I vilket vi upptäcker den ekonomiske mannens oanade djup och rädslor
På femton- och sextonhundratalen förändrades relationen mellan människa och natur i väst. Från en världsbild där människan sågs som inbäddad i ett, ofta kvinnligt, levande och nyckfullt kosmos, till ett där män betraktades som frånkopplade objektiva betraktare och besegrare av naturen. Från att naturen hade setts som vid liv, i rörelse och organisk (ofta på ett skrämmande sätt) blev den passiv, död och så småningom mekanisk.
Mannen frikopplades från det hela: han blev oberoende individ med uppgift att lägga världen under sig. Kvinnan konstruerades som det andra: hon skulle binda honom till allt det där som han inte tog med sig.
Beroendet, naturen, kroppen, livet.
Han är förnuft. Hon är känsla. Han är medvetande. Hon är kropp. Han är självständig. Hon är beroende. Han är aktiv. Hon är passiv. Han är självisk. Hon är självuppoffrande. Han är hård. Hon är öm. Han är beräknande. Hon är oberäknelig. Han är rationell. Hon är irrationell. Han är isolerad. Hon är med allt förbunden. Han är vetenskaplig. Hon är magisk.
Män lär oss att det finns saker värda att dö för. Kvinnor lär oss att det finns saker värda att leva för.
Så är våra föreställningars rolluppsättning. Det är själva dansen. Och det vore förstås utmärkt om det hade varit just detta – bara en dans.
Egentligen spelar det mindre roll vad män och kvinnor gör statistiskt sätt. Det finns ändå en massa påståenden om vad män och kvinnor gör som vi hela tiden förhåller oss till. Kvinnan måste på något sätt alltid ta hänsyn till vad som förväntas av hennes kön. Och samma sak gäller mannen. Men inte riktigt på samma sätt.
När könsrollerna ska upplösas är det sällan småpojkarna som ska bära rosa eller de manliga cheferna som förväntas klä upp sig i småblommigt: »för att bli tagna på allvar«. Det skulle se löjligt ut. Däremot förväntas en kvinna på näringslivets toppositioner fortfarande ofta klä sig i mörk kostym. Dyker hon upp i volanger och kjolar riskerar kollegorna att prata. Hon måste klä sig neutralt: det vill säga manligt. Anpassa sig till en redan existerande struktur organiserad runt mäns kroppar. Samtidigt får hon naturligtvis inte bli för manhaftig. Fortfarande kvinna – men en kvinna som markerar att hon gör något traditionellt manligt.
Och det är en svår balansgång.
Våra förväntningar på män är däremot helt annorlunda. Ingen kräver att Jamie Oliver ska anpassa sig till en kvinnlig könsroll bara för att matlagning i hemmet har varit en traditionellt kvinnlig syssla. TV-kocken Oliver blir snarast tagen på allvar genom att han anspelar på sin grabbighet. Oliver hackar inte basilika. Oliver stoppar in basilikan i en kökshanduk, dunkar den i bordet, stönar, besegrar, tvingar basilikan till underkastelse – innan han kastar den i grytan.
På samma sätt reagerar daghemmet som vill arbeta mot könsroller genast på de små flickornas rosa balettdräkter: Inte ska vi ha sådana stereotypa kläder på gympan. Inte i en progressiv skandinavisk välfärdsstat. Här tycker vi att barnen ska få växa upp till fria individer och då ska flickorna inte springa runt i rosa balettdräkt med volang på gymnastiken. Det reducerar dem ju till en könsroll som de kanske inte alls är bekväma med.
Men samma välmenande förskollärare tänker inte närmre på pojkarnas klädsel. En rosa balettdräkt uppfattas som könsstereotyp, pojkarnas precis lika traditionella gympakläder uppfattas däremot som neutrala.
Det gör manlighet nästan jämt. Det ingår i konceptet.
Shakespeares prins Hamlet kan i sin gestalt representera de allmänmänskliga frågorna: Att vara eller inte vara, är att vara som han. Vi lär oss alla att relatera till honom, även kvinnor. Hamlets grubblerier är en mänsklig erfarenhet. Mannen är normen och mänsklighet blir en synonym till manlighet.
