Alyss knöt fast den sista grenen och synade den provisoriska plattformen hon hade byggt i trädklykan.

”Det här får duga”, sa hon. Plattformen av stabila grenar var ungefär två gånger två meter stor, vilket innebar att Alyss och Evanlyn hade gott om plats medan de väntade på det mystiska rovdjuret som härjade i Utoskogen.

De var djupt inne i skogen, på en plats där fyra av hasanuanerna hade dödats av rovdjuret – som hasanuanerna kallade ”kyofu”: ohyggligheten.

Evanlyn stod på marken fyra meter nedanför och såg sig nervöst omkring. Solen höll på att gå ned och det skulle snart vara mörkt. Ohyggligheten var känd för att jaga på natten. Det var en sak att sitta i Nimatsus trygga borg och kritisera hasanuanernas vidskeplighet, men att stå här i snön, mitt i den dystra skogen, medan skuggorna blev allt längre var inte lika lätt. När hon lugnt börjat samla ihop grenar till plattformen hade det fortfarande varit ljust. Men hennes sista tur in i skogen hade fört henne ganska långt från den utvalda platsen. Då hade mörkret fallit och skuggorna börjat krypa närmare. Gång på gång hade hon kommit på sig själv med att kasta en blick över axeln medan hon arbetade. Minsta ljud från skogen fick henne att hoppa till.

”Släpp ned repet”, ropade hon nu. ”Jag kommer upp!”

”Ett ögonblick.” Alyss reste sig långsamt och gick till plattformens mitt. Hon rörde sig väldigt försiktigt och provade konstruktionens stabilitet och försökte säkerställa att de hopbundna grenarna var starka nog för att bära henne. När hon till sist var nöjd gick hon till kanten och sparkade till repet med knutar så att det for ned genom grenverket till den väntande prinsessan. Evanlyn klättrade upp för repet med en något ovärdig snabbhet. När hon till sist var högt uppe i trädklykan drog hon upp repet och lindade ihop det igen innan hon hittade en plats där hon kunde sätta sig bekvämt – även om ”bekvämt” var ett relativt begrepp här uppe.

Alyss log mot henne. ”Är du rädd för att Ohyggligheten ska komma klättrande efter dig?”

Evanlyn gav henne en kylig blick, men svarade inte. Det var precis vad hon oroade sig för.

Mörkret lade sig över skogen. De två flickorna kände sig kalla och illa till mods där de satt på plattformen. Det enda ljudet de hörde var gnällandena och frustandet från den unga grisen de bundit vid ett träd i närheten. Grisen var lockbetet som skulle lura fram Ohyggligheten. Så snart det hände hoppades Alyss på att döda monstret, vad det nu var för något, med de två lätta spjuten som låg bredvid henne. Hon hade lånat dem av hasanuanerna. Det hade tagit ett tag att hitta vapen som var så lätta att hon kunde använda dem utan problem, men till sist hade hon bestämt sig för att använda övningsvapen som egentligen var avsedda för barn. Hon var skicklig på att kasta spjut. Evanlyn hade förstås med sig sin slunga och ett antal tunga, äggformade blyklumpar.

”Det är lite synd om grisen”, sa Evanlyn lågt.

”Du är välkommen att byta plats med den”, sa Alyss.

”Vad tror du att det är för något? Ohyggligheten, menar jag.”

”Någon sorts större rovdjur, precis som Nimatsu sa. Kanske en björn. Det finns björnar i de här trakterna. Och han sa att det finns tecken på att snötigrar har funnits här för länge sedan. Det kanske är en sådan.”

”Men ingen har hört eller sett den”, påpekade Evanlyn. ”Det låter inte som någon björn jag någonsin har träffat.”

Alyss sneglade på henne. ”Har du träffat många björnar?”

Evanlyn kunde inte låta bli att le.

”En sak är jag i alla fall säker på”, konstaterade Alyss. ”Det handlar inte om någon demon från en annan värld. Men var tyst nu.”

Hon tecknade åt Evanlyn att vila medan hon själv höll vakt. Evanlyn låg ned på de ojämna, knotiga grenarna och vände och vred sig för att hitta den bekvämaste positionen hon kunde. Hon slöt ögonen, men det tog en liten stund innan hon somnade. Hennes nerver var spända och hon kunde inte sluta lyssna på den lätta brisens suckar i träden, nattfåglarnas mjuka vingslag och de många svåridentifierade lätena från nattdjur eller insekter som hela tiden hördes bland träden.

