Unknown

PALANGA FLYGPLATS LUKTADE STARKT. När han lämnade gaten på väg mot bagageutlämningen slog doften från ett parfymerat skurmedel emot honom, golvet var fortfarande vått och luktade utland och långt borta, andra kemikalier, annan parfymering, för länge sedan förbjuden i Sverige.

En timme och tjugo minuter, tänkte han. En sketen timme och till och med ett skurmedel är annorlunda.

Det var andra gången han var i Litauen, i Baltikum överhuvudtaget. Han mindes inte mycket av sitt första besök, han hade varit rätt ny som polis då, mindes inte ens var de hade landat. En specialtransport av en fånge till ett fängelse i Vilnius. Det hade varit så stort, att få åka utanför Sveriges gränser med en omtalad brottsling, det enda nu, som verkligen fanns kvar, var just fängelset. Det hade varit som att åka till en annan tid. Hundarna som skällde, de fuktiga korridorerna, de rakade bleka fångarna som satt hopfösta och tysta i alldeles för små celler, luften som var svår att andas, skyltarna som varnade för tbc. Det hade varit en underlig upplevelse, han hade nog aldrig talat om den med någon, inte ens med Anita.

Han gick ut genom terminalbyggnadens entrédörrar och vinkade till sig en i raden av gula taxibilar. Tjugosex kilometer söderut. Till Klaipeda. Till Alena Sljusareva. Till det han inte ville veta.

Han hade ringt från Arlanda hem till Jonas, sagt gomorron och lovat att köpa något, något hemligt, sådant som var en överraskning. Godis. I någon kiosk, i all hast, det var det enda han skulle hinna med. Han hade kort tid i Litauen framför sig, han skulle åka tillbaka igen tidigt nästa morgon, han visste vad han måste göra fram tills dess.

Bilen körde långsamt landsvägen mellan Palanga och Klaipeda. Sven Sundkvist tänkte protestera, be föraren att öka farten men lät bli, han lutade sig tillbaka, de få minuter han förlorade, det tog mer kraft att förklara än tiden han eventuellt skulle vinna. Det var vackert, han tyckte det, solen som låg över landskapet. Fattigt, så mycket visste han, åtta av tio balanserade på den gräns som kallades existensminimum, men det fanns något slags värdighet, han tyckte om det här han aldrig hade sett, det som inte var fängelse. Han hade i nyhetsinslag efter nyhetsinslag mött klichéer, så som vi tror att det ser ut eftersom det är det vi tidigare matats med, grå människor i grå kläder i grå årstid, men här, sommaren, riktiga människor, riktiga liv, riktiga färger.

Han bad om att få åka direkt till hotellet. Han var tidig, incheckning egentligen först efter lunch, men Hotell Aribò var långt ifrån fullt och han släpptes in i ett rum som stod tomt och bäddat och klart.

Han la sig ner en stund, i det som var den smalaste hotellsäng han sett. Några minuter bara, han försökte se henne framför sig, kvinnan han snart skulle möta, hur hon såg ut, hur hon hade talat.

Det hade varit rörigt där i lägenheten. Hon hade varit upprörd, skrikit om sin väninna som legat medvetslös på golvet och om den man hon kallat Dimitri Hallickjävel som stått några meter bort, i glänsande kostym och framför ett hål i ytterdörren. Sven Sundkvist hade inte hunnit se noggrant på henne då, hade inte haft en aning om att han en vecka senare först skulle se henne igen på ett kopierat videoband och sedan möta henne i en främmande stad på andra sidan Östersjön.

Hon hade stått där en bit bort i ett angränsande rum, lika naken som väninnan som legat på golvet.

Hon hade varit mörk, mörkare än de kvinnor från Östeuropa som ofta brukade passera som prostituerade i utredningar.

Hon hade försvunnit sedan, medan de först tagit hand om den misshandlade kvinnan och sedan hallicken som sprungit runt med litauiskt pass och hävdat litauisk mark.

Hon hade varit borta sedan dess.

Tills hon gripits i Frihamnen, strax före avgång, på väg ombord på en färja.

Ewert hade förhört henne, några timmar senare hade han beslutat om att hon trots allt kunde åka hem igen.

