Evanlyn kastade en blick över relingen när de närmade sig stranden. Vattnet var kristallklart och verkade inte vara mer än tjugo centimeter djupt. Men hon hade lärt sig under de senaste fem dagarna hur förrädisk sjön kunde vara. På resans tredje dag hade hon vid ett tillfälle klivit ut ur kajaken och haft vatten upp till midjan på ett ställe där hon trott att det varit riktigt grunt. Hon hade varit nära att tappa balansen och falla raklång i vattnet.

Under natten hade hennes kläder torkat framför elden de tänt. Sedan mötet med vargarna hade de tagit för vana att låta elden brinna hela natten medan de turades om att hålla vakt. Det innebar att båda fick lite mindre sömn, men de kunde i alla fall sova tryggt i vetskapen om att någon höll vakt och såg till att elden brann genom den mörka natten.

De visste inte om det berodde på elden eller inte, men efter den andra natten hade de fått vara i fred. Det kunde naturligtvis bero på att det inte fanns några vargar på de andra öarna, tänkte Evanlyn.

Nu sträckte hon ned paddeln och försäkrade sig om att vattnet inte skulle nå längre än till knäna. Hon svängde benen över sidan och började skjuta in kajaken mot stranden, som täcktes av sand och småsten. Hon tog det försiktigt. Tredje kvällen hade oljeduken rivits upp när den skrapat mot en kantig sten.

Alyss hade tittat på medan Evanlyn sytt en lapp över hålet med en bit extraduk. När hon var färdig täckte hon stället med smält vax för att försegla sömmen.

”Väldigt fint”, sa hon gillande. Evanlyn neg och svingade sin nål.

”Broderi är en sådan där färdighet som anses lämplig för en prinsessa”, svarade hon. ”Jag trodde aldrig att jag skulle få användning för den.”

Alyss höll blicken på henne när hon kände hur djupt vattnet var och klev av båten. Alyss började utveckla en motvillig beundran för prinsessans förmåga att anpassa och lära sig. Alyss hade varit hård mot henne medan hon lärt sig hur man hanterar en liten båt. Delvis berodde det på osämjan som fortfarande rådde mellan dem, men det hade först och främst varit ett praktiskt beslut.

Alyss visste från sina samtal med Will och lady Pauline, och även från egna observationer, att Evanlyn trots sitt mod och sin påhittighet hade en grinig, kinkig sida. Kanske var det oundvikligt för en flicka som uppfostrats som prinsessa i en miljö där det alltid fanns dussintals människor som var redo att lyda hennes minsta vink. Men på den här resan fanns det inga tjänare och inga passagerare. Alyss hade anat att Evanlyn bara skulle dra nytta av hennes goda humör om Alyss visade medlidande när prinsessan protesterade över sina värkande muskler. Alyss syrliga kommentarer – hennes ständiga ”tack för det” vid varje misstag – hade varit ett sätt att få Evanlyn att bli bättre, anstränga sig hårdare och visa för sin långa, självbelåtna medresenär att hon faktiskt skulle klara uppgiften hon hade framför sig, prinsessa eller ej.

Tankarna gled genom Alyss huvud och hon klev nästan ur båten för sent. Det kunde ha resulterat i en besk kommentar, för hon visste att Evanlyn inte ville någonting hellre än att ge svar på tal. Alyss skyndade sig att svänga ut benen och hjälpte sedan prinsessan att lyfta upp båten ur vattnet och upp på stranden.

De satte ned farkosten och sträckte sedan på sig för att lindra sina värkande ryggmuskler. Alyss tog några steg bort från vattnet och såg sig omkring på den lilla stranden och de tätvuxna träden som kantade den.

”Då var vi alltså framme”, sa hon.

De hade äntligen nått den bortre sidan av den jättelika sjön. Det här var provinsen där lord Nimatsu styrde över de mystiska och legendomspunna hasanuanerna. Det låg snö på marken, men inte alls lika mycket som vid Ran-Koshi. Marknivån var lägre här och hela området låg skyddat mot vindarna från havet som blåste in moln ovanför bergen bakom dem.

Det här området skyddades av just de bergen och här var vinden mjukare och mildare. Den susade lågt genom barren på granarna som tornade upp sig ovanför dem.

”Det verkar inte vara någon i närheten”, mumlade Evanlyn.

”Det betyder förstås inte att ingen är här.”

”Självklart inte.”

Evanlyn kände en knut av spänning i maggropen när hon stod på den här tysta och till synes övergivna platsen. De hade ställt många frågor till Shigeru och hans närmaste rådgivare om hasanuanerna, men i slutändan hade de inte fått veta så mycket.

