Halt och Will tog sig försiktigt fram längs den smala avsatsen. Det var klokt att vara försiktig här. Stenen var glänsande våt och täcktes på sina ställen av is. Femtio meter nedanför låg bottnen av den smala, vindlande dalgången som ledde till Ran-Koshi.
Mikeru gick framför dem och det branta stupet på hans högra sida verkade inte bekymra honom nämnvärt. Han gick lugnt och halvsprang till och med ibland. Det hände att han tog en genväg genom att hoppa från en avsats till en annan. Då och då såg han sig om och uppmanade spejarna att gå lite fortare.
”Han är som en förbannad bergsget”, muttrade Halt.
Will log. ”Han är uppvuxen i sådana här trakter.” Trots att Will inte var höjdrädd så var det omöjligt att röra sig lika obekymrat som Mikeru på den farliga stigen.
”Det är tur”, sa Halt. ”Och det är tur att han är så outtröttlig också.”
Sedan han lyckats hitta den hemliga ravinen som ledde ned från Ran-Koshi hade Mikeru ägnat all sin tid åt att utforska klipporna och bergen runt det naturliga fortet. Han hade ständigt varit på jakt efter nya hemligheter och dolda vägar. Kvällen innan hade han kommit till Will och Halt medan de suttit och diskuterat kikoriernas träning. Han hade strålat av stolthet när han berättat om sin nya upptäckt.
”Halto-san”, sa han. ”Wirru-san. Mikeru hittat utkiksplats. Därifrån vi kan se Arisaka.”
Det väckte spejarnas intresse. Sedan de slagit tillbaka senshiernas första anfall hade de inte lyckats få någon ytterligare information om Arisakas förflyttningar. Halt hade varit nära att skicka en liten grupp genom den hemliga utgången för att ta reda på vad rebellernas ledare hade för sig. Än så länge hade han inte gjort det, eftersom en sådan grupp om den upptäcktes kunde avslöja att det fanns en hemlig väg in och ut.
Nu verkade det som om de skulle få ett enklare sätt att ta reda på vad Arisaka hade för sig. Men det hade varit för sent att undersöka det Mikeru hade hittat samma dag, för det skulle snart mörkna. I stället kom de överens om att titta närmare på saken nästa dag.
Morgonen därpå hade den unge kikoriern stått och väntat otåligt så snart de ätit frukost. Han hade skyndat till dalens östra sida och pekat uppåt.
”Där uppe … stigen”, sa han. ”Vi klättra. Ganska nära.”
De hade berättat om det för Horace och han hade bestämt sig för att följa med. Sedan hade han tittat med fasa på den branta bergväggen. Han kunde knappt se den smala avsatsen med stigen tjugo meter upp ens när Mikeru pekade på den.
”Klättra … nej, jag tror inte det”, sa han. ”Det där är ganska högt upp.” Han började backa undan från stupet, men Mikeru tog hans arm och log uppmuntrande.
”Enkel klättring. Kurokuma klättrar lätt dit upp!”
”I helsike heller”, sa Horace och tog sig försiktigt ur Mikerus grepp. ”Det är sådant där man har spejare för. De får klättra upp för branta stup och krypa på smala, hala avsatser. Jag är krigare och alldeles för värdefull för att slösas bort i samband med sådant här sattyg!”
”Tycker du inte att vi är värdefulla?” sa Will och låtsades vara sårad.
Horace såg på honom. ”Ni är två. Vi har råd att avvara en.”
Mikeru verkade lite förbryllad över Horaces sista kommentar och hade lagt pannan i djupa veck. ”Sådana där ’sattyg’, Kurokuma … vad är det för något?”
”Sådant som spejare sysslar med”, sa Horace. ”Att riskera att knäcka nacken och bryta benen verkar vara en viktig del av det hela.”
Mikeru nickade och lade ordet på minnet. ”Jag ska komma ihåg det”, sa han. ”’Sattyg’. Det är ett bra ord.”
