General Todoki tittade först klentroget och sedan med stigande vrede medan hans mannar började strömma tillbaka efter reträtten. Först kom bara några stycken, men när de började springa anslöt sig fler av deras kamrater. Allihop ville komma så långt bort som möjligt från den fruktansvärda, opersonliga muren av sköldar och stötande klingor.
Todoki och ett halvdussin av hans närmaste rådgivare skyndade för att stoppa dem. Han drog sitt svärd medan han sprang och skrek ut order till de flyende senshierna:
”Ynkryggar! Fega uslingar! Vänd er om och möt fienden! De är simpla skogshuggare! Vänd om och slåss!”
Männen närmast hejdade sig i sin panikartade flykt. Men de gjorde inga försök att vända sig mot de två gojuenheterna, som nu var tysta. Officerarna gick fram bland de skamsna krigarna och knuffade tillbaka dem åt fiendernas håll samtidigt som de skrek ut förolämpningar och hotelser. Vissa fick stryk av en knytnäve eller flatsidan av ett svärd. En man stod med ryggen mot fienden och vägrade vända sig. Todoki ställde sig framför honom så att det bara var några centimeter mellan deras ansikten och vrålade så att det stänkte saliv över den andre mannens kinder.
”Fege usling! Desertör! De är ofrälse! Du är en senshier! Vänd dig om och slåss!”
Mannen tittade upp och mötte generalens blick. Todoki kunde ana skam i hans ögon, men även förvirring och fruktan.
”Herre”, sa han. ”De dödade Ito och Yoki bredvid mig!”
”Gå tillbaka och hämnas dina kamrater, då!” Todoki var så överväldigad av vrede att han gav mannen en hård smäll med handryggen rakt över ansiktet. Det droppade lite blod ur krigarens ena mungipa, men han visade inga tecken på att vilja vända om.
”Döda dem!” röt Todoki. ”Döda fem av dem för var och en av dina stupade kamrater! Vänd om och slåss, din usling! Visa dem! Visa dem att de inte har en chans mot senshierna!”
Det stämde i praktiken. Men de här männen hade precis sett med egna ögon att kikorierna, den avskydda underklassen, faktiskt hade en chans mot senshierna – och till och med kunde döda dem. Trettiofem av deras kamrater hade hittills stupat på slagfältet.
”Herre”, sa krigaren. ”Hur kan jag döda något jag inte ens kan se?”
Todoki anade att de hade de andra senshiernas blickar på sig. En fruktansvärd vrede kokade i honom. Hans mannar skämde ut honom med sitt fega beteende. Och nu försökte den här oförskämde ynkryggen vränga ord mitt framför näsan på honom! Han insåg att sådant här rebelliskt beteende kunde sprida sig. När en man vägrade lyda order var det möjligt att andra följde hans exempel.
Hans svärd blixtrade till och träffade mannen i öppningen mellan hans hjälm och bröstpansar. Senshiern gav ifrån sig ett förskräckt, rosslande skri, stapplade bakåt och föll ihop. Todoki klev över hans kropp för att konfrontera de andra senshierna, som började dra sig bakåt. Han viftade med sin röda svärdsklinga mot leden av tysta kikorier.
”Där är fienden! Anfall! Slåss mot dem! Döda dem!”
Den omedelbara rädslan för hans svärd visade sig tillsammans med männens inövade disciplin vara starkare än deras skräck för kikoriernas gojuenheter. När Todokus närmaste män började knuffa krigarna vände de sig om för att möta fienden på nytt. De gjorde det motvilligt.
Will såg från sin utkiksplats hur den nihonjanske generalen manade på sina styrkor. Det var frestande att försöka skjuta generalen, men Todoki omgavs av dussintals personer som rörde sig häftigt, så det skulle behövas ren tur för att träffa honom. Det var bättre att inte förstöra överraskningsmomentet med en missad pil, tänkte han. Det skulle komma bättre tillfällen.
Han hade misstänkt att någonting i den här stilen kunde hända och nu var det dags att sätta andra delen av planen i verket och överrumpla senshierna med en annan oväntad taktik.
Han förde fingrarna till munnen och gav ifrån sig två korta, genomträngande visslingar.
Selethen och Horace hörde signalen. Horace gav en order till båda gojuenheterna.
”Helt om! Språngmarsch!”
Kikorierna snodde runt på platsen och började springa tillbaka till sin ursprungliga position. Deras fötter slog i marken i perfekt takt.
”Halt!” ropade Horace och de fyra leden med mannar stannade tvärt. ”Helt om!”
