I vilket vi får se att livmodern inte är en rymdkapsel
1965 publicerade den svenske fotografen Lennart Nilsson sina banbrytande titthålsfotografier av foster. Först i Life Magazine och sedan i boken Ett barn blir till.
Nilsson hade experimenterat med elektronmikroskop sedan 1953 och arbetet med boken hade tagit honom nästan tolv år. Utgåvan av Life Magazine från den 30 april 1965 fick en hel värld att häpna och sålde åtta miljoner exemplar bara de första fyra dagarna.
Hopkrupen med stort huvud och fenlika armar flyter fostret fritt inuti en ballong av vatten. Så har vi blivit vana att föreställa oss att vår egen tillvaro började. Bebisen hänger som en självständig astronaut med bara en navelsträng som kontakt med omvärlden. Mamman existerar inte. Hon har blivit till tom rymd – den redan autonoma minirymdhjälten svävar fram. Livmodern är bara ett utrymme.
Men ingen kan separera sig från platsen där blicken kommer från. Kamerans lins kallas visserligen objektiv. Men Lennart Nilssons fotografier är en skildring – inte en korrekt avbild av världen. Vad vi ser genom extrema förstoringar och på hårt beskurna bilder är inte verkligheten. Tillvaron i magen är inget fritt och ödsligt svävande. Få saker kunde egentligen vara längre från sanningen. Fostret växer ur mamman, i mamman och i ständig kontakt med mamman. Det är trångt, dunkar, bultar och går i princip inte att fastställa var mamman slutar och fostret tar vid.
I Lennart Nilssons bilder syns däremot inget beroende. Fostret är ensamt. Mamman är utplånad. Bilderna visar inget förhållande mellan mamman och barnet: vi föds som färdiga självständiga individer.
Bilden av livet, som Lennart Nilsson skildrade det, slog sig ner i vår kollektiva fantasi och den har stannat där. Vi måste ha funnit den mycket attraktiv.
Frågan är varför.
*
Vi har fått lära oss att våra samhällen bygger på rationella kontrakt och våra ekonomier på fria marknader. Att producenter och konsumenter, arbetsgivare och arbetstagare – allt är ett och samma medvetande i olika skepnader. Olika uttryck för en och samma rationalitet. Världen den opersonliga sammanlagda summan av individers fria val.
I själva verket är samhället mer format av krig, exploatering, rasism och patriarkat. Den ekonomiska verkligheten mer ett resultat av starkast vinner, rik blir rikare och vi andra springer på. Någonstans vet vi det. Men vi fortsätter ändå att fantisera.
Ända sedan den store grekiske filosofen Platons verk Staten för 2000 år sedan har vi matats med berättelser om hur samhället uppkom genom att människor fattade ett rationellt beslut att gå samman. Efter att ha kommit fram till att alla skulle vinna på ordningen började vi göra oss beroende av varandra. Varken förr eller senare.
Denna skapelsemyt finns i otaliga variationer och precis som de flesta andra myter är den ett mentalt trick. Det är naturligtvis mycket svårt att tänka sig att det gick till på det här sättet: Där satt vi hopkrupna i grottor. Mörker, kyla, andra hukande figurer i andra grottor och det var omöjligt att fastställa vem som var vän, fiende, människa eller mammut. Så plötsligt reser sig en person upp och utbrister:
– Hörrenini! Varför går vi inte samman och hjälps åt i ett samhälle? Vi kan byta saker med varandra, det kommer alla att tjäna på!
Knappast.
Det är vår fantasi om oberoende. Och den är förförisk.
Lennart Nilssons berömda fotografier är variationer på samma tema. På omslaget till Life Magazine svävar en liten människa ensam i vad som ser ut som en genomskinlig rymdkapsel. Det är en tillvaro i livmodern som är fullständigt oberoende av livmodern. Fostret är fri individ och kvinnans kropp finns inte. Mamman är ett utrymme som fostret hyr. In kommer spermier, ut kommer bebis. Graviditet är en kvinna i en gungstol vid fönstret i nio månader. Det är din mamma. Hon var ett passivt förvaringsutrymme. Du var inne i henne men du var självständig redan från början. Herre över det tomma rum du svävade i.
Fostret på Lennart Nilssons bilder suger på tummen och stirrar ut i tomhet bakom stängda ögonlock. Runt honom är rymden svart och moderkakan svävar i fjärran som en fristående rymdstation. Det är en skapelsemyt om fria individer som passade sin tid. Det är 1964 när bilderna publiceras. Lyndon B. Johnson har precis blivit omvald till president och John F. Kennedy är död sedan ett år tillbaka. USA har förstärkt sin närvaro i Vietnam. I Lennart Nilssons hemland öppnar IKEA sitt andra varuhus och Rolling Stones spelar på Kungliga Tennishallen.
