Unknown

Han hade stigit upp i en smal hotellsäng i Klaipeda, kört bil från Arlanda till Lena Nordwall som frusit påklädd i solen, till Kronoberg och rummet han hade där, till Åklagarmyndigheten och Ågestam som väntat längre än hans tålamod räckte.

Sven Sundkvist ville åka hem.

Han var trött, men dagen som snart var slut vägrade låta honom vara ifred, hade sparat sina längsta timmar.

Lena Nordwall hade sprungit efter honom där i en radhusträdgård i Eriksberg när deras innehållslösa samtal tystnat och han hade gått tillbaka mot landhockeybarnen och den parkerade bilen. Hon hade andats häftigt när hon gripit honom om armen och frågat om han kände till Anni. Sven hade aldrig hört namnet förut. Han hade känt Ewert i tio år, arbetat nära honom, betraktat honom som en vän, men han hade aldrig hört det namnet. Lena Nordwall hade berättat om en tid när Ewert varit chef för piketbussen, om Anni och Bengt och Ewert, och om ett gripande som gått så mycket åt helvete som ett gripande kunde göra.

Sven Sundkvist försökte stå stilla men kände hur hans kropp skalv.

Så mycket i det här livet han inte förstod.

Han hade inte haft en aning om var Ewert bodde. Han hade aldrig, inte en gång, besökt hans hem. Någonstans i Stockholms innerstad, det var allt han hade känt till.

Han skrattade kort men hans ansikte log inte.

Det var märkligt, hur ensidig deras vänskap hade varit.

Hur han bjöd, hur Ewert blev bjuden.

Han som trodde på att dela tankar, värme, kraft och Ewert som gömde sig bakom sin rätt att vara privat.

Sven Sundkvist hade via polisens personalregister tagit reda på var han bodde. Nu stod han en bit bort från ytterdörren till en trappuppgång på en ganska vacker fastighet, ungefär där Sveavägen var som mest trafikerad.

Han hade väntat i snart två timmar. Han hade roat sig med att söka längs raden av fönster på fjärde våningen, det var där han skulle bo, men det hade varit svårt att se, de såg alla likadana ut, på avstånd var det som om en och samma person bodde i hela huset.

Ewert kom strax efter åtta. Stor som han var, det styva benet som gav en haltande, vaggande gång. Han öppnade porten, såg sig inte om, försvann in bakom dörren som stängdes.

Sven Sundkvist lät det gå ytterligare tio minuter. Han andades djupt. Han var nervös. Det var länge sedan han hade känt sig så ensam.

Han tryckte på porttelefonen. Han väntade. Inget svar. Han tryckte igen, längre den här gången.

Högtalaren i husväggen knastrade när klumpiga fingrar lyfte en telefonlur på fjärde våningen.

Rösten, den var irriterad.

– Det är jag. Sven.

Han kunde höra tystnaden.

– Ewert, det är jag.

– Vad gör du här?

– Jag skulle vilja komma upp en stund.

– Och varför ska du det?

– Vi behöver prata.

– Vi kan prata imorgon. På mitt rum.

– Det är för sent då. Vi måste tala med varandra i kväll. Öppna nu.

Tystnaden igen. Han såg på högtalaren som fortfarande var påslagen. Det hann gå lång tid. Åtminstone kändes det så.

Låset på dörren knäppte till. Han kände på handtaget, det var öppet.

Ewerts röst var låg, svår att höra.

– Fjärde våningen. Grens på dörren.

Smärtan i magen, den han burit och som han på något sätt strax skulle lämna över, den var stark, som då när han hade sett på videobandet.

Han ringde inte på, han behövde inte det, dörren, den stod öppen.

Han tittade in i en lång hall.

Han såg honom inte, men det var Ewerts röst, från något av rummen längre in.

Han klev in, ställde sig på hallmattan.

– Till vänster. Följ hallen, sedan den andra dörren.

Sven Sundkvist var inte säker på vad han hade föreställt sig. Men vad det än var så var det inte det här.

Den största lägenhet han sett.

Han såg sig omkring medan han gick genom en hall som aldrig tog slut.

Sex, kanske sju rum. Högt i tak, kakelugnar i nästan varje hörna, tjocka mattor på perfekta parkettgolv.

Men mest av allt var det tomt.

Sven andades knappt.

