Första natten hade varit händelselös med undantag för Evanlyns grymtningar när hon låg i deras lilla tält och utan framgång försökte lindra vågorna av smärta som sköljde genom axlarna och låren. Hon och Alyss hade paddlat över sjöns lugna vatten i flera timmar och till sist kommit fram till en liten ö. De hade snabbt utforskat den och konstaterat att ön var obebodd – den var knappt mer än en klippa som stack upp ur vattnet och täcktes av ris. De hade slagit läger för natten på en liten sandtäckt strand.
”Jag hade ingen aning om att jag har alla de här musklerna”, sa Evanlyn till Alyss morgonen därpå. ”De flesta av dem bränner som eld.”
Evanlyn var vältränad och i utmärkt fysisk form. Hon levde ett aktivt liv. Men under de många timmarnas paddlande hade hon ansträngt muskler som hon normalt sett aldrig använde.
Även Alyss, som var van vid rörelserna, kände sig lite öm. Men hon visste att det var värre för Evanlyn. Ändå insåg hon att hon inte hade något att vinna på att låta prinsessan jämra sig. Evanlyns ständiga stönanden och stånkanden under natten hade hållit Alyss vaken och hon var inte på strålande humör den här morgonen.
”Du vänjer dig”, sa hon kort.
Evanlyn gav henne en vass blick och förstod att hon inte kunde vänta sig något medlidande från den andra unga kvinnan. Hon bet ihop och bestämde sig för att inte visa några fler tecken på obehag.
Vattnet kokade över elden och hon tog kitteln från kolen och hällde upp det i en liten tekanna av metall som innehöll lite av de gröna tebladen de tagit med sig.
”Jag önskar att vi hade kaffe”, sa hon. Under sina resor med Will och Halt hade hon kommit att älska drycken nästan lika mycket som spejarna själva. Hon räckte en kopp till Alyss, som höll på att studera kartan över sjön och fundera över nästa etapp.
”Jag också”, svarade Alyss med tankarna på annat håll. Hon smuttade på teet och njöt av värmen medan hon lade kartan på sanden mellan dem. Det var en enkel karta. Det fanns trots allt inte så mycket att visa förutom öarna som prydde ytan med ojämna mellanrum.
”I dag har vi en lång dag framför oss”, sa hon. ”Den närmaste ön är här borta.” Hon pekade på en liten bit land i det vidsträckta vattnet.
Evanlyn studerade kartan och visslade lågt när hon jämförde avståndet med sträckan de redan hade färdats.
”Det är en rejäl bit”, sa hon.
”Det finns ingenting som ligger närmare, så vi har inget val”, sa Alyss. ”Och det är bäst att vi kommer fram innan det mörknar. Lyckligtvis blåser det inte så mycket.” Hon visste av erfarenhet hur svårt det kunde vara att paddla mot vinden. ”Jag skulle tro att vi får paddla i fem eller kanske sex timmar.”
Evanlyn stönade lågt. ”Mina stackars armar och axlar!”
”Det kommer att kännas bättre när vi kommit iväg”, sa Alyss. ”När musklerna börjar arbeta och du har värmt upp lite är det inte så farligt.”
Evanlyn började plocka ihop efter frukosten. Hon kände sig lite lättad av Alyss kommentar. ”Det låter förstås bra.”
”Så snart du slappnar av i kväll och musklerna stelnar igen blir det naturligtvis värre”, tillade Alyss lite elakt. ”Då kommer det att värka som bara fasen!”
Evanlyn höll på att knyta sin väska. ”Tack för de vänliga och uppmuntrande orden”, sa hon. ”Det är alltid trevligt att veta vad man har att se fram emot.”
De packade ned sin utrustning i kajaken och sköt ut den från stranden. Evanlyn klättrade återigen i först, fortfarande med lite klumpiga rörelser, medan Alyss höll fast båten. Sedan klev Alyss i. Den här gången blev Evanlyn inte orolig när kajaken gungade till under hennes tyngd. Dagen innan hade hon vant sig vid att den lilla farkosten faktiskt klarade att färdas över vattnet. Visst kunde den gunga och kränga till, men hon hade lärt sig att rörelserna inte tydde på någon stundande katastrof. När hon väl lugnat sig hade hon märkt att man kunde motverka kajakens rörelser genom att bara slappna av och balansera sin kroppsvikt. Det fanns ingen anledning att spänna sig eller gripas av panik.
Hennes paddlande lämnade fortfarande en del att önska och då och då skickade hon en kaskad av nästan iskallt vatten över sin följeslagare. ”Tack så mycket, ers majestät”, hade Alyss svarat första gången.
Därefter hade hennes kommentarer blivit mindre tydliga och mest bestått av obegripliga muttranden.