Att föda barn är däremot ingen mänsklig erfarenhet. Det är en kvinnlig erfarenhet. Så har de lärt oss att betrakta världen. Den kvinnliga erfarenheten är alltid separerad från den allmänmänskliga. Ingen läser böcker om förlossningar i syfte att förstå den mänskliga existensen. Då läser vi Shakespeare. Eller någon av de stora filosoferna som skriver om hur människor växer upp som svampar ur jorden och omedelbart börjar skriva samhällskontrakt med varandra.
Det är bara kvinnan som har ett kön. Mannen är mänsklig. Bara ett av könen existerar. Det andra är en variant, en spegling, ett komplement.
I ekonomins värld påstås vi alla vara rationella, nyttomaximerande och själviska individer. Det är egenskaper som alltid har betraktats som traditionellt manliga. Därför uppfattar vi dem också som neutrala. De har inget kön – eftersom mannen aldrig har haft något kön. Den ekonomiske mannen blir det enda könet. Samtidigt har teorin hela tiden förutsatt att någon annan står för omsorg, omtanke och beroende. Fast allt detta är osynligt. Vill du vara med i ekonomins berättelse måste du vara som den ekonomiske mannen. Och samtidigt bygger det vi kallar ekonomi hela tiden på en annan berättelse. Allt det som exkluderas för att den ekonomiske mannen ska kunna vara den han är. För att han ska kunna säga att det inte finns något annat.
Kvinnor är lika mycket värda som män.
Kvinnor kompletterar män.
Kvinnor är lika bra som män.
I alla dessa påståenden presenteras kvinnan som en version av manlighet. Antingen är kvinnan »som han«. Eller så är hon »motsatsen till honom«. Men hon är alltid i relation till honom.
Antingen är hon värdefull för att hon är som mannen – eller så är hon värdefull för att hon kompletterar mannen. Men det handlar alltid om mannen. I den ena tankegången kan hon minsann arbeta, forska, knulla, rapa, starta krig, vara rationell och köra stora maskiner precis som han. Alltså ska hon ha samma rättigheter och fördelar som han. Men i samma ögonblick som hon slutar vara »som han«, kan hon heller inte längre ställa jämställdhetskrav.
»Det är inte diskriminering så länge gravida män och gravida kvinnor behandlas lika«, slog det berömda fallet Geduldig v. Aiello fast i den amerikanska högsta domstolen 1974.
Fallet gällde huruvida en försäkring specifikt fick utesluta gravida från skydd. Domstolen bestämde att det fick den. Försäkringen pekade ju inte ut kvinnor. Den pekade enbart ut »gravida individer«. Att dessa i samtliga fall (och av skäl de flesta människor känner till) var kvinnor, det ansågs inte ha med saken att göra.
Kvinnan kan bara träda in i de kategorier som räknas ekonomiskt och politiskt ifall hon lämnar kvar sin kropp på andra sidan. Idén att kvinnan är värdefull för att hon är »som mannen« innebär en ytterst villkorlig frigivning.
Fast den andra tankegången, att kvinnan är värdefull för att hon »kompletterar mannen«, är om möjligt ännu mer begränsande.
Kvinnlighet konstrueras i detta fall åter som en variant av manlighet. Hon behöver inte vara som han men istället tvingas hon bli den väna hustrun som ska ge världen en motvikt mot den hårda framväxande marknaden. Alla delar av den mänskliga upplevelsen som mannen inte har kunnat tolerera hos sig själv har han ändå velat uppleva. Samhället har talat om för kvinnan att hon måste vara allt det som han inte kan tillåta sig själv: det mjuka, sårbara, kroppen, känslorna, naturen – det mystiska mörkret på månens baksida. Hon tvingas vara kropp, känslor, natur, det subjektiva och det specifika, eftersom han inte är det. Och till detta påstås hon vara dömd av sin biologi.
Den här gången är hon definierad inte utifrån vad han är, utan utifrån vad han inte är.
Men i bägge fallen: utifrån honom.
Antingen måste kvinnan bevisa att hon är som mannen, eller så måste hon bevisa att hon kan komplettera mannen. Det handlar aldrig om henne. Eftersom det bara finns ett kön.
När Richard Geres alienerade affärsman tar med sig Julia Roberts på opera i den romantiska komedin »Pretty Woman« är han mer intresserad av att följa hennes reaktioner på »La Traviata« än av själva föreställningen. Han kan inte själv gråta till Verdi. Men han kan betrakta henne gråta till Verdi. Han behöver henne för att komma åt sitt eget känsloliv och den enda säkra strategi han kan tänka sig för att närma sig sina egna känslor är i rollen som betraktare av hennes. Hon får honom att känna sig levande. Och han inbillar sig plötsligt att han älskar henne.
