Linux stod högst upp och längst ut på kanten på ett smalt hopptorn och blickade ut. Bakom honom trängde sig andra på, ivriga att få komma fram och hoppa. Flytta på dig! Det är min tur! Hoppa då! Men han tvekade, fastlimmad på kanten. Det fanns ju inget vatten att dyka i. Inte ens en bassäng. Bara ett ofantligt lufthav. Fara! signalerade den delen av hjärnan där evolutionen i omtanke om människosläktet bäddat in en stark rädsla för stup och att gå nära kanten på höga klippor. Fara, jag utlöser panikbromsen, du vet inte längre ditt eget bästa! Linux kom inte ur fläcken, paralyserad. Han måste bort från kanten, ta tag i något…
”Trängs inte!” sade Pierre till någon bakom honom. ”Det finns inget att hålla sig fast i…”
Men det var för sent. Linux fick en knuff i ryggen, for ut över kanten och föll mot avgrunden långt under honom. Men det här stämmer inte, konstaterade hjärnan häpet. Vi faller inte. Vi… svävar! Vi flyger! Dödsskräcken som lamslagit honom förbyttes i glädje, som om han var en såpbubbla som svävade iväg mot himlen, buren av vinden. Förundrad såg han sig omkring. Allt var runt, som om han befann sig inuti en jättelik badboll. Han gjorde misstaget att blicka nedåt, och drog häftigt efter andan. Det var bara luft mellan honom och en säker död långt därnere. Luft! Han kände sig yr. En kort sekund mådde han illa. Men han föll inte. Fortsatte bara att långsamt sväva ut över lufthavet. Långsamt – väldigt långsamt – andades han ut. Det var som om han en sommardag vadat ut i havet och med vatten upp till knäna lyft blicken och fått syn på en våg stor som ett höghus rulla in mot stranden. Men vågen störtade strax in över sig själv, och när den nådde fram lyfte den honom från havets botten och tumlade runt honom mjukt och lekfullt som om han var en kvarglömd badleksak.
Det fanns handtag på väggen som han sakta men säkert var på väg emot. Det borde gå att hålla sig kvar och inte studsa tillbaka ut i tomrummet igen. Han måste ta in alla nya intryck en minut eller två. Förmodligen skulle han komma ihåg det här ögonblicket resten av livet. Runt omkring gjorde klasskamraterna under rop och skratt samma häpnadsväckande upptäckt, allteftersom de hoppade eller knuffades ut genom dörren från korridoren där han nyss befunnit sig. De kunde flyga!
”Välkommen till Space Arena!” ropade idrottsläraren Nike glatt från dörröppningen. ”Mår ni bra?”
För tio minuter sedan hade Linux klivit in i en lång och smal korridor på väg mot Kristallstadens nav, och för varje steg upplevt hur han blev lite lättare och lättare och till slut studsat mellan väggarna som en pingisboll. Så hade korridoren tagit tvärt slut, en dörröppning och sedan ett lufthav som han hade förväntats hoppa rakt ut i. Om inte hjärnan protesterat. Men knuffen han fått av Pierre hade ju ordnat den saken.
Och nu hängde han här. Men inte ensam. Halva klassen gjorde honom sällskap, trettio tjejer och killar som hängde i handtag ovan och nedan honom. Några hade inte haft tillräckligt med fart och hängde hjälplösa i luften en bit ut i kupolen och försökte utan framgång ta sig till närmaste handtag, så retligt nära men ändå så långt bort. Alla hade smarta sportglasögon i olika färger och knäskydd och armbågsskydd och huvudskydd som påminde om sådana som kampsportare brukade ha.
”Häftigt!” sade Pierre som svävade intill ett handtag ovanför Linux med huvudet nedåt och fötterna uppåt, som om han stod på händer. Precis som Linux hade han blå t-shirt med fem tärningsprickar på bröstet, och huvudskyddet var också blått.
”Du är upp och ned”, sade Linux olyckligt, med en plötslig obehagskänsla. En gång hade han sett ett program om djuphavsdykare som tappat orienteringen och simmat nedåt i stället för uppåt och aldrig mera återsetts. Nu anade han hur det måste kännas.
”Du är upp och ned”, sade Pierre.
”Jag?” sade Linux och såg sig om efter en skylt eller pil eller något som talade om åt vilket håll golvet låg.
”Upp och ned finns inte längre”, sade Pierre och gjorde en halv volt så att han fick huvud och fötter åt samma håll som Linux.
