”Det är egentligen lite tidigt att visa er det här”, sa Will när han ledde det nyfikna sällskapet uppför en sluttning mot ett avskilt hörn av dalen. ”Hittills har vi bara utrustning för tio man. De andra måste turas om med att träna och öva.”
”Träna på vad då?” frågade Evanlyn, men Halt gjorde tecken åt henne att vänta.
De stannade på en plats där en träddunge skymde öppningen till en ravin. Will och Selethen tog täten och gick igenom. Snart stod hela sällskapet på en plan yta som var ungefär fyrtio gånger tjugo meter stor.
Horace pekade på en rad knippen längst bort i ravinen. Det såg ut som knippen av lätta grenar som vart och ett var lika stort som en människa.
”Vad är det där för något?”
Will log brett mot honom. ”Fienden”, sa han. Han såg på Selethen. ”Vill du ta över?”
Den arridiske krigaren skakade långsamt på huvudet. ”Det var din idé. Jag är bara hantlangare.”
Will nickade och samlade tankarna i några sekunder innan han fortsatte.
”Jag började få den här idén när vi först kom hit och jag såg kikorierna arbeta. Deras disciplin när de samarbetade var exemplarisk.”
Shigeru nickade. ”Det måste den vara. Det är farligt att fälla träd.”
”Precis”, sa Will. ”Sedan berättade Horace – jag tror att det var han – hur skickliga senshierna är i närstrid och att de tränar i många år för att bli så bra. De enskilda krigarna är normalt sett bättre än sina araluanska motsvarigheter.” Han såg lite frågande på Horace, som nickade.
Halt lutade sig bakåt mot en klippvägg och log mot sin före detta elev. Han anade vad Will planerade, men var inte riktigt säker på hur det skulle utföras.
”Det hela fick ett minne att vakna till liv”, sa den unge spejaren. ”Jag hade hört talas om det här förut. Det höll på att driva mig till vansinne, men efter några dagar mindes jag.” Han tystnade och Halts leende blev bredare. De andra lutade sig omedvetet lite närmare och väntade på att Will skulle fortsätta. Halt visste att Will inte kunde motstå tillfället att dramatisera.
”Då kom jag nämligen ihåg något som general Sapristi hade sagt.”
”General … vem då?” frågade Horace förbryllat.
”En general i Toscano som arrangerade en demonstration av toscanska stridsmetoder”, förklarade Will. ”De toscanska legionerna har utvecklat ett system för att slåss i grupp. Det är enkelt, så det finns ingen anledning för dem att lära sig eller öva på komplicerade svärdstekniker. De behöver bara sticka, stöta och knuffa. Hemligheten är att alla samarbetar.” Han tystnade. Han var lite torr i halsen efter allt pratande och tecknade åt Selethen att fortsätta berätta.
”Generalen förklarade för oss att enskilda legionärer inte skulle vara någon match för skickliga krigare. Deras styrka ligger i deras förmåga att samarbeta och i deras utrustning.” Selethen tystnade och vände sig sedan om och ropade ut en order.
”Kikorier! Visa er!”
Han och Will hade skickat en budbärare i förväg för att förvarna de tränande kikorierna om att de var på väg. På begäran kom nu tio kikorier fram från sina gömställen bakom ett stenröse halvvägs in i dalen. De ställde upp sig i ett led.
Ingen kikorier hade någonsin varit utrustad på samma sätt. Shigeru stirrade fascinerat på dem.
Varje man bar en lång, rektangulär sköld. Den var lätt välvd och gjord av trä som förstärkts med järnband längst upp och på sidorna. I mitten stack en järnklack stor som en tallrik ut. Männen hade också bröstpansar av hårt läder samt läderhjälmar. Även dessa var förstärkta med järnremsor för ökat skydd. När de började halvspringa i stadigt tempo såg kejsaren att de höll långa träspjut över axlarna.
Horace gick fram för att titta närmare. ”De är ganska primitiva”, sa han. Spjuten var grova träkäppar, ungefär en och en halv meter långa, som slutade i ungefär femtio centimeter långa järnstänger med hullingförsedda spetsar.
”De behöver inte mer än det där”, förklarade Will. ”Selethen, kan du genomföra övningen?” Han vände sig mot de andra. ”Ställ er på sidan här så ser ni bättre.”
Han visade vägen till en utskjutande klippformation ungefär halvvägs in i ravinen. Selethen såg till att de tio förväntansfulla kikorierna inte bröt ledet. När alla hade ställt sig ropade Will till Selethen:
”Fiende i sikte!”
