Unknown

Soffan på kontoret, den var för liten, han skulle se till att byta ut den. Det hade varit svårt att sova. Bengts lögn, Grajauskas och den andra på bandet, Annis hand som han inte fått tag på, gråten som hade tömt honom. Kläderna var skrynkliga, andedräkten från igår. Han hade suttit uppe en del när timmarna varit som längst, försökt arbeta med utredningen kring Oldéus och Lang, men Grajauskas och hennes väninna hade krävt plats, de hade suttit där, bleka och förbrukade, de hade talat om hans bäste vän och om den skam dom hoppades att han skulle känna. Han hade försökt somna om, legat och vridit sig tills ljuset tvingat upp honom igen.

Han sökte plastpåsen med bandet som fortfarande låg i kavajens innerficka, fingrade frånvarande på det. Han hade försökt radera skiten men misslyckats. Han hade bestämt sig då. Det gällde fortfarande. Det skulle bort.

Grens gick ut ur rummet, längs den tomma polishuskorridoren, köpte en torr ostmacka och en juice i varuautomaten. Han gick till omklädningsrummet, klädde av sig, duschade länge.

Jag ska till henne strax igen.

Jag hade döden med mig förra gången.

Ska jag bära skammen med mig den här gången?

Det förbannade bårhuset, han lät det rinna ner i golvbrunnen. Han stod kvar, med vattnet som smattrade mot hjässan och mot axlarna, han stod där tills han för en kort stund kände hur irritationen släppte. En handduk som någon glömt kvar. Han torkade sig, klädde sig, gick till korridoren och automaten igen. En kopp kaffe. Lika svart som vanligt. Han kände hur han långsamt vaknade.

Han hörde hennes röst inifrån rummet han just passerade. Hon satt på en stol mitt på golvet, papper utspridda på skrivbordet, i besökssoffan, på bokhyllornas tomma plan.

– Hermansson. Du är tidig.

Hon var så ung. En sådan som ville något. Det brukade avta sedan.

– Förhören med vittnena på Södersjukhuset. Dom är intressanta. Jag ville gå igenom dom, i lugn och ro.

– Något jag borde veta?

– Jag tror det. Jag väntar på det med väktaren som Grajauskas slog ner. Och det med pojkarna som satt bredvid henne i tv-soffan. Dom skrivs ut just nu.

– Kopplingen Grajauskas och Sljusareva. Jag tror att den stärks.

Om det var hennes skånska. Eller om det var hennes lugna sätt. Han lyssnade. Som han för sent hade lyssnat dagen innan i den provisoriska ledningscentralen på akutintaget. Han borde tala om det för henne. Att hon var bra. Att han trodde på det hon sa. Att det inte hände så ofta.

– Jag vill veta mer.

– Kan du ge mig några timmar till? Då har jag bilden klar.

Han var på väg ut. Han borde säga det.

Hon såg på honom. Han borde fortsätta.

– Du gjorde ett bra jobb igår. Dina analyser. Det du sa. Jag arbetar gärna med dig igen.

Hon log. Han hade inte väntat sig det.

– Beröm. Av Ewert Grens. Det är inte alla som har fått det. Grens stod kvar. Den här känslan. Utlämnad, blottad. Han kände inte igen den, ångrade sig nästan, bröt den tvärt genom att tala om något annat, egentligen vad som helst, bara det var något annat.

– Förrådet som hör till videorummet.

– Jag behöver ett par saker. Har aldrig varit där. Vet du var det ligger?

Hermansson reste sig upp. Hon skrattade. Ewert Grens visste inte varför, hon såg på honom och skrattade tills han kände sig mycket obekväm.

– Du, Grens. Oss emellan?

– Har du någonsin berömt en kvinnlig polis förut?

Hon skrattade fortfarande. Pekade ut i korridoren, förbi varuautomaterna.

– Och förrådet. Det ligger där. Bredvid kaffemaskinen.

Hon gick in igen, satte sig på stolen, letade bland de papper hon lagt på golvet. Ewert Grens såg på henne en kort stund, gick sedan därifrån. Hon hade skrattat åt honom. Han begrep inte varför.