Genom att äga och erövra kvinnan har mannen kunnat komma i kontakt med de delar av sig själv som han annars förnekar. Beroendet, känslorna, sammanhanget, njutningen och kapitulationen. Men kvinnan är trots allt en människa – inget väsen. Och egentligen vet han om det.
»Du sökte en blomma och fann en frukt. Du sökte en källa. Och fann ett hav. Du sökte en kvinna och fann en själ – du är besviken«, skrev poeten Edith Södergran.
Han arbetar 80 timmar i veckan med att uppifrån ett kontor högt uppe i ett hus rent objektivt fatta objektiva beslut av yttersta vikt som inte har något med honom själv att göra. Han lämnade sig själv bakom sig när han hängde av sig rocken i kapprummet på morgonen. Det finns inget annat sätt. Han känner lukten av sin egen sjukdom i andras kroppar, så han undviker dem. Vilket förstås inte betyder att han inte ligger med dem, för det gör han. Han dras hjälplöst till kvinnor. Allt som han annars måste skära av kontakten med söker han hos henne. Sin barndom, sin kropp, sin sexualitet och något annat som han inte kan sätta ord på. Men det enda han hittar, efter ett tag, är en annan människa som stirrar tillbaka på honom med samma rädsla som han hela tiden har misstänkt finns i hans egna ögon.
Idag hör varenda egenskap som vi kallar manlig till de egenskaper som definierar ekonomiskt beteende. Det distanserade, rationella och objektiva. Han vet vad han vill ha och ger sig ut för att skaffa det. Men inte ens män fungerar på det här sättet. Trots det har vi gjort dessa egenskaper inte bara till ideal utan till en synonym för mänsklighet.
Innerst inne påstås alla våra handlingar vara reducerbara till ett medvetande. Det enda könet.
Många har kritiserat den ekonomiske mannens ensidiga perspektiv. Han saknar helt djup, känslor, psykologi och komplexitet, tycker vi. Han är en simpel, självisk miniräknare. En karikatyr. Varför släpar vi runt på den här endimensionella pappfiguren? Det är löjligt. Vad har han med oss att göra?
Men de som kritiserar honom missar något väsentligt. Han är visserligen inte som vi, men uppenbarligen har han känslor, djup, rädslor och drömmar som vi i allra högsta grad kan identifiera oss med.
Den ekonomiske mannen kan inte vara bara en enkel pappfigur, en vanlig vardagspsykopat, eller en slumpvis ihopsatt hallucination. Varför skulle vi då vara så förförda? Varför skulle vi då så desperat försöka pressa in varje del av tillvaron i hans världsbild, trots att samlad forskning visar att denna modell av mänskligt beteende inte stämmer med verklighetens?
Desperationen med vilken vi vill trycka in alla delar av våra liv i fantasin, säger något om vilka vi är. Och vad vi är rädda för. Det är det vi har så svårt att erkänna för oss själva. Att den ekonomiske mannens beteende är parodiskt enkelt behöver inte betyda att han inte är frammanad ur djupa inre konflikter.
Hans identitet påstås vara helt oberoende av andra människor. Ingen människa är en ö, säger vi och tycker att den ekonomiske mannens fullständiga oberoende är skrattretande. Men då har vi inte förstått hans natur. Det går inte att konstruera en mänsklig identitet förutom i förhållande till andra. Och oavsett om den ekonomiske mannen vill det eller inte – det gäller även honom.
Eftersom konkurrens är det centrala i hans identitet, är det en identitet som är fullständigt beroende av andra människor. Den ekonomiske mannen är i högsta grad bunden till andra. Men bunden till dem på ett nytt sätt. Bunden till dem. Rentav låst vid dem.
I konkurrens.
Om den ekonomiske mannen inte konkurrerar är han inget, och han behöver andra människor för att konkurrera. Han lever inte i en värld utan relationer. Han lever i en värld där alla relationer är reducerade till relationer av konkurrens. Han är aggressiv och narcissistisk. Och han lever i konflikt med sig själv. Med naturen, och med andra människor. Han tror att konflikt är det enda som skapar rörelse. Och han vill ha rörelse. Rörelse utan risk. Detta är hans liv: fyllt av prövningar, våndor och intensiv längtan.
