall”, sa han.

En order ropades ut och angreppsstyrkan började springa. De rörde sig inte i någon speciell formation. De spred ut sig i en grov linje bäst det gick i den relativt trånga dalsänkan. Linjen var tre eller fyra man djup. Halt kunde se fem provisoriska stegar, som inte var mycket mer än tjocka trädstammar med grenar som bundits på plats för att fungera som hand- och fotfästen. Minst tio man bar dessutom på rep och änterhakar. Planen var uppenbarligen att angripa palissaden på femton eller sexton olika ställen samtidigt för att tvinga det trettiotal senshier som tycktes försvara den att sprida ut sig.

Anfallarna hade naturligtvis ingen aning om att hundra kikorier satt hukade bakom pålverket. De första tre stegarna brakade emot palissaden nästan samtidigt på tre olika platser och Shigerus mannar skyndade sig att täppa till vägen för männen som började klättra. Halt väntade tills det var flera män på varje stege.

”Kikorier!” ropade han. ”Nu!”

Skogshuggarna som hade väntat reste sig med ett ordlöst, upproriskt vrål. Stenarna haglade över pålverket när de kastades ned mot trängseln av senshier runt stegarna. Den förste angriparen som nådde toppen av en stege högg mot en kikorier som duckade undan för den vinande klingan i sista sekunden. Moka stötte sedan med sitt svärd och mannen föll vrålande av stegen.

Längre bort blockerade Horace ett annat svärd med sin sköld. Innan han kunde kontra hade en vildsint kikorier med spjut knuffat undan honom och begravt sin spjutspets i senshikrigarens axel. Mannen skrek av smärta och föll ned mot sina kamrater.

En tredje stege föll mot marken när fyra kikorier med pikar stötte sina långa pålar mot den så att den sköts åt sidan tills den välte. Senshiern som hade stått högst upp lyckades hoppa över till palissadens gångbräda. Det var förstås bara en tillfällig seger. Han hade precis lyckats återfå balansen när en kikorisk yxa slog igenom hans rustning. Mannen vacklade framåt mot palissaden. En annan försvarare tryckte sitt spjutskaft under hans armar och lyfte honom över pålverkets topp så att han störtade ned på samma sida han klättrat upp på.

Det skrapade av änterhakar mot pålarna nu när Arisakas mannar försökte klättra upp med rep. Halt hörde de två mest erfarna senshierna i kejsarens följe, Reito och Moka, ropa instruktioner till försvararna och trots att han inte begrep orden så förstod han vad de menade. Låt dem komma minst halvvägs upp innan ni kapar repen! De hade kommit överens om den strategin kvällen innan. Om en motståndare föll tre eller fyra meter var det sannolikt att han skadades – i synnerhet om kamraterna nedanför hade vapen.

Vid murens mittpunkt såg Halt hur en av Shigerus livvakter fäktades med en angripare som lyckats ta sig över. Vid angriparens fötter låg två livlösa kikorier. Medan Halt stod och tittade sjönk en pil in i försvararens bröst och skickade honom baklänges över kanten.

Innan den angripande krigaren kunde dra fördel av ögonblicket for Selethens långa skepnad elegant fram och gick till attack. Hans krökta sabel träffade öppningen mellan senshierns hjälm och rustningens halsskydd.

När Halt var säker på att hotet var över såg han sig om och såg hur ännu en försvarare – en kikorier med yxa – föll ned med en pil i bröstet. Spejaren svepte med blicken över dalen nedanför palissaden. Fem senshier med långa, osymmetriska sammansatta bågar av en typ som var vanlig i Nihon-Ja stod ungefär trettio meter bakom sina kamrater och höll på att skjuta ned försvararna en efter en.

”Will!” ropade han. Hans lärling hade precis kapat repet till en änterhake med sin långa kniv. Nu lyfte han blicken och när han såg Halt peka mot gruppen med bågskyttar tog han snabbt ned bågen från axeln.

”Du går från vänster och jag från höger!” ropade Halt och Will nickade. Vid ett tillfälle hade de begått misstaget att skjuta mot samma motståndare i en strid. Nu sjöng de bägge långbågarna sin skräckinjagande sång och senshierna på båda sidorna i ledet vacklade till och stirrade förfärat på pilarna som hade trängt rakt igenom läderrustningarna som om de inte funnits. Innan de andra bågskyttarna ens insett att de stupat hade spejarna skjutit ned två till med en bråkdels sekunds mellanrum. Den femte mannen såg sig förgäves omkring för att urskilja var de dödliga svarsskotten hade kommit från. Han hade lagt en pil på strängen och var redo att skjuta så fort han fick syn på sin motståndare. Det hann han inte. Wills tredje pil träffade mannen, som tappade bågen, förde händerna mot det fasansfulla skaftet, ramlade omkull och blev liggande.

