I vilket vi blir presenterade för den ekonomiske
mannen och inser att han är oerhört förförisk
Författaren till böckerna om Nalle Puh, A. A. Milne, konstaterade vid ett tillfälle att barn var i synnerhet fascinerade av sagor om öde öar. Berättelser om att bli strandsatt i en ny och isolerad värld triggade deras fantasi på ett alldeles särskilt sätt.
Milne tänkte sig att det berodde på att den isolerade ön gav barnet den effektivaste möjliga flykten från verkligheten. Ingen mamma, ingen pappa, inga syskon; inget av familjens tvång, plikter, konflikter eller maktspel. En helt ny värld. Renare och enklare. Du är fri och ensam, dina fotspår i sanden är de enda. Framförallt är det en värld som barnet själv kan vara herre över.
Tillskansa sig tronen i och proklamera sig som solgud.
Man kan säga att ekonomer är lite som barn. Många av dem är helt besatta av Robinson Crusoe. De flesta som studerat ekonomi har hört professorn återberätta Daniel Defoes roman från 1719 i någon form. Man skulle förstås kunna undra vad en berättelse om en vit, rasistisk man som lever ensam på en ö i 26 år innan han blir kompis med en »vilde« rimligen kan säga oss om moderna ekonomier.
Men då har man inte förstått det där med nationalekonomi.
Daniel Defoes skeppsbrutne romanhjälte brukar betraktas som den ultimata ekonomiska mannen. Crusoe är strandsatt på en öde ö utan sociala koder eller lagar. Inget hämmar honom och det är fritt fram att handla enbart ur det där egenintresset. På Crusoes ö är den ekonomiska drivkraften isolerad från allt annat och han blir därför en pedagogisk bild för ekonomerna.
På marknaden antas vi ju alla vara anonyma. Det är därför som marknaden kan göra oss fria. Det spelar ingen roll vem du är. Personliga egenskaper och känslomässiga band har ingen plats. Allt som betyder något är betalningsförmåga. De val som människor träffar är fria och oberoende, vi är utan bakgrund eller sammanhang, isolerade öar i ett tomt hav. Ingen dömer oss och inget binder eller håller oss tillbaka. De enda begränsningar som finns är av teknisk karaktär: dygnets ändliga timmar och naturens resurser. Robinson Crusoe är fri och hans relationer till andra människor går främst ut på vad de kan göra för honom.
Inte av elakhet, det är helt enkelt rationellt – såsom rationalitet presenteras i berättelsen.
I romanen föds Robinson Crusoe i York i England. Pappa är köpman och Robinson har två äldre bröder. Den ene dör i krig och den andre bara försvinner. Robinson studerar juridik men lockas inte av det engelska medelklasslivets tryggheter. Istället går han ombord på ett skepp på väg mot Afrika. Efter flera resor hamnar han slutligen i Brasilien. Där startar han vad som så småningom blir en mycket framgångsrik plantage. Robinson Crusoe blir rik. Men Robinson Crusoe vill bli ännu rikare. Skeppen far mot Afrika för att hämta slavar och han går ombord. På sin sista resa går fartyget han färdas med under och ensam kastas Robinson upp på en nästintill öde ö.
Här börjar äventyret.
Robinson tillbringar många år i isolering med enbart ett par djur som sällskap. »Vildar« och kannibaler härjar på stranden. I sin loggbok listar han i parallella kolumner inte bara pengar och materiel, utan även tur mot otur.
Ja, visserligen är han på en öde ö – men han lever.
Visserligen är han isolerad från andra – men han svälter inte.
Visserligen har han inga kläder – men klimatet är bra.
Logiskt kalkylerar Robinson nyttan i varje situation. Och han är ganska nöjd. Fri från begär, avundsjuka och stolthet. Fri från andra människor. Triumferande skriver han att han kan göra precis vad han vill. Han kan kalla sig kejsare eller kung över hela ön. Vilken lycka! Fri från distraktioner och kroppens begär fokuserar han istället på ägande och kontroll. Ön är hans att erövra och naturen ligger där för honom att kontrollera.
Romanen om Robinson Crusoe brukar återberättas som en historia om individens uppfinningsrikedom och påhittighet. Robinson odlar majs, tummar krukor och mjölkar getter. Han stöper ljus av gettalg, och tvinnar vekar av torkade nässlor. Men det är inte bara Robinsons påhittighet som bygger upp det lilla enmanssamhället. I själva verket tar han sig tretton gånger till det förlista skeppet för att hämta material och verktyg. Det är dessa han använder för att ta befäl över naturen och så småningom även över andra människor.