”Jag vet”, sade Linux. ”Det är bara det att…” Han upptäckte att han kramade handtaget så att det värkte i armmusklerna, och tvingade sig själv att slappna av och till slut helt släppa greppet en kort stund. Han svävade fortfarande. ”Men min hjärna verkar inte ha fattat det.”
En gäll visselsignal skar genom arenan. ”Hallå!” ropade Nike som hängde i ett handtag långt nedanför Linux. ”Er första uppgift i Space Arena är att ta sikte på en punkt på motsatta sidan av kupolen, se till att ta er dit och sedan tillbaka till utgångspunkten igen. Men dundra inte in i väggarna i alltför hög fart, och försök undvika att krocka med varandra. Huvudskydden absorberar alla hårda slag, men en stukad fot eller bruten arm är alltför lätt hänt. Och ni som hänger i luften utan att komma någonstans, försök få era kamrater att ge er en försiktig knuff när de glider förbi.”
Det verkade ju inte alltför svårt. Linux satte fötterna mot väggen, släppte handtaget och såg sig själv skjuta iväg som en nyss avlossad pil tvärs över arenan. Du är inte klok! sade omedelbart den del av hjärnan där förnuftet enväldigt härskade och slog till panikbromsen igen. I stället för att skjuta iväg rakt fram gjorde han tvärt en kullerbytta framåt, och en till och en till och fortsatte sedan snurra av bara farten. Förgäves sträckte han sig efter handtaget på väggen, så nära men ändå för långt bort. Sakta men säkert upphörde han att rotera. I stället kände han sig dum, och såg sig om utifall någon lagt märke till hans misslyckande. Ingen verkade bry sig, men långt borta på andra sidan arenan såg han att Pierre siktade in sig mot honom. ”Jag kan flyga!” ropade han lyckligt och gav Linux en knuff när han seglade förbi. ”Det är magiskt!”
”Kul”, sade Linux och fick fatt på handtaget igen. Pierre seglade lugnt och behärskat iväg ut över arenan igen och nådde motsatta sidan där han likt en tävlingssimmare gjorde en tvärvändning och sedan gled tillbaka mot Linux igen. Ny snygg vändning, och så seglade han återigen iväg ut över kupolens rymd. Men gick det inte lite väl långsamt? Linux fixerade blicken på en punkt på motsatta sidan, sade åt hjärnan att stänga av sig och sköt ifrån väggen med ena armen utsträckt framför sig likt en superhjälte på uppdrag. Och nu gick det bättre! Och fort! Väldigt fort… Linux sköt förbi Pierre, mer som ett spjut än en pil, och såg motsatta väggen närma sig förfärande hastigt. Vad gjorde man nu? Han böjde huvudet mot bröstet och drog upp knäna och for in i väggen som en mänsklig studsboll och omedelbart ut igen men åt ett helt annat håll än han tänkt sig, mot en tjej i gul t-shirt med två tärningsprickar snett uppifrån på kollisionskurs med honom… Linux hann se ett lyckligt leende under gula glasögonbågar och gult huvudskydd hastigt förvridas i skräck. Han återgick omedelbart till spjutläge och susade förbi strax under henne utan att kollidera. Ett av hennes knäskydd strök över hans rygg. Och här kom nästa vägg. Linux drog upp fötterna mot bröstet på nytt, böjde in huvudet och tänkte att han var en stor och tung medicinboll. Stumt träffade han väggen med fötterna först, och for ut över kupolen, men förhållandevis lugnt och behärskat och lyckades greppa ett handtag på andra sidan och hålla sig kvar.
”Se upp, här kommer jag!” ropade en kille som likt Linux nyss trodde att han var odödlig och sköt ifrån mot väggen ovanför Linux med väldig kraft, utan att lägga märke till att en annan kille samtidigt gav sig av under honom. Kollisionen såg otäck ut, men det enda som hände var att en del hårda ord utväxlades. Båda verkade mest irriterade över att de tappat fart och riktning och verkade inte ha brutit något. Linux kom att tänka på Vattenkrocken på Gröna Lund, men utan vatten förstås, och båt också, för den delen.
Han hängde kvar och hoppades att hjärtslagen snart skulle sluta eka i skallen. Trots att upp och ned inte fanns, kändes det som om han stod på huvudet och att allt blod samlades i hjärnan. Men han var inte ensam om att känna sig illa till mods. Lite varstans i arenan hängde eller svävade klasskamrater bleka i ansiktet under de färgglada huvudskydden och verkade önska att de kunde ta sig tillbaka till korridoren de kommit från och skynda tillbaka till den normala världen. Andra klasskamrater gled obekymrade och fånigt leende kors och tvärs över kupolen.
