”På Rymdskolan och i Kristallstaden råder konstgjord gravitation”, sade en funktionär klädd i mörkblå overall med European Space Agency-loggan på bröstet. ”Ni väger lika mycket där som på jorden, men har förstås mycket mindre utrymme att röra er på. Därför måste ni träna minst ett långpass varje dag på skolans gym för att hålla er i form och slippa problem när ni återvänder hem till jorden igen.”
Linux nickade. Han stod tillsammans med Tuva, Gwen och Kungen och säkert ett hundratal andra killar och tjejer som alla ville bli Unionens svenska rymdambassadörer och väntade med spänning på vad nästa uppgift skulle bli. En del såg häpna ut. Kanske hade de inte tänkt sig att springa på rullband och träna i roddmaskiner fyrtiotusen meter ovan jorden. Men utsikten måste ju vara fantastisk.
”Därför”, fortsatte funktionären när ingen räckte upp handen eller verkade ha några frågor, ”måste alla som åker till Rymdskolan ha en bra grundkondition redan vid avfärden. Det är för sent att skaffa den när man är på plats. Och därför är nästa uppgift ett enkelt fystest. Inte så spännande kanske, men nödvändigt. Vi mäter er syreupptagningsförmåga och muskelmassa och får ett värde på er grundkondition. Är det värdet för lågt får ni inte fortsätta.”
Ett oroligt mummel spred sig i gruppen. Linux bestämde sig för att inte ansluta sig till det. Förr, när han bodde på landet, cyklade han vart han än skulle. Till skolan, kompisarna och fotbollsplanen. Överallt. Att cykla en mil till Lillsjön och bada var ingenting. Ett par varv med cykeln på terrängbanan de röjt och fixat i skogen var vansinnigt krävande; en utmaning för vilken elitidrottsman som helst. I och för sig hade han inte cyklat sedan de flyttat till stan. Det blev alltid tunnelbanan i stället. Men någon form av grundkondition hade han säkert kvar…
De stod vid Vattenkrocken, där röda, gröna, gula och blå miniracerbåtar låg och guppade. Varje båt hade en siffra längst fram, en tjock gummilist runt om så att man kunde krocka säkert och en liten solmotor därbak.
Linux hade åkt Vattenkrocken många gånger, och var skicklig på att krocka andra så att de blev nedstänkta eller, vilket var ännu bättre, välte och blev genomblöta medan han skrattande styrde därifrån. Utmed bassängkanten, där man i vanliga fall otåligt köade för att få åka, stod en lång rad träningscyklar uppställda i skuggan under ett luftkonditionerat soltak. Funktionärer pilade runt och gav instruktioner till en grupp killar och tjejer som just klivit upp på cyklarna och gjorde sig beredda att börja.
”Var är Flex?” sade Kungen till Linux och Tuva och såg sig omkring. ”Är han inte kvar, eller?”
”Nej”, sade Linux. ”Samarbetssvårigheter.”
”Är det verkligen möjligt?”, sade Kungen och såg bedrövad ut. ”Så tråååkigt. Han som var så trevlig och glad. Säkert en fin kille innerst inne.”
”Säkert”, sade Tuva. ”Och Lopez?”
”Inte tillräckligt motiverad”, sade Gwen. ”Så sade ESA-funktionären i alla fall. Fast Lopez höll inte alls med. Men det hjälpte inte. Hon åkte ut.”
”Hej…” sade en tjej och log lite osäkert mot dem. ”Jag heter Paula. De sade att det skulle finnas plats hos tjugosjuorna. Är det ni?”
”Det är vi”, sade Kungen. ”Välkommen i gänget. Rymdens hjältar står där. Segermaskinen här. Båda lagen en person mindre än när de började.”
”Jaså?” sade Paula. ”De har åkt ut? Synd för dem. Men tur för oss. Om man vill se det så. Och det vill man ju.”
”Det vill man”, sade Kungen. ”Två konkurrenter mindre, helt enkelt. Vi är kvar i leken däremot. Och för min del tänker jag vara kvar länge. Till finalen. Och sedan också.”