Som om han störde. Trots att ingen var där. Han hade aldrig förut känt något så övergivet, det var så stort, så rent, så oerhört ensamt.

Ewert satt i något som kunde kallas biblioteket. Ett av de mindre rummen, bokhyllor framför två av väggarna, fyllda från golv till tak, en åldrad fåtölj i svart skinn och en golvlampa tänd bredvid.

Sven såg det knappt. Det var det andra. På väggen vid dörren. En virkad och inramad bonad, rött tyg med gula bokstäver, GOD JUL. Bredvid den, två svart-vita foton, porträtt av en man och en kvinna i polisuniformer, någonstans i tjugoårsåldern.

Den stora lägenheten utan slut. Men det var tydligt. De två fotona och den virkade julbonaden, de satt liksom i mitten.

Ewert såg på honom, suckade. Och gjorde en gest med ena armen, bad Sven stiga in över tröskeln. Han knuffade fram pallen han nyss haft sina fötter på, Sven tog emot den, satte sig ner.

Han hade läst en bok när Sven ringt på och avbrutit. Sven försökte se vilken det var, sökte något att inleda en konversation med, men den låg på ett litet sidobord med titeln vänd nedåt. Han reste sig i stället upp igen, pekade åt det håll han nyss kommit ifrån.

– Ewert, vad är det här?

– Har du alltid haft det så här?

– Jag har aldrig sett något liknande.

– Jag tillbringar allt mindre tid här.

– Din hall, som hela vårt radhus.

Ewert Grens nickade åt honom, ville att han skulle sätta sig ner. Han slog ihop sin bok, lutade sig fram, var röd i ansiktet. Han hade inte lust med meningslöst pladder.

– Det är söndag kväll. Eller hur?

– Klockan är över åtta. Eller hur?

Han ville inte ha något svar.

– Det är min förbannade rätt att vara ensam. Eller hur? Tystnad. Inget annat.

– Så varför kommer du hit och tränger dig på?

Sven Sundkvist försökte att andas långsamt. Han hade sett den här ilskan förut. Men inte rädslan. Han var säker på det. Ewert hade aldrig tidigare visat honom den. Men här, i sin egen skinnfåtölj, bara rädsla, gömd i aggressivitet.

Han såg på sin äldre kollega.

– Sanningen, Ewert, vet du hur svår den kan vara?

Han brydde sig inte om att Ewert ville att han skulle sitta ner. Han stod upp. Han såg ut genom fönstret, följde bilarna som skyndade från ett rödljus till nästa. Han gick en bit bort, lutade sig mot ena bokhylleväggen.

– Du är den människa jag tillbringar mest tid med på dagarna. Mer än med min fru, mer än med min son. Jag är inte här för att det är roligt. Jag är här för att jag inte har något val.

Ewert Grens satt kvar, lutade sig bakåt, stirrade på honom.

– En lögn. Ewert, en stor jävla lögn!

Han rörde sig inte, stirrade.

– Du har ljugit. Och jag vill veta varför.

– Så det är förhörsledaren jag har här?

– Jag vill att du svarar på mina frågor. Du kan fnysa och du kan kalla mig vad du vill. Jag är van.

Han gick tillbaka till fönstret. Till bilarna därute som blev allt färre, körde allt långsammare. Han längtade dit, till när det här var över.

– Jag har varit sjukskriven i två dagar.

– Och ändå är du frisk nog att stå här och leka förhör.

– Jag var inte sjuk. Jag var i Litauen, i Klaipeda. Ågestam ville ha det så.

Sven Sundkvist hade förutsett det. Han visste att Ewert skulle resa sig upp och skrika.

– Den lille åklagarsprätten! Åkte du till Litauen på hans order bakom min rygg?

Sven väntade tills han hade skrikit färdigt.

– Sätt dig igen, Ewert.

Ewert Grens tvekade, han såg på Sven, satte sig sedan ner, fötterna på pallen.

– Jag träffade Alena Sljusareva. På ett akvarium, en turistfälla i Klaipeda. Hennes historia, dom svar vi hade behövt, om hur hon på Lydia Grajauskas uppmaning hade tagit sig till Södersjukhuset och försett henne med vapen och sprängdeg.

Sven väntade. Ingen reaktion.

– Om hur dom hade kommunicerat flera gånger både före och under gisslandramat. Med en mobiltelefon.

