Halt lade handen på den utmattade spanarens axel.
”Tack, min vän”, sa han. ”Gå och ät lite och vila. Du har tjänat din kejsare väl.”
”Hai, Halto-san!” svarade den unge kikoriern, som var svettig och smutsig efter resan. Han hade ägnat fyra nervkittlande dagar åt att försöka föra en rapport till Ran-Koshi samtidigt som han undvikit Arisakas armé. Han bugade mot befälsgruppen och avslutade med en djupare bugning mot kejsaren. Sedan vände han sig om och gick.
”Då vet vi”, sa Halt när spanaren hade gått ut. ”Vi måste provocera Arisaka innan hans förstärkning kommer hit.”
”Det är alltså därför han har väntat”, sa Horace tankfullt. Den sista snön hade smält och dalgången som ledde till Ran-Koshi hade varit fri i flera dagar. De hade väntat sig ett anfall från Arisaka varje dag, men än så länge hade ingenting hänt. Nu visste de vad det berodde på. General Yamada, en oväntad bundsförvant, var på väg med en förstärkningsstyrka på tre hundra senshier.
Enligt rapporten som de precis hade fått skulle de nya soldaterna vara framme om några dagar.
Shigeru skakade sorgset på huvudet. ”Jag hade hoppats att Yamada åtminstone skulle hålla sig neutral. Jag trodde faktiskt aldrig att han skulle gå på lögnerna som Arisaka har spridit om mig.”
Under vintern hade Atsus nätverk av spioner kommit med rapporter om en omfattande smutskastningskampanj som Arisaka och hans allierade hade satt igång för att vinna stöd från tidigare neutrala klaner. Enligt lögnerna hade Shigeru lämnat tronen och flytt landet. Arisaka påstod sig ha snärjt en rebellstyrka som använde sig av Shigerus namn och en bluffmakare som liknade kejsaren i ett försök att ta tronen.
”Ju större lögnen är, desto lättare har folk att svälja den”, sa Halt medlidsamt. ”Folk brukar tro att en vansinnig berättelse är sann – just för att den låter så otrolig.”
”Men så snart Yamada och hans mannar får syn på Shigeru så måste de väl inse att alltihop var lögner?” sa Will.
Halt skakade på huvudet. ”Hur många av Yamadas mannar har sett dig och känner igen dig?” frågade han kejsaren.
Shigeru pressade ihop läpparna. ”Ytterst få. Till och med Yamada själv skulle behöva se mig på riktigt nära håll för att känna igen mig.”
”Och när den chansen kom skulle du redan vara död”, sa Halt. ”Det skulle Arisaka se till. Men om vi kunde krossa Arisakas styrka innan Yamada kom hit så skulle du ha chansen att bevisa att du är kejsaren.”
”Arisaka har minst fem hundra man”, påpekade Will. ”De kommer att vara minst dubbelt så många som vi.”
”Fyra gånger så många om vi väntar tills Yamada kommer”, sa Halt. ”Och på det här sättet får vi själva välja slagfält.” Han vände sig mot Jito, Flodbyns forne överhuvud, som stod några steg bort. Jito var fortfarande lite överväldigad över att vara så här nära kejsaren. Han hade verkligen förtjänat sin plats under rådsmötena och Halt hade gett honom ansvaret för logistiken och försvarets organisation. ”Jito, är igelkottarna redo?”
Jito nickade. ”Ja, Halto-san. Vi har femtio stycken. Jag har fört ned dem genom Mikerus pass och de är redo att samla sig och grupperas.”
De kikorier som inte tränades till krigare hade varit upptagna de senaste månaderna med att konstruera försvarsverk och utrustning. ”Igelkottarna” var ett exempel på vad de byggt. De var ett slags bärbara hinder som Halt hade utformat och som snabbt kunde monteras på slagfältet.
”Sätt ut dem i kväll på platserna vi bestämde – mellan stenarna och sluttningen på vår vänstra sida.”
”Ja, Halto-san. Det kommer att ta fyra eller fem timmar att montera och ställa upp dem.”
”De måste vara på plats när det gryr. Ni kan arbeta efter eget schema, men se till att de finns på plats när vi behöver dem.”
”Ja, Halto-san.” Jito bugade mot kejsaren, vände sig om och lämnade tältet.
Horace klev fram och studerade kartan som Halt hade gjort i ordning. ”Du vill möta Arisaka på samma plats där vi utkämpade den första striden.”
Halt nickade. ”Vår högra flank skyddas av klippkanten. Stenarna dög bra på vänster flank när vi inte var i numerärt underläge, men den här gången behövs det mer. Igelkottarna kommer att utöka skyddet fram till den här låga slänten. På det sättet är båda flanker säkra.”
Selethen såg på kartan och kliade sig tankfullt på hakan. ”Åtminstone ganska säkra”, sa han. ”De kommer att ta sig förbi igelkottarna om de får tillräckligt med tid.”
”Visst”, sa Halt och såg på honom. ”Därför placerar jag Mikerus pilkastare på vänster flank. De håller sig gömda bland stenarna och slår till mot senshierna när de pressar sig igenom försvarsverken. Gojuenheten vi har i reserv kan ta itu med alla som lyckas komma igenom. Och Mokas mannar kan delta om de behövs.”
