Det var inte meningen att jag skulle bli avlad.
Men jag fick inte veta det förrän han dött och det blev bekymmer med mig.
Jag var plötsligt »svår«. Man sa att det var förpuberteten, och det var inte någon riktig ursäkt – på den tiden. Det var svårt att få kontakt med mig. Jag tjurade för ingenting. Jag började bli tjock på ett tråkigt, klumpigt sätt.
Det var inte lätt för en mor att vara ensam om ansvaret.
En eftermiddag kom morbror och moster från Östersund och hälsade på. Jag neg och sa goddag och gick sen fort in till mig för att lägga mig på sängen och fortsätta med den nya boken.
Men genom dörren, som inte var riktigt stängd, hörde jag hur de pratade. Mamma var just ute i köket för att hämta mer kaffe.
»Ja«, sa morbror med låg beklagande röst. »Men det var ju aldrig meningen att hon skulle komma till. Om Magnhild bara vetat något. Men något så orättfärdigt som att inte tala om det för henne innan. Att de fina släktingarna lät dem gifta sig. Fastän de visste hurdan han var. Att inte berätta något om arvet …«
Men inte förrän långt senare fick jag veta, att jag avlades en snögrå, svartkall vinternatt av en man som just den natten gick över gränsen in i sinnessjukdomen.
Om mamma vetat så skulle det aldrig. Då hade jag aldrig kommit till.
Jag var ett fruktansvärt misstag.
Och jag föddes omsider av en kvinna som sedan den stunden gick i ständig rädsla för att dottern skulle ärva »det«. Men aldrig att hon högt formulerade den rädslan. Nej, allting annat kallade hon det för. Hon gjorde hela livet till en enda stor farlighet. Jag fick förstå att jag var ett så ovanligt ömtåligt barn. Jag måste skyddas och aktas och varnas. Allting var nämligen farligt. Jag kunde bli sjuk, överkörd, kall om stjärten. Jag kunde ramla och slå mig, bli biten av hundar och getingar, sätta sylt i halsen, gå ner mig på isen. Varje olyckshändelse där det förekom ett barn, kunde ha hänt mig.
Mammas ängslan klibbade och kliade som eksem. Den stack och gjorde ont överallt. Den satt innanför huden och gick aldrig att komma åt. (Efter din död, pappa, hittade jag ett papper i en av dina skrivbordslådor. Det var en räkning, tror jag, från ett sinnessjukhus. Jag läste bara litet på det. Bara så mycket att jag förstod att min pappa dött på sinnessjukhus. Det var så jag fick veta att min pappa hade varit tokig.)
Rädslan. Jag var alltid rädd. För spöken och ensamhet och fulla gubbar. För att falla baklänges. Halka. Tappa balansen. I gymnastiken var jag ett skratt. En liten klumpig flicka som inte vågade göra kullerbytta över bommen. Fröken som hade ett tyskt efternamn och en pappa som var överstelöjtnant blev mycket irriterad på mig. Och fnisset drog som en vindkåre genom klassen när jag inte tordes och fröken blev arg. Jag skämdes så att jag mådde illa. Men ingenting kunde få mig att släppa taget och låta mig falla nedåt, framåt över stången och sen slå runt.
Jag visste att om jag gjorde det, så skulle jag dö.
Döden var det alltid. Syndens lön är döden, står det i bibeln.
Vilken synd?
Å, jag visste inte. Men att den var något hemskt.
Litet längre fram i livet och länge skulle jag veta att glädjens lön är döden.
I varje glädje fanns straffet insytt från början.
Gud och mamma förbjöd samma saker och då framför allt sånt som var roligt eller skönt.
Detta var något som mormor kände till särskilt väl. Mormor visste att allt lätt och trevligt var syndigt. Därför gällde det att akta sig. Att aldrig glömma bort att vara uppmärksam.
