Två timmar före gryningen drog de fyra gojuenheterna ut genom palissadens port. Varje enhet om femtio man grupperade sig i tre led och började röra sig ned genom dalen.

Halt noterade gillande hur förträfflig männens disciplin var. Förutom några få dämpade order om att marschera hördes bara skramlet från deras utrustning och det rytmiska trampet av deras stövlar mot den hårda, stentäckta marken i dalen nedanför Ran-Koshi. För tillfället hindrade dalgångens väggar ljuden från att nå vakterna i Arisakas läger.

När de nådde dalgångens mynning svängde gojuenheten som gick först – Björnens goju – åt vänster när deras ledare gjorde en handsignal. De tog sig runt klippbranten för att inta sin position på den plana slätten. Björnarna, som nu hade samlats i två led, skulle utgöra vänstra delen av kejsarens frontlinje. Deras vänstra flank skyddades av konstruktionerna som Jitos arbetslag satt ihop. Efter dem kom Selethens hökar. De skulle placera sig till höger om björnens goju.

De två sista gojuenheterna – hajarna och vargarna – intog sina positioner bakom de andra, något förskjutet, så att de täckte luckan mellan de två gojuenheterna framför.

Moka och femtio av Shigerus senshikrigare utgjorde en flexibel reservstyrka bakom gojuenheterna. De var redo att reagera så snabbt som möjligt om ett hål slogs upp i något led.

Frontlinjen tog form utan större oväsen eller förvirring. Varje man visste precis var han skulle vara och intog sin plats utan att tveka. Alla stod på plats innan gryningens första strimmor började färga himlen grå i öst. Will, Horace och Selethen gick omkring bland kikorierna och sa lågt till dem att slappna av och vila och spara krafterna inför striden som väntade. Männen satt ned i leden och lade de tunga sköldarna åt sidan. Några kvinnor som Jito hade organiserat gick runt och delade ut vatten, inlagt ris och rökt fisk.

Några andra medlemmar i Jitos arbetslag höll på att avsluta arbetet med ”igelkottarna”. Horace gick fram för att inspektera konstruktionerna på nära håll. Ingen kunde förneka att Halt var lurig, tänkte han. Först fällan under det första angreppet på palissaden och nu det här.

Varje igelkott bestod av sex vässade pålar som var och en var ungefär två meter lång. Pålarna gick igenom en repknut i mitten där tätsittande öglor höll dem på plats. De vässade pålarna stod alltså så att de såg ut som tre stora X som bundits ihop. De var lätta och enkla att montera. Men när de väl var på plats var de svåra att knuffa åt sidan eftersom pålarna grävde sig ned i marken en bit. Dessutom var igelkottarna hopbundna i grupper om fyra med kraftiga pålar och kedjor, vilket gjorde det ännu svårare att flytta dem. Slutligen hade man lagt rep över armén med igelkottar. Repen sträckte sig runt armarna och hängde löst mellan de enskilda enheterna. Horace visste att de täcktes av mängder av vassa järnkrokar som var små och svåra att upptäcka. Om en angripare gick in i ett rep skulle krokarna bita sig in i hans kläder eller utrustning och han skulle sinkas ordentligt när han försökte komma loss.

Bortom raderna av igelkottar fanns en brant – en ungefär fyra meter hög sluttning som innebar en extra skyddande barriär från vänster.

Horace hörde ett litet ljud bakom sig och när han vände sig om såg han att Will hade kommit och höll på att inspektera försvarsanordningarna.

”Inte illa, på det hela taget”, sa Horace.

”Jag skulle inte vilja vara en av Arisakas mannar som fastnar i de här igelkottarna”, sa Will. ”Har du sett Mikeru och hans pilkastare öva?”

”Ja, det har jag. De är fantastiskt bra! Ännu en av Halts goda idéer.”

Will skulle precis svara när de båda två hörde ljudet av varnande rop som följdes av några starka trumpetstötar som genljöd över slätten. Båda två blickade bort mot Arisakas väldiga läger.

”Det låter som om någon har sett oss”, sa Will. Han tog Horaces hand. ”Lycka till, Horace. Sköt om dig!”

”Lycka till själv, Will. Vi ses när vi har jagat iväg Arisaka.”