”Inta stridsposition!” röt Selethen. Varannan man i raden tog omedelbart två steg bakåt. Sedan slöts luckorna och där det nyss hade stått tio man i ett led fanns nu två led med fem man i varje. Formationen hade ändrats på några sekunder.
”Framåt!” befallde Selethen. De två leden började marschera tillsammans medan kikoriern som gick längst till höger i det bakre ledet ropade ut takten.
”Imponerande”, sa Horace lågt.
Will kastade en hastig blick på honom. ”Som jag sa så är deras disciplin helt fantastisk. De lär sig sådant här så fort!” Sedan vände han sig och ropade på nytt till Selethen.
”Fiendens bågskyttar!”
”Stanna!” ropade Selethen. De stadigt framryckande kikorierna stod genast blickstilla.
Halt mindes vad Will hade sagt under demonstrationen i Toscano. Ett moln av damm och en rad statyer. General Sapristi hade blivit imponerad, tänkte han.
”Kamé!” ropade Selethen.
Kejsaren lutade sig bakåt och såg förvirrat på Will. ”Sköldpadda?”
Men Will bara nickade mot de tio kikorierna. Främre ledets krigare hade höjt sina sköldar till huvudhöjd medan de som stod bakom höll sina ännu högre, parallellt med marken, så att kanterna sköt fram lite över överkanten på sköldarna framför. De tio männen skyddades nu både framifrån och ovanifrån av något som liknade ett skal.
”Aha … ja, jag förstår”, sa Shigeru tankfullt. ”Sköldpadda.”
”Kamé ned!” beordrade Selethen och sköldarna återgick till ursprungspositionerna. ”Främre ledet: yari!”
Nu tog krigarna i det främre ledet ett långt steg framåt. Männen vred sig något, ändrade fattning på sina grova spjut och omfördelade samtidigt vikten till höger fot. Sedan lutades de långa vapnen bakåt över varje mans högeraxel och stack upp i trettio graders vinkel.
”Kasta!”
De skickade iväg spjuten precis samtidigt och varje man lade ned hela sin kroppsstyrka i kastet. Vapnen for högt upp mot himlen och dök sedan nedåt när järnspetsarnas vikt gjorde sig påmind. Tre av måltavlorna träffades och slogs omkull medan två andra spjut missade och studsade mot klippväggen utan effekt. Selethen hade redan beordrat det andra ledet framåt. Krigarna rörde sig genom första ledet och upprepade sekvensen. Ytterligare fem spjut flög den korta sträckan. Ytterligare en måltavla träffades.
”Föreställ er det där, fast med femtio spjut i varje skur”, sa Will.
Horace nickade tankfullt. Ett regn med femtio av de grova vapnen skulle vara förödande för en angripande styrka. Hans militäriskt lagda hjärna insåg värdet med de mjuka järnspetsarna – även om en soldat bara blev lätt skadad så skulle han tyngas ned av spjutets vikt.
”Men nu är de obeväpnade”, sa Shigeru. Han hade tittat noga, men kunde inte se några spår av de långa katanasvärden som var senshiernas huvudsakliga vapen. Men han hade knappt sagt orden förrän han hörde det väsande rasslet av klingor som drogs. Nu såg han att varje kikorier var beväpnad med ett kort vapen.
”Issho ni!” ropade Selethen. De två leden började rycka fram med sammanfogade sköldar.
”Issho ni!” kom svaret från tio strupar och det upprepades på nytt när männen rörde sig framåt.
Will såg på kejsaren. ”Vi använder nihonjanska för riktigt viktiga order”, förklarade han. ”Det minskar risken för missförstånd.”
”Lämpligt”, svarade Shigeru.
Evanlyn lade huvudet på sned. ”Vad betyder ’issho ni’?” frågade hon intresserat.
”’Tillsammans’”, sa Alyss.
”Det är deras stridsrop”, sa Will. ”Det påminner dem om hur de slåss – i grupp.” Han förde händerna till munnen och ropade till Selethen. ”Skicka hit dem!”
Arridiern vinkade och ropade ut en order. Mannen längst ut till vänster i varje led stannade och trampade takten medan kamraterna svängde åt vänster i en stadig, koordinerad rörelse.
Horace visslade lågt. ”Man kan tro att de är födda för den här uppgiften.”
Nu stod de två leden vända mot åskådarna och Selethen ropade ut en ny rad order. Vridrörelsen hade slutat och formationen, som fortfarande var obruten, började marschera framåt igen. Shigeru och de andra insåg värdet av de stora sköldarna. Männen själva var så gott som omöjliga att se – det var bara toppen av deras hjälmar som stack upp ovanför sköldmuren.