Sven Sundkvist reste sig upp, duschade, bytte till tunnare kläder. Han hade inte insett att det skulle vara så varmt, den grå klichén igen som spökade. Han stod och såg en stund in i den öppna portföljen, på den lilla bandspelaren som låg där. Han stängde igen, utan att lyfta ut den. Han skulle förhöra henne. Men han skulle göra det med anteckningar, papper och penna, han var inte säker på varför, rädd för det hon skulle säga, för hennes röst om den förklarade det han inte ville höra.

Han promenerade genom stan, husen som var vackra men andades annan tid, människorna som passerade, han såg Lydia Grajauskas i deras ansikten, igen och igen.

Hon hade bett honom att gå till vattnet, till Curoniasjön, och där ta den lilla färjan till Smiltynò. Värmen som mött redan i Palanga och följt honom till Klaipeda hade tilltagit, nu ombord på den korta resan kände han hur solen brände i nacken, han borde ha skyddat sig, han fick räkna med att bli ilsket röd innan kvällen.

Han skulle ta till höger när han klev i land, gå längs stranden, det var så hon hade beskrivit det. Det stora akvariet låg i ett gammalt fort, etthundra arter med östersjöfisk och delfinshow, han såg affischerna genast han lämnade båten. Hon hade velat vara bland människor, hade sagt att det skulle vara många besökare här vid lunchtid, turister, skolklasser, de skulle kunna gå runt och se på det man skulle se på, skulle kunna tala länge med varandra utan att någon la märke till dem.

Han ställde sig utanför entrén, på den plats han uppfattat att han skulle stå. Han såg på klockan. Han var tidig, nästan tjugo minuter. Det hade varit svårt att beräkna förflyttningen från hotellet i centrum till det som var ett kombinerat akvarium och museum om östersjöfisk på något som hette Smiltynò.

Han satte sig på en bänk bara några meter ifrån den plats de skulle mötas. Solen sökte hans ansikte, han kisade mot dem som kom, gjorde som han brukade göra när han betraktade främmande människor; han letade efter sig själv. Någonstans i strömmen av okända fanns han, eller åtminstone någon som han. Ungefär lika gammal, med en kvinna han älskade vid sin sida, med ett barn som var deras allt en bit framför dem. Kanske polis, kanske något annat som krävde plikttrogenhet och långa kvällar. En sådan som helst var hemma och använde större delen av sin tid till att vara borta. En sådan någonstans i mängden, utan Ewerts aggressivitet, utan Langs kompromisslöshet, utan Grajauskas förmåga att resa sig efter att ha kränkts och sedan kräva hämnd, utan alla sådana egenskaper som gjorde en människa till något annat än rätt förutsägbar, rätt trist, rätt vanlig.

Han såg sig själv. I flera varianter. Som han kanske skulle ha varit, om han nu hade råkat födas här. Han studerade och log åt en av dem, i skjorta med kort ärm och tunna kostymbyxor och på väg in genom entrén, när hon knackade honom på axeln.

Han hade inte sett henne, inte hört henne, hade varit upptagen med sin låtsaslek. Hon stod framför honom, i solglasögon, tröja och lite för stora jeans. Annars ungefär som den bild han hade. Mörkt långt hår, ett vackert ansikte, inte särskilt lång. Tre år som handelsvara, kränkt flera gånger varje dag. Det syntes inte, inte utanpå. Hon såg ut som kvinnor gör när de är tjugo, när livet just har börjat. Inuti. Han förstod det. Hon var gammal inuti. Det var där såren fanns. Det var den kvinnan som aldrig skulle bli riktigt hel.

Han nickade mot henne, reste sig upp från bänken. De förstod varandra väl, han med en ännu ansträngd skolengelska, hon med ett rikare språk, en engelska som visserligen fått sin grund i skolan men sedan formats under tre år i främmande miljöer och som hon föredrog framför svenska.

– Du visste vem jag var?

– Jag kände igen dig. Från lägenheten.

– Det var rätt rörigt då.

– Jag hade vetat vem du var ändå, utan att någonsin ha träffat dig. Jag har lärt mig hur svenska män ser ut.