”Han lär inte fly”, sa Will. ”Men om vi hinner göra upp med honom innan Yamadas armé kommer hit så har vi goda utsikter.”

”Och om vi inte hinner?”

Will mötte hans blick och de var tysta i några sekunder. ”Jag vill faktiskt inte tänka på det”, sa han till sist.

Horace nickade och lossade nästan omedvetet svärdet i skidan. ”Jag undrar var flickorna är?”

Wills ansiktsuttryck blev ännu dystrare.

”Jag tror inte att de klarade det. Om de hade lyckats övertala Nimatsu och hans folk så borde de har varit här för ungefär en vecka sedan. Jag befarar att vi får ta hand om det här själva.”

*

Arisakas armé samlades i sin vanliga lösa formation – tre eller fyra led med en stor, buktande frontlinje. Männen rörde sig i stadigt tempo över slätten mot de fyra gojuenheternas tysta, väntande led. Till skillnad från kikorierna så marscherade inte senshikrigarna i takt, utan vällde i stället fram som en ganska oordnad klunga. De föredrog att slåss som enskilda individer och det syntes till och med på deras sätt att gå.

En detalj hade i alla fall förändrats. Arisaka hade blivit förvarnad om kikoriernas sköldmur och han visste att han skulle bli tvungen att slå sönder den robusta formationen. Will hade gissat att han skulle använda någonting som liknade den makedonska falangen – en kilformation där långa, tunga lansar användes för att förstöra fiendens frontlinje. Gissningen stämde inte helt. Arisaka visste ingenting om falangen.

Han kände däremot till murbräckor.

Fem trädstammar stack fram ur Arisakas led med regelbundna avstånd. De hade bearbetats och vässats och varje stam bars av sex krigare. Dessa höll i handtag av rep som placerats utmed den sex meter långa murbräckan. De vässade pålarna skulle svingas underifrån i midjehöjd och var tänkta att slå upp stora hål i fiendens försvar innan kikorierna kunde ta itu med angriparna. Det fanns ingen sköldbärare som kunde klara en så förödande stöt. Och så snart sköldmuren var förstörd skulle kikorierna förlora sin största fördel – sin förmåga att slåss som ett lag där varje krigare hjälpte och skyddade den som stod bredvid.

”Det är alltså så han försöker lösa det”, muttrade Horace för sig själv. Han tittade på medan senshierna närmade sig. Deras frontlinje sträckte sig förbi kikoriernas led i båda ändarna. När avståndet krympte skulle dessa ytterflanker bli tvungna att gå tillbaka bakom Arisakas frontled. Formationen skulle vara tre eller fyra man djup bakom murbräckorna.

Will kom springande på baksidan av de två främsta gojuenheterna. Han ropade för att väcka Horaces uppmärksamhet.

”Skjutdörr! Skjutdörr!” ropade han och Horace vinkade för att visa att han hade hört. De hade övat på att försvara sig mot en kilformation med tunga lansar. Murbräckor var egentligen samma sak och det fanns en taktik de kunde använda mot dem. Will sprang vidare och lämnade samma meddelande till Selethen.

Horace skyndade sig till sin gojuenhet. Han gick fram bakom det andra ledet och ropade ut ordern till sina mannar.

”Använd skjutdörrstaktiken när de kommer nära!” ropade han. Gruppledarna i främre ledet vände sig kort och signalerade att de hade förstått.

Nu var de framryckande senshierna femtio meter bort – nästan inom räckhåll för kastspjuten.

”Andra ledet! Öppna!” röt Horace och männen i det bakre ledet svarade med ens. Männen tog tre steg bakåt för att få utrymme att kasta sina vapen.

”Kastspjut redo!”

Tjugofem armar drogs bakåt och spjuten pekade snett uppåt.

”Sikta på murbräckorna!” ropade Horace. Han såg på armén som närmade sig och bedömde snart att den var inom räckhåll. ”Kasta!”