Nu hade en av anfallsstyrkans kaptener insett att det första besinningslösa anfallet på palissaden hade misslyckats. Han fick syn på den fallfärdiga västra delen av palissaden och såg en ny möjlighet. Han gjorde tecken åt två män att plocka upp en nedfallen stege och följa efter honom. På vägen fick han med sig tre till som var utrustade med änterhakar och rep. Den hastigt hopsamlade lilla styrkan sprang längs palissadens bas mot den trasiga delen samtidigt som de ständigt kastade sig undan för stenar som regnade ned ovanifrån. Kaptenen fick med sig fler män tills minst trettio senshier följde efter honom. Han pekade på den provisoriska stegen och på den ruttnade sektionen av pålverket.

”Använd den som murbräcka!” ropade han. ”Vi slår oss genom pålarna!” Ett halvdussin andra män anslöt sig till de två senshierna med stegen. En av dem ropade ut takten och de slog den två gånger mot det sköra pålverket. Några av de gamla pålarna gick av och en tredje lutade farligt bakåt nästa gång murbräckan träffade. Fler stenar regnade ned över dem, men försvararna siktade inte lika väl som tidigare. De har gripits av panik, tänkte kaptenen. Han skrek åt männen med änterhakar och pekade mot pålverkets topp.

”Klättra inte! Dra ned palissaden!” röt han. Det ven om änterhakarna när de for upp med sina långa svansar av rep. En föll ned igen men två bet sig fast i träet. Åtta eller nio män började omedelbart dra i repen. En tre meter lång del av trämuren gav vika och rasade ned i ett moln av damm och flisor. Männen som dragit i repet vacklade och ramlade omkull, men återhämtade sig snabbt och kastade på nytt. Änterhaken som hade missat första gången satt snart fast i timret längst upp. När angriparna längre bort såg vad som hände kom ännu fler rusande för att ansluta sig till anfallet på västsidan. Trädstammen slog in i muren igen så att ett glapp uppstod mellan två av pålarna som fortfarande stod upprätt. Ytterligare krigare anslöt sig så att murbräckan fick ännu mer kraft.

Det regnade ned stenar och spjut mot dem, men angriparna var förblindade av stridens hetta och visste att de snart skulle komma igenom den här delen av pålverket. De såg hur försvararna lämnade den förstörda palissaden och sprang i panik för att fly innan den störtade ned. Angriparna gav upp höga stridstjut och rusade triumferande fram när änterhakarna och murbräckan till sist fick palissaden att ge efter och en fyra meter bred öppning låg framför dem. De klättrade upp på de trasiga pålarna och svärmade sedan in genom öppningen.

De första männen stannade förvånat till när de såg att en annan, lägre palissad omgav dem på tre sidor. Trycket från vännerna bakom tvingade dem igenom och in i det trånga utrymmet. Fler och fler strömmade in innan de insåg att de hade gått rakt i en fälla. Det var för sent. De såg skräckslaget hur en rad huvuden stack upp ovanför den nya palissadens topp – minst femtio stycken – och sedan bröt en storm av kastade stenar och spjut ut runt dem. Nu verkade försvararna plötsligt ha återfått sin tidigare träffsäkerhet.

”Framåt! Fortsätt framåt!” Kaptenen som hade inlett anfallet var fortfarande vid liv. Han svingade sitt svärd för att leda senshierna i ett nytt angrepp. Det skulle vara helt omöjligt att ta sig tillbaka genom trängseln och ut genom öppningen och det enda de nu kunde göra var att försöka klättra upp på det lägre pålverket.

Medan de rusade fram hörde de ett underligt knakande och skrapande ovanför. När de tittade upp såg de hur något som tycktes vara en del av bergväggen lossnade. En enorm mängd sten, jord och trä störtade ned för berget. Materialet studsade fram och krossade och förstörde allt i sin väg.

En stock slog svärdet ur kaptenens hand och sedan träffades han av en skrovlig sten som fick honom att sjunka ned på knä. En störtflod av jord och sten slog ned runt honom och han föll åt sidan. Han hann precis inse att angreppet hade misslyckats innan allt svartnade. De omtöcknade angriparna hade förlorat nästan en tredjedel av styrkan i fällan som Halt och Selethen tänkt ut. De övergav sina stupade kamrater och började långsamt dra sig tillbaka från palissaden. De lämnade dalen i små grupper och visste hur ursinnig deras befälhavare skulle bli. General Todoki, ledaren för förtruppen och en av Arisakas ivrigaste anhängare, tittade klentroget på när hans besegrade mannar släpade sig ut ur dalen. De blödde och var uppgivna. Han skrek åt dem och vreden fick honom att tappa all besinning och värdighet. De flesta bara struntade i honom. Han hade inte varit med dem och de hade lämnat över trettio kamrater utan möjlighet till en ordentlig begravning.

Vintern tog hand om den saken. Den kvällen började snön falla på allvar och morgonen därpå var den nästan två meter djup. Det rena, vita täcket dolde alla spår av gårdagens blodbad.