Kejsaren såg att där inte fanns någonting för en man med svärd att angripa. Men genom de smala springorna mellan sköldarna sköt kikoriernas korta vapen ut som en rad ormtungor.
”Kan … kan de se?” frågade han.
Will log. ”Inte så bra, nej. Deras befälhavare kontrollerar framryckningens riktning. Men de stöter mot allt som kommer inom synhåll genom springorna. Armar, ben, kroppar … de bara sticker och fortsätter framåt, sticker och fortsätter framåt. Vi lär inte ut några av de svepande huggen som senshierna använder. De här soldaterna behöver inga komplicerade tekniker. De behöver bara stöta snabbt och sedan dra tillbaka sina vapen. Om en senshikrigare skulle anfalla någon av dem kommer han att stå framför en jättelik sköld. Om han envisas med att anfalla så kommer förmodligen mannen bredvid motståndaren att sticka ihjäl honom.”
”Var kommer deras svärd från?” frågade Halt.
”Några av dem är kortsvärd från senshierna som dog i Flodbyn eller i striden vid palissaden. Resten är avkapade spjut. Skaften har vi förstärkt med järnband.”
”Men en god katana kommer enkelt att skära igenom sådant järn”, protesterade Shigeru.
Will höll med. ”Det stämmer. Det är därför varje man kommer att ha två reservsvärd. Men de använder inte kortsvärden för att parera eller blockera senshiernas katanasvärd. Det har de sköldarna till. Och om ett katanasvärd lyckas hugga igenom allt trä och järn i en sköld så kommer dess ägare att få det väldigt farligt.”
”Jag förstår inte”, sa kejsaren med rynkad panna.
Men Horace såg sanningen i det Will hade sagt. Han hade faktiskt själv använt en liknande taktik i det förgångna.
”Om svärdet hugger igenom skölden så kommer det att sitta fast i några sekunder innan ägaren får loss det”, sa han. ”På den tiden kommer två eller tre kikorier att hinna sticka sina vapen i honom. Han kommer att mista antingen svärdet eller livet.”
”Jag förstår.” Kejsaren kliade sig tankfullt på hakan. Han fick medge att den här uppvisningen gjorde honom nervös. Han hade uppfostrats bland senshier och trots att han förespråkade jämlikhet så var det djupt oroväckande att två främlingar så snabbt hade hittat ett sätt att motverka senshiernas stridstekniker.
Will höll upp handen och Selethen ropade åt soldaterna att stanna. När ytterligare en order ropades ut sänkte männen sina sköldar och bugade mot sin kejsare. Shigeru reste sig från stenen han hade suttit på och bugade djupt till svar. Alla tvivel han hade känt för några minuter sedan var försvunna. Det här var hans folk, precis lika mycket som senshierna. De var beredda att slåss för honom och lära sig nya sätt att göra det på. De förtjänade hans respekt och lojalitet.
Will gled ned från stenen och gick fram till kikorierna. Han dunkade dem i ryggen och gratulerade dem. Sedan befriade han och Selethen dem från dagens övningar och återvände till de andra.
”Vi har tre månader på oss”, sa Will till Halt. ”Vi tänker träna två hundra man i de här taktikerna och utrusta dem på lämpligt sätt.”
Halt nickade. ”Med två hundra sådana mannar kan ni ge Arisaka en riktigt obehaglig överraskning. Bra jobbat, Will. Och Selethen.”
Arridiern bugade och gjorde sin sedvanliga hälsningsrörelse. ”Det var som sagt Wills idé”, sa han. ”Men precis som du så tror jag att det kommer bli effektivt.”
Horace lade armen om Wills axlar och skakade på huvudet. Hans kortvuxne vän upphörde aldrig att förvåna honom.
”Du verkar ha gjort det till en vana att skaka fram arméer ur tomma intet”, sa han. ”Synd att det inte finns hundra araluanska slavar här också som du kunde träna till bågskyttar.” Han syftade på den kraftfulla styrkan med bågskyttar som Will hade tränat upp inför striden mot temujaiernas armé. ”Jag kom att tänka på en sak”, sa han och rynkade pannan. ”Det kommer att behövas mängder av järn till hjälmar, sköldar och svärd. Var ska du få tag på det?”
”Det finns redan”, sa Will med ett brett leende. ”Kikoriernas smeder är i full färd med att smälta ned de gamla vapnen ni hittade. Vi behöver inget fint, härdat stål, så järnet kommer att duga fint.”
”Går det att ställa en fråga du inte kan svara på?” sa Horace.
Will funderade i några sekunder och skakade sedan på huvudet.
”Skulle inte tro det.”