Verktygen och materialen är tillverkade av andra, om än långt borta. Och Robinson är i högsta grad beroende av deras arbete.
Under sitt tjugosjätte år på ön stöter Robinson ihop med en inföding. Han räddar honom från kannibalerna och döper honom efter veckodagen när de träffas. Fredags tacksamhet har inga gränser. Han älskar Robinson som ett barn och arbetar för honom som en slav. Fredag, som själv är kannibal, har viss längtan efter människokött men lägger av hänsyn till Robinson om kosten.
Nästan tre år tillbringar de tillsammans i vad romanens författare Daniel Defoe beskriver som fullständig och komplett lycka. Slutligen blir de hittade och reser tillbaka till Europa.
När de kommer till Lissabon upptäcker Robinson att han är oerhört välbärgad. Plantagen i Brasilien har skötts av hans arbetare och gjort stora vinster under alla år som han har varit försvunnen. Robinson säljer sin andel, gifter sig och får tre barn. Sedan dör hans fru. Hela detta händelseförlopp: äktenskap, barn och död, beskrivs i romanen med en enda mening.
Och Crusoe ger sig ut på haven igen.
Den irländske författaren James Joyce beskrev Robinson som en förkroppsling av »den manliga självständigheten, den omedvetna grymheten, envisheten, den långsamma men effektiva intelligensen, den sexuella apatin och den beräknande fåordigheten«.
Robinson Crusoe är isolerad och ekonomer gillar att isolera människor. Den skeppsbrutne Robinson på den öde ön gör det möjligt att fundera på hur människan skulle agera om det inte fanns någon omvärld. De flesta ekonomiska standardmodeller går ut på att göra just det. Ceteris paribus, mässar ekonomiprofessorn på latin. »Allt annat lika.« Du måste isolera en enskild variabel inom en ekonomisk modell som omfattar flera variabler – annars går det inte. Kloka ekonomer har alltid varit medvetna om problemen med detta förhållningssätt, samtidigt fortsätter det att definiera grunderna för att »tänka som en ekonom«. Man måste förenkla världen för att kunna räkna på den och då har man valt att i Adam Smiths anda förenkla den på just detta sätt.
Robinson Crusoe skapar i romanen snabbt en ekonomi. Han byter och handlar trots att det inte finns några pengar på ön – varorna får sitt värde utifrån efterfrågan.
Principen att värde utgår från efterfrågan brukar berättas som ytterligare en historia om två strandsatta män.
Tänk er alltså två män på en öde ö: den ene har en säck med ris och den andre tvåhundra guldarmband. Hemma på fastlandet hade ett guldarmband kunnat köpa en hel säck med ris, men nu befinner sig männen inte på fastlandet. Männen är strandsatta och värdet på varorna förändras.
Mannen med riset kan plötsligt begära samtliga guldhalsband för bara en portion. Han kanske till och med vägrar att byta överhuvudtaget. För vad ska han med ett guldhalsband till på en öde ö? Ekonomer älskar att berätta den här typen av historier, de nickar och tycker sig ha avslöjat något oerhört djupsinnigt om hur människan fungerar.
Deras standardmodeller tänker sig nämligen aldrig att två personer övergivna på en öde ö kanske skulle börja prata med varandra, att de kanske skulle känna sig ensamma. Rädda. Behöva varandra. Efter att ha samtalat en stund skulle de inse att de bägge hade avskytt spenat när de var barn och hade farbröder som var alkoliserade långa perioder. Efter att de hade resonerat en stund om detta skulle de antagligen dela på riset. Att vi människor kan reagera på det här sättet, har inte det ekonomisk betydelse?
Männen i berättelsen är inte först och främst strandsatta på en öde ö. De är strandsatta i sig själva. Ensamma. Isolerade. Onåbara. Oförmögna att interagera med varandra på något annat sätt än genom handel och konkurrens. Oförmögna att förhålla sig till omvärlden som något annat än en uppsättning varor. Allt ska köpas, bytas och säljas till största möjliga vinst.