Kastspjuten susade iväg på sin välvda bana. Några sekunder senare såg Horace hur delar av senshiernas frontlinje kollapsade i total förvirring när de tunga missilerna slog ned. En av bräckorna föll till marken när hälften av bärarna träffades och de övriga blev tvungna att släppa greppet om bärhandtagen. Den tunga rullande stocken skapade sedan ännu mer problem för de angripande senshierna. Men de grupperade sig snabbt på nytt och fortsatte. Två murbräckor var fortfarande riktade mot björnens goju.

Den närmaste murbräckan frigjorde sig från senshiernas frontlinje när bärarna övergick från snabb gång till språngmarsch. De störtade mot kikoriernas sköldmur och den plötsliga hastighetsökningen tog Horace med överraskning. Den tunga, vässade stocken gungade framåt på rephandtagen och for in i främsta ledet. Tre av kikorierna slogs omkull och männen med bräckan rörde sig snabbt fram för att befästa sin position. Andra ledets krigare hade klivit fram igen efter att ha kastat sina spjut. Nu använde de sina reservvapen för att angripa bräckan och dess bärare över huvudet på männen framför. Murbräckan gungade bakåt och svängde sedan fram för att slå in i fler sköldar. Ännu fler kikorier föll omkull och de väntande senshierna tjöt triumferande när de såg hur muren som tidigare verkat så ogenomtränglig började försvagas. Murbräckan svängdes bak igen.

”Skjutdörr!” ropade Horace. Han kände sig alldeles torr i halsen och rösten sprack nästan.

Murbräckan sköt fram. Men den här gången klev kikorierna i träffområdet bakåt och åt sidan så att en lucka öppnades framför murbräckan. När murbräckan inte mötte motstånd pendlade den framåt i fria luften så att männen som bar den kom i obalans. Männen i andra ledet gjorde också en öppning och några av kikorierna grep tag i murbräckan och drog in den mellan leden. När männen som höll i bärhandtagen stapplade in genom öppningen som gjorts i ordning skred kikorierna till verket med sina dödliga klingor. De överlevande kom ut i det fria bakom kikoriernas andra led, där de kände sig fullständigt skärrade och isolerade. När de insåg vad som hade hänt kom tio man från hajens goju fram och omringade dem och bara några sekunder senare låg Arisakas senshier orörliga på marken. I den här typen av närstrid hade de emellertid övertaget och de hade tagit med sig fem kikorier i döden.

Ett vrål av vrede hördes och sedan ryckte senshierna framåt igen. Men ”skjutdörren” stängdes lika snabbt som den hade öppnats och senshierna möttes av den solida sköldmuren. De högg och svepte med sina svärd, men de hade inte utrymmet som behövdes för att svinga vapnen på bästa sätt och angreppen var inte särskilt effektiva. Kikoriernas korta svärd började snart blixtra in och ut mellan sköldarna. De skadade, stympade och dödade allt de träffade.

Senshierna backade bakåt, bort från de kortare vapens räckvidd. Nu inledde vissa av dem ett mer omsorgsfullt angrepp och började stöta genom gliporna mellan sköldarna med sina längre katanasvärd. Den här gången kände de till kikoriernas taktik att snabbt slå ihop sköldarna och drog därför tillbaka sina klingor omedelbart. Det var effektivt. Fler kikorier stupade och deras platser intogs av männen bakom.

Horace svepte med blicken över fiendens led för att se vad som hade hänt med den andra bräckan. Männen som höll den hade lagt märke till vad som hänt med vännerna och var mer försiktiga i sitt anfall. De svingade bräckan mot sköldmuren med korta, kraftfulla stötar. Flera sköldar sprack och deras bärare föll omkull. Sedan drog männen med murbräckan tillbaka sitt klumpiga vapen och kastade det rakt in i kikoriernas frontlinje innan de drog sina svärd och strömmade in i öppningen de hade skapat.

Under några minuter hade de läget de önskat sig – kikoriernas led var trasigt och de hade utrymme att svinga sina långa svärd. De utdelade förödande skador på försvararna. Sedan klev männen i bakre ledet fram och använde sina kastspjut för att stöta på större avstånd. De rörde sig som en enhet för att stänga luckorna i frontledet. Horace kom rusande längs ledet från sin utkikspunkt och svingade och stötte med sitt svärd mot senshierna samtidigt som han blockerade deras katanasvärd med sin sköld. Hans hastighet och kraftfulla svärdshugg tog Arisakas mannar med överraskning och de började backa undan inför hans enmansstormning. Horace ropade högt åt kikorierna när han märkte det:

”Framåt! Framåt! Issho-ni! Issho-ni!”