Evanlyn bet ihop tänderna varje gång och bestämde sig för att inte upprepa samma misstag. Ändå hände det oundvikligen på nytt och varje gång fick hon utstå de tysta, knappt hörbara kommentarerna från bänken bakom. Hon uppfattade dem inte, men förstod att de var föga smickrande.
Det fanns förstås inget hon kunde göra åt saken och hon visste att hon fick skylla sig själv varje gång hon råkade skölja vatten över Alyss.
De pausade ungefär var trettionde minut för att vila. Kort efter att solen nått sin högsta punkt förkunnade Alyss att de skulle ta en längre rast för att äta och dricka. De satt och gled på sjön och de små vågornas välbekanta skvalpande mot skrovet var nästan sövande. Det blåste inte så mycket och vattnet var inte strömt, så de drev inte så långt från sin ursprungliga position. När de hade vilat sa Alyss att de skulle fortsätta innan Evanlyns muskler hunnit stelna igen. Alyss hade med sig en nordfinnare och vände kajaken åt nordväst innan de återupptog det hårda arbetet. Evanlyn sneglade över axeln för att få in rytmen innan hon började paddla. Den förnyade kraften fick kajaken att skjuta fram med ny snabbhet, men snart girade den lite när Evanlyn åter missade vattnet lite och skickade en skur över Alyss.
”Tack så mycket”, sa kuriren.
Evanlyn sa inget. Hon hade bett om ursäkt så många gånger att orden verkade meningslösa. Dessutom så borde Alyss vid det här laget förstå att hon inte gjorde det med avsikt. Hon koncentrerade sig bistert på paddlandet – att skjuta ned bladet djupt i vattnet och föra paddeln hela vägen bak innan hon lyfte den igen. Den här gången dröjde det nästan fyrtio minuter innan Alyss fick vatten i ansiktet igen.
”Tack så mycket”, sa hon mekaniskt.
Evanlyn önskade att hennes följeslagare kunde hitta på något nytt att säga eller åtminstone återgå till sitt sura muttrande.
På eftermiddagen blåste det upp lite från sydväst. Alyss fick titta på nordfinnaren oftare för att de inte skulle tappa kursen. Vinden skapade små besvärliga dyningar och större vågor än de hittills fått stå ut med började slå emot kajakens vänstra sida. Det skvätte skum över relingen och in i båten.
I början var det mest obekvämt att ha det iskalla vattnet runt fötterna. Men när mer och mer vatten sköljde in blev den lilla farkosten tyngre.
”Jag fortsätter att paddla”, sa Alyss. ”Du får ösa en stund.” Båda två lutade sig åt sidan när Evanlyn lade ned sin paddel i den lilla kajaken och tog emot spannen som Alyss gav henne.
”Var försiktig med duken, bara”, varnade Alyss när prinsessan började fylla på vatten från kajakens botten och ösa det över relingen. Första gången tömde hon utan att tänka hinken på vänster sida, vilket fick till följd att vinden blåste tillbaka en stor del av vattnet över dem.
”Tack för det”, sa Alyss.
”Förlåt”, sa Evanlyn. Gången därpå kastade hon ut vattnet på höger sida.
Det var en våt, kall och uttröttande eftermiddag. Kombinationen av paddling och ösning fick Evanlyns armmuskler, axlar och armbågar att värka. Alyss fortsatte stoiskt att paddla hela tiden och trots de syrliga kommentarerna som kom varje gång Evanlyn råkade skvätta på henne så kände kronprinsessan en växande beundran för den långa flickans styrka och uthållighet. Alyss var outtröttlig där hon sköt fram den smala farkosten genom vågorna.
”Vinden ger mig i alla fall lite hjälp med styrningen”, sa hon vid ett tillfälle. Orden kom mellan grymtningar av ansträngning. ”Så länge den blåser mot vänster sida av fören är vi på väg mer eller mindre rakt mot ön.”
”Hoppas den inte ändrar riktning”, sa Evanlyn och tömde mer vatten överbord.
Det var tyst en stund innan Alyss svarade. ”Jag har inte tänkt på det. Det är bäst att vi kollar.”
Kajaken saktade långsamt in och gled en bit med vinden när Alyss slutade paddla och tog fram sin nordfinnare. Det tog några minuter för nålen att lugna sig och sedan grymtade hon belåtet.”
”Vinden är stadig”, sa hon. ”Vi fortsätter.”