»Historien om wienerbröden:« Ibland reste vi och hälsade på mormor i Jämtland. Då hade vi alltid med oss en påse färska wienerbröd. De köptes i Hoting där vi böt tåg. Wienerbröd var det bästa mormor visste. När hon fick påsen med dessa wienerbröd från Hoting rodnade hon av glädje och upphetsning och sa: »Nej, men titta. Wienerbröd. Wienerbröd som är så gott.«
Sen stängde hon påsen igen och la den och wienerbröden på en hylla i skafferiet. Tre dagar senare tog hon fram påsen igen och tog ut det första hårda wienerbrödet. Doppade det i kaffet, blötte upp det i kaffet och sa: »Men tänk, vad gott det är med wienerbröd. Ingenting är gott som wienerbröd.«
Att hon skulle unna sig den oerhörda njutningen att äta wienerbröden när de var färska var naturligtvis inte till att tänka på.
Det var farligt nog som det var. Också gamla wienerbröd är snudd på syndiga.
Rädslorna har funnits hos mig så länge jag minns. De är ofta ihopkopplade med Gud och mamma. Mamma trodde på bibelns ord att den man älskar den agar man. Och det var Gud som hade hittat på det.
I den trotsiga treårsåldern blev jag arg och olydig. Då låste mamma in mig i ett rum där jag fick vara ensam och skrika och sparka. (Ungefär som en besvärlig fånge som »spelar över« och slängs in på ett isoleringsrum.)
Mamma öppnade inte dörren förrän jag slutat att sparka på dörren. Slutat att skrika.
Om jag gjorde ett uppehåll för att hämta krafter, så frågade mamma genom den stängda dörren: »Är Anna snäll flicka nu?«
»Nej«, vrålade jag och tog nya tag.
»Nehej, ja då så, då får inte Anna komma ut. Du måste bli snäll först – mamma öppnar inte förrän Anna är snäll«, sa mamma.
Jag lärde mig snart att det enda sättet att rå på mamma var att inte.
Inte sova. Inte äta. Inte bajsa. Ett sådant passivt motstånd i treårsåldern kan ge ett barn en verklig känsla av makt.
Det är närmast komiskt att se hur hjälplösa de vuxna blir då.
(När jag sen hade tre egna små barn, så frågade jag mamma hur det kunde ha varit så jobbigt med bara ett barn? Hon svarade då, att jag hade varit minst lika arbetsam som tio barn.
Det gladde mig att höra det.)
Spökena. Jag var i sexårsåldern när de dök upp första gången. Jag vet inte hur och varifrån de kom. En dag var de där. Tydliga och förfärliga. Något som fanns utan att man kunde se det. Något som var värre och farligare än något som fanns, därför att det inte gick att gömma sig eller slåss mot det.
Det typiska för spökena är man inte vet var de finns. Om de är framför eller bakom en. Men de trivs bäst i mörker.
Andra barn pratade med lugna, vardagliga röster om spöken. De kanske låtsades vara rädda ibland, men det märktes att det bara var på lek. Rädda var de inte.
De kunde glatt stänga in sig i lekstugan och hänga en mörk filt för fönstret och sen sätta i gång och berätta spökhistorier.
När det drog ihop sig till såna seanser sprang jag fort hem.
Men inte går det att springa ifrån spöken. De fanns ju hemma också. Tvärs över gården låg ett gammalt övergivet hus. Det skulle väl rivas så småningom. Ibland lekte barnen på gården kurragömma där. I början var jag också med. Men en gång hörde vi hur det knarrade i trappan utan att någon gick i den. Då blev huset ett Spökhus och jag gick aldrig mer in i det.
Men det stod kvar, det fanns där hela tiden och i skymningen växte det och blev mycket svart och stort och fullt med spöken. Om jag på kvällen måste gå förbi ett fönster åt det hållet, så kröp jag på golvet för att inte spökena skulle se mig.
Men sen när jag låg i sängen och inte kunde somna, då kom de genom väggarna, flöt in genom fönsterspringorna.
De var små underliga ljud som nästan inte hördes. De var en kall vind över munnen om man dök upp med ansiktet ovanför täcket.
Spöken har kalla händer och urholkade ansikten. Med väsande andetag kryper de längs väggarna, sätter sig i fönstren och blir tunna som gardiner. Ibland väljer de att stanna utanför. Men då trycker de sina ansiktslösa ansikten mot de svarta rutorna och ser genom mörkret rakt på en.