Männens mekaniska precision visade sig återigen när de rörde sig med exakt samtidighet.
General Todoki såg förflyttningen och ropade uppmuntrande till sina motvilliga krigare.
”Ser ni? De slår till reträtt! De kan inte stå emot ytterligare ett angrepp. Till anfall!”
Hans mannar var inte övertygade. De hade sett hur koordinerat kikorierna rört sig. Det fanns ingenting som tydde på att de var rädda eller kände sig besegrade. De mer observanta krigarna insåg att fienden bara hade dragit sig tillbaka till en plats där de hade lättare att försvara sig – och de hade gjort det med stor effektivitet och hastighet.
Todoki märkte deras tvekan. Han såg sig omkring med vild blick och fick för första gången syn på gruppen med tre män som stod på en liten kulle bakom kikoriernas led. Under några minuter kunde han bara stirra och han verkade inte riktigt tro på vad han såg. De tre männen stod och blickade ut över landskapet som om de studerade händelseförloppet. Två av dem var suddiga och otydliga och det var ansträngande för ögonen att försöka se dem ordentligt. Men den tredje figuren, som var klädd i en senshiers helrustning, gick inte att ta miste på. Det var kejsaren. Generalen ropade till sig sina officerare, som skyndade sig till hans sida. Han pekade med svärdet mot figuren i fjärran.
”Det är Shigeru”, sa han. ”Ta fram era bågar. Om vi dödar honom och sedan går till anfall kommer kikorierna att skingras framför oss.”
De fyra officerarna sprang tillbaka till tälten och kom tillbaka några minuter senare med sina enorma sammansatta bågar. Senshiska ädlingar ägnade sig av tradition åt bågskytte. Nu pekade Todoki än en gång mot Shigeru och beordrade dem att skjuta.
*
”Vad händer nu?” frågade Halt när de såg den lilla gruppen som lösgjorde sig och sprang tillbaka till lägret. Det var svårt att urskilja vad de bar på när de kom tillbaka, men när de förberedde sig för att skjuta var det plötsligt uppenbart vad de höll på med. Han och Will tog fram sina egna bågar.
När Will såg den förste av senshiernas officerare släppa sin pil förstod han direkt vart pilen var på väg. ”De har sett Shigeru!” Han skulle precis vända sig om för att knuffa omkull Shigeru när han fick syn på en rörelse i ögonvrån.
När han senare fick frågan om vad han sedan gjort kunde han aldrig riktigt förklara hur det hela hade gått till. Han kunde heller aldrig upprepa det. Han handlade av ren instinkt, med obeskrivlig koordination mellan öga och hand.
När senshipilen dök nedåt på väg mot Shigeru slog Will ut med bågen, träffade den och slog den åt sidan. Pilspetsen gnisslade mot den hårda, steniga marken och pilen studsade iväg. Till och med Halt såg fullständigt imponerad ut i någon sekund.
”Herregud!” sa han. ”Hur gjorde du det där?”
Sedan insåg han att detta inte var rätt tillfälle för småprat. Han lyfte bågen och sköt den senshiske bågskytten.
*
Todoki såg när det första skottet var på väg. Han ville jubla. De fyra löjtnanterna var utmärkta skyttar. Shigeru skulle inte ha någon chans att överleva en skur med pilar från dem. Sedan hörde han en dämpad smäll när mannen som hade avfyrat den första pilen vacklade till och sjönk ihop. En svart pil hade dykt upp ur tomma intet och slagit sig rakt igenom hans bröstharnesk av läder.
När Todoki böjde sig närmare honom ropade två av hans andra officerare till och föll ihop. En av dem var genomborrad av en grå pil och rörde sig aldrig mer. Den andre grymtade av smärta och klöste desperat mot en svart pil som stack ut ur axeln. Den fjärde bågskytten mötte Todokis blick och generalen såg vilken fruktan som fyllde ögonen. Tre av hans mannar hade slagits ned på några sekunder och de hade ingen aning om varifrån pilarna hade kommit. Precis när mannen öppnade munnen för att tala kom ytterligare en grå pil vinande från himlen. Han vacklade till av stöten och förde förtvivlat händerna till pilskaftet innan han föll ihop, dödligt sårad.
Todoki var helt omtöcknad i några sekunder. Han blickade än en gång mot platsen där Shigeru stod och insåg att det måste ha varit de två diffusa skepnaderna på var sida om honom – gestalterna som kamouflerades av grå och gröna mantlar – som skjutit. Han sneglade mot en båge som låg på marken, men visste instinktivt att han skulle vara död inom några sekunder om han försökte plocka upp den. Han hukade sig och vinkade till sig en grupp senshier som stod i närheten.
