När dagen bräckte band de odjurets döda kropp efter ett par hästar de lånat av hasanuanerna och släpade den tillbaka till Nimatsus borg.
Det var mycket riktigt en snötiger, precis som Evanlyn hade gissat när hon först fått syn på djuret. Men det var ett gigantiskt exemplar som mätte nästan fem meter mellan nos och svans. När den lilla kavalkaden drog fram längs byns huvudgata kom hasanuanerna ut och stirrade i förundran. Många ropade till av förvåning när de såg den enorma döda katten och dess grå och vita päls som fläckades av blod och smuts. Spåren av Evanlyns träffar var klart synliga – vänster framben var krossat och stack ut i en konstig vinkel. Underkäken hade nästan lossnat från varelsens skalle och hölls bara på plats av senor. Hela käkpartiet och halsen täcktes av torkat, fruset blod.
Det mest anmärkningsvärda av allt var den halvmeterlånga revan i odjurets buk. Även runt den hade pälsen mättats av blod.
Djurets huvud guppade över den ojämna marken när de två hästarna långsamt drog det genom byn. Ögonen var halvslutna och glasartade. Men till och med efter sin död förtjänade djuret sin titel: Kyofu. Ohyggligheten.
Ordet flög från mun till mun när hasanuanerna betraktade vidundret som hade härjat i trakten. Sedan blickade de från det enorma djuret till de två flickorna som hade besegrat det. Båda såg tärda och bleka ut. De var chockade och kämpade emot efterdyningarna av skräckupplevelsen lika mycket som emot sömnen. Bredvid den livlösa kroppen såg de små och nästan obetydliga ut. Alyss jacka och knäbyxor var slitna och fläckade av marken där hon blivit liggande. Hon hade tagit av det skyddande lädret från ansiktet och armarna. Skölden hängde på ett ok över den vänstra hästen och i dagsljuset kunde man tydligt se hur illa åtgången den hade blivit där monstret angripit med tänder och klor. Överkanten var sprucken och trasig och det fanns djupa fåror i träet som utgjorde sköldens huvuddel. De förstärkande järnbanden hade glänsande märken där klorna skrapat i metallen.
När de två smala gestalterna som såg så små ut bredvid kyofuodjuret och de väldiga hasanuanerna fortsatte längs byns huvudgata började byborna buga. Alla överkroppar och huvuden som böjdes fram fick flickorna att tänka på vete som vajar när en plötslig bris drar över åkern.
”Ska vi vinka eller något?” frågade Evanlyn lågt. Hon hade skolats i etikett och formaliteter under hela sin barndom, men det här var en situation hennes lärare inte hade kunnat förutse.
”Visst, gör det”, sa Alyss. ”Jag är för trött.” Hon blickade bort mot slutet av byns huvudgata, som ledde upp för en backe till borgen. Där uppe stod en lång gestalt och väntade på dem. Det var lord Nimatsu. När de kom närmare bugade han så djupt det var möjligt mot dem.
Alyss och Evanlyn utväxlade en blick och svarade med några otydliga handrörelser och stela nickningar.
”Ariss-san och Ev-an-in-san”, sa ädlingen när han sträckte på sig igen. ”Ni har gjort mitt folk en stor tjänst.”
Evanlyn nickade, såg sig omkring och tecknade mot den enorma kroppen på marken.
”Lord Nimatsu, här är kyofuodjuret. Vi har dödat det.”
”Jag ser, jag ser”, svarade Nimatsu lågt. Han började gå fram för att titta närmare på djuret och de dödliga skadorna som de två flickorna från ett fjärran land hade tillfogat det.
”Är ni oskadda?” frågade han.
Alyss ryckte på axlarna. ”Jag känner mig öm och mosad och har fullt med märken på ryggen.”
Evanlyn log trött. ”Och jag är skrämd från vettet. Men förutom det så mår vi bra. Du skulle se djuret vi slogs mot! Men vänta lite – det kan du ju!” Hon spärrade upp ögonen i låtsad förvåning.
”Det är en snötiger”, sa Nimatsu lågt. Han föll ned på ett knä bredvid den livlösa kroppen och kände försiktigt på den vita pälsen. ”Jag har aldrig någonsin sett en så stor. Och jag trodde att de sista hade jagats iväg från de här trakterna för många år sedan.”
”Den här hade i alla fall bestämt sig för att stanna”, sa Alyss.
