Männen som skulle ingå i den angripande hyakuenheten marscherade över övningsfältet i två grupper om femtio man vardera. När de gick i tre långa led såg kikorierna imponerande ut. Det svaga solljuset glänste i deras polerade spjutspetsar och i järnbanden och förstärkningen på deras människostora sköldar och läderhjälmar. Leden de marscherade i var spikraka när de ställde upp sig framför Will, Horace, Halt och Selethen. Horace och Selethen skulle leda varsin grupp om femtio man – en ”gojuenhet”, som de kallade det. Will och Halt skulle hålla sig i bakgrunden och ha det övergripande befälet – men Halt hade överlåtit det yttersta ansvaret till den yngre spejaren.
”Det är dina mannar”, sa han. ”Det är du som har tränat dem och de förtjänar att ledas av en ledare de har lärt känna och litar på.”
Will nickade nervöst. Han visste att Halt hade rätt. Samtidigt var han tacksam för att den erfarne, gråskäggige spejaren skulle finnas nära till hands om han behövde honom. Han fick syn på Horace, som iakttog honom, och nickade. Den unge krigaren tog ett djupt andetag och ropade sedan ut en order med kraftfull stämma som ekade över övningsfältet:
”Hyaku!”
Männen hade stått i viloläge med fötterna isär och kastspjuten en armslängd framför sig med de trubbiga ändarna mot marken. På kommando började de marschera tillsammans och spjuten höjdes till vågrät position.
”Öppna!” ropade Horace. Männen i det främre ledet tog två långa steg framåt. Det bakre ledets män tog två steg bakåt. De tre leden skildes nu åt av två meter breda mellanrum där befälhavarna kunde passera och inspektera soldaterna.
Det var Horaces och Selethens jobb. De valde ut varsin gojuenhet och gick snabbt fram mellan leden för att kontrollera utrustningen och säkerställa att varje man hade sina tre korta spjut i ett slags koger på höger höft. De kontrollerade även sköldarna för att se till att banden inte var nötta och synade spjutspetsarna så att de var ordentligt fastsatta och nyligen hade slipats.
”Ser bra ut”, sa Halt lågt.
Horace och Selethen hade klarat av ungefär halva inspektionen och hittills hade ingen av dem fått stanna till för att någon soldat hade otillräcklig eller trasig utrustning. Resten av inspektionen förflöt nästan lika smidigt. Horace fick stanna en gång och rätta till en soldats läderhjälm och spänna åt bandet under hans haka lite, men det var allt.
Kikorierna hade antagit den här utmaningen med bravur och Will kände en värmande stolthet när han tänkte på dem. För inte så länge sedan hade de varit enkla skogsarbetare. Nu var de soldater, med soldaters stolthet över sina stridsfärdigheter och över den egna enheten.
”Trupperna är inspekterade och redo”, förkunnade Horace.
Will nickade. ”Slut leden och låt dem vila, Horace.”
Den långe krigaren delade ut ordern och det främre och bakre ledets soldater klev tillbaka till sina ursprungliga positioner. Hundra fötter trampade och hundra spjutspetsar sköts fram exakt samtidigt.
Will klev fram och gick lite närmare leden så att männen skulle höra honom bättre. Han studerade ansiktena under hjälmarna av läder och järn. Männen såg sammanbitna och bestämda ut. Men det fanns även en dämpad spänning i många av ögonen som såg på honom. Will var glad att han inte märkte någon fruktan.
”Goju Kuma! Goju Taka!” sa han och nu var alla blickar riktade mot honom. De hade uppkallat de två enheterna efter de två ledarna. Goju Kuma var ”Björnens goju”, som leddes av Horace – Kurokuma. Goju Taka hade fått sin benämning efter Selethens smeknamn. ”Taka” betydde hök och Will förmodade att det var Selethens framskjutande näsa som hade gett upphov till namnet. Den påminde lite om en rovfågels näbb.