Männen i björnens goju hade återfått sin disciplin och återskapat formationen. De började röra sig framåt i stadig takt mot fienden. De knuffade och stötte. Men trots att senshierna nu var på reträtt så utdelade de stora skador på gojuleden med sina katanasvärd.

Det gick lite bättre för Selethens hökar på höger flank. Två murbräckor hade riktats mot Selethens formation och de var några meter bakom bräckorna som använts mot Horaces del av ledet. Selethen lyckades använda skjutdörrstaktiken så fort den första bräckan sköt fram. Kikorierna drog sig undan och lät stocken glida igenom medan Selethens mannar stötte och stack med kastspjut och kortsvärd. Sedan slöts ledet igen och männen angrep senshierna som hade följt med.

Den andra bräckan kom aldrig ens fram till hökarnas frontlinje. Fyra av de sex bärarna sköts ned av en skur svarta pilar. Halt, som stod tillsammans med Shigeru på en upphöjd utkiksplats ungefär trettio meter längre bak, nickade belåtet när han såg resultatet. De återstående två bärarna kunde inte kontrollera den tunga stocken själva, så de lät den falla till marken. Den studsade och rullade och slog omkull fyra av senshierna som hade planerat att följa med bräckan in i fiendeleden.

Selethen lade märke till förvirringen och bestämde sig för att ta tillfället i akt. Han delade ut samma order som Horace.

”Framåt! Issho-ni!”

Nu hade kikoriernas kampvilja väckts på allvar och de började skandera orden där de drog fram som en flodvåg.

”Issho-ni! Issho-ni!”

De slog in i senshierna och sedan började dödandet. Men de här senshierna, i likhet med krigarna som konfronterat Horaces mannar, visste bättre än att låta kikorierna komma för nära. De backade samtidigt som de stötte genom glipor och över sköldar. Fler män stupade på båda sidorna, men närstriden passade kikorierna bättre. Selethen gick och patrullerade precis som Horace och rusade fram där det behövdes för att hjälpa till med sin krökta klinga. Han använde sin lilla bucklarsköld för att blockera katanasvärdens stötar och hugg.

Han kastade en blick på Horaces goju och såg att hans egna mannar var längre fram än Horaces. Det innebar att en farlig lucka hade uppstått. Han var snabb med att beordra männen bakåt:

”Hökar! Stanna! Backa! Tio steg bakåt!”

Hökarnas frontlinje rörde sig som en enda varelse när de frigjorde sig från senshierna och backade. Männen i ledet bakom gjorde som de blivit tränade att göra. De lade händerna på axlarna på männen framför och vred sina huvuden så att de kunde blicka bakåt. På det sättet kunde de styra sina kamraters steg utan att männen i frontlinjen behövde vända sig bort från fienden. Hela gojuenheten backade helt enkelt bakåt och formationen förblev intakt. Alla luckor i sköldmuren slöts av män från andra ledet.

Selethen bedömde avståndet till senshiernas styrka och kastade en blick mot hajens goju bakom. Han gav en signal till enhetens befälhavare och mannen vände sig om och ropade ut en rad order.

Arisakas mannar såg ingenting mer än fienderna alldeles framför sig och skuren av kastspjut som hajens goju skickade iväg över hökarnas huvuden kom helt utan förvarning. Senshier föll ihop på många håll längs ledet när de tunga vapnen träffade. När Selethen såg att alla bräckor var obrukbara gav han order om en skur till och ögonblicket efter slogs ännu fler stora hål upp i senshiernas led.

En av senshikrigarnas befälhavare ropade ut en order och hans mannar, som inte visste om och när en tredje skur skulle komma, vände sig om och sprang från farozonen.