Linux drog ett djupt andetag. Det där kan jag också. Om jag bara tar det lugnt och tänker lite som omväxling. Tre, två, ett och ett halvt, ett…
Tio minuter senare – eller en halvtimme – svårt att säga, skar en gäll visselsignal genom luften. ”Hallå!” ropade Nike som hängde i ett handtag nedanför Linux. ”Kan alla försöka ta sig så nära mig som möjligt? Så att jag slipper skrika?”
Röda, orange, blå och gula killar och tjejer korsade arenan och samlades i en glad färgklick runt Nike. ”Ni kommer ihåg att jag bad er öva på att ta er från punkt A till punkt B? Nu tänkte jag komplicera det lite för er…” En skjutdörr i kupolväggen gled oväntat åt sidan, och ut svävade rektanglar, kuber, cylindrar och andra geometriska figurer, lika höga som Linux var lång. Några nådde motsatta sidan på arenan och studsade dröjande tillbaka, men de flesta nöjde sig med att sväva utspridda lite varstans i luftrummet. ”Kan jag få lite hjälp här. Det brukar alltid vara några som inte vill komma ut…”
Nike försvann in genom dörröppningen i sällskap med två tjejer, och strax därpå for en kon ut i arenan, följt av en pyramid, en tärning och en figur som påminde om en stor tratt. ”Det är er matematiklärare som har designat figurerna”, sade hon när skjutdörren bakom henne gled igen som om den aldrig hade funnits. ”Uppblåsbara, med en kärna som roterar runt sin axel som ger dem en viss tyngd utöver luftmotståndet. De fungerar som farthinder och krockkuddar, men framför allt kan ni justera riktningen mot dem, som om ni vore levande biljardbollar. Bestäm en punkt i arenan, och förflytta er dit med hjälp av en studs mot valfri geometrisk figur. Helst ska ni lära er att ta er tillbaka till utgångspunkten igen, men det är överkurs ännu så länge. Är ni redo?”
Linux och klasskamraterna såg omväxlande på läraren och på kuberna och pyramiderna och de andra figurerna som svävade i lufthavet. Hur menade hon? Var det meningen att de skulle…
”Hör ni dåligt?” ropade Nike med hög röst och höjde en hand i luften. ”Jag frågade: Är ni redo?”
”Jaaa!” ropade trettio elever och flög likt lyckliga superhjältar mot nya äventyr. Men i så fall de lyckligaste superhjältar som någonsin funnits, för de skrattade och ropade glatt till varandra som om de var på Gröna Lund för första gången i sitt liv och var nära att explodera av allt roligt som hände samtidigt, överallt, hela tiden. Men inte Linux. I sista sekunden bestämde han sig för att låta andra göra misstagen först och dröjde sig kvar intill det trygga handtaget i den mjuka, stötdämpande väggen. Han hade gjort bort sig en gång för mycket. Nu var det någon annans tur att göra sig till åtlöje som omväxling. Han kunde kanske till och med se och lära sig av andras misstag, man kunde aldrig veta.
En bit under Linux höll Tuva i ett handtag och skannade arenan. Han anade den koncentrerade blicken bakom de blanksvarta glasögonglasen när hon utan otålighet beräknade den smartaste vägen från punkt A till punkt B och säkert C och D också. Behärskat sköt hon iväg ut mot andra sidan av arenan. Men visst hade hon glömt att välja ut en geometrisk figur att justera kursen mot? De var ju fri sikt hela vägen, åtminstone så långt han kunde se. Men långt bort, nästan framme vid motsatta väggen, snurrade en cylinder på väg att korsa Tuvas bana. I nästa ögonblick nådde hon skärningspunkten, satte fötterna mot cylindern och for iväg i en ny riktning mot väggen, kröp ihop som en boll och studsade följsamt ut i arenan igen. Strax justerade hon kursen mot en kon och återvände bara ett par handtag från startpunkten.
Linux såg misstroget på henne. Cylindern var svår, men inte omöjlig. Men hade Tuva verkligen beräknat att konen skulle befinna sig just där, i exakt det ögonblicket? Munnen var ett rakt streck och skvallrade om att hon inte var nöjd med sin bedrift, trots att de flesta klasskamraterna gled omkring planlöst och var nöjda bara de lyckades ta sig tillbaka var som helst på väggen de startat ifrån. Tuva var inte som de andra. Hon var inte nöjd om det inte var perfekt.