”I morgon är det dags att skörda frukterna av ert hårda arbete”, fortsatte han. ”I morgon blir det ni som får slå kejsarens första slag mot förrädaren Arisaka!”
Ett muller av vrede drog genom leden när han uttalade den avskydde rebelledarens namn.
”Kom ihåg er träning. Kom ihåg vad vi har övat på. Så länge ni gör det så kommer ni att vinna en stor seger åt er kejsare. Men ni får inte glömma er träning! Se er omkring. Titta på männen bredvid er och bakom er! Studera deras ansikten!”
Han tystnade medan hundra huvuden vreds, blickar möttes och huvuden nickade igenkännande. När de var färdiga fortsatte han.
”De här männen är era kamrater. De är era bröder. De är männen vid vars sida ni slåss. Det här är männen ni litar på! Det här är männen som litar på att ha just dig vid sin sida! Se till att ni förtjänar det förtroendet!”
Ett dovt medhåll gick genom leden av beväpnade män. Will tyckte att han hade sagt tillräckligt. Han hade aldrig stått ut med befälhavare som höll långa, utsmyckade tal inför en stundande strid. Sådana befälhavare ville för det mesta bara känna sig viktiga. Det fanns bara en sak till han ville påminna dem om.
”Kikorikrigare!” ropade han. ”Hur slåss vi?”
Svaret kom som en storm när männen svarade i kör:
”Issho ni!” ropade de. Tillsammans.
”Hur slåss vi?” frågade han lite högre. Och han fick samma svar igen – med ännu större kraft.
”Issho ni!”
”Hur?” frågade han en sista gång och den här gången fick männens svar hela dalgången att skälva.
”Issho ni!”
Will drog på en impuls sin långa kniv och höll den högt ovanför huvudet. De två gojuenheterna svarade med att lyfta sina spjut och föra dem tillbaka till den frusna marken med en öronbedövande stöt av trä och metall.
Bakom honom ropade en djup, genomträngande röst ut ett ord.
”Chocho!”
De hundra soldaterna framför dem svarade omedelbart. De upprepade ordet och upprepade det som en entonig sång.
Will kände sig förbryllad och lite bestört. När han vände sig om såg han att Shigeru hade kommit fram medan han talat. Kejsaren bar full stridsmundering, men ingen hjälm. Han bar sina två katanasvärd på ryggen och deras långa hjalt stack upp på sidorna likt hornen på något farligt djur. Shigeru lade handen på Wills axel och fortsatte att leda sången.
”Chocho! Chocho! Chocho!” skanderade männen och Will fick en vag aning om att det på något sätt hade med honom att göra. Sedan höll Shigeru upp handen för att påkalla tystnad och mullret av röster avtog. Will tog ett steg bakåt eftersom han kände på sig att Shigeru ville tala till sina soldater.
Horace log brett när Will ställde sig bredvid honom.
”Vad i helsike är Chocho?” viskade Will.
Horaces leende brev bredare. ”Det är du”, sa han. ”Det är så männen kallar dig. Det är en … hederstitel.”
Halt, som stod bakom dem, nickade allvarligt. ”Hederstitel”, upprepade han. Man kunde ana ett leende i hans mungipor och Will insåg att han måste ta reda på vad ordet egentligen betydde. Men han hade inte tid att tänka mer på den saken, för nu började Shigeru tala.
”Kikorier, jag känner mig hedrad över att ha er som mina soldater. Jag är stolt över ert mod, er hängivenhet och er lojalitet. Er kejsare är djupt tacksam!”
Det var tyst på övningsfältet. Det här var enkla skogsarbetare, ofrälse som fram till alldeles nyligen hade betraktat kejsaren som ett avlägset, högt aktat ideal långt utom räckhåll för dem. Nu stod han bland dem och talade direkt till dem med stor respekt. Hans ord var enkla men uppriktigheten gick inte att ta miste på och kikoriernas hjärtan svällde av stolthet. Den här mannen var så karismatisk att de gladeligen skulle offra livet för honom. Shigeru verkade ana detta och fortsatte.
