Unknown

Pappa hade förstås inte sett henne, han hade suttit med ryggen vänd mot dem i det skitiga rummet och varit upptagen med de andra, de som drack och skrek och hatade ryssar. Hon hade legat skavfötters i soffan tillsammans med Vladi, i en stor brun möbel i slitet manchestertyg som luktade illa, de hade brukat ligga där ibland när skolan varit stängd och pappa arbetat. De hade lyssnat. Det hade varit någonting med pistolerna och lådorna med krut och männens höga röster som fascinerat, som fått dem att ligga där oftare än vad som kanske varit nyttigt. Pappa hade varit så röd om kinderna, det hade han egentligen aldrig varit annars, bara någon gång hemma när han druckit direkt ur flaskan och smugit fram till mamma och tryckt sig mot hennes bak. De hade förstås inte trott att hon märkt det och hon hade inte visat att hon sett. Han hade alltid druckit lite till då och mamma hade också smakat med munnen mot flaskhalsen och de hade gått in i det lilla sovrummet och kört ut alla andra och sedan stängt dörren efter sig.

Lydia hade tyckt om när han haft röda kinder. Hemma och där bland de andra männen med vapen framför sig som de putsat. Det var som om han hade levt lite då, han hade inte sett så gammal ut, han hade gjort det annars, herregud, han hade ju varit nästan tjugonio år.

Hon kikade försiktigt ut genom bussens fönster.

Det gjorde mer ont i magen nu när den startat och hastigt körde längs vägarna med många hål i, varje gång ett av framhjulen stötte emot en asfaltkant skakade sätet som hon satt på till lite och det högg samtidigt hårt någonstans strax under revbenen.

Det var alltså så här den såg ut på riktigt. Hennes ännu outforskade värld, hela den långa sträckan mellan Klaipeda och Vilnius. Hon hade aldrig följt med förut. Hon hade inte fått, det var ju dyrt och det var viktigast att mamma åkte, mamma hade åkt dit varannan söndag i snart ett år, med maten och med pengarna som hon hade fått tag i på något sätt. Lydia tänkte att det var svårt att veta hur pappa egentligen var, vad han skulle säga, det var nog mamma han saknade mest.

Den där dagen med handgranaterna hade han inte ens sett henne.

Hon hade legat i soffan och lutat sig fram och grävt i de olika lådorna med sprängdeg och handgranater och hyssjat med fingret mot munnen åt Vladi, han skulle vara tyst, de ville inte bli störda, papporna. Hon hade vetat ändå hur allt fungerade. Både sprängdegen och handgranaterna och de små pistolerna. Hon hade alltid sett på när de övat och hade kunnat lika mycket om deras vapen som ett par av gubbarna själva.

Hon stirrade fortfarande ut genom bussens ena fönster med smuts på.

Det regnade häftigt, rutorna borde bli rena men istället för att skölja bort damm så piskade hårda droppar upp brun lera och det blev svårare än förut att följa landskapet. Men vägen var bättre nu, inga hål, inga ryck, inga hugg strax under revbenen.

Hon hade hållit handgranaten i handen också när polisen slagit in dörren och rusat in i det stora rummet.

Pappa och de andra männen hade ropat till varandra men de hade varit långsamma och på bara någon minut hade de tryckts upp mot en vägg och fått handfängsel runt armarna och rätt mycket slag mot sina kroppar. Hon mindes inte hur många de hade varit som kommit in i rummet, kanske tio, kanske tjugo, bara att de hade skrikit zatknis igen och igen och att de hade haft likadana pistoler som pappa sålt och att de hade vunnit innan de ens hade börjat.

Deras skrik hade blandats med skramlet av vapen och flaskor som krossats.

Alla dessa ljud som skurit i hennes öron och sedan bara blivit till plötslig, märklig tystnad när pappa och de andra männen legat ner.

Det var nog den hon mindes allra mest. Tystnaden som bara tagit över.

Mammas hand, hon kramade den igen. Hon drog den intill sig och lät den vila mot bussens säte, höll den tills huden vitnade och hon inte orkade trycka hårdare. Så som hon hade hållit den när de suttit utanför domstolen i Klaipeda under rättegången mot pappa och de andra männen. Mamma och hon hade suttit där och de hade hållit varandra i händerna och mamma hade gråtit länge när en vaktmästare i grå kostym hade kommit ut ur en rättssal och talat om att de hade dömts till tjugoett års fängelse, varenda en.