Han är en man på flykt.
*
Skillnaden mellan total produktion i äktenskapet och summan av två ensamstående personers produktion är vinsten i äktenskapet. Denna mäts (i en del fall) av det vertikala avståndet mellan den evigt elastiska delen av den härledda efterfrågekurvan för fruar samt utbudskurvan för detsamma. Ekonomiska teorier om kärlek. Skriet från våra fantasier om oberoende och desperata drömmar om kontroll.
Vi antar att Mj (Mannen jag) älskar Kh (Kvinnan hon) om hennes välgång ingår i hans nyttofunktion, och kanske även om Mj värdesätter känslomässig och fysisk kontakt med Kh. Uppenbart är därmed att Mj kan tjäna på ett parti med Kh. Om de var tillsammans skulle han kunna ha en större effekt på hennes välgång (nafsa henne i nacken på skoj, ta ner konservburkar från den höga hyllan i köket och hålla henne hårt på natten). Därigenom skulle han också ha effekt på sin egen nytta. Varorna som mäter »kontakt« med Kh skulle dessutom kunna produceras billigare i en relation än ifall Mj och Kh levde var för sig. Även om Kh inte älskade Mj skulle hon tjäna på en relation med honom. Eftersom han älskar henne ingår hennes välgång i hans nyttofunktion, han kan därför förväntas överföra resurser till henne, vilka ökar hennes nytta, även om hon inte älskar honom tillbaka.
Ekonomerna beskriver kärleksrelationen som ett rationellt kalkylerande av två oberoende individer. De gör sig därmed av med allt som egentligen är själva kärleksrelationen. Sedan säger de att de har löst den. Rationella lösningar på irrationella problem. Ett kaos av precisa idéer. Till och med våra kärleksrelationer lyder under samma distanserade rationalitet. Både kvinnan och mannen blir den ekonomiske mannen. Vi har alltid överblick, alltid distans och står alltid lite utanför oss själva. Fullständig kontroll. Och fullständig trygghet.
Den ekonomiske mannen är den mest förföriske mannen på jorden eftersom han tar oss bort från allt det som skrämmer oss. Kroppen, känslorna, beroendet, osäkerheten och svagheten. De finns inte i hans värld. Våra kroppar blir humankapital, något beroende existerar inte och världen går alltid att förutsäga.
Det finns ingen olikhet. Ingen svaghet. Och inget att vara rädd för.
Det är därför som vi klamrar oss fast vid honom. Han hjälper oss ur våra rädslor. Och han blir till ett enda långt flyktförsök från allt som betyder något.
Den ekonomiske mannen förvandlar människans känslor till preferenser. De blir en opersonlig uppsättning önskemål. Beställningar från menyn som kan bli uppfyllda eller inte uppfyllda. Det beror på om du har vad som krävs. Men de är bortdefinierade och inget du någonsin behöver närma dig.
Känslor är inte en del av människan. Känslor är något som vi sorterar, ordnar, staplar och arrangerar i hans värld. Ilska kan hjälpa dig i förhandlingar. Att fejka extas i sängen är del av en »rationell signaleringsmodell«. Kärlek är när någon annans välbefinnande ingår i din nyttofunktion: det minskar konflikterna och därmed kostnaderna i de relationer där vi väljer att producera och uppfostra barn. Och du behöver aldrig gå in och hantera dina egna känslor. Det vill säga: så länge du stannar i den ekonomiske mannens värld. Och det har sina fördelar. Det är mycket vi slipper hantera.
På samma sätt som dina känslor blir preferenser försvinner din kropp. Den ekonomiske mannen förvandlar den till humankapital. Den är plötsligt inte en del av dig utan något du äger. Kroppen blir ett kapital som individen kan använda på olika sätt och investera i.
De ekonomiska teorierna placerar oss utanför vår kropp. Du kan hyra ut den eller sälja den. Som vilken lokal som helst. Förändra den, investera i den, och i slutändan låta den dö. Du är ägare, din kropp är ett kapital och detta är er relation.
Vi blir därmed mänskliga trots våra kroppar, inte genom våra kroppar. Att påminnas om kroppen är att påminnas om att hjälplöshet och fullständigt beroende också är en del av att vara människa. Att kroppen föds ur en annan kropp och att den som skrynkligt nyfödd är helt utlämnad till omgivningen. Dör utan dess kärlek. Förväntar sig allt och behöver allt. Sjukdom kan göra den helt beroende igen. Åldrandet och döden.