Pierre däremot, som av en händelse råkade glida förbi i närheten av Tuva, rak i ryggen med benen i skräddarställning som om han satt på en osynlig flygande matta, hade en medfödd förmåga att elegant glida omkring i tyngdlöshet. Kanske hade en gen som legat bortglömd ända sedan hans urfäder för miljoner år sedan klev ner från träden plötsligt vaknat och häpet upptäckt att den kunde göra lite nytta igen. Han vinkade lojt åt Tuva. Linux lade märke till att Pierre hade knutit två sammetssvarta rosetter på flätan som stod rakt ut under hjälmen. Han gjorde en snygg vändning och svävade åter ut i tyngdlösheten. Tuva såg åt ett annat håll, utan att vinka tillbaka.
Och där gled Sinéad förbi, med utsträckta armar, benen tätt ihop och blicken riktad rakt nedåt. Kanske låtsades hon att hon var en örn som buren på uppvindar spanade efter byte. Hon nådde kupolväggen högt ovan Linux, vände och gled vidare med armarna snett rakt ut och benen särade. Nu påminde hon om en drönare som vaksamt spanade efter bombmål i väntan på att någon någonstans skulle nudda vid en knapp. Hon krockade med en pyramid som kom farande från ingenstans, men skrattade bara och svävade lyckligt vidare.
På andra sidan arenan fick Linux syn på Ahmed, som långsamt snurrade runt med fötterna uppåt i riktning mot Linux utan att komma någonstans. Svårt att avgöra på så långt håll, men han såg ut att vara djupt olycklig under huvudskyddet. Någon måste ge honom en knuff, annars skulle han bli hängande där resten av lektionen. Linux såg fundersamt på en blå kub som svävade snett ovanför Ahmed. Om han höll koll på den och på cylindern som var på väg i Ahmeds riktning och tjejen därborta som såg ut att korsa banan… Nej. Ahmed fick klara sig själv. Någon annan fick ge honom en knuff.
Tuva kanske, som var lätt att urskilja i mängden av färgglada tärningströjor genom sitt målmedvetna navigerande med hjälp av kuber och rektanglar och klot. Men hon seglade förbi en bit bort utan att lägga märke till honom. Långt därnere gjorde Pierre sin vanliga simbanevändning och vinkade åt två tjejer som mellanlandat på en grön rektangel och sakta gled ut i arenan. De log och vinkade tillbaka. I luftkorridoren alldeles bakom Pierre följde Johánn, som var lätt att missta för vilken elev som helst när det rosa, stubbade håret doldes av hjälmen och glasögonen såg ut som alla de andras. Men tröjan var blå och hade fem tärningsögon, så det måste vara han. Flickorna slutade vinka när han gled förbi, men han såg inte ut att ha lagt märke till dem ändå. Linux följde dem med blicken. Ny elegant vändning av Pierre högt ovan Linux huvud, och strax därefter en mindre elegant vändning på nästan samma ställe av Johánn.
Något stämde inte. Det såg ut som om Johánn skuggade Pierre med flit. Varför då? Och hade Pierre inte lagt märke till något? Och en annan sak. Pierre och Sinéad och Tuva och alla andra klasskamrater gled, svävade eller flög fram. Inte Johánn. Han förflyttade sig bara, från en punkt till en annan. Inte elegant eller följdsamt, snarare stelt och irriterat, som om alla geometriska figurer och alla klasskamrater var hans fiender. Av alla i kupolarenan föreföll Johánn vara den enda som inte hade roligt.
De försvann ur sikte bakom en pyramid och en boll. Linux drog efter andan. Nu fick det räcka. Se upp, här kommer Linux. Den stora rektangeln därborta borde han kunna träffa…
”Hur gör du?”
”Vad menar du?”
Linux hade mer av tur än skicklighet lyckats orientera sig bort mot Tuva som hängde i luften intill ett handtag och hämtade andan. Hon höll upp en vattenpåse mot Linux och såg frågande på honom. Linux nickade.
”Du hittar alltid en rak linje eller en perfekt placerad kub eller rektangel att ändra riktning emot. Inte krockar du heller, som alla andra gör hela tiden. Men…” Linux greppade vattenpåsen som kom seglande genom luften. ”Jag kan inte låta bli att tänka att tyngdkraften kan komma tillbaka och att jag kommer att störta mot en säker död. Som om det finns en på- och avknapp någonstans i arenan. Jag vet att det är omöjligt, men någon del av hjärnan verkar inte fatta.” Han satte sugröret i munnen och klämde försiktigt på påsen. Någon sorts energidryck. Havsalg, kanske. Kallt och gott.
”Du är rädd”, sade Tuva.