Hon pekade mot ingången, de gick dit, sida vid sida. Han betalade för dem båda, de gick in. Han hade svårt att avgöra när det var lämpligt, när han skulle kunna börja, med sina frågor. Hon hjälpte honom.

– Jag vet inte vad det är du vill veta. Men jag ska svara dig om jag kan. Jag är tacksam om vi börjar nu, jag litar på dig, jag såg hur du arbetade när ni kom till lägenheten, men jag vill gärna få det överstökat. Jag vill hem. Jag vill glömma. Förstår du?

Hon stod framför en glasvägg, vatten och någon fisk bakom henne. Hon såg på honom, vädjande. Han försökte se lugn ut, lugnare än vad han var, hennes svar, han visste ju inte, det skrämde honom.

– Jag vet inte hur lång tid det här tar. Det beror på, vart vårt samtal tar vägen. Men jag förstår vad du menar. Jag ska göra mitt bästa för att det ska gå snabbt.

Han förstod inte vitsen med akvarium. Han förstod inte vitsen med djurparker heller, instängda djur, det tilltalade honom inte. Så det där som fanns runt omkring dem, människorna som gick i grupper och fiskar som skulle tittas på, han hade inga problem att skala bort det, att kunna lyssna på Alena Sljusareva, att kunna koncentrera sig på henne och de svar hon gav.

På den berättelse han fruktat.

Det händelseförlopp han önskat aldrig ägt rum.

De samtalade, det var mer just ett samtal än ett förhör, i nästan tre timmar. Hon berättade om dygnen på stan efter det att hon flytt från lägenheten, om friheten som ropade i kroppen och rädslan för att gripas och oron för Lydia som hon lämnat medvetslös med piskrapp på ryggen. De hade svurit att aldrig lämna varandra förrän de var fria tillsammans, men just då, när hon sprungit nerför trapporna och ut genom porten, hade hon varit säker på att hon var till mer nytta för Lydia ju längre bort från lägenheten på sjätte våningen hon befann sig.

Han avbröt henne när det fanns en tveksamhet, hon förtydligade då, aldrig ett försök att ändra sin historia, inte så som han uppfattade det.

De gick sakta, mötte fler människor som stirrade på fler fiskar som stod stilla innanför fler av akvariets fönster, och hon avslöjade hur hon redan efter ett dygn på flykt hade stått vid kajen och varit på väg hem, men att Lydia då ringt från sjuksängen, bett henne hämta de saker hon sedan kom att använda i bårhuset.

Hon bad med låg röst om att bli trodd när hon sa att hon inte hade haft en aning om hur Lydia skulle använda det.

Han stannade, såg på henne, förklarade att avsikten med det samtal de just hade inte var att fastställa om hon gjort sig skyldig till medhjälp vid kidnappning och mord.

Hon mötte hans blick, frågade vad det i så fall handlade om.

– Ingenting. Och allting. Bara det.

Enkla stolar och ett litet runt bord, han köpte var sin kopp kaffe, de satte sig ner bland några barnfamiljer i serveringens mitt, stora fiskar på den blå vaxduken.

Hon berättade om boxen på Centralen och inbrottet i förrådet och den ICA-kasse som hon lagt i en papperskorg på kirurgavdelningens toalett. Han hejdade henne, ville veta hur mycket sanning hon talade.

– Vad fanns i den?

– Mest mina saker. Hon tog nästan bara emot pengar när de ville göra extra.

– Slå. Spotta. Filma. Fantisera själv.

Sven Sundkvist svalde, han kände hennes obehag.

– Och hon? Vad förvarade hon där?

– Pengarna. I en låda. Och två videokassetter.

– Vad då för kassetter?

– Sanningen. Hon kallade dem det. Min sanning.

– Vilket innebär?

– Hon berättade allt. Jag hjälpte henne, med att översätta. Om hur vi kom till Sverige. Om vem som handlade med oss som saker. Om varför hon hatade polismannen hon sköt i bårhuset.

