KLOCKAN VAR KVART I FYRA när han öppnade dörren till sitt rum.

Morgonen var redan där, ljuset som kommit någonstans från havet, från öst när han hade kört den öde motorvägen mellan Gustavsberg och Stockholms innerstad.

Han fortsatte att dricka kaffe. Inte så mycket för att hålla sig vaken, tankarna surrade i huvudet och det enda som inte gick var att sova, mer för att vara skärpt, få tag i surret innan det for iväg och formade sina egna analyser, som tankar gör ibland på nätterna.

Han rensade sitt skrivbord, la pappershögar och foton och pärmar på golvet. Träytan var helt tom, han hade nog aldrig sett den så, möjligen när han flyttat dit, det här rummet, han måste haft det i fem sex år.

Han tog sedan fram pappersbollen han hade i byxfickan, den han plockat upp ur diskhon innan han åkt hemifrån. Han vecklade upp den, la den mitt på det tomma bordet.

Han visste nu att han som låg där framför honom i lila tusch just hade passerat en gräns, hade manipulerat med bevis i en utredning för att skydda egna intressen, hade blivit försvarare av en lögn som inte var hans.

Sven Sundkvist följde frånvarande tuschpennans linjer med ett finger, kände raseriet, hade ingen som helst aning om vad han skulle göra med den vetskapen.

 

Lars Ågestam hade gjort som han brukade göra när han inte kunde sova. Han hade klätt på sig sin kostym och sina svarta skor, han hade sett till att portföljen var så lätt som möjligt, han hade sedan lämnat huset och Vällingby och börjat promenaden bredvid gryningen, tre timmar genom Stockholms västra förorter mot kontoret på Åklagarmyndigheten.

Det hade varit ett märkligt samtal. Han hade haft svårt att följa med, och han brukade inte ha det. Ewert Grens, som han beundrade och tyckte synd om, hade suttit framför honom och dels förklarat att de fortfarande saknade motiv till varför Lydia Grajauskas slagit ner en väktare, tagit gisslan, avrättat en polis och sedan skjutit sig själv, dels att väninnan Sljusareva inte hade haft något överhuvudtaget att berätta och därför just nu gick omkring fri i en hamnstad på andra sidan Östersjön.

Han hade inte kunnat sova.

Han hade där med Grens framför sig bestämt sig för att lita på honom.

Nu promenerade han tillsammans med gryningssolen, han hade redan ringt vakten på Södersjukhuset och förvarnat, han skulle besöka bårhuset en gång till.

 

Han hade inte knackat. Det var ju så han gjorde. Det var så Ewert Grens alltid gjorde.

Sven Sundkvist ryckte till, såg upp mot dörren.

– Ewert?

– Fan, Sven, redan här?

Sven rodnade. Han visste att det syntes tydligt och han såg skamset ner i skrivbordet, liksom avslöjad, det var ju Ewert med lila streck han suttit och stirrat på.

– Det blev så.

– Klockan, den är inte ens halv sex. Jag brukar vara ensam i den här korridoren så dags.

Grens stod i dörrhålet. Han gjorde en ansats att gå in. Sven Sundkvist kikade hastigt på papperet med en tuschgubbe som låg framför honom, la sin hand över det.

– Vad håller du på med, pojk?

Han var inte bra på att ljuga. Inte för dem han tyckte mycket om.

– Jag vet inte. Det är bara mycket nu.

Som om han skulle kvävas. Han var nog rejält röd om kinderna.

– Ewert, du vet hur det är. Södersjukhuset. Journalister som ligger på. Du vill ju slippa det där. Ett underlag. Presstjänsten behöver det.

Han såg ner i skrivbordsytan. Inte en gång till. Jag klarar inte en gång till.

Ewert Grens tog ett steg mot honom, stannade, dröjde en stund, vände sedan, han talade högt, med ryggen mot den öppna dörren när han lämnade rummet.

– Bra, Sven. Du vet säkert vad du gör. Och jag är glad om du tar i det där, med journalisterna.