Nimatsu lyfte blicken från den döda tigern och mötte de två gaijinflickornas blickar. Han hade upplevt många strider och sett många tappra dåd. Men han hade aldrig förut träffat någon som visat sådant mod som de här två främlingarna. Han vände sig mot de församlade hasanuanerna som stod och såg på dem i tysthet.
”Mitt kära hasanuanska folk!” sa han och höjde rösten så att den hördes längs hela gatan. Hundratals ansikten hade vänts mot dem. ”Kyofuodjuret är dött!”
Det var som om de hade väntat på någon sorts officiell bekräftelse. Ett högt, ordlöst segervrål steg från byborna som samlats. Alyss och Evanlyn kände sig lite besvärade där de stod och visste inte riktigt hur de skulle reagera. Egentligen ville de båda två lämna uppståndelsen och återhämta sig efter den här fasansfulla natten.
Nimatsu höjde händerna och folksamlingen tystnade långsamt.
”Kyofuodjuret har dödat sjutton av våra vänner och grannar. Men nu har de här flickorna, de här unga flickorna från ett annat land, satt punkt för Ohyggligheten!” Alyss höjde ett ögonbryn. Nimatsu hade inte använt ordet ”gaijin”, som betydde ”främling” men hade en nedsättande klang. Det var uppenbart att lord Nimatsu inte ville att någon skulle tolka hans ord negativt.
”Hasanuaner, jag vill att ni tackar Ev-an-in-san och Arisssan!”
Nu var vrålet som steg från deras strupar öronbedövande. Alyss sneglade på Evanlyn, som stod bredvid henne. Prinsessan log.
”Jag tror att vi kan vinka nu”, sa hon.
De besvarade bybornas jubel och sedan klev lord Nimatsu fram till dem.
”Nu måste ni vila och återhämta er”, sa han. ”Jag ska skicka ut budbärare som samlar ihop den hasanuanska armén. I slutet av veckan kommer vi att vara redo att marschera till kejsar Shigerus undsättning.”
Alyss lutade sig tillbaka i badet. Det skållheta vattnet hade en lindrande effekt på alla blåmärken och små sår hon hade fått efter sammandrabbningen med kyofuodjuret. Hon kunde fortfarande minnas den paralyserande skräcken hon hade känt när det jättelika djuret störtat mot henne ur natten. När hon legat hopkurad under träskölden och hört klorna och tänderna krasa och raspa i träet hade hennes mun varit alldeles torr av fasa. Hon visste att skölden inte skulle hålla hur länge som helst. Men efter en liten stund hade en överväldigande lättnad gripit henne när Evanlyns projektiler börjat slå in i det stora djurets kropp.
”Hon är lika bra som de påstår”, mumlade hon för sig själv.
Den långa flickan klev motvilligt upp ur det heta, ångande vattnet och svepte in sig i en jättelik, varm rock. Hon stönade lågt när smärtan i ryggen gjorde sig påmind. Men det kändes faktiskt inte lika illa som det hade gjort före badet. Nu knackade det lätt på dörrkarmen.
”Kom in”, sa hon. Skjutdörren gled åt sidan och Evanlyn kom in. Även hon hade badat. Hon var insvept i en badrock och hennes korta, blonda hår var fortfarande vått.
”Hur känner du dig?” frågade Evanlyn.
Alyss gick fram till en låg stol och gjorde tecken åt Evanlyn att sätta sig bredvid henne.
”Jag överlever”, sa hon med ett snett leende. ”Det varma vattnet gör verkligen underverk. Det som inte förväller mig, härdar mig.” Hennes leende försvann och hon betraktade Evanlyn i några sekunder.
”Jag insåg plötsligt att jag glömde tacka dig mitt i förvirringen, paniken och jublet”, sa hon.
”Tacka mig?” sa Evanlyn klentroget. ”Jag har aldrig sett något som kan mäta sig med det du gjorde! Det var det modigaste jag någonsin har sett. Var i hela världen fick du idén?”
Alyss rodnade lite, men eftersom hennes kinder redan var röda efter det varma badet så var det svårt att se.
”Jag kom att tänka på något som Selethen sa när vi var i Toscano. Han berättade att det finns ett folk i södra Arrida som jagar lejon på det sättet. De låter lejonen slå omkull dem och ligger sedan under sina sköldar och stöter uppåt. Jag insåg att det kanske skulle vara bästa sättet att hantera kyofuodjuret på.” Hon log lite. ”De har naturligtvis inte fördelen att ha en vän som pepprar lejonet med stora blybitar samtidigt. Om du visste hur lättad jag kände mig när du kom till undsättning!”
