” ’Fjäril’?” sa Will. ”Vad då ’fjäril’?”
”Jag har för mig att det är en … hederstitel”, sa Selethen. Han skrattade inte, utan såg mycket allvarlig ut. Will tyckte att han såg för allvarlig ut.
”Du kan ju känna dig nöjd”, sa han. ”Dig kallade de ’Höken’. Det är ett utmärkt namn – det känns ädelt och lite krigiskt. Men … ’Fjärilen’?”
Selethen nickade. ”Jag håller med om att ’Höken’ är ett mycket passande namn. Jag tar för givet att det har med mitt mod och mitt ädla hjärta att göra.”
Halt harklade sig och arridiern såg på honom med höjda ögonbryn.
”Det har nog inte riktigt med ditt hjärta att göra utan snarare med ett annat utmärkande drag”, sa Halt och knackade sig menande på näsan. Han hade ibland letat efter en anledning att få göra det och det här tillfället var för bra för att missa. Selethen fnös lite och låtsades inte märka det.
De hade varit till havs i fem dagar, vilket förklarade varför Halt för tillfället var på gott humör. Han hade tillbringat den vanliga perioden vid relingen med kritvitt ansikte och insjunkna ögon. Hans vänner hade varit taktfulla och låtit honom vara i fred medan han övervann sin sjösjuka.
Nu blåste en jämn vind mot babords låring och Vargspejaren tillryggalade snabbt kilometrarna på hemresan. Västerut höll solen på att gå ned och de låga molnen på horisonten lyste i orange och gyllene toner. De sex vännerna satt på låga tygstolar på en öppen yta alldeles framför platsen där Gundar stod och styrde. För tillfället höll de på att diskutera namnen de fått av kikorierna.
Selethen var Höken. Alyss hade fått hedersnamnet Tsuru, vilket betydde Tranan. Det var en elegant fågel med långa ben, så namnet var passande. Evanlyn kallades Kitsuné, Räven, på grund av sin snabbhet och vighet.
Halt hade märkligt nog bara kallats Halto-san. Kanske berodde det på att hans namn var det lättaste av alla för nihonjanerna att uttala.
Men Will hade sedan sin sammandrabbning med Arisaka förvånats över att hans namn, Chocho, visat sig betyda Fjärilen. Det verkade ytterst opassande för en militär ledare och inte det minsta glamoröst. Han undrade varför de hade valt det, men hans vänner hjälpte mer än gärna till att gissa.
”Jag skulle tro att det har med din snofsiga klädsel att göra”, sa Evanlyn. ”Ni spejare är trots allt ganska färgsprakande.”
Will blängde på henne och kände sig bestört när Alyss småskrattade åt prinsessans kommentar. Han hade väntat sig någon form av stöd från Alyss.
”Jag tror snarare att det har att göra med hur han sprang omkring på träningsfältet”, sa Horace. ”Han kunde rusa fram och visa någon hur han skulle hålla skölden och sedan fara iväg och förklara för någon annan hur man utnyttjar sin vikt när man kastar spjut.” Den unge krigarens gissning var snällare, men han förstörde det med att fortsätta: ”Jag måste säga att din mantel fladdrade ungefär som en fjärils vingar.”
”Det hade inte med någon av de sakerna att göra”, sa Halt till sist och alla vände blicken mot honom. ”Jag frågade Shigeru”, förklarade han. ”Han sa att alla hade märkt hur Wills hjärna tycks arbeta. Han sträcker sina tankar och sin fantasi från en idé till nästa med enorm hastighet – bakåt, framåt, åt sidan, hit och dit på ett helt oförutsägbart sätt. Det är någonting jag själv också har lagt märke till. Om man tänker efter så är det faktiskt ett ganska passande namn.”
Will såg lite lugnare ut. ”Det låter förstås inte illa när du uttrycker det så. Det känns bara lite … flickaktigt.” Han såg hur Evanlyn och Alyss blickar mörknade och skyndade sig att fortsätta: ”Vilket jag personligen inte alls har någonting emot! Det är ytterst positivt. Som en hederstitel, kan man säga.”
”Jag gillar mitt namn”, sa Horace lite självbelåtet. ”Svartbjörnen. Det hänger ihop med min otroliga styrka och förmåga att slåss.”
Alyss skulle ha låtit honom komma undan med det om det inte varit för hans taktlösa kommentar om Wills fladdrande mantel.
”Inte riktigt”, sa hon. ”Jag frågade Mikeru om det namnet. Han förklarade att det hänger ihop med din otroliga aptit och förmåga att äta. Det verkar som om Shigeru och hans vänner oroade sig för att du skulle äta upp all proviant själv när ni var på flykt genom bergen.”