 

Södersjukhuset var stort, klumpigt, fult, men i morgonsolen nästan en vacker byggnad, det ljust röda som glänste i fönster och plåttak. Lars Ågestam gick genom den tomma entrékorridoren, klockan inte ens sex, snart, snart skulle huset vakna.

Hissen ner till källarplanet, han klev ur, gick samma väg som Grajauskas gått knappt två dygn tidigare, i sjukhuskläder, en plastpåse under tyget, sönderslagen, ingen skulle slå henne mer.

Den blåvita tejpen skar av den sista biten korridor, i höjd med den plats där Edvardson hade legat, trettio meter bort men tillräckligt nära för att se den dörr som inte längre fanns. Han böjde sig under den första avspärrningen, sicksackade fram mellan rester av en bortsprängd vägg, fram till hålet där dörren suttit.

Det var förseglat, flera meter tejp löpte fram och tillbaka, fäst i det som var kvar av dörrkarmen. Han rev bort den, gick in.

Det avlånga halliknande utrymmet, sedan rummet där de legat. Den vita kritan placerade dem fortfarande intill varandra på det kalla klinkergolvet. Hennes kropp, alldeles intill hans. Deras blod, blandat. Han dog med henne. Hon dog med honom. Ågestam var säker på att hon hade haft ett syfte med det, deras sista vila, tillsammans.

Det var tyst. Han stod mitt i rummet, såg sig omkring. Han som var panikslagen inför döden, som inte ens bar klocka längre, den räknade liksom ner tiden. Nu stod han i ett bårhus, ensam, försökte förstå.

Bandspelaren, mitt på golvet.

Han ville höra deras konversation.

Han ville delta, som han alltid deltog, efteråt.

 

– Ewert.

– Kom.

– Gisslan i korridoren är död. Jag kan inte se något blod, kan inte avgöra var hon sköt. Men lukten. Den är stark, Ewert, frän.

 

Bengt Nordwalls röst. Den var stadig. Den lät åtminstone stadig. Lars Ågestam hade aldrig träffat honom, aldrig hört honom tala förut.

Han skulle försöka lära känna en död människa.

 

– Ewert, det är en jävla fejk, alltihop. Hon har inte skjutit. Dom var kvar, alla fyra, hela gisslan. Dom lever och gick just härifrån. Hon har riggat tre hekto Semtex runt dörrarna, det har hon, men hon kan inte utlösa den!

 

Han hörde rädslan sedan. Nordwall hade fortsatt att iaktta, beskriva, men rösten var en annan, han hade förstått något, han hade förstått det där som de som just då satt och lyssnade ännu inte förstått, det där som han själv nu försökte förstå.

 

– Hur känns det? Att stå här, naken i ett bårhus, framför en kvinna med ett vapen i handen?

– Jag har gjort det du bad mig om.

– Du känner dig kränkt. Eller hur?

– Ja.

– Ensam?

– Ja.

– Rädd?

– Ja.

– Ner på knä.

 

Inte ens två dygn hade gått. Rösterna på bandet, de levde, också i den ryska tolkens version. Varje ord, tydligt, i ett slutet rum. Hon hade bestämt sig. Lars Ågestam var säker på det. Hon hade bestämt sig redan från början. Hon skulle dö där. Han skulle dö där.

Hon skulle förnedra honom, sedan skulle de sluta att andas.

De skulle ligga bredvid varandra på ett bårhusgolv, tillsammans i evighet.

Ågestam stod stilla, just där Nordwall hade stått, han undrade om han hade vetat, om han förstått att det inte var mer än några sekunder kvar, några ögonblick, sedan ingenting.

 

Ewert Grens hade svårt att koncentrera sig.

Han hade inte sovit överhuvudtaget, han borde ha stannat i rummet och gästsoffan där, för mycket som krävde uppmärksamhet, som skulle ältas till förbannelse, att sova hemma, det gick inte.