”Om språklektionen är färdig kanske vi kan fortsätta”, sa Halt torrt.
Horace bugade och tecknade mot den branta klippväggen. ”Var så goda”, sa han.
*
Avsatsen steg högre och högre ju längre de kom. Will misstänkte att de var nära dalens mynning, men för att se Arisakas mannar skulle man vara tvungen att komma förbi en stor, utskjutande stenformation som blockerade avsatsen. Mikeru skyndade sig fram när han såg att de tvekade.
”Ta det lugnt!” sa han. ”Gör så här!”
Han pressade sig mot bergväggen och sträckte ut höger hand samtidigt som han höll i sig stadigt med den vänstra. Han trevade i några sekunder och hittade sedan ett nytt fäste för handen på andra sidan. Utan förvarning klev han sedan av avsatsen så att hans vänstra fot hängde i tomma intet medan höger fot fann stöd någonstans på utsprångets andra sida.
Därefter satte han vänster fot i en smal, lodrätt spricka i berget och svingade sig över till andra sidan. De två spejarna kunde inte längre se honom, men de hörde hans muntra röst:
”Enkelt! Gott om plats här! Kom nu!”
Halt och Will såg på varandra. Sedan bugade Will på samma sätt som Horace hade gjort tidigare.
”Ålder går före skönhet”, sa han till Halt.
Den äldre spejaren höjde lite på ett ögonbryn och mumlade någonting ohörbart innan han gick fram till klippkanten och gjorde som Mikeru. Efter några sekunders trevande svingade han sig ut och försvann runt stenen efter den unge kikoriern. Will gick fram. Han kastade en blick nedåt, men bestämde sig för att inte tänka på höjden. Om de andra kunde klara det här så kunde han också det. Han hade trots allt varit en utmärkt klättrare i hela sitt liv. Han sträckte runt sin högra hand och kände längs stenväggen på andra sidan. En hand tog försiktigt tag i hans och förde den till ett stadigt fäste i stenen. Han klev ut från avsatsen och sträckte över höger ben till andra sidan medan han höll sig hårt med båda händerna. Han kände nästan omedelbart en vågrät avsats som var ungefär fem centimeter bred och han kunde ställa foten på. Han förde vänster fot till den lodräta sprickan och kunde sedan flytta vidare först höger hand och sedan vänster innan han svängde runt hela kroppen som de andra hade gjort. De stod och väntade på honom på en bred sektion av avsatsen de hade följt – en rymlig plattform högt uppe på berget. Att döma av de svaga märkena i den hårda ytan hade plattformen använts som utkikspunkt tidigare.
Och där, nedanför dem, var senshiernas läger.
Will rynkade pannan. ”De kan inte vara mer än hundrafemtio stycken.”
Men Halt pekade mot ett område längre söderut. ”Större delen av armén är där borta.”
Nu när Will tittade kunde han se ett mycket större läger i skydd av träden nästan två kilometer bort. Mellan den punkten och dalens mynning var marken en hög, kal platå – oskyddad öppen mark som pinades av ständiga vindar.
”Inte världens mest trivsamma läge”, sa Will och nickade mot det mindre av de två lägren.
Halt nickade. ”Arisaka har ingen anledning att placera alla sina mannar – och sig själv – på den besvärliga platsen. Han har lämnat en styrka som täpper till dalgångens utgång och håller oss instängda medan resten stannar i skydd av träden.”
Will blickade uppmärksamt mot det lilla lägret vid dalens mynning. Ytterst få av männen var ute och gick omkring. Det fåtal han kunde se bar tunga kläder och pälsar. Han gissade att de flesta satt hopkurade i sina små tält. De var säkerligen kalla, modfällda och arga. Efter en tid skulle de inte bry sig om något annat än att hitta värme och söka skydd från den envisa vinden. Det betydde att deras uppmärksamhet inte längre var på topp. Ingen väntade sig trots allt att Shigeru och hans lilla styrka skulle komma fram bakom palissaden – om det inte handlade om ett försök att fly. Och några få vakter räckte för att hantera en sådan situation. Som Halt hade sagt så var de korken i flasköppningen. De hade placerats där för att förhindra att kejsaren tog sig ut.
