”Är du säker på att det här är en god idé?” frågade Evanlyn oroligt.
Alyss, som stod lutad över sin packning, tittade upp.
”Nej, det är jag inte. Men det är i alla fall en idé och det verkar vara den enda vi har för tillfället. Jag hoppas verkligen att du är lika skicklig som du påstår med den där slungan.”
”Jag har aldrig påstått att jag är speciellt bra!” protesterade Evanlyn. ”Någon annan kan ha sagt det, men inte jag!”
Alyss såg på henne. ”Kanske det. Men jag har aldrig hört dig säga emot.”
Båda två tystnade när det knackade lätt på dörrkarmen utanför rummet de delade.
”Kom in”, sa Alyss. Skjutdörren gled åt sidan och lord Nimatsu klev in. Den nihonjanske ädlingen såg djupt bekymrad ut. Han kastade en blick på sängen och konstaterade att Alyss utrustning låg framme.
”Ariss-san”, sa han och bugade. ”Jag ser att ni tänker genomföra planen trots allt.”
”Jag är rädd att jag måste, lord Nimatsu. Ditt folk kommer inte att gå igenom den där skogen innan vi kan bevisa för dem att vi har dödat Ohyggligheten. Och jag kan tyvärr inte komma på något bättre sätt att göra det på.”
”Kan ni verkligen inte använda en annan gris som lockbete?” frågade Nimatsu. ”Eller kanske en get?”
Alyss skakade på huvudet. ”Ohyggligheten har tydligt visat att den inte är intresserad av djur. Den dödade grisen för att tysta den så att inte vi skulle veta att den var där. Därefter rörde den inte ens vid kadavret. I stället satt den under vårt träd i flera timmar och väntade på att vi skulle komma ned. Den är ute efter människor. Den enda grisen den här gången blir jag.” Hon väntade i en sekund och kastade en blick på Evanlyn. ”Du kan väl ha någon invändning mot den formuleringen?”
Evanlyn grimaserade. ”Det här är ingenting att skoja om, Alyss! Du försätter dig själv i livsfara. Och du förlitar dig väldigt mycket på min skicklighet med slungan. Kan vi inte dra lott om vem som ska vara lockbete?”
Nimatsu såg från den ena flickan till den andra under samtalet. Nu nickade han några gånger.
”Du tar en enorm risk, Ariss-san. Är Ev-an-in-san verkligen lika skicklig som du säger?”
”Hon är i alla fall bättre på sin slunga än jag är på att kasta spjut”, sa Alyss. ”Så det är logiskt att jag är lockbete och hon jägare. En av våra vänner säger att hon är så duktig på sin slunga att hon kan träffa en mygga i ögat.”
”Jag vet inte riktigt om jag är så bra”, sa Evanlyn tveksamt.
Alyss höjde ett ögonbryn. ”Du kunde ha valt en bättre tidpunkt för det avslöjandet.”
Evanlyn struntade i kommentaren. Hon visste att Alyss var syrlig för att hon var nervös. Den långa flickan skulle försätta sig i en livsfarlig situation. Hon försökte skämta, men det var naturligt att hon var oroad över det som väntade.
”I vilket fall som helst så kommer jag att vara tryggt hopkurad under min sköld när det hela börjar”, fortsatte Alyss. ”Det är du som är ute i det fria och måste ta itu med den stora kissekatten.”
Hon nickade mot den enorma träskölden som hade tillverkats enligt hennes beskrivning. Den var nästan två meter hög, rektangulär till formen och något välvd. Faktum var att den var identisk med sköldarna som kikorierna använde och nu tänkte hon använda den för att försvara sig mot kyofuodjuret.
Nimatsu drog en djup suck. Han beundrade den långa, modiga flickan. Dessvärre befarade han att hon inte skulle överleva natten som väntade.
”Jag måste ändå säga att jag inte gillar den här planen”, sa han med bestämdhet. Han anade att han inte kunde avskräcka henne. Alyss log mot honom, men det fanns inte mycket glädje i leendet.
”Jag är inte överförtjust heller”, sa hon. ”Men tyvärr är det den enda riktiga plan vi har för tillfället.”
*
Någonstans i närheten hoade en uggla med jämna mellanrum. Alyss hade känt nackhåren resa sig första gången hon hört ljudet. Nu hade hon börjat vänja sig. Det hade blivit en del av den nattliga bakgrunden, tillsammans med vinden som suckade lågt mellan grenarna och enstaka prassel när små djur rörde sig under träden.