Han hade lovat att äta lunch med Lena. Hon ville fortsätta tala om Bengt. Han hade först tackat nej, han hade ingen lust. Han saknade honom, visst, det gjorde han, men hade också insett att den han saknade var en annan än den han nu mött.

Om jag bara hade vetat.

Tänkte du på henne? Någonsin? Gick du hem till henne sedan, och älskade? Jag menar, efteråt?

Jag gör det för Lena.

Du lever inte.

Han hade tackat ja sedan. När hon bett honom, en andra gång. Hon hade inte ätit någonting. Hon hade petat i maten, druckit mineralvatten, två flaskor. Hon hade gråtit, mest barnen, det var så hon hade sagt, mest är det barnen, de förstår inte, om inte jag förstår, Ewert, hur ska jag då kunna förklara för dem?

Han var glad efteråt, för att han hade gått dit. Hon behövde honom. Hon behövde säga samma sak om och om igen tills hon sakta skulle förstå.

Han var inte så bra på att sörja själv.

Men det kändes skönt, att se någon annan våga göra det.

 

Lars Ågestam hade spolat tillbaka bandet igen och igen. Han hade stått stilla mitt i det stora rummet och lyssnat, han hade suttit på golvet med ryggen mot den vägg gisslan suttit, han hade en sista gång lagt sig ner på den plats Bengt Nordwall hade legat, de vita kritstrecken på golvet som omgett honom, han var mindre än Nordwall hade varit, han hade haft gott om utrymme, hållit händerna framför sitt kön som Nordwall gjort, stirrat i taket som Nordwall gjort. Han hade lyssnat på hela konversationen med Ewert Grens och var nu säker på att den Bengt Nordwall som slutat på samma plats där han själv nu låg hade vetat precis vem Lydia Grajauskas var, att de hade hört ihop på något sätt och att Grens anat det, att Grens nu till och med visste det, att han av någon anledning var beredd att slänga bort ett helt polisliv för att skydda den sanningen.

Ågestam hade varit i bårhuset i exakt två timmar när han gjorde sig klar att gå, han var hungrig, en frukost på ett café med massor av folk som lät och tuggade och levde, han måste bort, paniken inför döden, den kom plötsligt igen.

– Jag hade spärrat av här.

Han hade inte hört honom komma. Nils Krantz, kriminalteknikern. De hade träffats, de kände inte varandra.

– Jag ber om ursäkt. Jag var tvungen. Jag söker svar.

– Du trampar omkring på en brottsplats.

– Jag är förundersökningsledare.

– Jag vet det och jag ger fan i vem du är. Du får gå på de kritade linjerna som alla andra. Det är jag som har ansvaret för att dom spår som finns här kan tolkas.

Ågestam suckade högt, Krantz skulle höra det, han hade ingen lust att argumentera kring självklarheter. Han vände sig om, lyfte upp sin bandspelare från golvet, tog de anteckningar han hade gjort, packade portföljen, på väg mot den där frukosten igen.

– Du verkar ha bråttom.

– Kändes som det var så du ville ha det.

Nils Krantz ryckte på axlarna, gick sakta i rummet, studerade dörrkarmen till det lagerrum där gisslan suttit på slutet, fortfarande rester av sprängdeg längs listerna. Han talade högt, med ryggen mot Ågestam.

– Förresten, vi har fått provsvaren nu. Tänkte att du kanske var intresserad.

– Vilka svar?

– Den andra utredningen. Lang. Vi kroppsbesiktigade honom.

– Ja?

– Ingenting.

– Ingenting?

– Hela hans kropp, inte ett spår efter Oldéus.

Lars Ågestam hade varit på väg ut men stannat när Krantz hade höjt rösten. Nu stod han kvar, orkade inte röra sig, tom.

– Där ser man.

Han stod där, såg på Krantz som fortsatte söka med plasthandskar på händerna kring dörrkarmen. Ågestam stirrade håglöst på honom en stund, tog sedan portföljen igen, några steg mot det som en gång varit en dörr. Han skulle just gå ut genom hålet när Nils Krantz höjde rösten igen.