Min rädsla för dem hade inga ord. Om man talar om farliga saker finns de ännu mera. Och blir ännu farligare.
Jag försökte att inte tänka på dem. Jag blundade hårt, hårt och la kudden över huvudet så att de inte skulle se mig och inte höras. Men till slut gick det inte längre. Med bultande fingertoppar och frysande fötter smög jag mig upp ur sängen, ner på golvet och ut i köket. Där stannade jag en stund och andades. I köket hördes mammas och pappas röster. Det var skönt att stå där och höra andra röster än spökenas.
»Mamma«, ropade jag försiktigt. »Mamma.«
Mamma kom. Med ogillande ögonbryn och bestämd mun.
»Mamma. Jag är så rädd. Jag kan inte somna, för jag är så rädd.«
»Rädd? Det finns ingenting att vara rädd för här. Pappa och jag sitter ju därinne i stora rummet. Gå nu och lägg dig meddetsamma …«
»Nej. Jag törs inte. Jag törs inte. Jag är så rädd.«
Sånt tal blev inte långvarigt. Dumhet. Bortskämdhet. Ingenting annat var det. (Å, så ofta jag fick höra att jag var »bortskämd!« »Marsch i säng nu. – Så ja.«
Mamma tog mig i handen och drog beslutsamt in mig till sängen och spökena. Stoppade om. Släckte lampan.
(Men pappa? Varför var det aldrig du som kom? Fick du inte för henne?)
Så fort mamma gått, satte spökena igång igen. De viskskrattade hånfullt. De formerade sina trupper för att anfalla mig.
Efter spökenas tid, kom de »fulla gubbarna«. Man kan tycka att de inte har så särskilt mycket gemensamt med spökena. Men de var lika hemska och farliga.
Nu kan man kanske tro att jag någon gång blivit skrämd av en berusad man. Att kanske pappa …? Men så var det inte. Tvärtom. Mitt hem var helnyktert. Pappa hade blivit absolutist i och med att han gifte sig med mamma. Det förekom aldrig öl eller vin i det hemmet.
(Var kom då rädslan ifrån? Kan det hänga ihop med att en person i sjukligt maniskt tillstånd påminner om en berusad människa? Och att det är ett sånt glömt minne som gömmer sig bakom rädslan? Och att det också är därför jag inte kan förmå mig att dricka något själv. Många tycker att det är så stiligt av mig att avstå. Det är inte stiligt. Det är bara rädsla. Men sen mötte jag alltså en man som var alkoholist och blev besatt av honom. Det var honom jag grät hos när jag trettiofem år för sent grät för att pappa var död. När han druckit är han påfallande manisk. Skrattar mycket. Pratar. Pratar. Knullar. Skrattar. – Är jag galen i honom för att det är något i det som påminner mig om pappa?)
Min barndomsskräck för berusade män, var sån, att varje man, som jag såg ute på stan efter klockan sju på kvällen, kunde vara någon som var full. För säkerhets skull sprang jag. Jag sprang tills hjärtat slog i öronen, i halsen, i naglarna. Överallt. Jag visste inte alls vad jag trodde att mannen skulle kunna göra med mig. Men att …
Det var som med spökena. Vad som helst kunde hända.
En gång, det var efter pappas död, gick mamma och jag hem från ett kalas en lördagskväll. Vägen gick, otursamt nog, förbi en mycket populär restaurang. Man hörde tydligt musik och höga röster och bullrande skratt.
»Gode Gud«, bad jag automatiskt. »Gör så att ingen kommer ut.«
Men vad gjorde Gud? Jo. Han släppte ut fyra, fem stycken på en gång, just när vi var utanför dörren, kom de raglande, de var definitivt fulla, de skrålade och skrattade och skrek och jag släppte mammas hand och störtade iväg, jag flög gatan framåt, jag sprang det fortaste jag gjort i mitt liv.
Rakt fram. Utan att veta vart. Utan att vända mig om.