”Det låter som om du också håller på med någon sport”, sade Paula. ”Jag simmar.”
”Fotboll. Strandboll på sommaren. Jag ligger tvåa i skytteligan. Men det ska jag ändra på i nästa match mot Djurgården Beach Boys. De ligger sist i tabellen, haha. Och så gillar jag att klättra. Avancerad klättervägg, nivå fem. Satsar på sexan, helst sjuan, nästa år.”
”Jag är också på femman. Har försökt på sexan, men det är sjukt högt.”
Linux lyssnade förstrött på Paula och Kungen som jämförde klättertekniker och klätterskor och bra och dåliga väggar. Paula var snaggad och bredaxlad, kanske för att hon simtränade mycket. Det vilade något snabbt över henne, som om hon när som helst var beredd att springa ikapp med ett höghastighetståg eller kasta sig i närmaste bassäng och sätta ett nytt världsrekord. Kungen däremot, gav mer intryck av att han var nöjd med att stå stilla och förbruka alla andras syre med sitt tjat. Han hade säkert inte en aning om hur det kändes att vara blyg, och verkade alltid ha något att prata om – sig själv, mest – och särskilt med tjejer uppenbarligen.
Den första gruppen hade cyklat färdigt och steg av träningscyklarna och fortsatte bort mot Fritt fall på andra sidan nöjesfältet. Nästa grupp steg upp på cyklarna och gjorde sig redo. Kön rörde sig trögt framåt.
En kille och en rätt söt tjej hejdades av en funktionär som skakade på huvudet och pekade mot utgången. De försökte få funktionären att ändra sig, men det var lönlöst. Killen gick snabbt därifrån, utan att se sig om. Tjejen däremot kastade en längtansfull blick mot Fritt fall, som hon inte skulle få åka, och gick med dröjande steg mot utgången. Två konkurrenter mindre, helt enkelt. Linux borde vara glad. I stället kunde han inte låta bli att tycka synd om dem. Och om en stund var det kanske han själv som gick med långsamma steg mot utgången…
Kungen såg inte vad som hände. Han berättade om någon tävling eller match han vunnit, trots stort underläge när det bara var sekunder kvar. Paula hade simmat på ny rekordtid i senaste skolmästerskapen, fast hon varit förkyld. Var det sådan man måste vara för att lyckas? För att bli utvald till rymdambassadör i konkurrens med tusen andra? Om det var så, insåg Linux med en klump i magen, skulle han misslyckas. För han var inte sådan. Han var ingen tävlingsmänniska, inte på det sättet.
Det var verkligen varmt i dag. T-shirten klibbade mot huden. Zygan 4D stod det på bröstet, tvärs över en enkelt animerad bild på en rymdstrid. Spelet var från förra året, slog det honom, eller var det från förrförra? Han hade inte tänkt på det när han letade efter rena kläder i morse. Bra spel i och för sig, men rätt ute nu för tiden.
Hur många var det egentligen som köade före Rymdens hjältar? Fyrtio femtio stycken kanske. Det innebar ytterligare minst tjugo minuters väntan. Sedan var det dags för Fritt fall, och i den kön hade han stått många gånger i säkert en timme, två timmar också för den delen, så det här var ju ingenting.
Kungen babblade på. Nu var det visst något om ett ointressant mål han gjort i någon ointressant match någon gång. Gwen och Paula och alla som hade oturen att stå i närheten kunde inte undgå att lyssna, antingen de ville det eller inte.
”Du tycker att han är rätt påfrestande, eller hur?” sade Tuva oväntat vid hans sida och nickade kort mot Kungen.
”Gör jag?” sade Linux.
”Inte vet jag. Men du såg i alla fall ut som om du just druckit ett stort glas färskpressad citronjuice.”
”Gjorde jag?”
”Ja. Du bör kanske tänka på det i fortsättningen.”
”Ja…” sade Linux och kände hur han rodnade.
Linux såg på Kungen, som viftade med armarna i luften och gjorde någon sorts segergest. Han hade uppenbarligen nått fram till den punkt i berättelsen då han gjorde det avgörande målet. Om Kungen åkte ut, skulle i alla fall inte Linux tycka synd om honom.