Det kändes inte som om hon hade sovit i mer än några minuter när hon vaknade av att Alyss lade handen på hennes arm.

”Har du hört något?” viskade hon.

Alyss skakade på huvudet och svarade med samma låga tonfall. ”Ingenting. Grisen vaknade för ungefär tjugo minuter sedan, men han somnade igen.”

Båda kikade ned mellan grenarna, mot platsen på andra sidan gläntan där grisen var bunden. Det lilla djuret låg och sov bredvid sitt träd.

”Han verkar lugn nu”, sa Evanlyn. ”Han kanske drömde någonting otäckt.” Hon rörde sig mot plattformens kant och kände på det hoprullade repet. Alyss tog hennes arm. Trots att hon fortfarande viskade lät hon bestört.

”Vad gör du?”

Evanlyn rodnade, men det kunde inte Alyss se i det svaga ljuset.

”Jag har naturbehov att uträtta”, förklarade hon. ”Jag drack för mycket ur min vattenflaska. De där salta grönsakerna måste ha gjort mig ovanligt törstig.” Hon log lite fåraktigt.

Alyss tog bestämt repet ur handen på henne och lade undan det.

”Du får hålla dig”, sa hon. ”Ingen av oss ska ned för det repet innan det har ljusnat.”

”Alyss, tänk efter lite nu. Om Ohyggligheten verkligen fanns i närheten skulle grisen inte ha slutat gny av skräck. Jag är övertygad om att det är helt ofarligt! Det har gått många timmar utan att vi hört något.”

”Det hade det säkert för de sjutton hasanuanerna som varelsen dödade också. Har du redan glömt att tre av dem rövades bort från ett läger där flera andra låg och sov? Evanlyn, den enda platsen vi kan vara säkra på är den här plattformen. Och jag är inte ens helt övertygad om det.”

Evanlyn tvekade lite. Det var förstås sant att Nimatsu hade berättat några riktigt hårresande historier om Ohyggligheten. Precis som Alyss hade påpekat så hade flera av offren varit omgivna av dussintals sovande kamrater när de rövats bort. Och ingen hade hört så mycket som ett ljud.

”Ja, ja … du har väl rätt”, sa hon. Hon var inte längre så motvillig som hon låtsades vara. Tanken på att Ohyggligheten kunde finnas någonstans i närheten och närmade sig trädet där de kurade ihop sig fick hennes nackhår att resa sig. Men det tänkte hon inte berätta för Alyss. ”Du kan lägga dig och sova. Jag håller vakt.”

Alyss såg allvarligt på henne. ”Smyg inte iväg när jag har somnat”, varnade hon.

Evanlyn skakade på huvudet. ”Det ska jag inte.”

Alyss lade sig ned och drog manteln runt axlarna. Hon verkade somna betydligt fortare än Evanlyn hade gjort. Efter bara några minuter andades hon djupt och regelbundet. Då och då kom enstaka, klagande läten när hon ändrade ställning för att försöka slippa någon ojämnhet i grenarna.

Evanlyn var uttråkad. Hon satt ned på en trång, obekväm plats och såg hur månen steg upp ovanför dem och sedan började sjunka. Till sist var skogen lika svart och tyst som innan. Ljuden från fåglarna och djuren hade försvunnit och allt som hördes var vinden. Vid ett tillfälle, precis före gryningen, tycktes den blåsa med lite större kraft än tidigare och Evanlyn satte sig lite rakare upp och såg sig nervöst omkring. Men när hon insåg att det inte var något att bry sig om återgick hon till sin sömniga vakt. Hon gäspade ljudligt. Ögonlocken började glida igen och snart ryckte hon till. Hennes huvud hade glidit åt sidan och hon insåg att hon faktiskt hade sovit i några sekunder. Hon skakade på huvudet för att rensa tankarna och blickade mot den svagt upplysta marken nedanför. Grisens mörka skepnad syntes fortfarande i snön, men hon kunde inte se något annat.

Hon hasade sig fram till plattformens kant och tittade rakt ned. Hon kunde inte se någonting där nere heller.

Hon gäspade på nytt. Grenarna runt henne täcktes av ett tunt lager snö. Hon tog upp lite och tryckte den fuktiga kylan mot ansiktet och ögonen. Det gjorde henne pigg och uppmärksam i några minuter, men sedan började hennes ögonlock och huvud att sjunka ned igen. Hon tvingade upp dem, gäspade på nytt och önskade än en gång att hon inte hade druckit så mycket vatten kvällen innan.