– Men du.

– Ja?

– Langs kläder. Vi gick igenom dom också. På skorna. Där fanns det. Både blod och DNA. Efter Oldéus.

 

Ewert Grens hade lämnat Lena ensam där på lunchrestaurangen. Hon hade förklarat att hon ville sitta kvar, hade beställt in en tredje flaska mineralvatten och kramat honom hårt när han gått. Han hade börjat promenera, varit på väg tillbaka till våldsroteln när han ändrat sig, tagit den korta omvägen förbi häktet.

Han kunde inte låta bli.

Det skulle ju inte räcka att en trovärdig läkare med hjälp av fotografier förklarade sig hundraprocentigt säker när hon pekade ut en mördare. När mördaren sedan lagom till vittneskonfrontationen hunnit skrämma och hota och samma trovärdiga läkare inte vågade peka ut en gång till skulle han med stöd av lagen släppas ut för att kunna slå ihjäl igen.

Inte den här gången. Den här gången räckte det.

Grens tog hissen upp, stannade på häktets andra våning. Han anmälde till vakten att han ville tala med Jochum Lang, att han ville hämta honom och föra honom till förhörsrummet.

De gick tillsammans genom korridoren, vakten två steg före, förbi tysta celldörrar. Nummer åtta, stängd, som de andra. Han nickade åt vakten som öppnade den lilla fyrkanten på dörren, luckan att kika in genom.

Han låg därinne. På britsen, på rygg, med slutna ögon. Han sov, vad annat kunde han göra, tjugotre timmar om dygnet på några sketna kvadratmeter utan tidningar, radio, tv.

Ewert Grens ropade genom luckan.

– Lang. Du kan vakna nu.

Han hörde. Men han rörde sig inte.

– Nu. Ett litet samtal. Du och jag.

Lang låg stilla, vände sig om när Grens ropade, la sig på sidan, med ryggen mot dörren.

Grens stängde irriterat luckan.

Han nickade åt vakten, ville att dörren skulle öppnas. Han gick in, ställde sig just innanför tröskeln, bad om att få vara ensam.

Vakten tvekade. Jochum Lang var klassificerad som farlig. Han stod därför kvar. Ewert Grens förklarade, så tålmodigt han kunde, att han nu tog över ansvaret, att det nu var hans fel om något gick åt helvete.

Vakten ryckte på sina uniformsaxlar. Han gick ut, stängde dörren efter sig.

Grens tog ett steg till in i cellen, någon meter kvar till britsen.

– Jag vet att du hör mig. Res dig upp.

– Grens, skit ner dig.

Ett sista steg, han kunde röra vid kroppen som låg och vägrade men avstod, drog i stället i träkanten, skakade britsen tills Lang plötsligt reste sig upp.

De stod alldeles intill varandra.

De var lika långa, stirrade, stirrade.

– Till förhör, Lang. Nu.

– Du kan dra åt helvete.

– Vi har blodgrupp. Vi har DNA. Vi har ett utpekande. Nu åker du. För mord.

Någon decimeter. Mellan deras ansikten.

– Du, Grensjävel. Jag har ingen aning om vafan det är du håller på med. Men du kanske borde tänka dig för. Det har ju hänt förr att snutar trillat ur bilar och gjort sig illa.

Ewert Grens log, visade tänder som inte var helt vita längre.

– Du kan hota mig bäst fan du vill. Det finns inget jag kan förlora längre som inte är värt att du får runka bakom galler tills du fyller sextio.

Det var svårt att veta. Vem som hatade mest.

De sökte varandras ögon, jagade det som borde finnas.

Langs andedräkt, varm, när han sänkte rösten.

– Jag deltar inte i några fler förhör. Så är det, Grensjävel. Om du eller någon annan kommer hit igen och påstår att jag ska ner på förhör en gång till kommer jag att göra mitt bästa för att skada den personen jävligt illa. Jag varskor bara en gång. Dra åt helvete. Och stäng sedan dörren efter dig.