Hon hade hört hur den mörke som hotat hade gått. Men hon hade suttit kvar stilla på stolen, hon hade inte vågat röra sig, inte förrän Ann-Marie lämnat avdelningssköterskans glasbur i korridoren och kommit tillbaka in i köket. Den äldre kvinnan hade talat tyst med henne, hållit om henne, satt sig ner hos henne vid bordet. De hade för en stund lagt sina händer ovanpå varandra, en i taget, som små barn gör för att se vilken hand som hamnar överst.

Hon hade gått hem sedan, hade försökt möta sina patienter men saknat kraft, rädslan så stark, hon hade aldrig känt den sådan förut.

Det hade varit en lång natt.

Hon hade försökt resonera bort värken i bröstet. Hjärtat som hade rusat, hon hade andats långsamt för att få det att hitta sin rytm men i stället blivit skrämd av sina andetag. Hon kunde inte få luft. Hon vågade inte somna, vågade inte, rädd för att aldrig vakna mer, ville inte, inte sova, inte blunda, inte längre.

De hade trängt sig på.

Hela natten hade de trängt sig på.

Hon hade andats långsamt, försökt mota bort dem. Hon älskade dem. Som hon aldrig vågat älskat någon annan. Hilding kanske ett tag, tills han tvingat henne att sluta känna, men de här två, som om de var en del av henne.

Han hade hållit i hennes foton. Han hade vetat att barnen fanns.

Den förbannade värken i bröstet.

De var hennes sårbarhet och skydd. Det var dem hon inte orkade förlora och det var märkligt nog också de som gjorde att hon stod ut när paniken försökte ta över.

Kriminalinspektör Sven Sundkvist, som hade förhört henne när Hilding försvunnit nerför trappan, som visat henne det foto hon pekat ut, han hade ringt tidigt. Hon hade legat kvar i sängen och han hade ursäktat sig men förklarat att de var tvungna att arbeta skyndsamt, bett henne att komma ner till polisens lokaler så snart hon kunde.

Nu väntade hon i ett mörkt rum någonstans i Polishuset. Hon var inte ensam. Sundkvist stod ett par meter bort, en advokat hon antog representerade den misstänkte var just på väg in genom dörren.

Sven Sundkvist bad henne att ta god tid på sig. De hade inte bråttom. Det var viktigt att det hon gjorde blev rätt.

Hon gick fram till fönstret.

Han hade försäkrat henne om att det bara var de tre som kunde se igenom det, bara den sida de stod på, från andra sidan mötte en spegel, inget annat.

Ungefär lika långa, i samma ålder, alla med rakade huvuden. De hade stora skyltar som hängde över bröstet. Svarta siffror mot vit botten. De stod bredvid varandra, axel mot axel, såg på henne. Det var så det kändes, som om de väntade bakom glaset och bevakade det hon gjorde.

Hon såg, utan att se.

Några sekunder på varje, från fötterna upp till hjässan.

Hon undvek deras ögon.

Hon skakade på huvudet.

Sven Sundkvist tog ett steg närmare henne.

– Är du säker på det?

– Det var ingen av dom.

Sundkvist nickade mot glasrutan.

– Dom kommer att gå lite, som i en cirkel. Jag vill att du ser på dom en gång till då.

Han som stod längst till vänster, nummer ett på lappen över bröstet, tog några steg framåt, gick långsamt ett varv i det ganska stora utrymmet. Hon följde honom, såg på honom, han hade en vaggande gång, ett självsäkert sätt att röra sig. Det var han.

Jävla jävla Hilding.

Hon såg honom stanna på samma plats han nyss lämnat och nummer två gick sitt varv. Hon följde dem sedan, en och en i en cirkel framför henne, de hade sett likadana ut för bara en stund sedan, hon såg deras skillnader tydligt nu, en helhet.

Sven Sundkvist hade stått lika tyst som de andra medan tio män med tio olika nummer gått förbi. Nu vände han sig mot henne igen, väntade på hennes svar.