Han såg på mannen i fåtöljen.

Stirra inte bara på mig!

– Innan vi skildes åt sent på kvällen där utanför den kinesiska restaurangen hände något märkligt. Hon frågade mig varför jag ställt alla mina frågor. Eftersom hon redan hade svarat på allt. I ett förhör med en annan svensk polis.

– Tig inte, Ewert.

Ewert Grens skrattade, han skrattade så han grät.

– Du vill att jag ska tala? Och vad ska jag tala om? Två jävla snorungar som inte har fattat ett dugg?

Han skrattade ännu högre, torkade tårarna med skjortärmen.

– Ågestam, det visste jag väl vem han var. Men du Sven, som en liten snorunge!

Han såg på den gäst han aldrig bjudit, som ringt på klockan åtta en söndag, mitt i hans rätt att vara ensam.

Han fortsatte att skratta, lägre nu, skakade på huvudet.

– Gärningsmannen, Grajauskas, är död. Målsägaren, Nordwall, är död. Och vem fan tror du bryr sig om hur och varför? Inte folket, inte dom som betalar din lön, Sven, tro ingenting annat.

Sven Sundkvist stod kvar vid fönstret. Han ville skrika, ville överrösta och slippa höra, men han visste ju vad det var, aggressivitet som gömde rädsla.

– Ewert, är det din verklighet?

– Det är din verklighet, Sven.

– Det blir det aldrig. Du förstår, vi fortsatte prata sedan. På en restaurang i centrala Klaipeda. Alena Sljusareva berättade, jag bad henne att berätta, om tre år när hon och Grajauskas fraktats runt som varor i Skandinavien. Om tolv torskar om dagen. Om fängelse, slaveri, förnedring som jag trodde jag kände till men aldrig egentligen riktigt förstått. Om rohypnol för att orka stå ut och vodka för att stänga av, för att kunna leva, med skammen, för att den aldrig skulle komma ifatt dom.

Ewert reste sig upp, gick mot dörren. Han vinkade åt Sven, ville att han skulle följa med.

Sven nickade men dröjde kvar, såg på de två fotografierna igen, unga människor som hoppades. Mest var det mannens ögon, Sven kunde inte sluta se på dem, de levde, de var andra ögon, han hade aldrig sett dem förut.

De hörde inte ihop med den här lägenheten.

De hade lyster, var fulla av liv.

Här fanns bara tomhet, som om allt stannat av.

Han lämnade ögonen och rummet, fortsatte genom den långa hallen, förbi två rum, in i ett tredje, köket. Ett sådant som Anita brukade tala om. Tillräckligt stort för att laga mat i, tillräckligt stort för att stanna och umgås i.

– Då dricker jag ensam.

Vatten i en kastrull på spisen, plattan lyste neonröd.

– Jag skiter väl i ditt kaffe, Ewert.

– Du är inte bättre än vi andra, Sven.

Sven Sundkvist väntade, han letade efter kraften, måste orka, måste genom det här.

– Hon berättade också om hur dom kom hit. Om en lång båtresa. Om vem som tog hit dom. Och jag vet, Ewert, jag vet att du vet vem det var.

Vattnet kokade, Ewert Grens stängde av plattan, fyllde en tom kopp. Ett par teskedar pulverkaffe, han rörde om.

– Stämmer inte det?

Grens tog koppen i handen, gick in i nästa del av köket, en matplats, sex stolar kring det runda bordet. Hans ansikte, det var rödaktigt, Sven undrade om han var arg, eller om det var rädslan.

– Fattar du, Ewert? Det räckte inte! Rohypnol och vodka räckte inte för att stänga av! Så dom hittade nya sätt. Lydia Grajauskas, hon hade ingen kropp. Hon kände den inte. När dom trängde in var det inte i hennes kropp.

Ewert Grens betraktade kaffekoppen, drack ur halva, sa ingenting.

– Och Alena Sljusareva. Hon gjorde tvärtom. Hon kände kroppen, hur dom utnyttjade den. Men hon såg inte deras ansikten. Dom hade inga.

Sven tog ett steg fram, sin hand runt Ewerts kopp, han drog bort den, tvingade honom att se upp.

– Men det visste du väl redan. Ewert? Dom sa ju det, på bandet. Grens såg på sin kopp, på Svens hand, han fortsatte att tiga.