Vissa ansåg att hasanuanerna var resterna av ett uråldrigt folk av människoliknande apor som överlevt i de avlägsna vildmarkerna. Enligt andra, mer skrämmande, teorier var hasanuaner ett slags andeväsen som förknippades med träden och skogen. Vissa sa att lord Nimatsu var en svartkonstnär som tvingat dem till lydnad med magi.

De hade hört många motsägelsefulla ”fakta”. De hade till exempel både hört att hasanuanerna var skygga varelser som helst drog sig undan och att de var vildar som skoningslöst dödade främlingar. Flera gamla legender tycktes ge stöd åt den senare versionen. Att de var skoningslösa krigare berättades det om i många historier och det sades att de aldrig någonsin hade besegrats. Berättelserna var naturligtvis flera hundra år gamla och det verkade inte finnas någon som faktiskt hade sett en hasanuan eller ens kände någon som hade gjort det. Däremot fanns det vissa som påstod sig känna någon som kände någon annan som hade sett en.

I slutet av ett långt, förvirrat samtal hade Shigeru skickat iväg sina rådgivare och suttit kvar med de två flickorna för att ge dem en mer balanserad bild av det mystiska folket.

”Det berättas mycket om hasanuanerna”, hade han sagt till dem. ”Det mesta är vilda överdrifter. Jag ska berätta för er vad jag själv vet utan att blanda in rykten, gissningar och hysteri.

Hasanuanerna sägs vara långa, kraftfulla individer. Enligt rapporter från det förgångna har de långt, rödaktigt hår över hela kroppen. Det kan mycket väl stämma. De lever i ett kallt klimat och kanske har deras kroppar anpassat sig på det här sättet. Men det viktigaste av allt – det som alla legender och berättelser tycks vara eniga om – är att de är orädda motståndare i strid och att deras lojalitet gentemot sin herre är orubblig. Och för tillfället är deras herre lord Nimatsu.

Det här är positiva egenskaper som står i stark kontrast mot de vilda skrönorna om hur blodtörstiga de är mot främlingar. Tapperhet och lojalitet tycker jag inte är detsamma som vildsinthet och kallblodighet.

Lord Nimatsu har många gånger visat prov på sin lojalitet mot mig. Jag tror att det är det som är nyckeln till vår eventuella allians med hasanuanerna. De är lojala mot Nimatsu, så i förlängningen är de också lojala mot mig – eller åtminstone kejsaren som idé. Ni måste ha tålamod när ni kommer fram till Nimatsus provins. Vänta på att hasanuanerna tar kontakt med er. Det kommer de att göra – och det kommer att ske på Nimatsus begäran. Så snart han vet att ni är där å mina vägnar kommer ni att vara säkra.”

Shigeru hade tagit av sig sin signetring och räckt över den till Evanlyn.

”Ta med er den här. När Nimatsu ser den kommer han att förstå att det verkligen är jag som har skickat er. Den är en garanti för er säkerhet. Så snart ni har kommit i kontakt med Nimatsu räknar jag med att Ev-an-in-sans vältalighet kommer att övertyga honom om att hjälpa oss. Jag skickar naturligtvis med er ett brev också. Men av erfarenhet vet jag att det är det talade ordet och budbärarens integritet som väger tyngst i sådana här sammanhang.”

Evanlyn tog ringen och satte den på pekfingret.

”Jag önskar att jag kunde ge er lite mer fullständig information”, sa Shigeru och drog en djup suck. ”Men huruvida ert uppdrag lyckas eller misslyckas kommer att bero helt och hållet på era egna förmågor och resurser.” Han log mot dem båda. ”För min del kan jag inte föreställa mig några bättre lämpade budbärare.”

*

”Jaha”, sa Alyss och såg sig omkring på de tysta träden. ”Då var frågan hur vi ska hitta hasanuanerna.”

”Oroa dig inte. Kom ihåg vad Shigeru sa: hasanuanerna kommer att hitta oss.”

De tog upp sin utrustning från kajaken och började förbereda sitt läger. Alyss slog upp det lilla tältet medan Evanlyn samlade sten och bränsle till elden. Hon använde en stor kniv hon hade fått av Halt för flera år sedan och skar en lång gren till mer hanterbara bitar när hon plötsligt kände sig iakttagen.

Någonstans i skuggorna bland träden fanns det någon eller något som tittade på henne. Det var hon helt säker på. Hon gjorde ett kort uppehåll och återgick sedan till arbetet. Hon motstod den nästan överväldigande frestelsen att vända sig om och titta in mellan träden. Hon sneglade åt sidan för att se om Alyss hade märkt något. Det verkade inte så. Den långa flickan höll på att fästa tältets staglinor och försäkra sig om att duken var ordentligt spänd.