Hon hade inte träffat honom på ett år. Han kände nog inte igen henne.

Lydia klämde på tygkassen som mamma hade med sig. Det var mycket mat i den, den var fylld till brädden. Mamma hade berättat om vad de åt, gröten som de fick, nästan bara ett slags mjölgröt varje dag. Mamma talade om vitaminer, om att man blev sjuk annars och om att alla som var där behövde och fick extra mat från dem som kom och hälsade på.

Bussen körde ganska fort nu. En bredare väg med lite mer trafik och husen utanför det leriga fönstret blev större ju närmare Vilnius de kom. De byggnader hon först hade sett, ungefär där vägen varit full av hål, hade varit i dåligt skick. Men nu såg hon hyreshus som visserligen mest fungerade som grå väggar och tak av plåt för många människor men ändå var så mycket modernare än de andra. Snart kom de ännu lite dyrare husen och sedan alla bensinmackarna som nästan låg på samma ställe, hon log och pekade, hon hade aldrig sett så många mackar förut.

Det hade nästan slutat att regna, hon tyckte det var skönt, hon ville inte bli blöt i håret, inte idag.

Lukuskelesfängelset låg bara några hundra meter från busshållplatsen. Det var en stor anstalt, ett helt kvarter egentligen, med hög mur hela vägen runt. Från början hade det varit en rysk kyrka, nu var den ombyggd och andra hus hade kommit till, mer än tusen fångar satt där.

Det var redan kö utanför en grå tung järndörr mitt i betongmuren. Andra mammor och andra barn. En familj i taget fick gå in, vakter i uniform med vapen väntade i det mörka rummet innanför. De fick svara på frågor. Hålla fram sina legitimationer. Visa vad de hade med sig. En av vakterna log mot henne men hon vågade inte le tillbaka.

– Om någon hostar så går du genast därifrån. Då går du ut ur rummet.

Mamma vände sig mot henne när hon sa det. Hon såg sträng ut, som alltid när det var allvar. Lydia ville fråga varför, men gjorde det inte, mamma visade tydligt att hon inte ville tala om det mer.

De leddes genom en gång från huvudbyggnaden, taggtråd högst upp på stängslet och vita hundar som skällde och kastade sig mot det. I ett fönster bakom ett galler såg hon två ansikten som följde dem, som vinkade och skrek åt henne.

– Lilla söta flickan, titta hit lilla söta flickan.

Hon gick bara rakt fram, såg bara rakt fram, det var inte så långt till nästa hus.

Mamma bar kassen i famnen och Lydia letade efter hennes hand som inte fanns. Det högg till i magen igen. Som det hade gjort på bussen när hjulen hade stött emot asfalthålens kant. De gick i en trappa med sterilt gröna väggar, färgen lyste så starkt, hon såg på mammas rygg istället, höll handen mot den när de fortsatte uppåt.

De stannade på tredje våningen, följde vakten som pekade in i en lång mörk korridor som luktade unket och rengöringsmedel på samma gång. Utanför varje dörr de passerade stod tunnor, bokstäverna tbc på dem, hon kikade ner i en som var lite öppen, papper med blodklumpar.

De hade alla rakade huvuden, de såg bleka ut, trötta liksom. Någon låg ner, någon satt med ett lakan virat runt sig, några stycken stod vid ett fönster och pratade. Åtta sängar, på rad längs väggen, det som kallades sjukavdelningen. Pappa satt på den längst bort.

Lydia tittade på honom i smyg och tänkte att det kändes som om han hade blivit mindre.

Han hade inte sett henne. Inte ännu.

Hon väntade ganska länge.

Mamma gick fram till honom först, de sa någonting till varandra, diskuterade, ingenting som hon kunde höra. Lydia betraktade honom fortfarande och blev efter ett tag medveten om att hon inte skämdes, inte längre. Hon tänkte på året som gått, på klasskamraternas hånflin som inte sårade nu, inte när hon stod här, alldeles nära. Det var till och med så att det där i magen, huggen som gjorde så ont, försvann.