– Jag gick igenom utredningen. Jag visste att något inte stämde. Hon hade ju haft med sig ett band, i plastkassen. Jag kunde se bandet sedan, på kriminalteknikernas bilder, hur det låg på golvet. Jag kontaktade Nils Krantz, han bekräftade att han gett det till dig.

Ewert Grens räckte ut handen, mot koppen. Han fick den, drack upp sitt kaffe. Han frågade en gång till om Sven skulle ha och Sven tackade en gång till nej. De stod kvar i köket, på var sin sida om den stora ön med knivar och slevar och plats för skärbrädor.

– Var har du tv-n?

Sven lämnade köket, ut i hallen, mot ytterdörren. Han hämtade väskan han ställt intill sina skor, gick tillbaka.

Ewert pekade mot rummet tvärs över hallen. Sven gick dit, bad Ewert att följa efter.

– Vi ska titta på ett videoband.

– Jag har ingen video.

– Jag gissade det. Jag har med mig en, bärbar.

Han packade upp den, anslöt sladdarna på baksidan av Ewerts tv.

– Vi ska se på det här. Tillsammans.

De satte sig i var sin hörna av den soffa som fanns i rummet. Sven, med fjärrkontrollen i handen, han startade kassetten han just stoppat in.

Svart bild med vitt brus. Myrornas krig.

Sven såg på Ewert.

– Det här är visst tomt.

– Och det ska det ju vara. Eftersom det inte är det band du fick av Nils Krantz. Eller hur?

Bruset, ett irriterande ljud, ett sådant som malde och malde i huvudet.

– Jag vet det, eftersom Nils Krantz har bekräftat att det band han gav dig var använt, dammigt och med två kvinnors fingertryck. Det här bandet är det sannolikt bara dina och mina fingrar på.

Ewert Grens vände sig bort nu, orkade inte se på den kollega han var chef för.

– Jag är nyfiken. Ewert, vad var det på det ursprungliga bandet?

Fjärrkontrollen mot tv-n, han stängde av ljudet som trängde sig på.

– OK. Så här då. Lite tydligare. Vad var det på det ursprungliga bandet som var värt att riskera trettiotre års tjänstgöring för?

Sven Sundkvist böjde sig mot väskan igen, han plockade upp ett band till. Tog ut det första, satte in det andra.

Kvinnorna ser nervösa ut, väntar på signalen att få börja.

En av dem, ljus med rädda ögon, talar först ryska, två meningar i taget. Hon vänder sig sedan mot den andra, den mörka, som översätter till svenska.

De är allvarliga, deras röster ansträngda, de har aldrig gjort det här förut.

De talar i drygt tjugo minuter. Deras tre år långa berättelse.

Den dröjde, men kom sedan, när de två kvinnorna på bandet talat färdigt.

Han höll ansiktet i sina händer och släppte gråten som han samlat i nästan trettio år, som han varit så rädd för, han vågade ju inte tömmas, försvinna.

Sven orkade inte se på honom. Inte så här. Obehaget, ilskan, rusade i kroppen. Han reste sig upp, gick fram till videobandspelaren, tog ur bandet och la det på bordet framför dem.

– Du bytte bara ut det ena exemplaret.

Sven petade på det med ett finger, förde det mot Ewert.

– Jag gick igenom förhören från bårhuset. Gustaf Ejder talade om två band. Och om en box på Centralstationen.

Ewert andades djupt, såg på Sven men sa ingenting, gråten, den höll fortfarande på.

– Jag hittade det här i den.

Han petade på bandet igen, hela vägen på bordet förbi en vas med blommor, tills det låg framför Ewert. Ilskan, den som måste komma ut.

– Hur i helvete kan du ta rätten ifrån dem, deras förbannade rätt att berätta det här? För att skydda din bästa vän från sanningen!

Ewert såg på bandet framför sig, tog det i handen, fortfarande tyst.

– Och inte bara det. Du begår brott själv! Du undanhåller och förstör bevis, du skyddar en brottsling genom att skicka hem henne, rädd för hennes ord. Hur långt var du egentligen beredd att gå? Hur mycket är lögnen värd, Ewert?

Grens fingrade på plasthöljet.

– Tror du att det var för min skull?

– Så det räcker inte med att hon blev änka? Ska hon ha det här också? Hans jävla lögner!