Ifrån mamma och de fulla männen. Bort till ingenting.
Men snart skulle döden bli något som var värre än både spöken och fulla gubbar.
Naturligtvis hade jag alltid varit rädd för döden. Långt innan pappa dog bad jag varje kväll efter »Gud som haver« och »Det går en ängel kring vårt hus …« en tyst extrabön: »Gode Gud, Låt mig inte dö förrän jag är riktigt gammal. Gode Gud, låt mig inte dö före söndagsskolfesten.«
Så bad jag. Jag bad till Gud om en liten bit i taget. Precis som om det skulle vara mera möjligt då. En vecka till. Tre dagar till.
Det kunde väl Gud inte säga nej till?
Inte förrän jag var stor och gammal, förstod jag att den bönen betydde: »Gode Gud låt mig inte dö förrän jag levat.
Gode Gud, låt mig leva innan jag dör.«
Det var i sjuttonårsåldern som dödsrädslan definitivt tog över de andra rädslorna och överskuggade allt jag tänkte och kände. För att hitta på någon väg ur det, så bestämde jag mig för att bli aktivt kristen. Riktigt, enormt mycket kristen. Det skulle Gud gilla. Då skulle han bli snäll mot mig. Blev jag så där väldigt kristen, så skulle jag förstås sluta upp med att vara rädd också. För om man verkligen tror, då tror man ju också att man kommer till Gud när man dör. Till himlen kommer man, och det ska man inte vara rädd för.
Men till min oro märkte jag att det inte hjälpte.
Det hjälpte inte att jag läste Thomas A Kempis skrifter på kvällarna.
Det hjälpte inte att jag sprang på bibelstudier, nattvardsgudstjänster och heliga möten.
Det hjälpte inte, säger jag.
Då förstod jag, att det var för att min tro var så klen och min synd så stor.
Syndens lön är döden, inte sant?
Under tiden var jag en utomordentligt snäll och skötsam flicka. Flitig och duktig i skolan. Aldrig ute sent på kvällarna. Inte ens blåa majkvällar. En glädje för min mor var jag. En sån flicka, om vilken andra flickors mammor sa: »Tänk så roligt för dig, Magnhild, att ha en så rar och präktig flicka. När man vet hurdan ungdomen är nuförtiden.«
För också på den tiden var ungdomen fördärvad och svår att förstå sig på.
Men mamma log och var så nöjd.
Medan jag inte ville något annat än att bli av med min ohyggliga präktighet. Jag var inlåst i den. Fastkedjad. Den var som ett skamligt lyte som jag måste släpa med mig överallt. Dag och natt. I ny och nedan.
Alltid var jag den rara och präktiga Anna. En änkas enda dotter, och tänk så skönt för henne att det är en så fin flicka!
Det måste man säga.
Men inne i skötsamhetens fängelse gick jag ensam och var olycklig och rädd och längtade efter att vara någon annan.
»Gode Gud. Jag vill vara smal och lättsinnig. Jag vill vara en flicka med pojktycke. Det är vad jag vill vara. Gode Gud.«
Den hemska tonårstiden, ungdomstiden, då jag bad till Gud, slogs med min dödsrädsla, läste läxor, satt hemma och var snäll, förälskade mig i min fransklärarinna och inte visste hur man gjorde när man älskade.
Varken med kvinnor eller män.
(Alldeles innan orgasmen, när jag känner att den är på väg, blir jag rädd, det vänder, men det är fortfarande där, jag kan inte stanna det, men jag är ju rädd, snart kommer jag att bli tokig, jag klarar det inte, nu kommer straffet, men det är skönt, jag vill, jag måste, jag törs inte, jag vill inte, jag måste, jag vill, jag får inte, men jag vill och nu, men NU, nej, nu går det tillbaka igen, det vänder, den vänder en gång till, nu är jag framme igen, nu är jag på tröskeln, nu faller jag. NEJ. Nej. Jag får inte, jag får inte för mamma – men det bryr jag mig inte om, jag skiter i mamma, jag är stor nu, jag gör som jag vill, jag vill, säger jag, jag, men, O, NU, NUUUUU, å, nej, att det är så skönt, att det var så otroligt, underbart skönt och det är ju inte farligt, varför var jag så rädd nyss? Jag har ju gjort det förut och överlevt, jag har gjort det ofta, så jag borde väl veta. Jag får. JAG FÅR. Alla säger att man får, det är säkert, mamma. Man får göra det.)
