”Och hur hade ni tänkt forsla den här saken ned för stupen till sjön?” frågade Halt och petade försiktigt på kajaken med tån. Den smala farkosten var nästan fyra meter lång, med ett skelett av lätt trä som täcktes av oljeduk som spänts lika hårt som pukskinn. Han hade sett kajaker förut. Alyss hade till exempel själv en i Redmont och den här såg liknande ut. Kikorierna hade gjort ett utmärkt arbete med att konstruera den under Alyss noggranna översyn.
”Eiko har löst det problemet åt oss”, svarade Evanlyn. ”Kikorierna kommer att sänka ned den med rep i etapper.”
De stod i en halvcirkel runt den nya båten. Evanlyn och Alyss verkade spända och lite stolta över sin nya egendom. Will och Horace såg extremt tveksamma ut till hela projektet. Halt, som hade känt till det under en tid, hade gett med sig. Men han var inte entusiastisk.
”Det måste göras oerhört varsamt”, sa han. Men Alyss höll upp handen för att han inte skulle säga något mer och ställde sig sedan på knä bredvid kajaken.
”Det är det som är det fina med den här konstruktionen”, sa hon. ”Titta här.” Hon lossade två träpluggar ur sina fästen och tog loss en av kajakens fyra skottsektioner. Ribborna i farkostens längdriktning var något böjda och oljeduken förlorade lite av sin spänst. Alyss upprepade det hela med de tre andra delarna och efter några minuter var kajaken inte mycket mer än en duk och ett antal lätta pinnar och trädelar. Alyss samlade snabbt ihop allt och använde oljeduken för att binda ribborna tätt. Sedan visade hon stolt upp resultatet: ett smalt, behändigt knippe av långa, lätta träpinnar.
”Så där!” sa hon. ”Vi monterar helt enkelt ned den så att den blir mer lätthanterlig. Om man binder ett rep i ena änden kan man enkelt sänka ned det här från klipporna.”
Will klev fram och synade kritiskt den nedmonterade kajaken. Tidigare hade det sett ut som en båt. Nu var det mycket mer uppenbart hur skör konstruktionen var. Den bestod bara av pinnar och duk.
”Kommer den verkligen att flyta?” frågade han tveksamt och Alyss log mot honom. Hon förstod vad hans bristande entusiasm berodde på och hon kunde inte låta bli att känna sig lite nöjd. Samtidigt tänkte hon inte låta det gå för långt. Will skulle kanske oroa sig och hon visste att han älskade henne. Men det betydde inte att han ägde henne eller kunde bestämma vad hon fick och inte fick göra.
”Det är klart att den flyter”, sa hon. ”Och om den av någon anledning inte skulle göra det så är det bara för oss att komma tillbaka.”
”Jaha … men jag tycker inte om det här”, sa Will.
Horace hade samma inställning. ”Inte jag heller”, sa han.
”Vi har märkt att ni ogillar projektet”, sa Evanlyn kyligt.
”Och vi struntar i det”, tillade Alyss. De två flickorna log snabbt mot varandra.
Will öppnade munnen för att säga någonting mer, men Selethen klev fram för att förhindra förhastade kommentarer.
”Personligen så tycker jag att det är en utmärkt plan”, sa han snabbt. ”Tanken på förstärkning till våren kommer att få mig att sova bättre under vinternätterna.”
Arridas folk levde i obarmhärtiga landskap och kvinnorna var lika vana vid farliga uppgifter som männen. De gav sig ofta långt ut i öknen på jakt efter mat eller rovdjur som angripit boskap. Han kände de här två flickorna och visste att de hade förmågan och modet som behövdes för att utföra uppdraget de påtagit sig. Och det han hade sagt om att känna sig trygg var sant. Selethen visste lika väl som de andra att det skulle vara omöjligt att försvara den här positionen hur länge som helst när snön smälte. Förr eller senare skulle Arisakas krigare helt enkelt vinna för att de var fler.
”Ja … jo … kanske det”, sa Horace. Han var lite förvånad över att Selethen var på flickornas sida. Will såg på Halt.
”Vad tycker egentligen du om det här, Halt? Tänker du verkligen släppa iväg dem?”
Orden ”släppa iväg dem” var nära att göra de unga kvinnorna rasande. Men Halt höll upp handen.