Hon stod med ryggen mot det största trädet hon kunnat hitta och stöttade den stora skölden snett mot marken framför sig. Hon hade armen genom remmarna och var beredd att pressa upp skölden om det behövdes. Det var bara hennes huvud som stack upp ovanför kanten. I en skida på höger sida hade hon Evanlyns långa kniv. Det kortare vapnet skulle vara mer användbart och betydligt lättare att svinga än hennes långa sabel – förutsatt att allt gick enligt planerna, förstås. Hennes två kastspjut stod nedstuckna i marken bredvid henne med spetsarna först. Hon betvivlade att de skulle komma till användning, men hon hade tagit med dem i alla fall. Alyss hade virat in huvudet, ansiktet och höger arm med kraftiga läderband för att skydda sig från Ohygglighetens klor. Hon kände sig helt säker på att det rörde sig om en jättestor rovkatt. Hon hade hört berättelser om tigrar och deras nästan övernaturliga förmåga att smyga sig på byten ljudlöst utan att det märktes. Det var svårt att föreställa sig ett stort, klumpigt djur som en björn göra det.
Hon lutade sig bakåt mot trädet. Benen värkte. Hon hade stått här i flera timmar och den bitande kylan hade krupit uppåt och gjort musklerna stela. Hon önskade att hon kunde sitta ned i några minuter, men hon visste att det skulle vara till stor nackdel att sitta om monstret visade sig. Så länge hon stod upp kunde hon röra sig omedelbart och lyfta skölden för att skydda sig från angrepp framifrån eller från sidan. Trädet skyddade mot angrepp bakifrån.
Alyss rörde lite på benen för att få igång blodcirkulationen. Den tillfälliga lättnaden gjorde bara obehaget värre när de trötta musklerna än en gång fick bära hennes tyngd. Hon undrade hur sent – eller tidigt – det var. Den smala månen hade försvunnit för länge sedan och skuggorna under träden var djupa och becksvarta. Hon blickade upp mot plattformen de hade byggt i trädet mittemot platsen där hon stod. Hon kunde precis ana den och se Evanlyns mörka skepnad där hon höll vakt. Evanlyn kunde i alla fall sitta ned, tänkte hon. Och det var …
Det var något som inte stämde.
Hon kände det på sig. Någonting i skogen hade förändrats. Hennes hjärta bultade när hon försökte sätta fingret på skillnaden. Sedan kom hon på vad det var.
Ugglan hade tystnat. Utan att riktigt märka det hade hon undermedvetet räknat efter varje hoande. Ugglans melankoliska läte hade hörts regelbundet och varje gång hade hon räknat till ungefär hundrafemtio eller hundrasextio innan det kom på nytt. Men nu hade hon precis räknat förbi hundrasjuttiotre.
Någonting var här. Någonting var i närheten. Ovanför sköldens kant pilade hennes ögon från ena sidan till den andra. Hon spanade mot skuggorna och försökte desperat få en första skymt av rovdjuret – en första aning om varifrån anfallet skulle komma.
”Alyss! Vänster! Vänster!”
Evanlyns varningsrop skar genom skogen och Alyss snodde runt åt vänster och lyfte upp skölden när hon såg en snabb, suddig rörelse som närmade sig.
Någonting enormt brakade emot skölden så att hon kastades iväg flera meter. Hon höll desperat i handtagen för att inte tappa greppet om skölden, som var den enda trygghet hon hade. Hon slog i marken med ryggen och gled över den pulveraktiga snön. All luft hade gått ur henne i ett enda slag. Ögonblicket efter var någonting jättelikt, tungt och fruktansvärt starkt ovanpå henne och det enda mellan dem var den välvda träskölden. Alyss drog in benen och låg hopkurad under den för att skydda huvudet, kroppen och fötterna. Hon höll förtvivlat i remmarna när monstret försökte slita bort skölden för att komma åt sitt byte. Nu kunde hon höra kyofuodjurets blodisande morrning när den klöste i träet med sina klor och bet i sköldens överkant med sina kolossala huggtänder.
Djuret hade på stora kattdjurs sätt dragit upp bakbenen för att slita ut inälvorna ur sitt byte med en enda våldsam rörelse. Men de rakbladsvassa klorna träffade inte kött utan hårt trä som förstärkts med järn. Träet splittrades och det blev djupa revor i järnet.