”Vaniljglass”, sade Tuva.
”Vaniljglass?”
”Ja. I stället för att dricka citronjuice såg du plötsligt ut som om du blivit bjuden på glass. Såg du framför dig hur Kungen åkte ut?”
”Lägg av”, sade Linux och rodnade kraftigt. ”Jag skiter väl i honom. Och sluta läsa av mig sådär. Du har ändå ingen aning om vad jag tänker.”
Man skulle kunna tro att Tuva ansträngde sig allt vad hon kunde för att inte skratta. Linux ville inte veta. Bättre att byta samtalsämne. Omedelbart.
”Snygg tatuering.”
”Min alien?” Tuva kastade en blick på överarmen. ”Visst är den! En klassiker. Mamma blev vansinnig när hon såg vad jag gjort. Utegångsförbud i en månad. Men det var det värt.”
”Är det så du känner dig i skolan ibland? Som en utomjording?”
”Som en utomjording?” ekade Tuva och såg fundersamt på honom. ”Ja, kanske det. Ibland. När jag tycker något som ingen annan tycker. Vilket är ganska ofta, faktiskt. Och så är jag intresserad av en del saker som ingen annan jag känner är intresserad av. Har du aldrig känt dig så någon gång?”
”Har jag väl”, sade Linux, med en känsla av att den här gången var det Tuva som försökte byta samtalsämne. ”När jag flyttade till Stockholm till exempel. Jag hittade ingenstans. Eller i skolan. Hela förra terminen gick jag vilse i korridorerna och kom för sent. Särskilt första lektionen efter lunch, för skolans matsal ligger liksom mitt i en stor labyrint, nästan som i ett annat universum. Glasögonens Gå här-pilar hjälpte inte heller, för skolans navigationsapp har inte uppdaterats på tusen år. Alla andra hittade hur lätt som helst, men inte jag. Jag trodde länge att Hötorget hade något med en lantgård att göra. Som tur var hann jag inte fråga någon om det förrän jag upptäckte hur det låg till på egen hand när jag åkte vilse en gång.”
”Det kan inte ha varit lätt?” sade Tuva och log.
”Nej. Men det är bättre nu. Åtminstone för det mesta.”
Och så var det det där med att vara intresserad av saker som ingen annan var intresserad av. Men om inte Tuva tänkte berätta vad hon var intresserad av, tänkte inte han heller göra det. Hemma i Mantorp hade han hur som helst lärt sig att det inte var någon bra idé att berätta för klasskompisar om rymden och teleskopet. Det slutade alltid med en massa dumma frågor. Sitter du uppe och glor i den där kikaren hela nätterna? Vad ska det vara bra för? Titta på stjärnor? De är ju likadana allihop! Inte heller pappa var överdrivet positiv. Snarare rasande. Åtminstone när han hämtade in Linux från trädgården sent om nätterna. Vad tänker du på, Linux? Det är ju skola i morgon. Hur många gånger har jag inte sagt åt dig att… Och så vidare och vidare. Inte heller lärarna var särskilt förstående, särskilt inte när han satt och sov under lektionerna med en salivdroppe hängande i mungipan, till klasskamraternas stora glädje. Det hade faktiskt hänt en gång på riktigt, och trots värmen rös han i hela kroppen när han tänkte på det.
Nej, teleskopet tänkte han behålla för sig själv.
”Jag har bott i Stockholm i hela mitt liv”, sade Tuva. ”Jag har varit längst i klassen i hela mitt liv också. Då kan man känna sig som en utomjording ibland. Först den senaste terminen har några killar växt ikapp. Fast det är rätt kul att vara längst också. Utom när man vill vara osynlig och gömma sig bakom alla andra.”
Linux såg på Tuva. Jo, hon kanske var någon centimeter längre än han själv. Glasögonen hade ett måttband någonstans, men han orkade inte leta rätt på ikonen. Men det var inte bara på längden som hon utmärkte sig, det hade hon redan visat.
”Jag tror inte att du är bra på att vara osynlig”, sade Linux. ”Även om du hade varit kortast i klassen.”