”Jag kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i det”, började han. Will nickade och kände sig lättad över att hans läromästare delade hans och Horaces uppfattning. Men det Halt sa sedan fick all hans belåtenhet att försvinna.
”Å andra sidan så var jag inte så förtjust i Arrida heller när du gav dig iväg för att leta efter Tug, Will”, sa han. Hans blick vandrade vidare till Horace. ”Eller när jag hörde att ni två hade gått till angrepp mot Macindaws fästning med bara trettio man.”
”De var faktiskt trettiotre”, mumlade Horace. Han började ana vart Halt ville komma.
Spejaren gav honom en förkrossande blick. ”Just det, ja! Jag ber om ursäkt. Trettiotre! Vilken skillnad! Nej, vi lever i en farlig värld och både Evanlyn och Alyss har bestämt sig för att de inte bara tänker sitta och titta medan vi män tar hand om dem.
De vill vara mer än bara åskådare. De är modiga, uppfinningsrika och äventyrslystna. Det är därför ni tycker om dem. De passar in i livet ni har valt åt er själva. Om ni hellre vill ha ett par larviga, fina unga damer som bara kan skvallra och sy så finns det förstås sådana också … men jag betvivlar att de skulle intressera er.”
Han tystnade och väntade för att se om de unga männen förstod. Will och Horace började långsamt nicka. Halt hade själv fått lära sig samma läxa för många år sedan när han blivit kär i lady Pauline. Han hade fått finna sig i att hon hade en kurirs förpliktelser, vilket innebar att hon regelbundet utsattes för fara. Och han hade fått lära sig att lita på hennes förmåga att ta hand om sig själv – precis som hon litade på hans.
”Det Selethen säger är sant”, fortsatte han. ”Vi kommer att behöva hjälp till våren. Vi kan inte sitta bakom den här palissaden och hålla Arisaka på avstånd i all framtid. Och den enda hjälp som går att nå här finns på andra sidan sjön, hos hasanuanerna. Stämmer inte det, lord Shigeru?”
Kejsaren, som hade följt samtalet med stort intresse, nickade. Han hade ägnat många kvällar åt att prata med Evanlyn och hon hade visat sig vara en bestämd och modig ung kvinna. Dessutom var hon väldigt intelligent och vältalig, vilket var egenskaper som skulle vara till stor hjälp när hon förde hans förfrågan om hjälp till lord Nimatsu.
”Lord Nimatsu har den enda styrkan som skulle kunna hjälpa oss att besegra Arisaka”, sa han.
”Då är det rimligt att Evanlyn och Alyss söker hjälp hos honom”, sa Halt och såg på de två unga männen.
”Jag vet allt det där”, svarade Horace. ”Men det känns …”
Han kom inte längre innan Alyss avbröt honom.
”Men sluta känn så mycket och tänk i stället, Horace! I en direkt strid har ni en fördel över oss. Ni män är rent fysiskt starkare. Det är ett obestridligt faktum och fysisk styrka har stor betydelse i närstrider. Jag skulle kunna träna med min sabel tills jag blev blå. Även om jag var lika snabb och skicklig som du, Horace, så skulle du fortfarande vara starkare. Så är det bara. Och jag vet att Evanlyn skulle kunna slå omkull en eller ett par fiender med sin slunga. Kanske till och med ett dussin. Men om de kom för nära skulle hon vara illa ute.”
”Detta är vår chans att göra någonting konstruktivt i det här kriget!” fortsatte Evanlyn. ”Vår chans att bidra! Och på det här sättet slipper vi dela på styrkan. Det är det fina med Alyss kajak. Om vi reste landvägen skulle vi behöva kikorier som vägvisare och livvakter. Men vem kan komma åt oss på sjön?”
En lång tystnad följde medan Horace och Will försökte smälta det hela. Innerst inne visste de att Halt och flickorna hade rätt. Planen var logisk och genomtänkt in i minsta detalj – vilket till exempel framgick av det sista Evanlyn hade sagt. När de reste över sjön skulle de inte behöva kikoriernas hjälp. Det var bara det att …
”Jag kommer att oroa mig”, sa Will och mötte Alyss blick. Hon log mot honom och tog hans hand.