Nu tittade hon allvarligt på den kortare flickan. Alla hade beklagat sig ljudligt över Alyss planer på att vara lockbete i skogen. Det var bara Alyss som verkade förstå att Evanlyn hade varit helt oskyddad när hon kommit till undsättning. Om hennes skott inte hade varit så träffsäkra som de varit så skulle hon ha fått möta ett ursinnigt vilddjur på riktigt nära håll, utan vare sig sköld eller rustning.
Alyss hade riskerat livet för att besegra kyofuodjuret, men det hade sannerligen Evanlyn också. Hon undrade om prinsessan insåg det och hon greps av djup respekt för den andra flickan. Inte bara för att hon var så skicklig med sin slunga utan för att hon hade varit så beredd på att försätta sig själv i fara för att rädda en vän.
Om hon bara kunde … Nej. Det var en ovärdig tanke och Alyss tryckte undan den. Men Evanlyn tycktes tänka i liknande banor.
”Alyss”, sa hon lite trevande. ”En vacker dag kommer jag att bli drottning. Och då kommer jag att behöva människor omkring mig som är modiga, hängivna och påhittiga.”
”Det är inget konstigt med det”, sa Alyss.
”Ärligt talat så vill jag att så många som möjligt av dem är kvinnor. Kvinnor har nya perspektiv på saker och ting, vilket till exempel din egen lärare har bevisat gång på gång. Jag skulle vilja att du tillhörde min innersta krets, Alyss. Både i yrket och privat. Jag tror att vi skulle kunna ha ett väldigt gott samarbete.”
Alyss halvbugade där hon satt, men grimaserade när musklerna i ryggen värkte till.
”Det kommer alltid att vara en ära för mig att tjäna min drottning och mitt land på alla sätt jag kan”, sa hon artigt.
Evanlyn slog ut med händerna och såg lätt förtvivlad ut. ”Men varför måste du vara så formell, Alyss? Kan du liksom inte släppa in mig i stället? Jag har stor respekt för dig. Jag beundrar dig. Jag gillar dig! Jag vill vara din vän! Min far har visat att det bästa en härskare kan ha är rådgivare som också är goda vänner. Det är det bästa sättet att styra på. Tänk på Halt, Crowley och baron Arald. De är inte bara rådgivare – de är hans bästa vänner! Och de har känt varandra i många år. De vågar alla tala klarspråk när de inte håller med. Jag vill ha det så!”
”Har jag varit ovänlig, ers höghet? Jag har alltid försökt visa respekt.” Alyss ansikte var som en mask, men nu blossade två röda fläckar upp på Evanlyns kinder.
”Men varför måste vi alltid hålla på och gnata på det här sättet?” sa hon argt. ”’Tack för det, ers höghet.’ ’Har jag varit ovänlig, ers höghet?’ ’Jag har alltid försökt visa respekt.’” Hon härmade ursinnigt Alyss tonfall. ”Här kommer jag och erbjuder min vänskap, men du verkar ha bestämt dig för att hålla mig på avstånd. Varför? Kan vi inte gå till botten med det här en gång för alla?”
Alyss drog efter andan och tvekade lite. Hon var ambitiös och visste att hon kunde äventyra sin framtida karriär om det här gick snett. Men sedan brast fördämningen.
”Vi vet båda två vad det här handlar om!” utbrast hon. ”Håll tassarna borta från Will!” Hon reste sig upp så att den andra flickan såg liten ut bredvid henne. Men Evanlyn rörde sig inte ur fläcken.
”Will?” skrek hon. ”Vad då Will? Vad är det egentligen du har fått för dig om mig och Will?”
”Du är förälskad i honom! Du är prinsessa och tror att du kan få vad som helst! Och nu vill du ha Will! Det är så uppenbart att vilken dåre som helst kan se det!”
”Det är du som är dåren, Alyss Mainwaring. Jag är inte förälskad i Will. Jag är förälskad i Horace.” Evanlyn hade sänkt rösten, men orden förlorade ingen tyngd för det.