”Soldater!” ropade han. ”Jag vet att ni skulle dö för mig.”
Det mullrade när de bekräftade detta, men kejsaren höll genast upp händerna och höjde rösten för att dämpa männen.
”Men det vill jag inte!” ropade han. Rösterna tystnade och ansiktena som betraktade honom såg lite förbryllade ut.
”Jag vill att ni lever för mig!” ropade han och det dånade återigen när männen ropade sitt bifall. När ljudet av deras röster ebbade ut fortsatte han. ”Chocho har lärt er ett nytt sätt att slåss på. Han har lärt er ’issho ni’-koden! Om ni bara följer denna kod så kommer ni att vinna en stor seger.” Han tystnade. ”Och jag kommer att vara där själv och bevittna det! Jag ska följa med er!”
Ljudet från kikorierna var öronbedövande. Shigeru gick fram mot männen och de bröt sina led och omringade honom, hurrade, bugade och sträckte ut händerna för att röra vid honom.
”Va?” sa Will. ”Vad snackar han om?” Han började gå efter kejsaren för att dra honom tillbaka.
Men någon lade handen på hans axel och när han vände sig om såg han Halts ansikte. Hans gamle läromästare skakade på huvudet.
”Han har rätt, Will. Han måste följa med.”
”Men tänk om vi blir besegrade! Om vi misslyckas … då kommer Arisaka att ta honom!” Will lät fullständigt hjälplös.
Halt nickade. ”Det stämmer. Men han är beredd att ta risken för att han litar på de här männen. Han tror på dem. Gör inte du det?”
”Tja, jo, det är klart! Men om han är med …”
”Om han är med så kommer de att skydda honom. Du vet att de kan besegra senshierna. Jag vet det och Shigeru gör det också. De enda människorna som inte är säkra är de här männen själva. Visst, de verkar lugna här och nu. Men när allvaret sätter igång så kommer de att möta en fiende som de aldrig tidigare har känt sig värdiga att möta. Och det är precis det som är den största faran i morgon. När de här männen står ansikte mot ansikte med krigare som de tidigare alltid har betraktat som överlägsna finns det risk för att deras självförtroende brister. Då kan det gå illa. De kommer att slåss tappert – men tyvärr även dö tappert, för de kommer att tro att de inte har någon rätt att vinna.”
”Men …”, började Will – men den här gången var det Horace som avbröt honom.
”Halt har rätt, Will”, sa han. ”Om de vet att Shigeru är med och att han litar på dem så har de bättre förutsättningar för att även tro på sig själva.”
”Tänk om han blir dödad eller tillfångatagen?” protesterade Will.
”Det blir han inte”, sa Horace. ”Dina mannar skulle aldrig tillåta det. Och han vet att han måste vara med.”
”Han är en storartad man”, sa Selethen lågt. ”Den typen av man som man är stolt över att få tjäna.”
”De här männen anser i högsta grad det”, sa Halt och nickade mot platsen där Shigerus bara huvud syntes bland myllret av hjälmar och spjutspetsar. ”Och de kommer att behöva den stoltheten för att vinna.” Han tystnade och kisade mot scenen på dalsänkans botten.
”Och de kommer att vinna”, tillade han. Han såg att Will fortfarande verkade tvivla på hela planen och gav sin vän en munter dunk i ryggen. ”Försök att ha lite förtroende för dina mannar, Will. Åtminstone lika mycket som kejsaren.”
”Kan jag inte stoppa det här på något sätt?” frågade Will förtvivlat.
”Visst”, sa Horace. ”Det är bara att tänka ut hur du ska tala om för kejsaren att du tänker förbjuda någonting som han har bestämt sig för. Det borde vara lätt för någon som är så klurig som du!”
Hans tre vänner log mot honom. Sedan nickade Halt mot den smala ravinen som ledde till det hemliga passet.
”Dags att sätta igång. Vi har en strid att vinna i morgon.”