I själva verket hade Lennart Nilsson, på de flesta av bilderna, fotograferat döda embryon. Det gav honom möjlighet att experimentera med ljus, bakgrund och ställningar. Det var fantastiska fotografier. Men det som hade satts ihop för att skildra livet, var i själva verket dött.
*
I över trettio år har vi vetat att antagandena om människan i ekonomins standardmodeller inte stämmer. Den ekonomiske mannen finns inte – i alla fall inte i verkligheten. Men vi klamrar oss ändå fast vid honom. Hur mycket kritik som än riktas mot honom är han fortfarande synonym med ekonomi och vi låter honom ta större och större plats i våra liv.
Det verkar inte spela någon roll vad forskningen säger. Det verkar inte spela någon roll hur ofta de ekonomiska modeller vi bygger bidrar till att krascha världsekonomin. Det verkar inte spela någon roll hur de gång på gång misslyckas med att förutsäga marknadens uppgångar, panikattacker och infall. Vi släpper ändå inte taget.
Vi skrapar ihop bitar ur ett påhittat universum, sätter ihop det i modeller och kallar det för en tillräckligt korrekt bild av världen.
Antagandena bakom den ekonomiske mannen har gång på gång visat sig inte hålla. Men att Kahneman och Tversky för över trettio år sedan kunde visa att våra beslut inte alls var objektiva och rationella förändrade inte mycket i grunden. Att vi vet att den ekonomiske mannen inte finns i verkligheten verkar inte hindra oss från att sätta honom i centrum av den ekonomiska vetenskapen, och från att tillämpa hans logik på allt större delar av våra liv. Det internationella fenomenet Freakonomics deklarerade 2004 att varje del av vår tillvaro överensstämde med marknadens principer. I slutet av sjuttiotalet hade den franske vänsterfilosofen Michel Foucault tänkt att riktigt så långt skulle inte ens de vildaste nyliberalerna gå. Nu var det plötsligt en bästsäljande pocketbok i mittfåran.
Det har hela tiden funnits ekonomer som har kritiserat den ekonomiske mannen både högljutt och ingående. Men han är trots detta fortfarande synonym med ekonomi. Det är honom vi syftar på när vi i dagligt tal pratar om »ekonomisk logik«, och de kritiska skolor som har växt fram behandlas i bästa fall som komplement. Det är den ekonomiske mannen som brer ut sig i centrum och det är honom som alla andra måste förhålla sig till.
Beteendekonomin är den skola som har fått störst genomslag på senare år. Den har lagt ner mycket möda på att visa att människor inte alltid bryr sig om enbart sin egen vinning, att rättvisa spelar roll och att preferenser kan förändras över tid.
Beteendeekonomer har visat att människor inte alltid hanterar information korrekt och att vi inte hela tiden fattar beslut som överensstämmer med våra preferenser. Allt detta är mycket viktigt och ett stort framsteg jämfört med den teori som ligger till grund för den ekonomiske mannen. Samtidigt behåller beteendeekonomin egentligen den ekonomiske mannen som utgångspunkt. De försöker med experiment och studier dokumentera undantag från doktrinen, men den ensamme individen är fortfarande både ideal och premiss. Beteendeekonomin resonerar att eftersom det uppenbarligen är svårt för människor att bete sig rationellt behöver vi hjälp på traven. Vi behöver stöd och vi behöver knuffas i rätt riktning. Vi är helt enkelt inte perfekta ekonomiska aktörer. Statens uppgift blir därför att skapa bättre incitamentsstrukturer och med hjälp av dem få oss att mer korrekt agera utifrån våra preferenser.
Politiskt får detta ofta konsekvensen att åtgärder riktas mot att få människor att konsumera exempelvis mindre el genom att ge dem bättre information och därmed göra det lättare att fatta rationella beslut. Inte genom att höja koldioxidskatten, eller göra statliga investeringar i grön teknik och energieffektiva städer. Övervikt ska på samma sätt bekämpas genom att det ska bli lättare att hitta information om hur mycket socker det förekommer i olika produkter. Inte genom att man faktiskt tar tag i problemen inom livsmedelsindustrin på riktigt.
Det är naturligtvis inte beteendekonomernas fel att deras analyser ofta används som genvägar av politiker som vill slippa svåra beslut. Teorierna är onekligen ett stort steg i rätt riktning. Men de förändrar inte att ekonomi forfarande är en vetenskap om val – inte en vetenskap om hur samhället ska överleva, hushålla och utvecklas. Någon helhetssyn på samhället och hur människor formas och skapas finns inte hos beteendeekonomerna. Ekonomi är fortfarande studiet av individen, beroenden är inte en fundamental del av att vara människa, och maktrelationer är inte ekonomiskt relevanta.