Jag var arton år och hade fått en ny klänning. Den var ljusblå. Jag stod framför spegeln och mamma syntes bakom mig, hon närmade sig, hon sträckte fram ena handen och gav mig en av sina sällsynta smekningar. Fast hon låtsades att det var för att släta till klänningen i ryggen. Omedvetet stelnade jag till.
I spegeln såg jag hur mammas ansikte hade ett på en gång rört och belåtet uttryck.
»Vad söt du är«, sa hon. »Det finns ingenting vackrare än en ren ung flicka.«
Jag blev ännu stelare, jag liksom frös till och kände knotter på armarna.
Jag tyckte inte om det mamma sa. Det var ord som kändes oroande. »En ren ung flicka.« Det var det jag var. Det var det som var felet på mig. Det satt som en varubeteckning på mig och fick alla pojkar att ta ett steg bakåt. De talade gärna med mig. De sa att jag var bussig och så. De kunde anförtro mig sina bekymmer med skolan eller någon obesvarad kärlek. Men när dagen mörknade till kväll, övergav de mig, och gick och tog andra flickor på brösten.
Andra flickor tryckte de in mot väggen i någon mörk vrå och kysste med våta läppar och famlade under kjolen.
Vanliga flickor. Flickor som inte var så rena.
»Usch«, kunde dessa flickor säga till mig i något utbrott av belåten förtrolighet. »Pojkar vill bara en sak.«
Genom magen for då ett åk av avund och längtan och förtvivlan. Varför ville de då inte också med mig? Var jag så ful?
Och i så fall. Vad var det som de ville?
Vad var denna enda sak? Hur såg den ut? Hur gjorde man då?
För så oerhört, onaturligt ren var jag, att jag var arton år och inte visste hur det gick till.
Sannerligen en triumf för mammas uppfostran. (Eller mammas rädsla.)
Tjugo år senare läste jag i en biografi över Victoria Benedictsson att den svåraste graden av sexuella hämningar, det är, när man inte ens är nyfiken. När atmosfären man lever i är sån, att man inte frågar. Ingen säger heller: »Nej, usch, nej! Fy, sånt är farligt. – Akta dig för pojkar, de vill bara en sak. – Mamma kan väl lita på dig?«
Nej. Man säger ingenting.
Psykologerna menar att sånt är ännu farligare än förbud och straff. Förbuden räknar ändå med att det finns ett sexualliv.
»Räds att frestarn lägger snaran, där du minst förmodar faran. Uti lustans spår smygande han går« stod det i en psalmvers som jag kunde utantill.
Men varken Victoria eller jag, visste vad »lustans spår« var.
Jag kommer inte ihåg hur Victoria fick veta det.
För mig uppenbarades den hemska sanningen när en av mina skolkamrater blev med barn och det sas att man inte säkert visste vem som var far till det. Det kunde vara två, sa skvallret.
Hur kunde det vara två? Vad menades med det?
»Hur kan det vara två?« sa jag till slut till mamma, för nu stod jag inte längre ut med att inte veta.
Mamma blev röd på halsen och ögonen fladdrade i panik.
»Men kära barn«, sa hon hjälplöst och nervöst. »Har ni inte i skolan …? Ingår det inte i kursplanen nuförtiden?«
Tydligen hade jag varit sjuk den dagen. Jag visste allt om hur fostret växte, det hade jag sett på genomskärningsbilder. Men jag visste inte hur man gjorde för att det skulle bli något foster.
Hon förstod att det inte fanns någon återvändo. Hon sa det. Så diskret som möjligt, sa hon det. Men vissa fakta är vad de är. Hur man än försöker linda in dem.
Att man gjorde det med de kroppsdelarna? De som man kissade med. Hur var det möjligt att det fick vara så fult och oromantiskt?