Tuva drog händerna genom håret och sköt upp glasögonen i pannan. Hon såg granskande på Linux, som om hon ville försäkra sig om att han menade vad han sade och inte försökte göra sig rolig på hennes bekostnad.
”Nej, jag är väl inte det”, sade hon till slut med en knappt hörbar suck och såg ut över Vattenkrocken och båtarna som stilla låg och väntade på att nöjesfältet skulle öppna för dagen. ”Ibland är det som om jag tänker på ett sätt och alla andra på ett annat. Det gäller för lärarna också. Särskilt lärarna.”
”Vadå ’tänker på ett annat sätt’?”
”Ja, inte vet jag…” sade Tuva och såg fundersamt på Linux. ”Grupparbeten, till exempel. Jag tycker nästan jämt att ämnena är ointressanta. Och då säger jag det. Fast jag vet att jag borde hålla tyst. Eller så får jag klassens störigaste killar i min grupp, de där som inte klarar av att sitta still i mer än högst en minut. Det är som om lärarna inbillar sig att jag ska få ordning på dem, bara för att jag kan plugga koncentrerat om jag vill. Men jag har ingen lust att ens försöka göra grupparbetet tillsammans med dem. Jag gör det hellre själv i stället. Då kommer läraren eller min mentor och säger att jag måste lära mig att samarbeta. Samarbeta! Varför då?”
Tuvas glasögon trillade ned på näsan. Hon sköt upp dem i pannan igen, men råkade trassla in dem i håret. Med en irriterad min trasslade hon ut dem igen.
”Senast det hände vägrade jag. Då sade läraren att jag har attitydproblem och bokade tid hos skolkuratorn. Så fick jag sitta där och prata om mina så kallade problem. Men måste man verkligen kunna samarbeta med alla?”
”Jag vet inte”, sade Linux, som plötsligt insåg att han måste ha kommit åt en öm punkt hos Tuva när han frågade om hon kände sig som en utomjording.
”Förlåt”, sade Tuva med olycklig min. ”Jag pratar för mycket om mig själv. Jag brukar inte göra det. Vi känner ju inte ens varandra.”
”Det gör ingenting”, sade Linux. ”Säkert. Vilken skola går du på?”
”Nya Maria. Det är bara det att jag är trött på min klass. Jag skulle vilja byta ut dem allihop. Men det är väl enklare om bara jag byter. Till Rymdskolan, till exempel!”
”Vad pratar ni om?” undrade Gwen som trängt sig fram till Linux och Tuva. ”Vilken rolig kille, den där Kungen. Töntigt namn, i och för sig… Men han kommer att gå långt här, tror ni inte det? Han är så gåpåig, liksom.”
Linux kastade en blick på Kungen, och kom ihåg att anstränga sig för att se alldeles neutral ut. Kungen verkade ha viftat klart för stunden, och låtsades lyssna intresserat på en annan kille som också gjort något fantastiskt mål.
”Visst”, sade Linux tyst. ”Långt. Men inte ända fram.”
”Men vilken tid det tar”, sade Gwen och iakttog gruppen före dem som envist trampade på. ”Jag har alltid tyckt att det där med träningscyklar är rätt meningslöst. Undrar om de som håller på med sådant är riktigt friska? Varför hålla på och trampa och trampa när man ändå inte kommer någonstans? Hur korkat är inte det? Man vill ju komma någonstans. Att det händer något. Eller hur?”
Gwen hade svarta träningsbyxor och en alldeles för stor orange t-shirt med något märke på som Linux inte kände till. Runt handlederna hade hon massor av tunna armband som dinglade och plingade. Hon bar ett par klassiska Ray-Bans pilotbågar med spegelskärmglas. En röd lysdiod blinkade långsamt på ena skärmen. Offline. I håret hade hon sugrör, åtminstone trodde Linux det först, men sedan förstod han att det var hårförlängningar som förmodligen var självlysande i mörker. Inte heller Gwen var direkt osynlig.
”Åker du bräda?” frågade Linux. Han hade funderat på att önska sig en ny longboard av mamma i födelsedagspresent. Men först måste han hitta något gäng att glida runt med.