Hon hade aldrig i sitt liv varit så tacksam över att se gryningen. Det första grå ljuset smög sig in mellan träden och snart gick det att se detaljer och inte bara otydliga silhuetter. Efter en stund kunde hon urskilja en röd glöd i öster som syntes svagt mellan trädstammarna och de övre grenverken.

Evanlyn visste inte i vilket ögonblick det hände, men efter en liten stund hade ett stålgrått dagsljus lagt sig över skogen och gläntan där de satt. Det var märkligt hur dagsljuset fick allt att verka mindre hotfullt, tänkte hon.

Alyss rörde på sig, rullade åt sidan och satte sig upp. Hon gnuggade sig i ögonen.

”Har det hänt något?” frågade hon. Hon visste förstås att svaret var nej – Evanlyn skulle ha väckt henne annars.

”Ingenting. Vi har nog valt det tråkigaste stället i hela skogen. Jag hörde lite insekter och fåglar, men efter ett tag verkade till och med de få så tråkigt att de somnade. Vi får nog …”

Evanlyn avbröt sig. Alyss hade gripit tag i hennes underarm med sådan kraft att det nästan gjorde ont.

”Titta”, sa hon. ”Titta på grisen!”

Evanlyn följde hennes blick och för ett ögonblick var det som om blodet frös till is i henne. Snön runt det lilla djuret var alldeles röd. Alyss grep tag i repet och kröp till plattformens kant. Det såg ut som om hon tänkte släppa ned det, men sedan hejdade hon sig och drog sig hastigt bort från kanten.

”Titta ned”, sa hon med knappt hörbar röst. ”Men stå inte upp! Du kan ramla!”

Evanlyn kröp fram till plattformens kant på alla fyra och tittade ned mot marken genom grenarna nedanför. Snön runt trädets fot pryddes av flera uppsättningar fotspår. Ett stort djur hade cirklat runt stammen. Bredvid spåren fanns en större grop i snön, där djuret hade legat och iakttagit dem – och väntat.

”Hörde du verkligen ingenting?” frågade Alyss. Evanlyn skakade på huvudet. Hennes ögon var stora av skräck.

”Inte ett ljud”, viskade hon. Sedan mindes hon något. ”Kort före gryningen kom det en lite kraftigare vindpust. Det var allt.” Hon nickade mot den döda grisen. ”Men det där hörde jag inte! Och jag lovar att jag var vaken hela natten.”

Hon darrade av fasa när hon mindes hur hon hade velat klättra ned från plattformen under natten.

”Herregud”, sa hon lågt. ”Jag ville ned! Tänk om den låg och väntade på mig då!”

Alyss nickade. Även hon hade gripits av skräck och det kändes som om det hade knutit sig i magen. Det var omöjligt att säga hur länge den jättelika varelsen – vad det nu var – hade iakttagit dem från marken nedanför.

Till sist fattade de två flickorna mod till sig och klättrade ned från sitt gömställe och studerade spåren i snön.

”Det måste vara någon sorts stort kattdjur”, sa Evanlyn. Hon kunde inte sluta se sig om över axeln medan hon synade spåren. Alyss hade gått fram för att titta på fördjupningen i snön där varelsen legat gömd.

”Den måste vara minst fyra meter lång”, muttrade hon. ”Jag önskar att Will var här. Han hade kunnat läsa ut mer av de här spåren.”

”Jag önskar också att han var här”, sa Evanlyn. Men hon tänkte mer på tryggheten som hans kraftfulla långbåge och grå pilar skulle ha gett henne. Alyss kastade en snabb blick på henne och hennes misstänksamma rynka mellan ögonen försvann när hon förstod vad den andra flickan menade. Hon reste sig upp och gick fram till grisen, som var stel och kall vid det här laget. Evanlyn gick oroligt efter med handen på sitt svärd. Alyss kände lite på grisen med ett spjutskaft. Strupen såg ut att ha slitits sönder av ett kraftfullt hugg från en jättelik klo.

”Ohyggligheten dödade grisen”, mumlade hon. ”Men den försökte inte äta upp den. Eller ens ta med sig kadavret.”

Evanlyn såg oroligt på henne. ”Vad innebär det?” frågade hon. Men hon visste redan svaret.

”Ohyggligheten ville inte att grisen skulle slå larm. Den var egentligen inte alls intresserad av grisen – det var oss den var intresserad av.”