”Det är klart att du kommer! Det hade nog varit konstigt annars. Tror du inte att jag kommer att oroa mig för dig, som är fången här medan Arisakas hundratals krigare ropar efter ert blod? Jag oroade mig när du var i Hibernia också. Och i Arrida. Och på alla dina andra uppdrag. Det är ju självklart! Men jag har aldrig någonsin hindrat dig, eller hur?”
”Nej”, sa Will motvilligt. ”Men …”
Alyss höll upp ett varnande finger. ”Våga inte säga att ’detta är annorlunda’”, sa hon och han stängde snabbt munnen. Selethen skrockade och alla vände sig för att titta på honom.
”En god taktiker inser när en position inte längre går att försvara och det är dags att blåsa till reträtt, Will”, sa han. Den unge spejaren log motvilligt.
Evanlyn vände sig mot Horace. ”Och du, Horace? Kommer du att oroa dig för mig?” frågade hon med ett litet leende på läpparna.
Horace blev röd i ansiktet och skruvade lite på sig. Han mötte inte hennes blick.
”Ja … jo … visst. Självklart. Och Alyss också, naturligtvis. Båda två. Jag kommer att oroa mig för er båda.”
Evanlyn såg på de andra och ryckte på axlarna. ”Jag förmodar att det är allt man kan begära av en stark, tyst typ som Horace.”
”Vad bra att vi lyckades reda ut det här”, sa Halt. ”Nu är det dags för detaljerna. När ska ni ge er av?”
”I morgon, hade vi tänkt”, sa Evanlyn och Alyss nickade.
”I morgon!” utbrast Horace och Will samtidigt. Alla vände sig mot dem.
”Jag menar … är inte det lite snart?” frågade Will trevande. ”Måste ni ha så bråttom?”
Alyss ryckte på axlarna. ”Varför vänta? Vädret lär bara bli sämre. Och ju förr vi ger oss av, desto snabbare kommer vi tillbaka.”
”Det är förstås sant. Men … i morgon?” Hittills hade de bara diskuterat tanken på flickornas resa. Nu hade det blivit verkligt och brådskande.
Halt lade handen på hans axel. ”Will, om man har att göra med en kurir …” Han vände blicken från Alyss till Evanlyn. ”… eller ett sådant yrväder till prinsessa som vår så är det lika bra att man vänjer sig.” Han log lite för att prinsessan inte skulle bli sårad. ”Det här lär inte bli sista gången de får en tokig idé.”
Han såg på de två flickorna ett slag. Han var tvungen att medge för sig själv att han hade en beskyddande tendens. Alyss var hans hustrus skyddsling och han hade sett henne växa upp till den handlingskraftiga, modiga unga kvinna hon var i dag. Wills redogörelse för hennes styrka och lugn i samband med belägringen av Macindaws fästning hade stärkt hans positiva bild av henne ännu mer. Och Evanlyn hade han sett i kamp mot både temujaier i Skandia och tualaghiska banditer i öknen. Hennes mod och förmåga gick knappast att tvivla på. De skulle fungera bra ihop, tänkte han. Och om de kunde övervinna svartsjukan som fortfarande fanns kvar mellan dem skulle de bli oövervinneliga. Kanske skulle den här resan kunna hjälpa dem med det.
”Jag ska genast författa brevet ni ska lämna till lord Nimatsu”, sa Shigeru till Evanlyn. ”Och i kväll ska jag be mina tjänare att laga en lämplig avskedsmåltid till er två.”
”Låter fint”, sa Evanlyn muntert. ”Vad blir det?”
Shigeru log mot henne. ”Samma torrskaffning som vi äter varje kväll”, sa han. ”Men bordsplaceringen blir högtidligare i afton.”
Halt såg sig omkring på den lilla gruppen. Han var nöjd med att ärendet var avslutat och att Horace och Will hade insett behovet av att flickorna bidrog och att det var värdefullt att de ville göra det. Men det fanns även något annat han hade funderat på ett tag. Han såg på Selethen. Arridiern mötte hans blick och log, för han visste vad Halt tänkte på.
”Då blir det i morgon”, sa Halt. ”Men innan Alyss och Evanlyn ger sig av så tror jag att vi alla skulle vilja se vad Selethen och Will egentligen har hållit på med de senaste veckorna.”