”Kom hit! Till min sida!”
De var tveksamma. De hade sett vilket öde som drabbat de fyra officerarna. Men männens disciplin hade stärkts under många års träning och de grupperade sig snart runt sin general. Todoki var lite kortare än vad som var vanligt för nihonjaner och krigarna bildade ett effektivt skydd. Men innan han kunde känna sig lättad hördes ett högt rop från kikoriernas led.
”Okubyomono!”
Ordet kom från nästan hundra strupar och fördes tydligt till deras öron över fältet. Sedan hördes det igen och igen, som en mässande sång som tilltog i styrka. Kikorierna hånade dem.
”Okubyomono! Okubyomono! Okubyomono!” Ynkryggar! Ynkryggar! Ynkryggar!
Senshierna stirrade besvärat medan mässandet fortsatte. Todoki såg sin chans. Männen reagerade inte på hans hotelser, men att bli retade av de här lägre stående varelserna borde göra dem rasande. Nu hade fienden äntligen begått ett misstag, tänkte han.
”Anfall!” skrek han så att rösten sprack. ”Anfall dem! Döda dem!”
Hans mannar strömmade fram mot den närmaste av fiendens två grupper.
Horace såg dem närma sig och ropade ut en order:
”Sköldar upp!”
De kraftiga sköldarna var för tunga för att hållas uppe hela tiden. Men kikorierna hade stött de tunga sköldarna mot marken medan de stått och väntat. Nu reste de dem och förde samman dem så att en solid mur bildades. Några sekunder senare gjorde männen i Selethens gojuenhet detsamma.
”Bakre led! Öppna!” röt Horace och männen i de två gojuenheternas bakre led tog ett steg bakåt.
Varje man höll fortfarande två kastspjut.
”Förbered spjuten!” ropade Horace.
När ordern kom satte varje man ned en av de tunga projektilerna på marken bredvid sig och förberedde den andra. Femtio högerben klev bakåt och femtio högerarmar höjdes. Var och en höll ett kastspjut med den livsfarliga järnspetsen riktad snett uppåt.
Horace väntade tills senshierna som närmade sig var knappt trettio meter bort. De hade inte sett några som helst tecken på att männen i andra ledet rört sig, eftersom de dolts av alla sköldar.
”Kasta!” ropade Horace och de femtio kastspjuten for upp i luften, dök ned och slog rakt in i trängseln av framrusande senshier.
Effekten var förödande. Män dråsade ihop överallt i senshiernas led när de tunga projektilerna slog in i dem. När de förfärade männen sedan stannade till och tvekade kom en andra skur av trä och järn emot dem.
Männen som träffades vacklade till av stöten. Minst trettio av angriparna hade drabbats och var döda eller skadade. Men nu delades en ny order ut och än en gång fick senshierna höra det fruktade stridsropet:
”Issho ni! Issho ni!”
Muren av sköldar började trampa emot dem och de dödliga klingorna sköt fram ur springorna. Några av senshierna försökte stöta över sköldarna eftersom de visste att det var meningslöst att hugga. Men Horace hade räknat med den taktiken och visste vad han skulle göra.
”Kamé!” ropade han och männen i andra ledet, som hade klivit fram igen efter att de kastat den andra skuren av spjut, höjde sina sköldar för att bilda sköldpaddsformationen. Sköldarna bildade ett nästan ogenomträngligt skal som hindrade senshiernas försök att stöta ovanifrån. Och nu började stötandet, knuffandet och dödandet på nytt när de livsfarliga korta klingorna stöttes ut genom sköldmuren.
Några av senshierna, som insåg att de fortfarande var fler än männen i Horaces gojuenhet, försökte ta sig runt enhetens högra flank för att angripa från sidan eller bakifrån. När Horace såg det ropade han ut en ny order.
”Kamé ned! Grind!”
Männen i andra ledet sänkte sina höjda sköldar i en inövad rörelse, vred sig åt höger och rörde sig smidigt utåt för att bilda ett nytt led som stod i rät vinkel mot det första ledet och var vänt mot det nya anfallet.
Det var manövern som Will och Horace hade diskuterat och kallade ”stänga grinden”. Om man såg det hela ovanifrån skulle det se ut precis som en grind som stängdes.