– Du har sett dom en gång till nu. Ansikte, kroppshållning, sättet att röra sig. Jag vill veta om du känner igen någon av dem.

Hon såg inte på honom. Hon kunde inte.

Sundkvist tog ett steg närmare henne, sökte hennes flyende ögon.

– Är du helt säker på det? Att ingen av dem är den man du observerade medan han slog ihjäl din bror, Hilding Oldéus?

Han såg på kvinnan framför sig. Hennes reaktion, den förvånade honom. Hennes brors död hade inte gjort henne ledsen. Ilska, det var snarare det.

– Hört talas om syskonkärlek? Jag älskade nog honom. Den Hilding jag växte upp med. Men inte han som dog igår. Inte Hilding narkomanen. Honom hatade jag. Jag hatade det han tvingade mig att bli.

Hon svalde. Det som gungade inom henne, ilska och hat och rädsla och panik, hon svalde ner det.

– Och som jag sa. Jag känner inte igen någon av de tio män som står på andra sidan.

– Du har alltså aldrig sett någon av dom förut?

– Och det är du säker på?

Advokaten som kommit sist in i rummet, kostym och slips och i fyrtioårsåldern, talade för första gången, han hade en vass röst och han var upprörd.

– Nu får det väl ändå räcka. Vittnet har talat om att hon inte kan identifiera någon av dom. Och du fortsätter att pressa henne!

– Jag kontrollerar ett vittnesmål som inte stämmer med det tidigare.

– Du pressar henne.

Han böjde sig fram mot Sundkvist.

– Och jag vill att du släpper Lang. Nu. Du har absolut ingenting.

Sven Sundkvist tog hans arm, förde honom lätt mot utgången.

– Jag vet vad som gäller. Om du ursäktar, jag har ett samtal kvar.

Han följde advokaten till dörren, såg till att den var stängd. Lisa Öhrström stod vid fönstret, stirrade mot det, in i rummet som nu var tomt.

– Jag förstår inte.

Sundkvist gick fram till fönstret, ställde sig mellan det och henne han ville tala med.

– Jag förstår inte. Du minns vårt förhör från igår?

Lisa Öhrströms hals var rödflammig. Ögonen, som vädjade.

– Då minns du också vad du sa.

– Du pekade ut en man på foto nummer trettiotvå. Jag talade om för dig då att han heter Jochum Lang. Du sa flera gånger att du var säker på att det var han som hade misshandlat Hilding Oldéus till döds. Jag vet det och du vet det. Det är därför jag inte förstår ett dugg när du nu ser honom levande framför dig här genom fönstret utan att ens vara i närheten av att känna igen honom.

Hon sa ingenting, skakade på huvudet och vände ansiktet ner mot golvet.

– Har du blivit hotad?

Han väntade på hennes svar. Det kom inte.

– Han brukar arbeta så. Tystar med hot. För att kunna fortsätta att misshandla.

Sven Sundkvist sökte hennes ögon igen, väntade ut henne. Hon mötte honom till slut.

Hon vände inte bort blicken längre, hon ville men lät bli, stod kvar och såg Sven i ögonen.

– Ledsen, Sundkvist. Jag är ledsen. Jag har syskonbarn, fattar du? Jag älskar mina syskonbarn.

Förmiddagstrafiken hade avtagit, det hade varit lätt att ta sig genom stan, och E4:an, det var nästan glest mellan bilarna där. En knapp halvtimme, sedan var han där, för andra gången på mindre än ett halvt dygn.

Lena var glad över att se honom.

Redan innan han börjat att gå upp för den korta trätrappan öppnade hon dörren och gick ut, höll om honom. Ewert Grens var ovan vid sådan kroppskontakt, första instinkten var att dra sig bakåt men han han stod kvar, de behövde det, båda två. Hon hämtade en jacka, det var fortfarande kallt trots att regnet upphört, det var en sådan sommar, den blev aldrig riktigt varm.

De hade promenerat tysta i nästan tjugo minuter, bredvid varandra på det öppna fältet bort mot Norsborgs Vattenverk, med egna tankar, när hon frågat vem hon hade varit.