”Rädd?” sade Linux och satte en klunk i halsen. ”Vad menar du?”
”För höga höjder, kanske. Fast i Fritt fall Twins på Grönan var du ju inte rädd, förstås. Fast då var du fastspänd. Har du hoppat från tian någon gång?”
”Klart att jag inte är rädd. Fattar du väl. Det är bara det att…” Det här samtalet var på väg åt ett håll han inte alls tänkt sig. ”Att…” Linux kom inte på vad han skulle säga. I stället skickade han tillbaka vattenpåsen till Tuva.
”Tänk dig att du spelar biljard”, sade Tuva.
”Biljard?”
”Kan du spela biljard?”
”Ja.”
”Då vet du att det gäller att lista ut hur biljardbollen studsar. Och de andra bollarna också. Helst ha koll på allt som han hända om man stöter bollen på det ena eller andra sättet. Samtidigt som man funderar ut en taktik, som man sedan förändrar eller anpassar efter hur spelet går. Hänger du med?”
”Klart att jag gör”, sade Linux, som tyckte att biljard kunde vara roligt, men förlorat alltför många gånger för att inse att han aldrig skulle bli världsmästare.
”Ser du den gula kuben som svävar därborta?” sade Tuva och pekade tvärs över arenan mot en geometrisk figur som var på väg snett mot dem med ganska hög fart. ”Om du vill ändra riktning mot den, måste du räkna ut var den befinner sig om tio sekunder, och se till att du själv befinner dig där i samma ögonblick. Samtidigt som du bestämmer dig för vart du ska sedan, vilken geometrisk figur som du kan nå och var den kommer att befinna sig och vilka andra killar och tjejer som du riskerar att krocka med.” Tuva vek ned vattenpåsens sugrör och klickade fast den i en hälla i byxorna. ”Förstår du? Förklarar jag för snabbt?”
Varför talade Tuva till honom som om han var trög i huvudet? Förklarar jag för snabbt? Hänger du med? Han kom ihåg att hon under uttagningen på Gröna Lund berättat om en del av killarna i hennes klass på jorden, som lärarna envisades med att hon skulle samarbeta med när de hade grupparbete. De hoppades att Tuva skulle få dem att sluta fåna sig och koncentrera sig i stället. Men hon vägrade, för hon stod inte ut med att vara ordningsvakt åt småbarn, även om de råkade vara jämnåriga med henne själv. Då blev lärarna sura och skickade henne till skolkuratorn för att diskutera hennes uppenbara samarbetsproblem.Var det så hon såg på honom också? Som killarna i klassen?
”Klart att jag fattar”, sade Linux. Några svettdroppar glänste i Tuvas panna. Trots allt var det kanske rätt ansträngande att tänka och planera fyra-fem steg före alla andra. Han bestämde sig för att inte vara sur. ”Jag är inte…”
”Annars kan du ju alltid använda kub-appen”, sade Tuva och sköt ut över kupolen på nytt.
Linux såg efter henne. Kub-appen? Han blinkade runt bland glasögonens appar. Inte mycket att välja på, och nästan allt såg ut att ha något med idrott eller hälsa att göra. Han borde dricka 0,3 liter vatten. Vilopulsen såg ut att vara högre än normalt, och hjärtats EKG-kurva var tydligen taggigare än vanligt. Men så hittade han en rutmönstrad kub. Den måste det vara. Linux vänsterblinkade. Inget hände. Allt var som vanligt. Eller? Tuva var ljusmarkerad. Linux blinkade på henne. En lysande röd linje visade varifrån hon kom och vart hon var på väg. Möjliga geometriska figurer att ändra riktning mot var upplysta och andra figurer på väg att korsa hennes bana pulserade oroväckande.
Linux släppte Tuva med blicken och såg ut över arenan. Han fixerade en punkt på andra sidan arenan och högerblinkade. En mörkblå linje visade raka vägen dit, men avbröts av ett åskmoln med en blixt under en bit ut i kupolen. Det fanns risk för kollision med en gul klasskamrat på väg att korsa hans bana…
”Nu räcker det för i dag”, hojtade Nike. ”Röda och gula laget hjälper mig att knuffa in figurerna i rummet igen. Ni andra tar er tillbaka till skolan igen, men glöm inte kvällspasset i gymmet före middagen. Har alla förstått?”
”Ja”, hördes det lite varstans.
”Hör ni dåligt? Har alla förstått?”
”Ja!” ekade det i kupolen.
”Utmärkt. Ni har skött er bra. Nästa gång har jag en överraskning åt er. Slut för i dag.”