”Beklagligt nog så kan jag inte hjälpa er”, sa lord Nimatsu till Evanlyn.

De satt i audienssalen i hans borg. Själva borgen var en stor, något svåröverskådlig timmerbyggnad som var fyra våningar hög och låg på en hög kulle som omgavs av en djup vallgrav. Varje våning låg lite innanför den nedanför, vilket gav upphov till terrasser på varje våning. Dessa erbjöd sköna platser för avslappning när vädret var bra och goda försvarspositioner vid eventuella anfall.

Taket täcktes av blå takpannor. Det sluttade inte brant och hörnen var rundade uppåt på ett exotiskt sätt som kändes mycket främmande för de två flickorna men var ganska vanligt på nihonjanska byggnader.

Rummet var sparsamt inrett. De satt på stora kuddar på det polerade trägolvet, runt ett lågt bord av svart trä där Nimatsus tjänare hade serverat te och en enkel måltid. På väggarna hängde flera långa baner som vart och ett pryddes av nihonjanska tecken. Alyss tyckte att de var enkla men ändå väldigt vackra.

De hade fått ett varmt mottagande vid Nimatsus borg. Deras värd hade hälsat dem välkomna och visat stor gästfrihet så fort han fått se ringen som Shigeru hade gett till Evanlyn. Flickorna hade badat och verkligen njutit av det varma vattnet efter den långa, kalla resan över sjön och vandringen till Nimatsus borg, som hade tagit en dag. När de kommit upp från baden hade rena kläder väntat på dem – bland annat fick de varsin omlottrock av den speciella typ som nihonjanerna bar. De klädde på sig och gick sedan för att äta middag med borgherren.

Evanlyn hade förklarat anledningen till deras besök och framfört Shigerus vädjan till Nimatsu om hjälp. Hasanuanernas herre hade suttit tyst i flera minuter och funderat på det hon hade sagt. Han var en lång, smal man som tycktes vara runt femtio år gammal. Huvudet var helt slätrakat och han hade varken skägg eller mustasch. Kindbenen var höga och framträdande och ögonen satt djupt. Hans blick var stadig och verkade väldigt ärlig och obesvärad när han såg på sina gäster.

Men nu hade han precis avslagit Shigerus förfrågan om hjälp.

De två flickorna utväxlade en blick. Evanlyn, som hade varit den som pratat mest hittills, såg lite förbryllad ut över det oväntade svaret. Nimatsu hade trots allt gjort sig stort besvär under måltiden för att bedyra hur mycket han respekterade kejsaren och hur lojal han var gentemot både mannen och kejsarämbetet. Evanlyn nickade kort mot Alyss för att be henne ta över medan hon själv tänkte igenom deras nästa drag.

”Lord Nimatsu”, började Alyss och mannens mörka ögon vändes mot henne. Hon tyckte att hon kunde urskilja svaga spår av vemod i dem. Om känslorna hade med hans vägran att göra så kanske hon kunde utnyttja dem för att få honom att ändra sig. Hon valde sina ord försiktigt för att inte verka respektlös.

”Lord Nimatsu är en av kejsarens trogna undersåtar”, sa hon. Det var ett konstaterande, men det var ändå formulerat så att han måste svara.

Han nickade. ”Det stämmer.”

”Och era undersåtar är lojala mot både er – och kejsaren?”

Än en gång nickade mannen. Han böjde sig fram ända från midjan när han gjorde det.

”Jag är säker på att ni inte har någon respekt för general Arisaka”, sa hon och han skakade omedelbart på huvudet.

”Jag anser att Arisaka är en förrädare”, sa han. ”Han har brutit sin ed. Jag känner inget annat än avsky.”

Alyss slog förvånat ut med armarna. ”Då kan jag inte förstå varför inte ni skulle hjälpa lord Shigeru!” sa hon. Hon kunde ha uttryckt det på ett mer diplomatiskt sätt, men nu var det nog bäst att tala klarspråk.

”Ursäkta mig”, sa Nimatsu. ”Det är klart att jag ska hjälpa lord Shigeru! Min formulering var lite klumpig. Jag har svurit att stödja honom och det ska jag också.”