Evanlyn samlade ihop veden och försökte verka obekymrad när hon gick tillbaka till cirkeln av stenar där elden skulle tändas.

”Någon iakttar oss”, sa hon lågt.

Alyss stelnade till en sekund och drog sedan i staglinan en sista gång innan hon belåtet borstade av händerna och gick fram till Evanlyn för att hjälpa henne att sortera tändveden från det grövre träet. ”Såg du någon?” viskade hon när de stod på knä bredvid varandra.

”Nej. Det var mer av en känsla. Men jag är helt säker på att någon är här.”

Hon väntade sig nästan ett sardoniskt svar från sin följeslagare. Men Alyss förstod värdet av instinkter.

”Det är bäst att bara fortsätta med det vi håller på med”, sa Alyss. ”Vi kokar lite te och beter oss som vanligt.”

Evanlyn märkte att den andra flickan ofta sneglade mot sitt svärd, som låg ovanpå resten av hennes utrustning alldeles utanför tältöppningen.

Några minuter senare satt de mittemot varandra vid elden och drack det värmande teet. Alyss hade placerat sig så att hon hade ansiktet mot sjön medan Evanlyn var vänd mot träden bakom dem. Eftersom det varit Evanlyn som känt att betraktaren var i närheten kanske hon skulle ha en bättre chans att se vem det var. Eller vad det var, tänkte hon.

Evanlyns blick gled fram och tillbaka medan hon smuttade på teet. Hon vred aldrig på huvudet. På några meters avstånd fanns det ingenting som tydde på att hon spanade mot de mörka skuggorna under granarna.

Hon suckade belåtet och ställde ned koppen.

”Någonting rörde på sig”, sa hon i vanlig samtalston.

Hon hade sett en kort rörelse bland skuggorna. Hon fick använda all sin viljestyrka för att inte stirra åt det hållet.

”Ser du honom?” frågade Alyss med samma vardagliga, obesvärade tonfall.

”Nej. Nu har han gömt sig. Men vänta lite. Där är han igen. Jag kan inte urskilja några detaljer … allt jag ser är rörelser i ormbunkarna under träden. Vad det än är så kommer det närmare skogsranden.”

De väntade på helspänn, men såg inga fler rörelser.

”Nu är han borta, tror jag”, sa Evanlyn efter att flera minuter hade gått.

Alyss ryckte på axlarna. ”Eller så rör han sig inte utan tittar på oss. Hur som helst – här kan vi inte sitta hela eftermiddagen. Har du några idéer?”

Evanlyn reste sig upp och gick fram till sin packning. Hon undvek häftiga rörelser och började leta i sin utrustning tills hon hittade det hon sökte – ett av de få ätbara föremål som vargarna hade missat när de rotat igenom lägret några dagar tidigare. Det var ett litet paket inslaget i oljat papper som innehöll några bitar kanderad frukt – äpple och aprikos. Det var en typ av godis som kikorierna gillade och som även hade fallit Evanlyn i smaken. Det var ungefär tolv bitar kvar. Hon hoppades att det skulle räcka. Hon gick tillbaka till Alyss, som satt och tittade nyfiket på henne.

”Jag har fått en idé”, sa hon. ”Vår osynlige vän kanske blir mer benägen att visa sig om vi inte är två.”

Hon såg att Alyss började protestera och höll upp handen för att hindra henne. ”Nej! Lyssna på mig. Jag föreslår att du tar kajaken och paddlar ut ungefär hundra meter och väntar där. Jag själv sätter mig där borta, lite närmare träden, och ser om hasanuanerna försöker ta kontakt.”

Hon höll upp det lilla paketet med kanderad frukt. ”Jag kanske kan använda det här för att få igång samtalet.”

Alyss rynkade pannan. ”En sak som de flesta verkade vara överens om är att hasanuanerna gillar sötsaker”, sa hon.

”Och de här passar bra. Nu gör vi så här: du ger dig av, men håller dig så nära att man ser att du är i området. Jag sätter mig närmare deras gömställe. Det borde väl vara en signal som inte kan feltolkas? Vi söker kontakt. Chansen är stor att vår vän bland träden får lust att visa sig.”

”Det finns också en viss risk att han får lust att slita dig i bitar”, sa Alyss. Evanlyn nickade olyckligt.

”Det är väl den delen av planen jag inte är helt förtjust i. Men jag tror att vi måste ta chansen för att det här ska gå så fort som möjligt. Annars kanske vi blir sittande här i flera dagar. Och ärligt talat – om de verkligen vill slita oss i bitar så spelar det nog ingen större roll om du också är här.”