Evanlyn hade fått ut det mesta av vattnet ur båten under den korta pausen. Nu lyfte hon sin paddel igen och anslöt sig till Alyss i arbetet med att driva fram farkosten. De tog snabbt igen det de hade förlorat när de drivit med vinden. Det kändes som om hennes axlar brann. Inga fler grymtningar, tänkte hon sammanbitet för sig själv och hon fick bita sig i kinden för att inte låta. Hon böjde fram huvudet, satte ned paddeln i vattnet och tryckte fram båten. Sedan lyfte hon den igen och gjorde samma sak på andra sidan. Varje paddeltag fick axlarna och överarmarna att värka. Men hon var fast besluten att inte ge sig inför Alyss. Hon skulle inte klaga. Bara paddla. Inte klaga. Bara paddla. De osagda orden blev till en rytm i hennes huvud och hon upprepade dem som ett underligt mantra under arbetet.
Jag är i alla fall inte kall, tänkte hon efter en stund. Trots att hennes fötter och händer var frusna så kände hon svett på kroppen. Hon paddlade vidare och tänkte inte sluta före Alyss. Ljuset höll på att försvinna när vintersolen sjönk lågt mot horisonten. Hennes synfält begränsades till kajakens vassa för framför henne och det blyfärgade vattnet runt dem.
Inte klaga. Bara paddla. Om och om igen. Hon hatade den här sjön. Hatade det iskalla vattnet. Hatade paddeln. Hatade kajaken. Hon hatade allt med den här resan. Och framför allt hatade hon Alyss.
”Vi klarade det”, sa Alyss. ”Vi är framme.”
Evanlyn hade kunnat kyssa henne. När hon tittade upp såg hon ön femtio meter bort. Den var större än den de hade slagit läger på natten innan och där växte träd. På den förra ön hade det inte funnits annat än ris och snår.
De släpade upp båten på en grusig strand och sjönk utmattade ned på marken. Båda stönade av smärta där de låg. Alyss lät dem vila i några minuter innan hon lade handen på Evanlyns axel och ruskade henne.
”Kom igen”, sa hon. ”Vi måste slå läger innan vi stelnar helt.”
Evanlyn reste sig trött på fötter och insåg att hon hade varit för snabb med att förlåta Alyss. Nu hatade hon henne igen. Men hon visste också att den längre flickan hade rätt. De var så utmattade att de raglade fram, men lyckades ändå tända en eld och slå upp sitt tält nära den. Sedan bytte de från sina svettiga underkläder, dråsade ihop på sina liggunderlag och drog täckena omkring sig. De var för trötta för att äta.
Det långa, sorgsna ylandet skar genom dimmorna av utmattning runt Evanlyn och väckte henne.
Hade det kommit från en avlägsen punkt eller en plats i närheten? Det var omöjligt att säga. Hon hade sovit när hon hört det. Hade hon kanske rent av drömt det?
Sedan hörde hon det igen och visste att det var på riktigt. Och det var nära. Det lät som om det kom från en plats bara några meter från tältet.
”Alyss?” sa hon osäkert. Ingen kan ha sovit genom det larmet, tänkte hon.
”Vad är det?”
”Det är det jag skulle vilja veta. Det lät som en varg. Finns det vargar på de här öarna?”
”Det lät inte som en katt, eller hur?” Alyss kastade av sig filtarna och hukade sig ned i det låga tältet medan hon fumlade med utrustningen bredvid sin sovplats. Elden de hade gjort upp utanför innan de lagt sig hade nästan slocknat. Bara några enstaka gula lågor dansade där ute och kastade konstiga skuggor över tältets väggar.
Evanlyn hörde väsandet av en klinga som drogs och ögonblicket efter hade Alyss sin sabel i handen. ”Vad ska du göra?”
”Gå ut och se efter vad som väsnas så”, sa Alyss. Evanlyn kastade snabbt av sig sina egna filtar och började leta i det svaga ljuset tills hon hade hittat sitt eget svärd. Hon drog på sig sina stövlar, men knöt dem inte, och följde efter Alyss när hon kröp ut ur tältet på alla fyra.
”Herregud”, sa Alyss när hon kom ut.
Evanlyn kom ut några sekunder senare. En halvcirkel av grå skepnader stod i utkanten av den falnande eldens ljuskrets.
”Vargar”, sa Evanlyn. ”Kommer de att anfalla oss?”
Alyss ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Men jag gissar att de inte bara har kommit hit för att fördriva tiden. För tillfället verkar elden hålla dem på avstånd.”
Det fanns bara lite ved kvar – några grenar de hade lämnat så att de kunde få ny eld på morgonen. Evanlyn kastade två av dem på den lilla högen med kol och eld. Först hände ingenting. Sedan gjorde sig kolens intensiva hetta påmind och de två nya grenarna blossade upp.
Halvcirkeln av tysta åskådare backade bakåt några steg. Alyss såg sig omkring. Vargarna stod inte på vattensidan av lägret, så vägen till kajaken och sjön var fri.
”Gå tillbaka in i tältet”, sa hon. ”Ta ut din packning. Vi måste till kajaken.”
”Kajaken? Vad i …?”