Robinson Crusoe är först och främst ett exempel på den ekonomiske mannen. Homo economicus kallas han och är grunden i de ekonomiska teorierna som vi känner dem. Nationalekonomin bestämde sig för att det var individen som man skulle studera och därför behövde man skapa en förenklad berättelse om hur denna individ agerade. Så föddes den modell av mänskligt beteende som sedan dess har definierat vårt ekonomiska tänkande.
Och dessutom: en oerhört karismatisk person.
Den som studerar nationalekonomi får lära sig en saga om en man som ger sig ut i världen för att maximera sin nytta utifrån de förutsättningar och hinder han möter på vägen. Han sägs vara en allmängiltig, om än förenklad, beskrivning av vad människan är. För kvinna som för man, för rik som för fattig, oavsett kultur eller religion, ben eller armar. Den ekonomiske mannen gör anspråk på att beskriva det i var och en av oss som är ett rent ekonomiskt medvetande. Det som formulerar önskningar och sedan försöker tillfredsställa dem.
Han är rationell och styrd av sitt förnuft, han gör inget som han inte är tvungen till och om han gör det kommer han att göra det för att få njutning eller slippa smärta. Han kommer alltid att ta allt han kan få och göra allt han kan för att övervinna, överlista och i sista hand förgöra dem som står i hans väg.
Ekonomernas standardmodeller säger att denna person i grund och botten är vad vi är. I alla fall är det den del av oss som är ekonomiskt relevant. Och därför är det den del av oss som ekonomerna bör studera. Människans mest grundläggande drag är att vi vill ha obegränsat med saker. Allt. Nu. Genast. Men det går inte. Människans obegränsade begär är begränsade av världens knappa resurser och att alla andra förstås också vill ha. Allt. Nu. Genast. Och när man inte kan få allt man vill ha, då måste man välja. Ur knapphet föds valet.
Val innebär alternativkostnader. Förlorade intäkter från de möjligheter som man inte valt. Väljer du den ena vägen, kan du inte samtidigt gå den andra. Den ekonomiske mannen har ett antal preferenser.
Om han hellre vill ha tulpaner än rosor och hellre rosor än prästkragar innebär det att han även föredrar tulpaner framför prästkragar. Och han är alltid instrumentellt rationell – han väljer alltid den minst kostsamma vägen för att nå sina mål.
Vi kommer på vad vi vill ha och sedan agerar vi för att få det. Räknar ut kortast möjliga sträcka mellan punkt A och punkt B. Så mycket som möjligt så billigt som möjligt. Det är vad det handlar om. Du bestämmer vad du vill ha och i vilken ordning. Jag bestämmer vad jag vill ha och i vilken ordning. Sedan försöker vi komma åt det. Klara, färdiga, gå. Sedan börjar livet. Och slutar för den delen också. Köp billigt, sälj dyrt.
Den stora fördelen med den ekonomiske mannen är att han är så förutsägbar. Därför går det också att uttrycka alla problem han möter på elegant matematik. Om människan är som han går människan att räkna på. Det finns bara egenintresse och ur ett dött universum kan vi härleda samhällets naturlagar.
Precis som Robinson Crusoe var den ekonomiske mannen en modern man som gjort sig fri från de gamla irrationella förtrycken. Precis som Robinson Crusoe kunde han klara sig själv, det fanns ingen kung eller kejsare som kunde tala om för honom vad han skulle göra. Han var sin egen kung eller kejsare, han var fri och honom ägde ingen. Sådan var den nya människa som nationalekonomin bar med sig in i den nya tiden.
Den ekonomiske mannen bestämde över sitt liv och lät andra bestämma över sitt. Han var oerhört kompetent. Helt enkelt bara för att han var människa. Det var hans överlägsna förnuft som gjorde honom till herre över sin egen värld, inte till någon annans tjänare eller underordnade. Han var fri. Och i varje situation kunde han blixtsnabbt läsa av alla möjliga alternativ och fatta det bästa möjliga beslutet. Som en schackspelare i världsklass kryssade han sig fram genom tillvaron med alla dessa valmöjligheter. Sådan var den mänskliga naturen, sade ekonomerna på 1800-talet. Dessutom var den tolerant: Den ekonomiske mannen bedömde inte folk utifrån var de kom från, utan efter vart de var på väg. Han var dessutom både nyfiken och förändringsbenägen. Han ville hela tiden ha det bättre. Ha mer. Se mer. Uppleva mer.
