Rummet är vitt, hans döda kropp ligger naken på sängen som är täckt av vita lakan. Han ligger på rygg med händerna knäppta över bröstet. Hans ögon är inte slutna, de stirrar upp i taket. Hans hud är vit, han är tunn och smal, han är en ung pojke.
Jag har rakat hela hans kropp, jag har målat hela hans kropp vit utom såret i halsen. Sårets blodröda gap framhävs av det vita. Jag stryker mitt eget mörkröda menstruationsblod över hans sår, över hans kuk och hans läppar.
Jag placerar röda vallmoblommor över hans stirrande ögon. Han är skönheten manifesterad, det här rummet är skönheten manifesterad. Det är luktlöst, iskallt, tyst, jag är ensam levande här, jag står andlös och upplever skönheten.
Jag tycker mig höra de dödas viskande röster i rummet. Jag föreställer mig hur Döden tar fysisk gestalt. Jag är leprasjuk, jag är impotent, infertil, jag är drabbad, utvald, naken, kastrerad.
Kristus hänger korsfäst som ett romerskt baner. Jag önskar att jag var Adolf Hitler. Maldoror är död.
Historiens vingslag. Den fallna ängeln faller för evigt. Oden stirrar på mig med sitt bistra öga. Jag vill bli offrad och korsfäst som Kristus. Jag försöker frammana apokalypsen men ingenting händer.
Jag älskar min månadsrening. Krypande på alla fyra, blodig och blåslagen, jag vill ha allt! Jag är demiurgen, vidunder, örn, solgud.
Viljans triumf, den brännande, smärtsamma viljan, alltid, hela tiden.
Fullständig askes. Berusad av sorg. Jag bär mitt kors!
Jag vill nå den totala ensamheten. Blod och ära. Bitter ålderdom. Jag är krigshetsare, tyngd av ansvar. Går segrande ur striden, massmänniska, mähä, vandrande jude, dåre, monstrum.
Jag vill kuva mig själv och allt som existerar. Jag är Guds son, Guds död, världens undergång. Jag är apokalypsens ängel. Jag är universum, jag är ett svart hål, ett renskrapat kranium.
Jag ser allting, jag vet allting, jag befinner mig överallt i tid och rum. Jag är heligt jubel, jag är avgrunden, jag är Varg Vikernes, Edith Södergran, Sergei Eisenstein.