Sven Sundkvist talade inte om att han hade varit vid box 21, att han sett vad de spelat in, att han suttit i sin vardagsrumssoffa och lyssnat på dem. Han talade inte om att ingen skulle se på det band Lydia Grajauskas haft med sig ner i bårhuset, att det var borta, att en polisman låtit deras berättelse försvinna för att skydda en annan polisman. Han talade inte om att han skämdes för att han själv ännu inte hade bestämt sig för om kränkningen av dem var viktigare än att anmäla en kollega och vän, om han någonsin skulle tala om det han ensam visste, att det fanns en kopia, att det fanns en annan sanning.

– Jag såg honom där i lägenheten. Bengt Nordwall.

– Och han såg mig. Jag vet att han kände igen mig. Jag vet att han kände igen Lydia.

Hon fortsatte att berätta och han ställde sina motfrågor men han var någon annanstans.

Han rasade. Så som han aldrig rasade.

Han gjorde det inte.

Han var ju en av de trista, de vanliga.

Han kvävde det, kände hur det tryckte i bröstet.

Han fortsatte att låtsas, att han var lugn, att han inte var rädd för det hon sa. Han ville inte skrämma henne, han förstod, hur det åt av henne att berätta, hur modig hon var.

Han skrek, och bad henne sedan om ursäkt. Han hade ont, förklarade han, det var inte henne han skrikit åt, han hade ju ont, här, i bröstet.

När de stod på Smiltynòfärjan på väg tillbaka till centrala Klaipeda kände han i detalj till hennes timmar i frihet från flykten nerför trapporna på Völundsgatan till gripandet i Frihamnen. Raseriet for fortfarande runt i mage och bröst men det var ändå som om deras samtal inte var avslutat. Han ville veta mer. Om de tre åren, om hur denna människohandel fungerade, en kvinnas kön till salu flera gånger om dagen för att en annan människa skulle köpa en bil eller sätta in på banken.

Han frågade henne om han fick bjuda på middag.

– Jag tror inte att jag orkar mer. Hem. Bara hem. Jag har inte varit hemma på tre år.

– Du kommer aldrig mer att besväras av en svensk polis i den här frågan. Jag lovar det.

– Jag förstår inte, du vill veta mer?

– Jag talade med den litauiske ambassadören i Sverige för några dagar sedan. Han fanns på Arlanda när den man som du kallar Dimitri Hallickjävel skulle skickas hem. Han var förtvivlad. Han gav en bild av hur stor den är, den värld du nyss flytt från. Jag vill att du berättar. Jag vill lära mig.

– Jag är så trött.

– En kväll. Ett samtal. Sedan aldrig mer.

Han rodnade plötsligt, insåg att han stod där framför henne, krävde hennes uppmärksamhet, som en av de svenska män hon lärt sig att hata.

– Jag ber om ursäkt. Det här är ingen invit. Ta det inte så. Jag vill verkligen veta. Och jag har barn. Jag är gift.

– Dom är alltid det.

Han gick förbi den gamla ölfabriken, hastiga steg tillbaka till Hotell Aribò. En dusch igen, värmen som måste sköljas av. Han bytte kläder för andra gången sedan han checkat in åtta timmar tidigare.

Hon hade frågat två äldre kvinnor som de mött när de stigit av båten och de hade föreslagit en kinesisk restaurang, Taravos Aniko, stora portioner och det gick att se på medan maten lagades till i köket om man fick tag i något av borden längst in.

Hon satt redan där när han kom. Samma kläder som ute vid akvariet. Hon log, han log, de beställde in mineralvatten och var sin meny där någon annan hade tänkt, förrätt varmrätt efterrätt, färdigt innehåll och pris.

Hon letade länge efter orden och han ville inte pressa henne. Hon började sedan med en känsla någonstans mitt i och nystade sig sakta därifrån, hon bjöd honom på en resa i en värld han hade trott att han kände till men inte haft en aning om, hon grät och hon viskade och hon talade så småningom utan avbrott, det var första gången hon beskrev det som varit hennes vuxenliv för en annan person, första gången hon hörde sina egna ord, han lyssnade och häpnade över hennes kraft, över att hon trots allt kunde vara så hel.

Han väntade tills hon var klar. Tills hon inte orkade mer. Tills hon satt tyst, stirrade tomt.