”Bräda?” sade Gwen. ”Nej. Inlines. Jag ska satsa allt på rollerderby nästa år då jag fyller femton. Jag vill bli proffs i Frankrike. I sommar tränar jag med Stockholm RD. Mest fallträning och att lära mig landa rätt. Ni skulle ha sett några av mina blåmärken. Helt sanslöst. Fast man vänjer sig.”
”Vad heter du då?” undrade Linux. ”När det är match?”
”Mean Mad Monster Grrrl”, sade Gwen och log stort. ”Men bara när det är match, jag lovar. Titta, nu är det vår tur!”
Gruppen före dem hade klivit av cyklarna, utom en kille som snarare trillade av och låg kvar en stund på golvet och andades stötvis innan han lyckades ta sig upp på benen och stappla därifrån. En funktionär tecknade åt dem att komma fram och göra sig beredda. Linux satt upp på en cykel med Tuva på ena sidan och Gwen på andra. Han provtrampade några varv. För lågt. Han klev av och höjde sadeln två snäpp. Perfekt.
”Hallå, får jag be er höra upp ett tag, tack”, sade funktionären. ”Jag och mina kolleger kommer runt och delar ut ett plåster. Sätt fast det på bröstkorgen någonstans, och försäkra er om att det sitter fast ordentligt. Annars finns det risk för att era värden inte blir korrekt avlästa. Cyklarna är förinställda på en medelsvår bana. Cykla tio minuter, och kliv sedan av cykeln. Vi har då fått ett värde på er syreupptagningsförmåga och muskelmassa och kan se om ni har nödvändig grundkondition. Några frågor?”
”Ja!” sade Kungen som satt på en cykel mellan Tuva och Paula och petade på skärmen. Måste vi ta den förinställda banan? Jag ser här att det finns en som heter Tour de France etapp 12 Les Alps, en röd bana. Kan jag ta den?”
”Gör som du vill”, sade funktionären och lät blicken vandra utmed raden av träningscyklar. ”Men jag kan försäkra dig om att den här uppgiften inte är någon tävling i vem som orkar mest. Det finns bara två alternativ, godkänd eller underkänd. Alla som cyklar den förinställda banan och får värden på plussidan blir godkända.”
”Jag gillar utmaningar”, sade Kungen. ”Så enkelt är det.”
”Det gör jag också!” sade Paula. ”Här är en svart bana. K12. Den tar jag.”
”Gör du? Hur tänker du nu?” sade Kungen.
”Hur jag tänker? Vad menar du?”
”Den är ju svart! Inget för…” Kungen tystnade.
”Tjejer? Tänkte du säga tjejer?”
Kungen flinade till svar.
”Min simträning”, sade Paula och spände ryggmusklerna och slappnade av igen, ”är nästan lika ofta på gymmet som i bassängen. Jag vet vad jag gör. Vet du?”
”Självklart”, sade Kungen. ”Jag tar också K12”
”Som sagt”, sade funktionären. ”Ingen tävling.”
”Inte?” sade Tuva, men tyst, så att bara Linux hörde.
Svischet från tjugofem träningscyklar blandades snart med ljudet av mer och mer ansträngd andhämtning. Linux höll blicken fäst på cykelskärmen för att se om branta backar hotade eller behagliga raksträckor väntade. Borde inte han också ha tagit en svårare bana? Den här var ju enkel. Nu var det i och för sig en rätt brant uppförsbacke på gång, och en till strax efter, men ändå… Han tittade på skärmen och försökte lista ut var han skulle nudda för att byta bana.
”Nej!”, sade Tuva plötsligt på cykeln bredvid honom. ”Gör det inte. Spara på krafterna i stället. Om inte du också tränar på elitidrottsnivå, som Paula.”
Linux såg förskräckt på Tuva. ”Vad menar du…”
Tuva nickade kort mot Kungen och Paula. Båda var röda i ansiktet, särskilt Kungen, som redan svettades så mycket att tröjan klibbade mot kroppen. De såg plågade ut. Linux tappade med ens all lust att byta bana.
