Efter tio böcker är det dags att tacka ett antal människor som har arbetat med mig och den här serien för deras stöd och insatser under årens lopp.

För den här boken i synnerhet skulle jag vilja tacka min vän, författaren Simon Higgins, som har gett mig värdefulla förslag och råd kring europeiska och japanska vapen och stridstekniker och deras olika fördelar. Om jag någonstans har fattat fel så kan ni vara säkra på att det beror helt och hållet på mig och inte honom.

Jag vill också tacka Ryoko och Akiko Sakai som varit generösa nog att låta mig uppkalla kejsaren i den här boken efter deras hädangångne far, Shigeru. Arigato, Ryoko-san och Akiko-san.

Sedan är det hög tid att jag bugar för mina två redaktörer – Zoe Walton på Random House Australia och Michael Green på Philomel i USA. De har tyglat mina excesser och fått stå ut med flera utbrott under åren. Deras vägledning och visdom har varit till ovärderlig hjälp – och de har oftast fått mig att känna det som om alla ändringar var mina egna från första början. Jag är lyckligt lottad som kan räkna båda två som inte bara yrkeskolleger utan också vänner. Tack!

Slutligen skulle jag vilja välja ut fyra av alla de miljontals människor som har läst den här serien vid det här laget.

De första personer jag någonsin utväxlade brev med i Australien var Ginger och Merry Hansen, som skickade beundrarbrev efter att Gorlans ruiner publicerats. Vi har hållit kontakten under åren och deras uppskattning i samband med varje ny bok har varit som en ständig lyckotalisman för mig. Sent förra året fick jag till sist chansen att träffa de två charmiga unga damerna ansikte mot ansikte. Tack ska ni ha, båda två.

Tidigt år 2010 i USA fick jag också träffa två andra personer jag länge har brevväxlat med och det gläder mig att de nu har blivit mina goda vänner: Maddie Jones – som sprudlar av energi och entusiasm och bubblar av livslust – vad skulle jag göra utan dig, Maddie? Och Shea Megale, en ung dam som har en väldigt speciell plats i mitt hjärta och vars mod och torra, underfundiga humor har varit till stor glädje för mig de senaste åren.

Tack allihop.

John Flanagan