Var fanns då det vackra som jag läst om och sett på bio? De älskande förenas i en kyss medan det långsamt snöar äppelblom ner på deras huvuden.
Där brukar storyn sluta. Man slipper att få veta mera.
»Men«, sa jag och kände mig kräkfärdig. »Men då måste man ju vara naken.« Och sen direkt på det, utan mellanandning. »Det ska jag aldrig göra.«
Det är naturligt att mammas ögon uttryckte lättnad och tacksamhet. Så långt ifrån det onda arvet och pappans »översexualitet« var dottern. Hon hade lyckats. Dotterns jungfruliga skygghet skulle rädda henne från ett öde värre än döden.
Ja, rädda henne från köttets lust och allt det onda som följde med det.
Men mamma fick aldrig veta att mina förfärade ord om nakenhet inte framför allt var ett uttryck för vacker blyghet. Nej, de innehöll egentligen något helt annat.
»Hur skulle jag då …? Jag som är så tjock och ful? Hur skulle jag kunna visa mig naken inför den man jag älskade?«
Jag var en ren ung flicka som var tjock och inte uppbjuden.
Varken till det ena eller det andra.
Gode Gud. Som jag hatade min renhet !
Jag blev tjugo år och hade isiga, vakna nätter då jag tänkte: »Men tänk om det är något fel på mig? Tänk om ingen pojke kan bli kär i mig och jag inte heller? Tänk om jag är homosexuell?«
(För vid det laget hade jag fått reda på att det fanns något som hette så och fransklärarinnan som jag älskat så brinnande? Hur var det med henne? Hon delade våning med en annan ogift lärarinna. De var två ogifta damer som bodde ihop. Tänk om?
Nej. Jag ville inte. Jag vågade inte tänka på det.
Det fick inte vara så. Och att jag också …? Kanske?
Så att det var därför?)
Ingenting mer begärde jag av livet än att få vara normal och vanlig och eftersom jag fortfarande var from och trodde att Gud kunde göra något (bara han ville) så bad jag numera så här varje kväll: »Gode Gud. Gör så att jag snart möter någon pojke som jag blir kär i och som också blir kär i mig. Gode Gud. Låt mig inte dö före det. Snälla. Gode Gud.«
Och till slut hände det, Gud ske pris. Halleluja. På kursen, där jag gick, fanns han, och naturligtvis var han en pojke som var litet farlig, vidlyftig och orädd. En sån som de andra flickorna talade om med ett speciellt tonfall och gärna ville med och alla hade de ju större chans än jag.
De kallade mig för »Pastoralsymfonin« och det var inte av snällhet. Av någon outgrundlig nyck fick denna pojke upp ögonen för den oskuld som gick lös bland alla de inte oskuldsfulla flickorna och det tog honom, det rörde honom. Han började intressera sig. Inte så att han blev kär i mig, o, nej, det var på helt annat sätt. Det var just oskulden. Det exotiska i att det fanns någon som var så omedveten och ovetande.
Han ville inte förstöra det. Han ville se på mig som en vacker tavla. Som en blomma. Det var det han sa till mig en gång, då jag praktiskt taget låg på knä framför honom och bad honom att ligga med mig.
»Nej«, sa han sentimentalt. »Det ska vi inte. Du är som en ömtålig, fridlyst blomma som man inte får plocka.«
Då blev jag som vansinnig. Jag ville inte, inte, vara någon fridlyst blomma längre. Jag ville vara en flicka. Jag ville vara en vanlig och normal flicka.
I dödsångest attackerade jag honom om och om igen. Jag måste bli av med det. Ta bort renheten. Gör mig levande, å, snälla du.
Ja, det gällde verkligen livet.
Till slut gjorde han det. Han gav helt enkelt upp och jag var rusig av kärlek och tacksamhet.
Jag begärde inte att han skulle älska mig, hur det skulle vara möjligt?
Jag var så glad för att han lät mig älska honom.
Men det var inte bara det att jag älskade, älskade honom, och att han hade gjort mig till »sin kvinna«.