I den ekonomiske mannens värld är döden däremot ett affärsbeslut. Stänga ner eller inte stänga ner? Är min upplevda nytta av att leva större än den här smärtan? Mer än så behöver du inte fundera. Det finns ingen mening i döden. Och inte i livet heller. Ändamålet är att skapa en värld utan ändamål. Och det gör ont.
När vi gör kroppen till humankapital försvinner också alla möjliga politiska konsekvenser som den skulle kunna ha. Händer som lyfter, ben som rör sig, fingrar som pekar, golv som sopas, munnar som matas. Ekonomin bygger i grund och botten på kroppen.
Om kroppen togs på allvar som utgångspunkt för ekonomin, skulle det få verkningar lång väg. Ett samhälle organiserat runt de behov som mänskliga kroppar har gemensamt skulle bli oerhört annorlunda från det samhälle som vi känner idag.
Hungern, kölden, sjukdomarna, bristen på vård och bristen på mat skulle bli centrala ekonomiska problem. Inte som idag: tråkiga bieffekter av ett system som är det enda möjliga.
Våra ekonomiska teorier vägrar att acceptera kroppens verklighet och flyr från den med allt de har. Att människor föds små, dör sköra och att hud som rispas med vassa saker oundvikligen kommer att börja blöda oavsett vem du är, oavsett var du kommer ifrån, oavsett vad du tjänar och oavsett var du bor. I kroppen börjar det vi har gemensamt. Vi huttrar när vi fryser, svettas när vi springer, skriker när vi kommer och skriker när vi föder barn. Det är genom kroppen som vi kan nå andra människor. Så den ekonomiske mannen utraderar den. Låtsas att den inte finns. Vi tittar på den utifrån som vore den ett främmande kapital.
Och vi är ensamma.
Förutom kroppen och känslorna är den ekonomiske mannen en flykt från beroende. Och det hänger naturligtvis ihop. Det är ofta genom kroppen som beroende tar sitt uttryck. Den ekonomiske mannen behöver aldrig: han vill bara ha. Och är vi som han behöver vi aldrig känna oss utlämnade och aldrig be om något. Aldrig känna att vi inte förtjänar och aldrig behöva hantera konsekvenserna: att ta emot något utan att kunna betala tillbaka.
I den ekonomiske mannens värld finns inget sådant. Allt går jämnt ut. Det är det enda koncept för frihet som han kan föreställa sig.
Och han har hittat på det själv.
Den ekonomiske mannen är en flykt från osäkerhet. Allt går att räkna på. Allt är förutsägbart. Du kan kalkylera volymen på en boll genom att dela upp den i mindre och mindre rektanglar. Precis som livet. Folkmassans rörelser och krafterna som opererar dem. Allt rör sig enligt abstrakta lagar. Och han är en flykt från svaghet. Vi är herrar över ett universum som lyder vår minsta vink. I ekonomins berättelse tycks det vara världens enda uppgift. Marknaden gör alltid som du vill, slår ut den som förtjänar det och kryper efter den som är värd.
Berättelsen om den ekonomiske mannen bär projektet om människan som ett allvetande rationellt subjekt. Herre över sitt liv. Herre över världen. När vi träder in i nationalekonomin är det dessa kläder vi tar på oss. Allt annat faller av. Kön, bakgrund, historia, kropp och sammanhang. Den ekonomiske mannen är en flykt från olikhet. Vi blir alla inte bara ett enda kön utan rentav en och samma person. Och det är klart att det då blir enkelt att räkna på oss.
Den ekonomiske mannen är ingen pappfigur. Han är ingen karikatyr. Och han är inte det minsta simpel. Han är ett symptom på de delar av verkligheten som han försöker utrota. Kroppen, känslorna, beroendet, osäkerheten och svagheten. Delar av verkligheten som samhället i tusentals år har talat om för kvinnan att hon är. Han talar om för oss att det inte finns.
För att han inte klarar av det.
Han flyr, han våndas och vi identifierar oss med hela det svindlande djupet i hans rädslor. Det är därför vi är så förförda.
Ekonomisk teori blir en plats att gömma sig på. Ett ställe där samhället berättar historier om sig självt. Sakerna vi kräver. Sakerna vi bara sjunger med i.
Det enda könet. Det enda alternativet. Och den enda världen.