 

Sven Sundkvist hade ringt hem och försökt förklara varför han försvunnit mitt i natten, varför han lämnat en lapp på kudden och utan att väcka henne gett sig iväg. Anita hade varit upprörd, hon tyckte inte om det som inte var samtal, han hade lovat, de skulle aldrig försvinna från varandra utan att tala om varför. Det hade slutat med ett gräl. Sven hade hört av sig och hoppats göra bra och bara gjort värre. Han hade därför varit på väg hem, irriterad kört rätt fort, inte mycket till köer ens vid Slussen, han hade just passerat de löjligt stora båtarna vid Viking Line-terminalen när Lars Ågestam ringt och talat med låg röst.

Han hade bett honom att komma till Åklagarmyndigheten. Ett möte bara dem emellan. Långt efter kontorstid, när folk hade gått hem.

Sven Sundkvist hade stannat bilen, kontaktat Anita igen och gjort allt ännu värre. Nu var han kvar i stan, ensam, utan att veta vad han skulle göra med all denna tid, egentligen bara ett par timmar att vänta men just då en evighet.

Det var förmodligen en vacker kväll, så ljummen som junikvällar ibland blir. Han promenerade långsamt från Kronoberg och i cirklar över Kungsholmen, musiken som hördes långt borta och doften från restauranger som serverade på trottoaren när han gick förbi, det var liv kring honom och han borde le åt det, borde delta en stund men märkte det knappt.

Han började bli trött.

Det hade varit en lång natt och en ännu längre dag.

Han orkade inte tänka på videobandet han sett och den unkna sanningen han nu bar på.

Var det den Ågestam ville älta?

Var det hans lojalitet han ville peta på?

Han var för trött, inte sådana beslut, inte nu.

De möttes på Kungsbron ett par minuter efter klockan åtta. Lars Ågestam stod utanför entrén och väntade. Han såg ut som vanligt, snedlugg, kostym och blanka skor, han tog i hand och hälsade välkommen, öppnade ytterdörren med sitt passerkort. De sa inte mycket, stod bredvid varandra i hissen upp, de skulle prata tids nog.

De gick ut genom de öppna hissdörrarna på nionde våningen. Lars Ågestam visade honom in i sitt rum, Sven skymtade stan därborta genom fönstret, sommarmörkret försökte långsamt tränga undan dagen.

Han satte sig ner i en av de två besöksstolarna som stod vid skrivbordets kortända. Ågestam ursäktade sig, gick tillbaka ut i korridoren, någon minut, han bar två koppar kaffe och en uppskuren vetelängd på en bricka, satte den på ett avlastningsbord intill ett par feta utredningar.

– Socker?

– Mjölk.

Han gjorde vad han kunde, Ågestam, för att avdramatisera, för att minska den spänning de båda kunde ta på. Han lyckades inte särskilt bra. De visste att de inte satt där för att äta vetebröd, det var sent, alla hade för länge sedan gått hem, de skulle tala om sådant man talade om i förtroende, utan att någon lyssnade, utan att föra det som sagts vidare.

– Jag hade svårt att sova i natt. Ågestam sträckte på sig, armarna över huvudet och upp i luften, som för att markera hur trött han fortfarande var.

Jag med, tänkte Sven. Jag sov överhuvudtaget inte. Den förbannade videon, och Ewert, är det det du vill tala om, jag vet ju inte ännu.

– Jag låg och tänkte på din vän. På din kollega. Ewert Grens. Inte nu. Inte än.

– Jag måste tala med dig, Sven. Det är något som inte stämmer. Ågestam harklade sig, gjorde en ansats att resa sig upp men satt kvar, fortsatte.

– Du vet att vi inte precis tycker om varandra.

– Du delar den känslan med ett par andra.