Den ekonomiske mannen hänger sig med andra ord kvar.
»Vi är alla individer«, säger vi ofta när vi vill hänvisa till en större mänsklighet. Något som förenar bortom klass, kön, ras, ålder, bakgrund och erfarenheter. Som om det där med mänsklighet skapades bortom klass, kön, ras, ålder, bakgrund och erfarenheter – inte genom klass, kön, ras, ålder, bakgrund och erfarenheter. Istället ser vi omständigheterna, kroppen och sammanhangen som ett lager som vi måste skala bort. Det skymmer synen. Vill vi prata om hur det verkligen är måste vi abstrahera bort hur det verkligen är, tror vi.
Men att vara människa upplevs just genom ett kön, en kropp, en social position, och de bakgrunder och erfarenheter som vi har. Det finns inget annat sätt.
Fast vi tror att det är precis detta vi måste förneka. Att vi måste hitta till ett rationellt medvetande som är lika för alla.
»Kvinnor är också individer«, säger vi. Att vara individ har blivit synonymt med att vara människa och individen är ekonomins elementarpartikel. Nationalekonomi blev»vetenskapen om individen«och ordet»individ«betyder just odelbar. Den minsta del som helheten kan delas upp i. Som atomen i Newtons fysik. Förstod man individen förstod man allt. Individ är däremot inte samma sak som människa.
Halva mänsklighetens främsta kännetecken är att vara just delbar.
Alla kvinnor kan inte föda barn. Alla kvinnor vill inte föda barn. Men vad som skiljer kvinnokroppen från manskroppen är att den just kan bli gravid och föda barn. Det som var en människa kan dela sig och bli två. Det är så alla människor har blivit till. Vi föds ur varandra. Och vi lever ur varandra, i varandra och genom varandra.
Vi börjar inte våra liv i oberoende och sedan är utmaningen att forma någon sorts relationer och band till andra. Fast när vi ska argumentera för vikten av ett samhälle brukar vi nästan alltid börja här: med en autonom individ, och sedan räknar vi upp alla skäl till varför han bör skapa beroenden och relationer.
– Det blir lättare att producera mat.
– Det blir enklare att försvara sig mot vilda djur.
– Det kommer att göra honom lyckligare.
– Han kan få hjälp när han blir sjuk.
– Han kommer att leva längre.
Det finns en massa fördelar med andra människor! Som om vi någonsin har haft ett val.
Processen är i själva verket den motsatta. Vi föds in i andra människors krav och förväntningar. Att vara barn är att vara nästan fullständigt beroende av andra. Vi har aldrig känt något annat. Helt utlämnad till deras förhoppningar, krav, kärlek, neuroser, trauman, besvikelser och olevda liv. Att ta hand om ett barn är å sin sida att ständigt uppfylla en annan människas behov och från denna närhet måste barnet sedan steg för steg bli mer självständigt. Som den feministiska teoretikern Virginia Held har påpekat: människans naturtillstånd är att vara helt innesluten i beroenden till andra. Utmaningen är snarast att lyckas mejsla ut och hitta en egen identitet. Karva ut mer och och mer plats för sitt eget jag. Hela tiden i ett sammanhang.
De som tar hand om barnet måste för sig själva kunna upprätthålla ett separat jag. Inte uppslukas i ett fullständigt engagemang eller lockas till att dra hela sitt värde ur att vara så komplett behövda. Att lyckas genomföra detta och hålla de ömsesidiga beroenderelationerna sunda är den utmaning som de flesta människoliv och samhällen handlar om. Varje dag och varje timme. Så mycket av de psykiska och känslomässiga skador som präglar våra liv inträffar här. Och det är kanske inte konstigt att vi dras till fantasier om att saker och ting vore annorlunda.
Fantasier om att vi vore ensamma. Svävande i en tom rymd med bara en navelsträng som kontakt med omvärlden.
Att den ekonomiske mannen inte stämmer med verkligheten är en sak. Det har vi vetat i åratal. Det intressanta är varför vi så gärna vill att han ska stämma med verkligheten.
Uppenbarligen vill vi vara som han. Vi vill ha hans oberoende, hans rationalitet och det förutsägbara universum han lever i. Vi verkar framförallt vara beredda att betala ett högt pris för det.
Vad får vi egentligen ut av att med sådan emfas försvara honom mot verkligheten?