Vidundret morrade av frustration och vrede när långa träflisor stack in i tassarna. Men djuret visste att det någonstans under den hårda ytan fanns varmt kött och blod och det började fördubbla sina ansträngningar för att komma åt det.
*
Evanlyn såg den plötsliga och otydliga rörelsen från gläntans kant när kyofuodjuret gick till anfall. Hon hann precis ropa ut sin varning innan monstret slog in i skölden och skickade Alyss flygande över marken. Hittills hade Alyss plan fungerat. Hon hade lyckats hålla den stora skölden mellan sig själv och rovdjuret. Nu var det dags för Evanlyn att göra sitt. Hon sparkade det hoplindade repet över plattformens sida, gled ned några meter och hoppade sedan resten av sträckan till marken nedanför.
Hon höll redan slungan i handen och när hon återfick balansen lade hon i en av de tunga, äggformade blyklumparna i påsen mitt på vapnet. Hon ville ha maximal hastighet, så hon svingade slungan två gånger innan hon släppte och skickade den brutala projektilen mot rovdjuret på andra sidan gläntan.
Det hela såg ut att utspelas med extrem långsamhet framför hennes ögon. Hon kunde se att kyofuodjuret var en jättestor katt – mycket större än sandlejonen Selethen hade visat henne när de rest genom Arrida. Det här var ett kolossalt djur med vit päls som fläckades av suddiga mörkgrå ränder.
Det är en snötiger, tänkte hon. Sedan träffade blyklumpen djuret med ett knäckande ljud som fick henne att må lite illa. Den slog in i vänster axel och krossade benet under pälsen. Evanlyn rörde sig automatiskt och laddade om sitt vapen. Snart svingade hon slungan genom luften igen och ögonblicket efter var ett nytt skott på väg.
Pang! Den andra projektilen for in i varelsens revben och splittrade dem. Tigern röt av vrede och smärta och vred på huvudet för att se var angriparen låg gömd.
Under skölden hörde Alyss de våldsamma stötarna när de två skotten träffade djuret i snabb följd. Vid första träffen kände hon hur trycket på höger sida lättade när djuret träffades i axeln och dess vänstra framben blev slappt och obrukbart. Sedan kom nästa smäll och nu var kyofuodjuret inte längre inriktat på att slita loss skölden. När varelsen lyfte på huvudet för att titta efter Evanlyn minskade trycket över Alyss och hon kunde återigen röra höger arm. Hon släppte högerhandens grepp om sköldremmen och drog ut den långa kniven med en kraft som frambringats av den desperata situationen.
Evanlyn siktade noga och skickade sitt tredje skott rakt in i djurets bakre vänstra höft. Det krasade återigen av ben och tigerns vänstra bakben tappade plötsligt sin styrka. Den hade tänkt ta ett språng mot gestalten som den nu kunde urskilja under ett träd på andra sidan gläntan, men det lyckades inte. I stället dråsade den framåt och kämpade för att hålla balansen.
Smärtan i bakbenet slog upp och djuret blev rasande av smärta. Det började hugga mot såret med sina kolossala käftar.
När tigern vände sig om för att hugga träffades den i huvudet med förödande kraft av Evanlyns fjärde blyklump.
Och i precis det ögonblicket sträckte sig Alyss runt sköldens kant och körde den sylvassa långa kniven rakt in i varelsens buk. Hon skar uppåt och orsakade ett sår som var nästan en halv meter långt.
Monstrets ilskna rytande blandades med en ton av förskräckt panik. Varelsen var sargad, uppskuren och döende och föll snart åt sidan i snön som snabbt färgades röd av allt blod.
Alyss kämpade desperat med fötterna och drog sig bakåt under skölden. Hon kanade på rygg för att komma utom räckhåll för den skräckinjagande besten. Evanlyn sprang fram till henne, tog hennes arm och drog ut henne och hjälpte henne på fötter. De två flickorna höll hårt i varandra. Kyofuodjuret gav upp ett sista fasansfullt skrik innan det blev liggande. Det rörde sig inte mer.
”Den är död”, sa Evanlyn omtöcknat.
Alyss sa inget. Hon var chockad och överväldigad. Reaktionen efter de skräckfyllda minuterna under skölden var fördröjd, men nu gick den inte att hejda. Hon kände hur magen vände sig ut och in, och hon hann precis vända sig bort innan hon började kräkas våldsamt i snön.