”De är ganska sårbara där”, sa Will.
Halt kastade en snabb blick på honom. ”För vädret, menar du?”
Will bet sig tankfullt i läppen. ”Ja, men också för oss, om vi skulle angripa dem.”
Halt studerade raderna av tält nedanför dem utan att säga något. Will hade förstås rätt. Männen i lägret skulle vara fullt sysselsatta med att hålla sig varma. Att döma av det han hört om Arisaka så var det troligt att de överlevande från angreppet på palissaden var där nere. De hade posterats där som straff för sitt misslyckande.
”Vill du leda en grupp ned genom Mikerus pass?” frågade den äldre spejaren.
Den unge kikoriern tittade upp och log när han hörde sitt namn. Han uppskattade att den hemliga vägen hade uppkallats efter honom. Han hoppades säkert även att den här platsen skulle kallas Mikerus utkiksplats.
”Ja”, svarade Will. ”Ravinen leder ut borta vid andra sidan av klippan vi är på. De kommer inte att titta åt det hållet. Vi skulle kunna leda ned männen på natten och låta dem samlas längst ned där ingen fiende kan se dem. Sedan slår vi till mot lägret.”
Halts ögon gled över terrängen medan Will pratade. Han nickade. ”Trettio eller fyrtio senshier skulle göra stor skada”, sa han. ”I synnerhet om de har överraskningsmomentet på sin sida.”
Många av de sårade senshierna i Shigerus grupp hade återhämtat sig tillräckligt för att slåss. De kunde enkelt få ihop en tillräckligt stor styrka. Men Will skakade på huvudet.
”Jag tänkte snarare på runt hundra kikorier”, sa han.
Det var tyst en lång stund. Halt var inte förvånad. Trots att han hade föreslagit att de skulle använda sig av senshier så hade han anat vad Will tänkte på. Det var en idé som hade många fördelar. Ändå visste Halt att det fanns brister och det var bäst att nämna dem. Han ville försäkra sig om att hans forne lärling inte bara var överdrivet ivrig att prova taktikerna han hade lärt ut till kikorierna.
”Vi har aldrig provat dem i strid än”, sa han. ”Hur mycket man än tränar dem så finns det ingenting som kan ersätta praktisk erfarenhet.”
”Desto större anledning att göra det här”, sa Will. ”Detta är den perfekta möjligheten att ge dem erfarenheten de behöver. Fienderna kommer att vara stelfrusna och modfällda och de väntar sig inget anfall. Dessutom är de bara runt hundrafemtio stycken. Det här är inte Arisakas kärntrupp. Vi kommer att slå till snabbt och hårt mot fienden och sedan leda kikorierna tillbaka upp genom ravinen medan Arisakas mannar fortfarande funderar över vad som hänt. Om planen fungerar så kommer vi att stärka kikoriernas självförtroende och kåranda ordentligt.”
”Och om den inte fungerar?” sa Halt.
Will mötte hans blick. ”Om den inte fungerar nu, när vi har alla odds på vår sida, så kommer vi att vara riktigt, riktigt illa ute när våren kommer och vi måste möta fem gånger så många senshier. På det här sättet kan vi ge Arisaka ett blått öga, minska hans armé lite och visa kikorierna att de faktiskt kan besegra senshier. Vilket kanske är det viktigaste av allt.”
”Jag tror att du har rätt”, sa Halt.
”När vill du göra det?” ”Så snart som möjligt”, sa Will. ”Det tjänar ingenting till att skjuta på det. Ytterligare några dagars träning gör varken till eller från för kikorierna.”