Alyss avbröt henne. ”Vill du hellre stanna här tills elden slocknar och se vad vargarna har för planer?” frågade hon. ”Jag tänker i alla fall ge mig ut i kajaken och hålla mig på sjön till gryningen!”
”Kan vargar simma?” frågade Evanlyn tveksamt.
Alyss ryckte på axlarna. ”Inte lika fort som jag kan paddla när jag är rädd”, sa hon. ”Och om några följer efter oss kan vi nog slå ihjäl dem med paddlarna. Nu sticker vi! Om inte du har någon bättre idé.”
De backade mot tältet. Vargarna kom lite närmare, men höll sig fortfarande i utkanten av eldens sken. Inne i tältet samlade de snabbt ihop sina kläder och sin utrustning och tryckte ned allt i väskorna. De gick ut igen med dragna svärd. En morrning drog genom halvcirkeln av grå betraktare. Elden hade brunnit ned så att bara några svaga lågor återstod.
”Vänd inte ryggen mot dem”, sa Alyss. De backade försiktigt bort från lägerplatsen och ned mot kajaken. Två av vargarna reste sig och började långsamt tassa efter. Alyss höjde sitt svärd och väste utmanande åt dem. Eldens röda sken glittrade i stålet och reflekterade det runt lägerplatsen. Vargarna stannade. Flickorna fortsatte nedåt och vargarna började långsamt följa efter.
Evanlyn lade handen lätt på Alyss jacka. Hon såg sig om över axeln och styrde den andra flickan mot kajaken.
”Håll ett öga på dem så håller jag utkik efter båten”, sa hon.
Alyss grymtade till svar. Hon hade befarat att vargarna skulle försöka omringa dem och ställa sig mellan dem och båten. Men djuren hade ingen aning om vad den avlånga, smala skepnaden vid vattnet var för något. Såvitt vargarna förstod så var de märkliga varelserna fångade mellan dem och vattnet.
De stannade och Alyss kunde ana kajaken i ögonvrån.
”Sätt den i vattnet”, sa hon. ”Och kliv ombord.”
Evanlyn knuffade och sköt ut båten över gruset och ned i vattnet. Hon förde den några meter från stranden och väntade medan Alyss backade efter henne. Kurirens svärd var fortfarande riktat mot vargarna. Evanlyn satte sitt eget svärd i bältet, hon ville inte riskera att sticka hål på oljeduken med den vassa spetsen. Sedan satte hon sig klumpigt i farkosten. Den gungade häftigt i några sekunder, men hon väntade lugnt tills rörelsen slutade. Därefter lade hon ned svärdet och tog upp sin paddel.
”Hoppa i”, sa hon och Alyss plaskade snabbt fram till båten genom det grunda vattnet. De två vargarna som hade följt efter dem störtade fram till vattnets kant och stannade osäkert. Evanlyn började paddla bort från stranden så snart Alyss fått benen i båten.
En av vargarna lyfte huvudet och ylade frustrerat.
”Jag antar att det betyder att de inte kan simma”, sa Alyss.
”Det betyder också att vi inte kommer iland igen”, sa Evanlyn. Men Alyss skakade på huvudet.
”När det blir dag kommer de att vara borta”, sa hon. ”Vi måste ändå återvända och hämta vår lägerutrustning. Den kommer de i alla fall inte att bry sig om – fast de äter förmodligen upp vår proviant.”
”Strålande”, sa Evanlyn.
De paddlade tills de var ungefär hundra meter från stranden och stannade sedan för att tänka igenom situationen. Vinden hade mojnat efter solnedgången. Nu blåste bara en svag bris – men den var tillräckligt stark för att skicka dem längre och längre bort från ön. Evanlyn kom att tänka på något hon hade sett för länge sedan, när hon och Will varit fångar ombord på Eraks fartyg Vargvinden. Hon knöt fast ett lätt rep i hinken och kastade den överbord, där den snabbt fylldes med vatten bakom dem.
”Det kallas drivankare”, förklarade hon. ”Det kommer att hindra kajaken från att driva för långt.”
Alyss var imponerad. ”Sa inte du att du var helt okunnig när det gällde båtar?”
”Det kan jag inte minnas”, sa Evanlyn med rynkad panna.
Alyss ryckte på axlarna. ”Inte? Det kanske var jag som sa det.”
När gryningen kom paddlade de tillbaka till stranden. De hade turats om att sova under de mörka timmarna. De samlade snabbt ihop sin lägerutrustning och plockade ihop sina reservkläder och täcken som vargarna hade kastat omkring när de letat efter något ätbart. En säck med ris hade gått upp och de samlade omsorgsfullt upp innehållet som spillts ut i sanden. Av vargarna syntes inga spår.
Men flickorna visste att de fortfarande var kvar och att de fortfarande iakttog dem.