”Tack för rådet”, sade han. ”Jag gör det inte.”
Efter tio minuter tecknade funktionärerna åt dem att stiga av cyklarna, och gick sedan runt från den ena till den andra och talade om hur det hade gått. Linux drog bort plåstret med ett klibbigt läte.
”Linux Svensson?” frågade en funktionär med en skärm i handen. Linux nickade. ”Då ska vi se… Bra mätvärden. Över genomsnittet för din ålder och vikt. Du kan fortsätta.”
Linux nickade lättat. Han drog baksidan av handen över pannan. Blött.
”Det gick ju bra”, sade Gwen när funktionären gått förbi henne. ”Men tråkigt, eller hur? Stillastående liksom, haha.”
”Rätt okej när man kom in i andra andningen”, sade Tuva. ”Men då var det ju dags att sluta. Synd att vi inte fick ansluta glasögonen. Det finns ju film till banorna också.”
”Fa-an”, stönade Kungen och sjönk ned på asfalten. ”Kanske inte… smartast i världen… att välja svart bana… när det är… tusen grader varmt…”
”Kanske inte”, sade Paula, som stod upp och stretchade benmusklerna. ”Men jag missar ett träningspass nu på förmiddagen, så det var bara att passa på när tillfälle gavs.”
”Jaså”, sade Kungen och lade sig raklång på rygg och tittade upp i himlen. ”Så bra för dig då.”
En funktionär kom fram och frågade hur han mådde. Kungen försäkrade henne om att han aldrig mått bättre, och med lite tvekan nickade hon och bad honom ställa sig upp. ”Nu ska ni bege er till Fritt fall Twins. På vägen dit går ni förbi Vattenrutschen. Den är ju inte igång ännu, men ni kan använda bassängen. Ett litet dopp kanske kan pigga upp? I så fall är det bara att plumsa i. Ni har femton minuter på er. Så ge er iväg nu.”
Ett stort jubel utbröt. Och högst av alla jublade Kungen.
Linux stod och försökte lista ut vad som var fram och bak på ett par alggröna badbyxor han fått i sin hand. De var faktiskt gjorda av sjögräs, upplyste en liten lapp i byxlinningen honom om. ”Organiska engångsbadbyxor av fibrer från sjögräs och pressade alger. Vattenlösliga. Made in Sri Lanka.”
Vattenlösliga? Han klev ut ur omklädningsrummet med en fundersam rynka i pannan. Hur kunde det hänga ihop? Att man badade i badbyxorna på egen risk? Påklädd i början, naken på slutet? Så kunde det väl inte vara? Obegripligt.
Vattenrutschen var designad som ett jättelikt sjöodjur som ringlade sig ovan, på och under vattnet. Vattenhissen – en fyrkantig öppen plattform med staket runt om som lätt lyfte tjugo tjugofem badglada personer upp till sjöodjurets huvud, stod övergiven vid vattenytan. Dit skulle han inte hinna åka upp nu, vilket var synd. För det var verkligen en alldeles speciell känsla att stå högt däruppe och vänta på att få lägga sig på rygg i en av de fyra genomskinliga rännorna och känna det solvarma vattnet skölja över kroppen och släppa taget och glida iväg en lång sträcka utmed stranden, högt över människor och karuseller långt därnere. Sedan ut över vattnet. Man kunde fortfarande halvsitta om man ville och hojta till de andra som åkte i rännorna intill, men inte länge, för det första stupet kom allt närmare och närmare och man skrek och skrek - och så föll man och fortsatte ned under vattnet i en genomskinlig tunnel och upp igen genom en loop, och sedan fördes man lite långsammare upp av strömmande vatten till Sjöodjurets svanstopp och vidare till nästa stup och många kurvor tills man landade i bassängen med ett mäktigt plums.
”Jabbadabbadooo!” hojtade Paula och sprintade förbi honom och dök i vattnet som ett spjut utan att det stänkte något alls. Med bara två tre simtag var hon redan långt ute i bassängen.
Så här långt har ju allt gått bra, tänkte Linux och dök i det svala vattnet.