Moka var ledaren för Shigerus senshilivvakter. Han rynkade pannan när han hörde främlingarnas diskussion.
”Halto-san, varför kan vi inte bara avancera framåt genom dalen nedanför palissaden?” frågade han. ”Vi skulle kunna välja en plats där dalens väggar skyddar båda flanker.”
”Om vi gjorde på det sättet skulle Arisaka inte ha någon anledning att anfalla”, förklarade Halt. ”Han vet att vi bara kan dra oss tillbaka upp genom dalen till palissaden. Om vi går ut på slätten här så ser han att vi inte har någonstans att fly.”
”Förutom Mikerus pass”, sa Will och Halt såg på honom.
”Ja, men det känner inte Arisaka till. Han kommer att se det här som en möjlighet att besegra oss en gång för alla.”
”Om det allra värsta händer så kommer vi aldrig att komma tillbaka upp genom passet”, sa Horace. ”Vi skulle ha bråttom och passet är för smalt. Våra mannar skulle trängas ihop och fastna i ingången.”
”Vi tar en risk”, medgav Halt. ”Men jag tror att vi helt enkelt måste kasta tärningen och finna oss i resultatet.”
Kejsarens ansiktsuttryck var oroat. Han såg på Horace och sedan på Halt.
”Halto-san, säger du att det är nödvändigt för oss att placera oss själva i det här farliga, utsatta läget för att Arisaka ska anfalla oss?”
Halt mötte lugnt hans blick. ”Det stämmer, ers kejserliga majestät. Man måste alltid ta risker under strider. Strider är av naturen farliga. Men det gäller att ta rätt risker.”
”Och hur vet man vilka risker som är de rätta?” frågade Shigeru.
Halt såg på sina två yngre vänner. De log och svarade sedan i kör: ”Man väntar och ser om man vinner.”
Shigeru nickade. ”Jag borde väl ha gissat det.”
Halt log lite mot Will och Horace. De visste lika väl som han själv att de skulle ta en mycket stor risk. Men att ta risker var enda sättet att vinna strider när fiendestyrkan var betydligt större än den egna.
”Se till att era gojuenheter är redo att marschera två timmar före gryningen”, beordrade han. ”Vi kommer att ge oss av från palissadens port och tåga ned genom dalen. Det kommer att gå fortare och vara säkrare än att gå genom Mikerus pass. Dessutom måste passet vara fritt för Jitos mannar.”
*
Halt stannade kvar hos Shigeru efter att de andra hade gått. Kejsaren satt nyfiket och väntade på vad spejaren skulle säga. Han kunde ana vad det skulle handla om.
”Kejsar Shigeru”, började Halt. ”Det finns ett alternativ som vi inte har diskuterat än …”
Han tystnade och funderade på hur han skulle formulera saken. Men Shigeru förekom honom.
”Halto-san tänker föreslå att jag flyr härifrån ensam, inte sant?”
Halt var förbluffad över att kejsaren så lätt kunnat läsa hans tankar. Men han återfick snabbt fattningen.
”Ja, det är precis vad jag tänker föreslå. Det behöver inte vara permanent. Men jag måste medge att vi har oddsen emot oss här. Det bästa vore nog om du färdades till kusten. Vårt fartyg väntar på en ö bara några dagar bort. De kan ta dig ombord …”
”Och förvandla Arisakas lögn till sanning”, sa Shigeru.
Halt ryckte besvärat på axlarna. ”Inte riktigt. Det skulle vara möjligt att återvända hit när saker och ting har lugnat ned sig lite. Det kanske till och med skulle gå att ena några av klanerna i söder mot Arisaka.”
”Och kikorierna?” frågade Shigeru. ”Vad skulle hända med dem om jag övergav dem?”
Halt viftade avfärdande med handen. ”Det där är alldeles för känslosamma ord. Det handlar inte om att överge dem …”
Shigeru fnös. ”Jag skulle i så fall lämna dem kvällen före en strid de utkämpar i mitt namn”, sa han. ”En strid som till och med du medger är farlig och där det inte finns någon garanti för seger. Är inte det att överge dem?”
”Men de skulle förstå. Just för att det är dig de slåss för.” Halt vägrade ge upp, men han började inse att det aldrig skulle gå att övertyga kejsaren.
”Desto större anledning för mig att stanna”, sa Shigeru. Han var tyst i en liten stund. ”Säg mig, Halto-san, om jag flydde … skulle du och dina vänner följa med mig?”
Halt tvekade. Sedan svarade han. Han visste att Shigeru förtjänade att höra sanningen.
”Nej, ers kejserliga majestät. Det skulle vi inte. Vi har tränat de här männen i att slåss. Vår uppgift är att stanna här och leda dem under striden.”
”Precis. Och jag har bett de här männen att slåss i mitt namn. Min uppgift är att tro på dem när de slåss. Precis som du själv så måste jag alltså ta risken och stanna.”
Det var tyst i en liten stund. Sedan gav sig Halt med en knappt märkbar axelryckning.
”Då får vi väl helt enkelt försäkra oss om att vinna”, sa han.
Shigeru log. ”Det är precis därför jag måste vara här.”