Flickan som skjutit.

Hon som legat bredvid Bengt på golvet.

Grens frågade om det var viktigt och hon nickade, hon ville veta, hon orkade inte förklara. Han stannade och han såg på henne, berättade sedan om första gången han hade sett Grajauskas, i en lägenhet låst med elektroniska lås, hon hade varit medvetslös och med röd svullnad från piskrapp över ryggen.

Hon lyssnade, sedan tysta promenadsteg igen, en fråga till.

– Jag vill veta hur hon såg ut.

– Innan. Jag vill ha en bild ifrån innan. Av vem hon var. Hon tog resten av vårt gemensamma liv, Ewert. Jag vet att du, om någon, förstår vad det innebär. Jag har försökt se de nyhetssändningar jag har stått ut med. Jag letade i två morgontidningar det första jag gjorde när jag vaknade. De visar ingen bild på henne. Om det inte finns någon. Eller om det inte spelar någon roll hur hon såg ut, jag menar för andra, det kanske räcker med att veta vad hon gjorde, hur hon slutade.

Resten av vårt gemensamma liv.

Ewert Grens hade sagt det själv, hade tänkt det själv.

Det blåste lite. Han knäppte kavajen medan de fortsatte att gå. Jag har det här, tänkte han. I min innerficka. Jag har fotografiet vi fick av de litauiska kollegorna.

Och Lena, jag har det satans bandet. Som snart inte finns längre. Det är mycket du aldrig kommer att få veta.

– Jag har ett foto.

Grens stannade, lossade kavajknapparna han nyss knäppt. Han höll ett kuvert i handen, öppnade det, visade henne ett fotografi i svart-vitt, porträtt av en flicka.

Hon log på bilden. Ljust långt hår uppsatt i något slags rosett.

– Lydia Grajauskas. Hon blev tjugo år. Från Klaipeda. Den här bilden togs för drygt tre år sedan, strax innan hon försvann därifrån.

Lena Nordwall stod alldeles stilla. Hon fingrade på ansiktet, sökte över det, som efter något hon kunde känna igen.

Hon ville säga mer. Han såg det på henne.

Hon stirrade på bilden av en ung kvinna som mindre än ett dygn tidigare skjutit ihjäl den människa som stått henne närmast.

Det hade varit nästan midnatt och Anita hade suttit i köket och läst, hon hade väntat på honom, precis som hon hade sagt att hon skulle göra. Han hade hållit om henne och sedan hämtat ljusstaken i silver de båda tyckte så mycket om. Han hade tänt de vita stearinljusen och de hade sett på varandra, ätit av den halva tårta som varit kvar, druckit ett par glas vin.

Han hade just fyllt fyrtioett år, var redan på det fyrtioandra. Han hade gått upp på övervåningen och in i Jonas rum, kysst honom i pannan och genast ångrat sig eftersom han plötsligt vaknat till och förvirrat sett sig omkring, mumlat något som inte gått att höra. Sven hade stannat tills han somnat igen, några minuter, med handen sakta över hans kind. Han hade hämtat Anita i badrummet sedan, talat om för henne hur vacker hon var, kramat hennes hand när de lagt sig ner. Hennes nakna kropp, de hade hållit hårt om varandra efteråt.

Han hade vaknat tidigt.

Radhuset, stilla när han lämnat det.

Han hade insett att han varit väl ivrig, han hade ju redan ett fotoutpekande, men hade ändå ringt in Lisa Öhrström för vittneskonfrontation genast han kommit in på sitt rum. Fotoutpekande och vittneskonfrontation, det var oprofessionellt, och han visste det, men det var bråttom och han ville vara säker. De behövde argument att ge Ågestam, åklagaren skulle inte kunna släppa Jochum Lang, inte den här gången.

Han var därför rasande när han nu lämnade Öhrström vid glasrutan som skiljde henne åt från de tio som stod uppradade med nummerlapp på bröstet. Han försökte att inte visa det, han visste ju någonstans att det inte var hennes fel, hon var snarare ett offer, rädd och utsatt för dödshot. Han lyckades inte. Han var sarkastisk och nedlåtande, ovan vid oresonlig ilska, den slet i honom, svår att handskas med.