”Tack för förtroendet”, sa Alyss. ”Var snäll och tänk på mig också. Det skulle bli fruktansvärt besvärligt för mig att återvända till Araluen och berätta för din far att jag såg ett nihonjanskt monster lemlästa dig. Det lär inte vara bra för min karriär.”

Evanlyn anade en ny, mer kamratlig ton under ytan. Hon log lite.

”Och din karriär är ju viktig för oss alla”, sa hon. ”Jag ska försöka komma ihåg det. Ge dig iväg nu.”

Alyss reste sig och tog upp sitt svärd, en vattenflaska och några bitar rökt kanin. Evanlyn hade dödat djuret med sin slunga dagen innan. Sedan gick kuriren till båten. Evanlyn följde efter. De tog ut Evanlyns paddel eftersom Alyss inte skulle behöva den och sedan vandrade den långa flickan ut i vattnet och drog med sig kajaken. Så snart den flöt klev Alyss elegant i och gjorde några snabba paddeltag så att båten for ut på den lugna sjön. Hon såg sig över axeln på Evanlyn, som stod vid vattenbrynet.

”Sköt om dig”, ropade hon.

Evanlyn vinkade till svar. ”Visst”, sa hon lugnt.

Hon gick upp från stranden och hittade en nedfallen stock i närheten av skogsbrynet. Den skulle vara bekväm att sitta och vänta på. Hon satte sig ned och tog sedan fram paketet med kanderad frukt och lade ett halvdussin bitar bredvid sig på trädstammen.

Hon tog en bit och stoppade den i munnen. Blandningen av beska och sötma var förträfflig. Hon gav ifrån sig en överdrivet belåten suck och smackade lite med läpparna för att markera hur mycket hon gillade sötsaken.

Och sedan väntade hon.

Efter vad som kändes som en evighet, men egentligen bara var två eller tre minuter, prasslade det till i ormbunkarna snett bakom henne på vänster sida. Hennes nerver var spända som fiolsträngar och hon ansträngde sig till det yttersta för att höra mer.

Rasslade det svagt igen? Var det lite närmare den här gången? Eller var det bara vinden? Hon blickade åt höger och studerade ormbunkarna där lite närmare. De rörde sig inte. Nej, det blåste inte.

Nu hörde hon det igen! Nackhåren reste sig och hon kände hur hon fick gåshud på underarmarna. Någonting var i närheten. Någonting var bakom henne och närmade sig. Varenda nerv skrek åt henne att vända sig om och se vad det var. Att vänta och veta att någonting var där – nej, att tro att någonting var där! – var nästan outhärdligt.

Men på något sätt lyckades hon härda ut. Hon svalde fruktbiten och fick nästan tvinga ned den i en strupe som plötsligt blivit alldeles torr.

”Mmm”, sa hon gillande. ”Det där smakade gott!”

Hon stoppade ytterligare en bit i munnen och gav ifrån sig ännu ett förnöjt ljud. Sedan tog hon upp en bit, lade den ungefär en halvmeter bort från de andra och gjorde en gest mot den.

”Den är till dig”, sa hon. ”Till dig”, upprepade hon med lite högre röst.

Nu var det definitivt någonting bakom henne. Det tvivlade hon inte en sekund på. Det var någonting stort och det var mindre än två meter bort. Hur hon kunde veta att det var stort hade hon ingen aning om. Hon hade inte hört några tunga fotsteg – bara lite prassel av grenar och löv. Men det var som om hon uppfattade själva varelsens livskraft. Hon visste att något stort var där.

Hon märkte att hon höll andan. Hjärtat bultade frenetiskt i bröstet på henne – så högt att hon var övertygad om att det som var bakom henne också kunde höra det.

Hon började sjunga en av de enkla folksångerna som hon hade hört Will sjunga när han spelat på sin mandola.

Och Annalie dansar
i ett ljussken jag ser hennes dans
Annalie dansar
jag tror att jag mött dig förut någonstans

Hennes röst darrade lite av spänningen. Hon försökte sjunga så lugnt som möjligt, men tappade ofta tonen.

Jag låter skärrad, tänkte hon. Men nykomlingen … vad det nu är för något … ja, förhoppningsvis tror den bara att jag är en usel sångerska.

Hon drog efter andan för att börja på nästa vers – men kom aldrig så långt. I ögonvrån såg hon någonting som rörde sig.

En väldig hand som täcktes av tjockt, rödbrunt hår och hade naglar som långa klor sköt fram och tog den kanderade aprikosbiten från stocken.