– Jag vet. Men ändå. Jag vill poängtera det. Det här handlar inte om vad jag eventuellt tycker om Ewert Grens som människa. Det här är ett tjänsteärende. Hans uppgift som utredande polis i en utredning som jag är förundersökningsledare i.

En ny ansats att resa sig upp. Den här gången gjorde han det. Han såg på Sven, gick sedan oroligt omkring i rummet.

– Igår. Igår hade jag ett märkligt möte med Grens. Han hade just lämnat av Alena Sljusareva på en färja på väg till Klaipeda och Litauen. Utan att kontrollera med mig.

Han stod stilla, mitt i rummet. Han väntade, på en reaktion. Han fick ingen.

– Jag besökte tidigt i morse bårhuset. Jag ville förstå. Jag har sedan under dagen talat med några av dina kollegor. Enligt kriminalinspektör Hermansson, en mycket klok människa jag aldrig talat med förr, har två av varandra oberoende vittnen beskrivit en person som liknar Alena Sljusareva, en person som besökte den handikapptoalett Lydia Grajauskas också besökte strax innan hon höll i en pistol och tog gisslan i bårhuset. Det är inte särskilt svårt att föreställa sig att det också var hon som försåg Grajauskas med sprängdeg och vapen. Så varför hade Grens så bråttom med att skicka hem henne?

Sven Sundkvist satt tyst.

Bandet. Han hade fruktat att mötet handlade om det band en polisman bytt ut i tjänsten för att skydda en kollega. Det band han nu hade kännedom om. Det band som strax skulle tvinga honom att tala, eller stå bakom lögnen.

– Sven, jag ber dig. Är det något du vet som jag också borde känna till?

Sundkvist fortsatte att sitta tyst eftersom han inte hade en aning om vad det var han borde säga.

Lars Ågestam upprepade sin fråga.

– Är det det?

Han var tvungen att svara. Han svarade.

– Nej. Jag vet inte vad du talar om. Ågestam började röra sig i rummet, den nervösa andhämtningen, han hade bara börjat.

– En polisman som är en av de främsta. Så jag borde väl vara lugn, avvakta utredningsarbetet.

Några häftiga andetag, sedan bar rösten igen.

– Men det stämmer inte. Förstår du? Det är därför man inte kan sova. Det är därför man går till arbetet mitt i natten och lägger sig innanför de kritstreck som omgett en död människa på bårhusgolvet.

Han gick så han nu stod framför Sven, såg på honom. Sven mötte hans blick men satt fortfarande tyst, vad han än skulle säga visste han att det inte räckte.

– Jag ringde sedan till Vilnius.

Han stod kvar, framför honom.

– Jag bad våra litauiska kollegor att lokalisera Alena Sljusareva. Dom hittade henne. Hon finns i sitt föräldrahem i Klaipeda.

Han satte sig på skrivbordskanten, lyfte upp en bunt papper som låg i hög bakom honom, den utredning han just talade om, han höll den framför sig.

– Det finns inga anteckningar här från Grens förhör med Sljusareva. Han beslutade själv om att hon skulle lämna landet. Det han säger, det är också det vi vet.

Hans röst stockade sig, han visste att det han nu skulle säga var det enda han inte fick säga, inte till en polis, inte om en kollega.

– Ewert Grens historia håller inte.

En paus, sedan fortsatte han.

– Jag begriper inte varför, men jag tror att han manipulerar utredningen.

Ågestam satte på bandspelaren som stod på skrivbordet. De lyssnade, slutet på ett samtal de båda hört.

 

– Stena Baltica? Det är ju en båtjävel! Det här är något personligt! Bengt, kom. För fan Bengt, avbryt! Avbryt nu!

 

Inga ord. Inga beslut om lojalitet och sanning. Inte än.

– Sven?

– Ja?

– Jag vill att du åker dit. Till Klaipeda. Jag vill att du utan att tala med någon annan förhör Alena Sljusareva, och att du sedan redogör för mig. Jag vill veta vad hon egentligen sa.