Senshierna som hade försökt flankera Horaces mannar mötte nu en ny solid mur av trä och järn. De slog emot den utan resultat och insåg allt för sent att de hade blottat sig för en ny fara.
Nu var det Selethens tur. Båda leden i hans gojuenhet roterade åt vänster och rusade sedan fram med hög hastighet bakom senshierna som anföll Horaces omgrupperade andra led.
Senshierna var fångade mellan hammaren och städet och det fanns inte mycket de kunde göra. De var förvirrade och bestörta över att ha mött en ny fiende som slogs på ett helt nytt sätt. För andra gången den här dagen vände de sig om och sprang. De rusade förbi sitt eget läger och rusade i blind panik mot det fjärran lägret där Arisakas kärntrupper höll till, lyckligt ovetande om vad som precis hade hänt.
De var inte många. Det stora flertalet låg orörliga kvar på slagfältet.
Med ett undantag. Det var en kraftig gestalt klädd i en rikligt dekorerad, dyrbar läderrustning – en rustning som pryddes av en grön oxe.
Skammen hade gjort Todoki fullständigt rasande. Nu kom han fram bakom muren av krigare som skyddat honom och närmade sig ensam de tysta leden med kikorier. Han kunde se en lång gestalt bakom dem och mindes berättelserna om gaijinkrigaren som hade blivit vän med Shigeru. Han stannade till och ropade ut en störtflod av förolämpningar och glåpord till gestalten, som lämnade gojuenheten och långsamt närmade sig.
Horace var inte tillräckligt bra på nihonjanska för att förstå alla förolämpningar som Todoki kokade ihop i sitt ursinne, men innebörden var ändå helt uppenbar.
”Det där låter inte så trevligt”, sa han lågt för sig själv när kaskaden av förbannelser slog emot honom.
”Horace!” ropade Will från sin utkikspunkt, men Horace kastade en blick på honom och gjorde en lugnande rörelse.
”Ingen fara, Will. Jag börjar bara tröttna på honom nu.”
Det väste när han drog svärdet ur skidan och beredde sig på att möta Todoki. Fiendens general störtade fram med ett skri av hat och vrede.
Todoki hade sett gaijinkrigarens långa, raka svärd. Han hade hört en del om de främmande vapnen. De var gjorda av undermåligt stål och han visste att hans eget katanasvärd, som hade skapats av en av Nihon-Jas skickligaste vapensmeder, skulle skära rakt igenom främlingens klinga om han högg med tillräcklig kraft.
Generalen struntade i att försöka hugga på ett elegant och balanserat sätt och lade i stället ned hela sin styrka i hugget. Med ett vrål slog han klingan mot främlingens vapen.
En öronbedövande klang genljöd över fältet när de två bladen möttes. Todoki spärrade upp ögonen av fasa när han insåg att gaijinsvärdet var helt oskadat. Det hade klarat av hugget. Generalen hade tappat en del balans efter det kraftiga anfallet och vacklade till lite.
Horace satte ned höger fot och sköt fram höger arm med kraft. Han siktade mot springan längst upp på Todokis härdade bröstpansar, där det enda som skyddade krigarens strupe var en remsa av mjukare läder.
Stöten träffade och Horaces nihonjanska svärd skar enkelt igenom den tunna barriären.
Todoki spärrade förfärat upp ögonen. Han kunde fortfarande inte begripa vad som egentligen hade hänt den här dagen. Han stirrade i några sekunder på Horace ovanför den till hälften begravda svärdsklingan.
Sedan fick han något glasartat i blicken och alla spår av liv lämnade hans ögon när han ramlade ihop på den steniga marken. Horace lösgjorde sitt svärd och vände sig om mot männen i de två gojuenheterna. Kikorikrigarna – för nu var de sannerligen krigare – höjde sina korta svärd mot skyn för att hylla honom. En ensam röst började ropa och efter bara några sekunder hade ropet tagits upp av hundra man.
”Kurokuma! Kurokuma! Kurokuma!”
Horace vinkade trött mot männen. Selethen klev fram med ett brett leende. De omfamnade varandra och gick sedan fram till platsen där Will, Halt och Shigeru väntade. De jublande kikorisoldaterna följde efter.
”Jag skulle fortfarande vilja veta hur han fick det namnet”, sa Will.
Shigeru vände sig mot honom. Han såg helt allvarlig ut, vilket han inte brukade när de pratade om Horaces smeknamn.
”Hur han än fick det så är det verkligen en hederstitel”, sa han. ”Han förtjänar ingenting mindre än vår högsta respekt.”