Han sprang därifrån.

Mot förhörsrummet på Kronoberg. Lang skulle inte släppas ut.

Ett vägarbete någonstans mellan Skärholmen och Fruängen fick honom att slå mot instrumentbrädan och skrika högt. Ewert Grens hade bråttom tillbaka, han skulle passera Kronoberg och Polishuset för ett kort ärende och sedan ta sig till fots till S:t Eriksgatan för den lunch med Sven han just bokat in.

Han visste att han inte dög. Han hade stått med armen om Lena och försökt säga det han borde säga och det enda han kände nu var hur fel han var, han kunde inte trösta, han kunde inte hålla om, han hade aldrig kunnat. Hon hade stått på fältet vid Vattenverket och det hade blåst och hon hade väntat stilla med fotot av Lydia Grajauskas i handen, hållit hårt i det, tills han försiktigt tvingat henne att gå tillbaka.

Vad hade han gjort där, egentligen? Mitt i det som skulle vara sorg. För att han saknade Bengt? För att hon inte hade någon annan? För att han inte hade någon annan?

Trafiken kröp fram, tre filer hade blivit en fil och minuterna rann från hans panna. Han skulle bli sen. Men han hade inget val.

Han måste till förrådet före lunch.

Sven Sundkvist var andfådd när han kom dit, ilskan hade jagat honom genom Polishuset och han hade gått fortare än vad som varit nödvändigt. Han såg på Lang som satt vid bordet och rökte, som inte ens tittade upp när han kom in genom dörren.

Förhörsledare Sven Sundkvist (FL): Du besökte Hilding Oldéus på Södersjukhusets medicinavdelning strax innan han misshandlades till döds.

JL: Jag menar, dom skulle ju till exempel kunna titta på mig och nio andra genom ett fönster. Det är jävligt bra, Sundkvist, gör det.

Sundkvist rasade inombords. Han som satt på andra sidan bordet försökte få honom ur balans och höll på att lyckas, måste hålla mig lugn, måste ställa mina frågor och vad han än svarar ställa dem igen tills jag är nöjd.

Han såg på Jochum Lang som log, som redan hade hunnit få information från sin advokat om den havererade vittneskonfrontationen, advokater brukade vara snabba med att tala om sådant.

Men han som hotade skulle inte släppas ut.

Han skulle svara på frågor en gång till och han skulle säga mer än han avsett och det skulle räcka hela vägen till att förmå Ågestam att fortsätta sin förundersökning, med den skyldige redan inlåst och klar.

Grens stannade bilen framför polishuset. Sven satt nog redan där på lunchrestaurangen, väntade otåligt. Men han gick ändå in i byggnaden, in i korridoren som ledde till hans rum. Han stannade vid kaffeautomaten, inte för att dricka något, förrådet som låg alldeles intill, det Hermansson hade pekat ut, det var dit han skulle.

Videobanden låg på en hylla längst in i det kvava utrymmet. En brun kartong, tjugo askar i varje. Han tog tag i en, rev bort plasten, plockade ut det svarta bandet. Han kontrollerade det. Som det andra. Som de alla såg ut.

Grens stängde förrådsdörren efter sig, gick in på sitt rum. Hennes saker låg där, i en låda på skrivbordet. Han lyfte upp påsen med ICA-symbolen, stoppade i den nya kassetten.

Lenas skam eller hennes?

Lena levde. Hon var död.

Grajauskas berättelse, den fanns därför inte mer. Den låg i vattnet, en bit ut i Mälaren vid Slagsta Strand, han hade stannat till där, på väg från Eriksberg. Skammen är fan så mycket tyngre när man lever.

Ewert Grens gäspade, gungade ICA-påsen med den nya kassetten sakta fram och tillbaka några gånger över skrivbordet, la sedan tillbaka den, i lådan bland hennes andra tillhörigheter.