Han slängde tillbaka kassetten på bordet.

– Hon har nog med tomheten! Lena behöver inte hans skit! Hon behöver aldrig få veta det!

Sven Sundkvist ville inte mer.

Han hade konfronterat sin vän. Han hade sett honom gråta. Han kände nu också till hans livslånga sorg. Han ville bara bort, den här dagen, han behövde inte ha mer av den här dagen.

– Alena Sljusareva.

Han vände sig mot Grens.

– Du förstår, Ewert, hon talade om sin skam. Den hon försökt skölja av sig, tolv gånger varje dag. Men det här. Det här!

Sven slog mot tv-rutan, mot det som nyss hade funnits där.

– Det här, det var för det du inte orkade känna. För, Ewert, skuld det känner du inför det du har gjort mot andra. Skam känner du inför det du har gjort mot dig själv. Skuld kan du stå ut med. Skam, det är outhärdligt.

Ewert satt tyst, såg på människan som talade framför honom.

– Du kände skuld för att det var ditt beslut att släppa in Bengt i bårhuset, in till sin död. Det går att förstå. Skuld går alltid att förstå.

Sven höjde rösten, som man gör ibland när man inte har lust att visa att kraften tagit slut.

– Men skammen, Ewert. Skammen går inte att begripa! Du kände skam för att du låtit Bengt lura dig. Och skam över att behöva berätta för Lena vem Bengt hade blivit.

Han fortsatte, ännu högre nu.

– Ewert, du försökte inte skydda Lena. Du försökte bara själv slippa undan den. Din egen skam.

Juni månad, det skulle ju nästan vara som varmast då. Han väntade vid rödljuset utanför Ewert Grens port på Sveavägen. Det dröjde, innan det slog om.

Han hade just lagt ifrån sig den lögn han burit på.

Två unga människors historia. Som utplånats för att skydda en tredje människa från sanningen.

Bengt Nordwall, ett svin, en sådan som också Sven Sundkvist kunde hata. Ända in i döden ett svin, där i bårhuset, inte ens där, naken och med en rysk pistol mot huvudet var han en annan, han förnekade henne skammen, inte ens där. Och Ewert, som fortsatte, hennes skam, han gjorde den till svartvitt brus, till myrornas krig.

Trafiksignalen slog om. Han korsade Sveavägen, promenerade norrut, bort någonstans. I sommarkvällstrafiken, förbi Vanadislunden, sneddade över Wenner-Gren Center, mot Haga till.

Lydia Grajauskas var död. Bengt Nordwall var död.

Ewert hade haft klart för sig.

Ingen målsägare. Ingen gärningsman.

Han tyckte om Hagaparken, så nära asfalten, så tyst. En hundägare som förtvivlat ropade på en lös svart schäfer, ett par som höll hårt om varandra en bit ut i gräset, annars tomt, så tom som bara storstaden kunde vara när livet pågick i andra världar under några hektiska semesterveckor.

Ingen för de dödas talan. Inte annars, inte nu. Han andades tungt, om han anmälde den bästa polisman han någonsin mött, vad spelade det för roll, egentligen? De andra, de som ännu levde, om han hade krävt dem på ett svar? Ewert Grens som arbetade i Polishuset som han alltid hade gjort eller Ewert Grens som utkastad gick omkring hemma i sin tomhet?

Vattnet, han var framme, kvällssolen speglade sig som den alltid borde spegla sig.

Sven Sundkvist höll fortfarande väskan i handen. En video, lite papper, två kassetter. Han öppnade den, tog upp det band som en gång legat i box 21 på Centralstationen, en lapp med kyrilliska bokstäver på baksidan. Han släppte det till marken, stampade på det tills plasten gick sönder, lyfte upp det igen och fick med fingrarna tag i den bruna magnetremsan. Han drog ut den, meter för meter som ett krusat snöre kring en nyss inslagen present.

Brunnsvikens vatten låg nästan stilla, det där lugnet som ibland bara finns.

Han tog ett par steg framåt, samlade det sirliga bandet kring

kassetten och tryckte det mot handflatan medan han höjde armen och kastade det så långt ut han kunde.

Han kände sig tung och lätt, han grät kanske, om det var Lydia Grajauskas gråt, han stod en bit bort och såg sig själv göra samma sak som de han nyss fördömt; han tog ifrån henne rätten att berätta.