Alla skrattade och efter några sekunder anslöt sig Horace själv. Halt iakttog honom noga och kom att tänka på vilken fantastisk ung man Horace hade blivit. Han hedrade både baron Arald och Redmonts krigarskola med sitt mod, sin lojalitet och sin oöverträffade vapenskicklighet. Halt tänkte inte på att han själv var en förebild som med sitt inflytande hade haft betydelse när Horace utvecklats till en så stark och omtyckt person.
”I vilket fall som helst så kommer vi snart att få hitta en annan titel för honom”, sa Evanlyn.
Alla såg lite frågande på henne. Will kastade en blick på Horace och lade märke till att hans bäste vän hade blivit röd som en rödbeta. Evanlyn, som satt tätt intill Horace, stötte till honom lätt med armbågen.
”Berätta”, sa hon med ett brett leende. Horace harklade sig flera gånger och lyckades till sist prata.
”Tja, det är det att … ni vet … vi är liksom …” Han tvekade och harklade sig några gånger till. Evanlyn stötte till honom igen, lite mer oförsiktigt den här gången.
”Berätta”, sa hon igen. Orden började flöda från Horace som vatten vid en brusten fördämning.
”IgårkvällfriadejagtillEvanlynochhonsaja …” Han saktade ned farten lite och fortsatte i lite makligare tempo: ”Så när vi kommer hem så kommer vi att gifta oss och jag hoppas …”
Han sa mer, men det dränktes i alla muntra rop och gratulationer från vännerna. Skandierna tittade upp och verkade förvånade över den plötsliga uppståndelsen. Halt såg på Gundar samtidigt som Will störtade fram över däck för att omfamna först Horace och sedan Evanlyn. Han sken av lycka och kände sig glad ända in i hjärteroten.
”Gundar!” ropade Halt. ”Ta fram lite av vår speciella proviant och lite vin och öl. Det blir fest i kväll!”
”Jag stöder det förslaget!” sa Gundar med ett brett leende. Han hade hört vad Horace sagt och blivit på gott humör när han tänkte på de unga människorna. Ryktet om förlovningen spred sig mellan roddarbänkarna där besättningsmännen satt och vilade. Ett riktigt vrål av glädje kom från den främsta bänken och kort därpå kom den björnlike Nils Repman klampande över däck. Han ropade ut sina gratulationer med dånande röst.
”Vad är det jag hör? Generalen? Förlovad? Gratulerar, bäste general! Låt oss skaka hand!”
Nils måste ha haft en säregen uppfattning om vad det innebar att skaka hand. Han lyfte upp Horace i en jättelik, munter björnkram. Det var en kraftig kram. När han släppte greppet om Horace sjönk den blivande brudgummen ihop på däck och kippade efter andan. Nils vände sig mot Evanlyn. Hon såg tveksam ut och började backa. Men sjöbjörnen bara bugade och gav hennes hand en blöt, smackande kyss.
”Jag räknar med att få vara brudnäbb!” mullrade han.
Evanlyn log brett och torkade sin våta hand på jackan.
”Det vore allt en syn”, sa hon. Hon såg på Alyss och lade märke till en viss belåtenhet i den långa flickans ögon. ”På tal om sådana offentliga tjänster så hoppas jag att du vill vara min tärna?”
”Det skulle vara en ära”, sa Alyss. ”Och då kanske jag äntligen kan få avsluta en bröllopsdans med Will.”
Det rådde inga som helst tvivel om att Will skulle vara marskalk. På Halts bröllop hade hans dans med Alyss avbrutits när Svengal plötsligt kommit med nyheterna om att Erak tillfångatagits.
”Jag har en strålande idé!” sa Horace, som hade återfått andan lite. Han såg sig omkring på sina närmaste vänner. ”Tärnan och marskalken är här. Varför inte genomföra bröllopet nu? Gundar är kapten. De kan väl förrätta vigslar – eller hur, Halt? Du skulle kunna göra det, va, Gundar?”
”Jag är inte övertygad om att det är någon helt strålande idé …”, började Halt, men Gundar överröstade honom muntert.
”Vid Gorlogs tänder, pojk! Om jag kan det eller inte har jag ingen aning om. Men om du berättar vad jag ska säga så kan jag säga det för er!”
”Horace, älskling …”, började Evanlyn. Det gällde att välja orden försiktigt. ”Gundar är inte så mycket en kapten som en före detta pirat och hedning.” Hon såg ursäktande på Gundar. ”Med all respekt, Gundar.”
Skirlen ryckte muntert på axlarna. ”Ingen fara, lilla vän. Det är en ganska bra beskrivning. Lite osäker på det där ’före detta’, bara”, tillade han tankfullt.
”Jag är inte säker på att min far skulle vara helt förtjust i att vi gifte oss här”, fortsatte Evanlyn. ”Jag tror att han helst vill bli förvarnad.”
Horace ryckte muntert på axlarna. ”Som du vill”, sa han. ”Det var bara en tanke. Om du säger nej så blir det nej.”
Halt kom lite närmare och klappade honom mjukt på armen.
”Det är lika bra att du vänjer dig vid det där”, sa han.