Evanlyn rynkade pannan och försökte avbryta honom. ”Men …”

Nimatsu höll upp handen och fortsatte. ”Men jag tror inte att hasanuanerna gör det”, sa han.

”Lyder de inte er?” frågade Alyss. ”Kan ni inte beordra dem att göra det?” Mannen vände sin stadiga blick mot henne igen.

”Jag kommer inte att beordra dem eftersom jag inte vill försätta dem i en situation där de måste vägra lyda en order från sin rättmätige härskare. Att göra det skulle orsaka enorm skam.”

”Men om ni beordrade dem så skulle de …”, började Evanlyn. Hon avbröt sig. Det hördes tydligt på hennes tonfall hur frustrerad hon var. Hon kämpade för att behärska sig och visste att hon inte hade något att vinna på att visa sin ilska. Som prinsessa var hon van vid att dela ut order som lyddes omedelbart. Hon kunde inte riktigt begripa varför Nimatsu verkade så tveksam att göra detsamma.

Alyss, som var van vid sansade diplomatiska förhandlingar, tyckte däremot att hon såg en strimma av hopp. Nimatsus vägran var tveksam. Han ville hjälpa dem, men kunde av någon anledning inte.

”Lord Nimatsu, kan du tala om för oss varför det inte går att be hasanuanerna att hjälpa sin kejsare?” sa hon. Ordvalet var genomtänkt. Det var mindre aggressivt än att fråga varför han inte ville be hasanuanerna om hjälp. Att Nimatsu inte bara gjorde det här för att vara besvärlig var uppenbart. Det fanns någonting som hindrade honom.

Han lyfte blicken och hans ögon sa henne att hon hade gissat rätt.

”Hasanuanerna är rädda”, sa han kort.

Alyss lutade sig förvånat tillbaka. ”För Arisaka?”

Han skakade på huvudet. ”Nej. Men för att komma till Ran-Koshi måste vi färdas genom Utoskogen”, förklarade han. ”Hasanuanerna tror att det bor en ond ande i den skogen.”

”Ond ande?” sa Evanlyn.

Lord Nimatsu böjde ursäktande ned huvudet. Flickorna kände på sig att det var ett känsligt ämne. Han hade ingen lust att se sina enkla undersåtar hånas av utomstående. Efter en liten stund verkade han fatta ett beslut.

”En demon”, förklarade han. ”De anser att en ondskefull demon går lös i Utoskogen och de vägrar gå dit.”

”Men det är rena vidskepligheter!” utbrast Evanlyn. ”Man kan väl inte …”

Alyss lade en varnande hand på hennes arm. De hade ingenting att vinna på att provocera Nimatsu. Han lade märke till gesten och noterade hur Evanlyn tvingade sig själv att avbryta den våldsamma protesten.

”Det är vidskepligheter som redan har dödat sjutton av mina vänner”, sa han kort.

Evanlyn var förbluffad. Hasanuanerna var visserligen skygga. Men de var stora och kraftfullt byggda och hade rykte om sig att vara farliga krigare. Vad kunde det vara som hade dödat så många av dem?

”Tror ni själv på den här demonen, lord Nimatsu?” frågade Alyss. Än en gång mötte han hennes blick med sina lugna, stadiga ögon.

”Jag tror att det finns någon typ av mycket farligt rovdjur i skogen”, sa han. ”En demon? Nej. Det tror jag inte. Men det spelar egentligen ingen roll. Hasanuanerna tror på demoner och de menar att det finns en demon i skogen. Därför vill de inte gå igenom den. Och jag tänker inte tvinga dem. Det tjänar ingenting till att ge en order som jag vet att de kommer vägra lyda. En sådan vägran kommer att innebära en lika stor skam för mig som för hasanuanerna.”

”Finns det ingenting vi kan göra?” frågade Evanlyn.

Han ryckte på axlarna. ”Jag kan inte komma på någonting ni kan göra som skulle få dem att ändra sig.”

Alyss tog ett djupt andetag och såg sedan bestämd ut. ”Och om vi dödade demonen?”