Det finns inget egenvärde i att arbeta, tycker den ekonomiske mannen, men ska man komma någonstans måste man göra det. Han sätter upp mål, kämpar för dem, bockar av dem och går vidare. Han hänger aldrig upp sig vid det som varit, utan ser enbart framåt. Vill han ha dig kommer han att göra allt för att få dig. Ljuga, stjäla, slåss och sälja allt han har. Han är ensam men hans ensamhet är lysten. Han gör alltid allt för att tillfredsställa sina egna begär. Men han förhandlar och köpslår hellre än använder våld. Alla kan inte suga på bröstet samtidigt. Världens resurser är begränsade. Och han beundrar dem som lyckas. Det handlar om njutning. Livet. Att sluta händerna runt något du arbetat hårt för och kunna säga att »det är mitt«.
I slutet av filmen kommer han alltid att rida ensam in i solnedgången.
Känslor, altruism, omtanke, samhörighet är inte en del av honom i de ekonomiska standardteorierna. Den ekonomiske mannen kan ha en preferens för samhörighet eller för en viss känsla, men då är det en preferens – precis som han kan föredra äpplen framför päron. Han kan efterfråga känslor – vilja skaffa sig den upplevelsen. Men det är aldrig en del av honom. För den ekonomiske mannen finns ingen barndom, inga beroenden och inget samhälle som påverkar. Han minns sin egen födsel. Den var inte annorlunda än något annat.
Rationell, självisk och helt skild från sin omvärld. Ensam på en ö, eller ensam i samhället. Det spelar ingen roll. Det finns inget samhälle, bara individer.
Ekonomi blev vetenskapen om att »konservera kärlek«. Samhället hölls ihop av egenintresset. Ur Adam Smiths osynliga hand föddes en ekonomisk man. Kärleken kunde sparas till det privata. Det var viktigt att hålla den utanför.
Annars skulle honungen ta slut.
Bernard de Mandeville, en holländsk läkare verksam i England, publicerade sin berömda fabel om bin 1714. Gycklande berättar han om hur bina när de vart och ett följer sitt egenintresse samtidigt finner vad som är bäst för kupan. Egenintresset tjänar allmänintresset, bara bina får hållas. Lägger man sig i blir det ingen honung. Fåfänga, avund och girighet ökar paradoxalt den sammanlagda lyckan i kupan. Dessa låga känslor får bina att arbeta hårdare. Vi får ekonomisk tillväxt och alltid flödande honung. Greed is good. Och i slutändan är det egenintresset vi kan lita på.
Om alla bara agerar själviskt kommer detta på ett magiskt sätt att växlas upp till vad som är bäst för helheten. Det är samma historia som hos Smith. Vår egoism och girighet kan av ekonomins »osynliga hand« förvandlas till harmoni och balans – en berättelse som kan tävla med den katolska kyrkans djupaste mysterier i att förse oss med mening och förlåtelse. Din girighet och egoism är i själva verket din försoning med andra människor.
»Amerika går inte ihop ifall det inte bygger på en djupt rotad religiös övertygelse – och jag bryr mig inte om vilken«, sa president Dwight D. Eisenhower.
Idén att ekonomin styrs av en osynlig hand utvecklades till en myt om att marknaden även kunde föra med sig historiens slut. När våra ekonomiska intressen blev alltmer sammanlänkade skulle forna tiders primitiva konflikter inte längre vara nödvändiga. Du skjuter inte din kusin för att han är muslim om ni har gemensamma ekonomiska intressen. Du springer inte och dödar grannen för att din dotter har legat med honom om ditt företag är beroende av honom.
Den osynliga handen hindrar dig.
1900-talets blodiga erfarenheter har visat att människan inte är så enkel. Men det är en bra historia. Och få av oss kollar en bra historia.
I alla fall inte på djupet av oss själva.
Marknadens maskineri påstods kunna spinna fram världens fred och alla folks lycka av något så simpelt som våra vanliga smutsiga känslor. Och det är inte konstigt att vi blev förförda. Exploatering var inte personligt längre. Kvinnan som arbetar sönder sin rygg för 6 dollar i timmen gör det inte för att någon är elak eller har dömt henne till det. Ingen är skyldig, ingen är ansvarig. Det är ekonomin, dumbom. Och ekonomin är oundviklig. Den bor i din natur. I själva verket är den ditt innersta väsen.
Eftersom vi alla är som den ekonomiske mannen.