Unknown

Lydia försökte vända sig, till höger sida, när hon låg så brände ryggen lite mindre. Hon väntade ensam i ett stort rum. Hon hade varit medvetslös i ett halvt dygn, det var åtminstone vad den ena sköterskan, hon som talade ryska, hade sagt.

Hon hade brutit vänster arm. Hon mindes det inte, hon visste inte vad det var han gjort med den, hon måste ha förlorat medvetandet tidigare än så. Den var gipsad, den skulle vara det i ett par veckor.

Han hade sparkat henne flera gånger i magen. Det mindes hon. Han hade skrikit att hon var en hora, att horor knullar som de blir tillsagda. Han hade gjort det, när han slutat att sparka, han hade tvingat sig in i stjärten, först med sitt kön, sedan med fingrarna.

Hon hade hört att Alena hade försökt hindra honom, att hon skrikit och att hon slagit på hans rygg tills han låst in henne och tvingat henne att klä av sig. Det var hennes tur, sedan.

Lydia visste vad som hänt fram till piskan. Allt före den mindes hon.

Han hade först slagit löst, över stjärten, arslet förstör jag inte men ryggen knullar ingen, ryggen är inte mycket att vara rädd om.

Hon hade räknat till elva. Det var så många hon mindes. Han hade fortsatt sedan. Sköterskan hade berättat det. Att de var fler än elva, att ränderna syntes väl.

Sköterskan var mörk, hette Irena och var från Polen, det hördes på hennes ryska brytning. Hon hade bott i Sverige i nästan tjugo år, hon var gift och hade tre barn, hon trivdes här sa hon, hon tyckte om Sverige.

Irena tvättade hennes sår, så som hon hade gjort dagen innan. Först ansiktet, sedan ryggen. Benen var bara blåmärken, sådana försvann av sig själva.

Hon ryckte till när händerna rörde ryggen.

– Jag ska vara så försiktig jag bara kan.

Det stod en vakt utanför hennes rum.

En grön uniform, den liknade de uniformer hon sett på väktare vid de skandinaviska tågstationer de skyndat genom varje gång Dimitri fått panik och tvingat henne och Alena att hastigt packa ihop och byta stad, fem städer på tre år. Lägenheterna hade alla liknat varandra, alltid högst upp, alltid röda sängöverkast, alltid elektroniska lås.

Lydia kände hur ryggen smärtade, hur den sterila vätskan rev i hennes öppna sår. Hon visste inte varför men hon tänkte på begravningen i byn som legat någonstans längs landsvägen mellan Klaipeda och Kaunas, där farmor och farfar hade legat, där pappa därför också skulle ligga. Hon tänkte att hon inte längre saknade mannen med rakat huvud som sett så liten ut i Lukuskelesfängelsets korridor. Han fanns inte mer, han hade försvunnit medan hon stått intill mamma och gråtit på kyrkogården, han hade inte funnits för henne sedan dess.

Lydia rörde sig oroligt, kvävde ett skrik, såren brann igen, hon såg rakt fram på vakten i grön uniform, om hon koncentrerade sig på honom kändes det kanske mindre.

Hon visste inte varför han stod där. Om Dimitri Hallickjävel skulle komma tillbaka. Om de trodde att hon skulle rymma.

Irena talade med henne samtidigt som hon tvättade ryggen, hon frågade om hennes skrivbok som låg på rullbordet och vad hon tyckte om maten och de visste båda att det var meningslösa frågor som skulle få Lydia att slappna av, att för en stund tänka på något annat och glömma smärtan från det som var söndertrasat. Hon svarade att det var en anteckningsbok, att hon skrivit några tankar bara, om framtiden, och att hon tyckte att maten inte smakade så mycket, det var svårt att tugga, det värkte i kinderna.

Irena tittade på henne, skakade på huvudet.

– Lilla vän, jag förstår inte det du blivit utsatt för.

Lydia svarade inte. Hon visste. Hon visste vad hon blivit utsatt för. Hennes kropp, den hon inte brukade känna, hon visste hur den såg ut nu. Hon visste vad hon hade skrivit i sin anteckningsbok, den som låg på rullbordet.

Hon visste att det aldrig skulle hända igen.

– Vi är klara. Jag gör det en gång till senare idag, i eftermiddag. Det kommer att svida mindre för varje gång. Du är duktig, lilla vän.

Irena smekte hastigt hennes axel, log mot henne, på väg att lämna rummet. Vid dörren mötte hon en läkare, han hade fyra personer med sig, tre män och en kvinna. Han talade först med vakten och sedan med henne, hon vände, följde med dem tillbaka.

Irena stod vid hennes säng igen, pekade på läkaren och de fyra andra som också bar vita rockar.

– Det här är läkaren. Du har träffat honom förut, det var han som undersökte dig när du kom upp hit. Han har med sig fyra läkarstuderande, sådana som utbildar sig här på Södersjukhuset, för att lära sig att hjälpa. Läkaren vill visa dig för dom. Dina skador. Får han det?

Lydia såg på deras ansikten. Hon kände dem inte. Hon orkade inte bli betraktad, någon människor tittade på igen, hon hade ont, hon ville inte att de skulle se.

Irena översatte, läkaren väntade, han såg på Lydia och nickade ett tack.

Han bad Irena att stanna kvar, bad henne att fortsätta översätta, noga med att Lydia skulle förstå. Han vände sig mot de fyra läkarstudenterna, talade om hur det fungerade när en person kom in på akuten, om Lydias resa genom Södersjukhusets korridorer, från ambulansen till kirurgavdelningen. Han tog sedan fram en laserpekare ur fickan, pekade på hennes nakna rygg, den röda punkten vandrade långsamt över såren.

– Häftig rodnad och svullnad. Ser ni?

– Hon har blivit slagen med kraftiga rapp. En piska. Ser ni?

– Vi tror att det är en oxsvanspiska. Tre fyra meter. Ser ni? Han vände sig mot Lydia igen, sökte hennes ögon. Irena översatte. Lydia nickade och bekräftade. De fyra som skulle lära sig stod tysta, de sa ingenting, de hade aldrig sett ränder från en piska på en människas rygg förut. Läkaren väntade ut deras tankar, fortsatte.