Det var färdigt, hon var färdig, hon skulle aldrig mer berätta sin historia för någon som krävde det.

Sven böjde sig ner, mot portföljen som legat vid hans fötter. Han lyfte upp den, la den på bordet bredvid en tom tallrik.

– Jag har något som inte är mitt.

Han öppnade portföljen, tog fram en liten brun låda och två klänningar, prydligt hopvikta.

– Jag tror att det här var Lydias.

Hon såg på lådan, på klänningarna, hon visste var de kom ifrån, tittade ändå frågande på Sven som nickade, det var som hon trodde.

– Den är tom nu, boxen. Uthyrd till någon annan. Jag ger det här till dig. Jag gissar att det var hennes klänningar. Och hennes låda. Det ligger fyrtiotusen i den. Hundralappar.

Alena rörde sig inte, fortfarande tyst.

– Du gör vad du vill med det. Behåller det själv eller ger det till hennes familj, om hon fortfarande har någon.

Hon böjde sig fram, drog med handen över det svarta, glansiga tyget.

Det enda som fanns kvar.

– Jag var där igår. Jag sökte hennes mamma. Lydia talade ofta om henne.

Hon såg ner i bordet.

– Hon är död. Hon dog för två månader sedan.

Sven dröjde, förde sedan lådan och klänningarna över bordet, till Alena. Han stängde sin portfölj, ställde den på golvet.

– Jag skulle vilja veta mer om henne. Vem hon var, egentligen. Jag har sett en människa som hade trettiofem piskrapp på ryggen och som sedan tog gisslan. Det är allt.

Alena skakade på huvudet.

– Jag kan ju någonstans förstå det hon gjorde.

– Inte idag, inte senare.

De satt kvar utan att tala särskilt mycket, tills kyparen vänligt bad dem att lämna bordet, han skulle stänga. De reste sig upp, skulle just gå när en man i tjugoårsåldern kom in genom ytterdörren och gick fram till bordet. Sven studerade honom hastigt: lång, ljus, solbränd, uppträdde lugnt, sökte inte konflikt. Alena gick fram till honom, kysste hans kind, tog sin arm under hans.

– Janoz. Jag åkte ifrån honom. Han var kvar. Jag är så oerhört tacksam för det.

Hon kysste hans kind igen, drog honom nära sig. Hon berättade kort hur han hade sökt efter henne under de sju första månaderna, spenderat tid och pengar, för att sedan ge upp.

Hon skrattade. För första gången på hela kvällen skrattade hon. Sven log, han gratulerade, för ett ögonblick var inte allt hopplöshet.

– Lydia? Hade inte hon någon?

– Han hette Vladi.

– Han har tjänat sina pengar på henne.

Hon sa inte mer, han frågade inte mer. De skildes åt utanför, och Sven Sundkvist upprepade sitt löfte om att hon från och med nu i det här ärendet aldrig mer skulle behöva tala med svensk polis.

Hon gick, men bara några steg, vände sig sedan om.

– Det där ute vid akvariet. Förhöret. Jag förstod det egentligen inte. Varför vi gjorde det.

– Ett brottmål. Polisen, vi utreder alltid när något sådant här har hänt.

– Jag kan förstå det här sista. Att ni vill veta. Men det andra, ni visste ju.

– Det var ju samma förhör, som med den andra polismannen.

– Han den äldre. Han som var med dig i lägenheten.

– Han heter Grens.

– Allt som jag berättade för dig vid akvariet berättade jag också för honom. Samma frågor, samma svar.

– Om din kontakt med Lydia? Om era samtal när hon fanns i bårhuset? Om hur du hämtade kassetten i boxen? Om när du hämtade vapnet och sprängdegen? Om hur du lämnade en plastkasse i en papperskorg på kirurgavdelningens toalett?

Klockan var två när han la sig ner i den smala sängen. Han hade inte köpt något till Jonas. Han skulle sova ett par timmar, bege sig till St John’s Lutheran Church för att tända ett ljus där Lydia Grajauskas mamma jordfästs, sedan åka till flygplatsen för morgonplanet till Stockholm. Det fanns godis där, i tax free-butiken, han skulle hinna få med sig både sådant i gelé och choklad i glansigt papper.