Jag hade för första gången i mitt liv gjort något som jag absolut inte fick.
Jag hade gjort det utan att fråga först.
Jag hade gjort det jag själv ville.
Utan att bry mig om vad Gud och mamma tyckte.
Fast det visste jag ju. Jag visste precis vad dom skulle tänka om det. Om de visste. (Ja, Gud visste. Som alltid så visste han. Men inte mamma. Nej, mamma visste inte.)
En kort tid av lycka fick jag innan straffet kom.
Under den korta tiden hann jag tro att jag vunnit. Jag hann med att bli övermodig och tro att nu var det över. Nu skulle jag bli som andra flickor. Nu var jag en vanlig och normal flicka som var kär i en pojke och låg med honom. Nu skulle jag aldrig bli rädd mera.
Jag var lycklig och inte rädd. Nästan inte rädd. Bara litet rädd. Jag hade jobb i ett litet samhälle tjugo mil söder om Stockholm. Från mitt arbetsrum såg jag snälltågen gå förbi. De stannade inte vid den stationen.
Jag bodde ensam i en liten etta med kokvrå. Över huvud taget var jag mycket ensam. Men det gjorde ju ingenting. Han kom och hälsade på mig varannan helg.
Under mellantiden skrev jag brev till honom.
En kväll i mars hade jag just varit nere och lagt på ett brev vid stationen. Det var mörkt. Under dagen hade det töat kraftigt. Det låg svart vatten över isen. På vägen upp mot mitt hus, det var en ganska lång backe, halkade jag, tappade balansen och föll bakåt. Rakt in i barndomens namnlösa skräck.
Jag slog mig inte särskilt. Jag kunde kravla mig upp, stod i mörkret med knäna i vattnet. Men när jag försökte resa mig helt, halkade jag en gång till och döden tog tag i mig. Bakifrån kom den, med spök-kalla händer och min rädsla går inte att beskriva.
Den var utan botten.
Syndens lön är döden.
Långsamt och mödosamt kröp jag. Händerna i isvattnet. Blöt överallt. Frysande. Men just det kände jag inte. Jag märkte inte att jag frös. Det var rädslan som fick mig att hacka tänder och darra i hela kroppen.
På något sätt kom jag fram till huset, in i porten. Men jag kunde fortfarande inte resa på mig. Jag släpade mig fram till första dörren till höger, hivade mig upp och ringde på. Jag kände inte dem som bodde där, men han som öppnade såg ju att jag var våt och halvt ihjälfrusen. Så han ropade på sin fru och sen tog de hand om mig. Ledde mig upp till min våning. Såg till att jag kom i säng. Gav mig varmt att dricka. Lånade mig en extrafilt. När mannen såg att jag ändå skakade och hackade tänder, gick han ner och ringde efter fabrikens kurator, medan hustrun satt kvar och såg oroligt på mig. Kuratorn kom i taxi och stannade hos mig över natten. Bäddade åt sig på extrasoffan. Gav mig en sömntablett. Nästa morgon föreslog hon att jag skulle stanna hemma från arbetet och hämta mig från chocken, som hon sa.
Jag tyckte nästan det var onödigt. Jag kände mig bra. Frossan var borta. Men det är klart. Det kunde vara skönt att vila en dag och så roligt var det inte på jobbet.
Jag log och tackade så hemskt mycket för all hjälp. Stängde dörren. Och var ensam.
I samma stund som låset sagt »klick« och det var bara jag i tamburen, så började skakningarna igen. Andnöden och dödsångesten. Den absolut förlamande rädslan som var panik och fick mig att darrande fort kasta på mig kappan och störta ut.
Utan att se åt sidorna sprang och halkade och kanade jag ner mot samhället. Vart jag skulle ta vägen visste jag inte. Men jag såg stationen och tyckte att den lika bra som något annat. I den beigegröna lokalen med träbänkar och blekta turistaffischer satte jag mig. Det fanns tre andra därinne. Två äldre män som satt och pratade och en halvstor pojke som tuggade tuggummi – snälltåget dundrade förbi och en dam kom in och frågade mannen i biljettluckan, om tågtiderna till Katrineholm.