”Det är klart att du är! Försök inte att förneka det. Du …” Alyss avbröt sig tvärt när hon insåg vad prinsessan faktiskt hade sagt. ”Du är … va? Vad sa du? Jag menar … jag vet att Horace är kär i dig. Men du …”
”Jag är kär i honom. Jag är djupt förälskad i honom. Och bara honom. Varför tror du egentligen att jag reste runt halva världen för att hitta honom? För att han dansar bra, eller? Visst, Alyss – jag älskar Will. Men jag är inte förälskad i honom. Vi har varit med om mycket tillsammans och han har varit en underbar vän och beskyddare. Vet du vad – när vi kom tillbaka från Skandia för flera år sedan så trodde jag att jag var kär i honom. Ja, jag gjorde till och med ett försök att få honom. Men jag fick nobben – och i efterhand förstår jag att hans beslut var det rätta. Vi är vänner. Goda vänner. Men ingenting mer. Det kan du väl ändå hantera?”
Alyss tvekade. Hon var fortfarande inte säker. Hon visste inte riktigt om hon kunde lita på det Evanlyn sa.
”Jag är inte …”, började hon. Men Evanlyn hade redan exploderat av ilska på nytt.
”Men herregud, kvinna! Berätta om dina egna känslor för Horace, då!”
”Horace?” sa Alyss förvånat. ”Tja, vi … vi växte upp tillsammans. Man skulle kunna säga att jag älskar honom. Han är lite som en storebror.”
”Precis! Och tror du att det bekymrar mig det minsta?”
Alyss kunde inte låta bli att le lite. ”När vi hittade honom så höll du på att knäcka min arm när du drog bort mig från honom”, sa hon. Evanlyn himlade med ögonen. ”Men nej”, fortsatte den långa flickan. ”Det verkar inte ha bekymrat dig. Och det finns ingen anledning till det heller. Det är ingenting … sådant … mellan mig och Horace.”
”Aaaaaaaaaggggghhhhhhh!” Evanlyn tjöt av uppgivenhet. Alyss tog faktiskt ett förvånat steg tillbaka. ”Hörde du inte vad jag sa?” ropade prinsessan. ”Det är ju ingenting sådant mellan mig och Will heller! Vi är vänner! Försök att hantera det! För Guds skull, finn dig i det!”
Alyss var inte så lite förbluffad. Hon såg förbryllat på den bestämda lilla gestalten framför sig. Alyss var en ärlig person och nu var hon tvungen att medge att Evanlyn hade en poäng. Alyss hade varit misstänksam mot henne de senaste månaderna – och långt dessförinnan. Hon hade varit svartsjuk och avskytt när prinsessan träffat Will. Nu förstod hon att Evanlyn kunde betrakta Alyss egen relation till Horace på exakt samma sätt.
Men det ville hon inte. Hon accepterade den och förstod.
Och med ens kände sig Alyss väldigt småsint när hon mindes alla sarkasmer, spydigheter och ömmande knogar som kännetecknat hennes och prinsessans förhållande. Hon insåg att Evanlyn hade skött sig väl. Det var Alyss som hade betett sig illa och varit småaktig och svartsjuk. Flickan som stod framför henne var storsint och modig. Hon hade inte tvekat att riskera sitt eget liv när Alyss varit i fara.
Sedan hade hon erbjudit sin vänskap, men Alyss hade avvisat henne, precis som hon alltid hade gjort i det förgångna.
”Förlåt”, sa hon ynkligt. ”Jag har aldrig tänkt på saken på det sättet.” Hon skämdes och under några sekunder kunde hon inte möta Evanlyns blick. Men det gick inte att ta miste på leendet i den kortare flickans röst när hon svarade.
”Tack gode Gud att vi äntligen fick rensa luften”, sa hon. ”Våra framtida makar är trots allt bästa vänner. Det hela kan bli förbannat otrevligt om vi två hatar varandra.”
”Jag har aldrig hatat dig”, protesterade Alyss. Men Evanlyn höjde ett ögonbryn på ett sätt som kändes väldigt bekant.
”Inte?” sa prinsessan.
Alyss ryckte generat på axlarna. ”Nja … kanske lite. Men inte nu längre.” Hon såg på Evanlyn och de log mot varandra. Det fanns en ny värme i deras leenden och Alyss visste i det ögonblicket att det här var en vänskap som skulle hålla livet ut.
”Du tänker alltså gifta dig med Horace?” frågade Alyss intresserat. Evanlyn nickade.
”Jag lär behöva en tärna”, sa hon. ”Helst en lång en. Då blir det lättare att se liten, nätt och feminin ut.”