Nu märkte Horace att hans mannar var för långt framför hökarna. Även han ropade att enheten skulle stanna. De två frontlinjerna stod nu stilla framför varandra. Senshierna ville inte försöka med ett nytt frontalangrepp som förde dem inom räckhåll för de stötande svärden. Men en grupp om femtio senshier lösgjorde sig från huvudstyrkan och började kämpa sig igenom trähindren på fiendens vänstra flank. De knuffade och högg sig fram genom de stjärnformade igelkottarna och öppnade långsamt en väg mellan dem. Sedan fastnade flera av dem i krokarna som var fästa i virrvarret av tunt rep som hängde i knähöjd.

Ingen av dem brydde sig om hornstöten som kom från upphöjningen där Halt stod och överblickade striden. Och ytterst få lade märke till gruppen med lätt beväpnade unga män som klev fram bakom stenarna till höger. Mikeru blickade mot den avlägsna figuren i den grå och gröna manteln. Han såg hur Halt långsamt höjde handen två gånger och sedan pekade bakåt. Den unge kikoriern nickade och delade ut några order till sina trettio pilkastare.

”Två pilar”, sa han. ”Sedan reträtt.” Varje man hade åtta pilar i ett läderkoger på ryggen. Halt tänkte uppenbarligen spara på resurserna så länge som möjligt.

”Gör er redo!” ropade Mikeru. När han såg att alla kastarna var redo beordrade han dem att anfalla.

”Kasta!”

Kastpilarna med järnspetsar, som fick extra kraft av de hårt spända lädersnörena, gav ifrån sig ett säreget vinande när de flög. Vissa av männen som stod och kämpade bland igelkottarna hörde det och tittade upp för att se vad det kom från. Sedan träffade de trettio pilarna. Höga rop och skrik hördes när järnspetsarna slog igenom männens rustningar och de föll omkull. Ännu en skur var över dem innan de kunde återhämta sig.

Femton av dem blev hängande över igelkottarna på makabra sätt. Elva av de överlevande lyckades komma igenom försvarsanordningarna och stod öga mot öga med Mokas femtio krigare som alla brann av iver att utdela ett slag för sin kejsare. En kort, ojämn strid följde. Ingen av angriparna överlevde. När de återstående männen i den flankerande gruppen såg det drog de sig tillbaka.

På andra sidan fältet hände samma sak. Arisakas mannar hade misslyckats med sitt försök att slå sig igenom sköldmuren och drog sig tillbaka för att utvärdera situationen. Många av deras kamrater hade stupat, men de var definitivt inte besegrade.

Och de hade fällt ett stort antal kikorier. Senshierna hade vetat vad som väntade och inte rusat på lika blint som gången innan. De var mer disciplinerade nu och de visste när det var dags att slå till reträtt.

De två styrkorna stod fortfarande vända mot varandra, men backade som i tyst överenskommelse. Båda sidorna bedömde hur stora skador de hade orsakat och vilka förluster de själva lidit. När Halt tittade upp såg han att Will var på väg. Kogret på hans före detta lärlings rygg var halvtomt. Även Will hade orsakat skador på Arisakas styrkor.

”Hur går det?” frågade Halt.

Den yngre spejaren skakade på huvudet. ”Inte så strålande. Vi har förlorat över tjugo man. Och tio till är skadade.”

Halt visslade lågt. Det var en tredjedel av männen i de två främsta gojuenheterna. ”Klarar vi av ett angrepp till?”

Will funderade kort innan han svarade.

”Jag skulle tro det. Arisaka förlorade nästan två hundra man i det anfallet. Vi har två intakta gojuenheter som är beredda att slåss. De är helt utvilade. Jag ska skicka fram dem så att de kan avlösa hökarna och björnarna.

Dessutom har vi ju Mikerus pilkastare. De gjorde ett riktigt bra jobb. Och så har vi femtio egna senshier.

Så ja, jag tror nog att vi kan hantera Arisaka. Så länge förstärkningen inte kommer, alltså.”

Han greps nästan av en vidskeplig oro över att han skulle frammana styrkorna bara genom att nämna dem. Men han sköt tanken åt sidan. Så funkade det ju inte.

På andra sidan fältet hördes ett plötsligt jubel från Arisakas armé. Will lyfte blicken.

”Vad har de egentligen att jubla för?” frågade han.

Halt pekade bistert på ett led med mannar som precis blivit synliga i slättens sydvästra utkant.

”Det är Yamada”, sa han. ”Han har kommit nu.”