En lång stund satt jag där och andades normalt och var inte rädd.
Fort nog blev det klart för mig att jag inte kunde vara ensam. Så fort jag blev ensam i ett rum kom ångesten.
Provinsialläkaren kallade det för neurasteni. Jag fick mina första lugnande tabletter, (1 tabl. 3 ggr dagl.) sjukskrevs och åkte hem till mamma.
Redan på tåget kom jag fram till att det skulle bli nödvändigt att berätta det. Jag förstod att ångesten, »neurastenin« kom sig av att jag visste att mamma inte visste. Jag måste bekänna. Det fanns ingen annan väg. Jag måste tala om för henne att jag gjort det och inte ens var förlovad.
Andra dagen hemma. Fortfarande hade jag inte sagt det. Mamma gick till sin skola på morgonen när jag sov. Jag vaknade och var ensam.
Med kallfuktiga händer ringde jag efter en taxi. Det var lunchrast när jag kom in i hennes klassrum. Hon satt och ordnade med några papper. Jag stod nedanför katedern. Hon tittade förvånat och oroat på mig.
»Jag har legat med honom«, sa jag.
Framför mig, litet ovanför mig, såg jag hur hennes ansikte förändrades. Det ramlade ner och blev tio år äldre, nej, tjugo år äldre, och sen den sekunden var det så.
»Det kan inte vara sant«, sa hon och tog sig åt halsen.
»Jo«, sa jag kyligt och hatet mot henne blev för första gången tydligt och levande.
Som om det dittills legat och sovit under ett täcke. Eller hållits fast i spännbädd.
»Jo«, sa jag. »Det är sant.«
»Det var han, å, det var han som tvingade dig till det, visst var det, jag kunde förstå att det var en sån pojke. Bara en gång har jag sett honom, men det räckte. Han vågade inte se mig i ögonen. Han vek bort med blicken. Det var något falskt och opålitligt över honom. Det förstod jag meddetsamma. Så han fick dig att …«
»Nej«, avbröt jag och min röst var hes av triumf och stolthet. »Det var inte han. Det var jag som ville, jag sa att jag ville …«
»Nej«, sa hon och vacklade till, for med handen över pannan som om hon fått svindel. Smärtan låg som torkad äggvita över hennes ansikte.
»Nej. Det får inte vara sant. Nej. Anna. Hur kunde du?« »Det här är det värsta som har hänt mig i mitt liv.«
Hon hade varit gift med en sinnessjuk man, han hade dött och lämnat henne ensam med en elvaårig dotter. Men det var ingenting jämfört med att denna enda dotter, som hon offrat allt för, hade gått och lagt sig med en pojke utan att vara förlovad. Frivilligt hade hon gjort det. Det var hon som hade velat det.
Det var det värsta som hänt henne. Det skulle så småningom bli värre men hon skulle alltid kunna föra tillbaks det till det ögonblick, då dottern stod i hennes klassrum och med hård röst sa: »Jag har legat med honom.« Det var mannen som förfört och förstört hennes dotter. Sen kom också psykiatrerna in. Det var mannen och psykläkarna som gjort dottern stygg och olycklig. Innan dessa människor kom in i dotterns liv, så var det ett lyckligt, harmoniskt liv. En så rar flicka. En sån underbart ren och fin flicka.
»Du var så lycklig som barn«, kunde mamma säga till mig. »Du var alltid så glad.«
»Men jag minns ingenting från min barndom. Jag minns ju nästan ingenting«, svarade jag då.
»Ja, där ser du«, sa mamma med ett litet tappert, sorgset leende, det leende som visade att hon visste att hon hade rätt, men att alla var emot henne, hon var missförstådd och förföljd.
»Hade du varit olycklig så hade du nog kommit ihåg det.«
För det var ju en typisk psykiaterlögn som man satt i hennes dotter, att barn förtränger det som är olyckligt och förfärligt. De glömmer det hemska. De stoppar undan det. Längst ner.
För att överleva gör de det.
Men det trodde inte mamma.