»Det är arvet«, sa mamma när min man ringde och talade om för henne att hans hustru (och hennes dotter) hade varit otrogen.
Sen kom hon resande för att prata arvet ur dottern.
Och jag sprang längst in i husets bortersta rum, där min säng stod, och kröp ner under täcket, under kudden, djupt ner, och höll för öronen på det sätt som jag alltid gjort för att utestänga spöken och verklighet. Det dånade och dirrade inne i huvudet, det dunkade och bultade och genom stormen skrek jag: »Nej, jag vill inte. Nej. Nej. Gå din väg. Jag vill inte. Jag vill inte. Nejnejnejnej …«
Men hon gick inte. Hon satt kvar. Långt inne på sängen satt hon, så att jag måste krypa ända in mot väggen för att inte känna hennes kropp emot mig.
Och hon böjde sig ner och talade genom täcket, genom kudden, genom bruset och hennes röst var som en giftstråle som gick rakt in i min hjärna.
»Din pappa, du vet inte, jag har aldrig velat säga det, men din pappa, du vet inte hurdan han var när han var sjuk, när han var manisk, du vet inte vad han gjorde med mig då, vad jag var tvungen att stå ut med, han rådde inte för det, han var en så god människa innerst inne, men när han var sjuk, då var han inte sig själv, han blev en annan, och dom hade inte sagt något till mig innan, inte din farfar som var präst eller din farmor eller din faster, hon som var så from och tog av sig kappan och gav till en fattig, men mig var det inte så noga med, det hade nog varit på annat vis om jag varit en flicka ur deras egen klass, då hade det varit annorlunda, då hade dom inte vågat annat, men jag var ju bara en enkel flicka från landet, min far var skogshuggare och farfar var kyrkoherde, det är skillnad det, men på bröllopsnatten blev han sjuk, vi var i Östersund, det var mitt i vintern och jag sprang ut på gatan, barfota, det var snö, jag hade bara nattlinnet på mig, jag visste inte vad jag gjorde, så rädd var jag, han var galen, han var sjuk, han var inte tillräknelig och jag hade aldrig, det var första gången med en man, det var min bröllopsnatt, jag trodde han skulle döda mig, och en kvinna fick se mig, just när jag kommit ut på gatan, hon ropade till en bil, jag darrade, jag kunde inte tala, dom körde mig till lasarettet och där gav dom mig en spruta och jag fick stanna kvar. Nästa dag hämtade dom pappa. Jag vet att dom var tvungna att sätta tvångströja på honom, han förstod aldrig att han var sjuk, när han var i det stadiet, tvärtom, han var stark som en Gud, han kände sig som om han ägde världen, och han slog omkring sig, när dom tog honom, han var stark din pappa …
Din farfar och farmor visste ju om det, dom såg att det var på väg, men dom sa ingenting, nej då, istället skyndade dom på bröllopet, och doktorn sa till mig att det var brottsligt, man fick inte undanhålla en sån sak, sa han, och jag kunde få skilsmässa genast, men i grunden var han ju en fin och god människa, han grät, när han förstod att han gjort mig illa, och han var ju sjuk, inte kunde jag lämna honom, han behövde mig, och jag har aldrig fått tänka på mig själv, det vet du, det har alltid varit pappa och du, jag har aldrig tänkt på mig själv …«
(Å, hur ofta har hon inte sagt just den meningen? »Jag har aldrig fått tänka på mig själv.« Som om hon avslöjade en fantastisk hemlighet, och att det var något som pappa och jag borde gråta av tacksamhet över. Vilken kvinna! Vilken osjälvisk, underbar människa! – Gode Gud. Jag frös alltid av olust när hon sa det, jag blev illamående, jag hade inte bett henne att tänka bara på mig, jag ville det inte. Jag ville det inte alls. Jag blev galen av, att hon aldrig unnade sig något vackert eller roligt, hon åt helst vid diskbänken, medan hon passade på andra som satt vid bordet, hon sprang runt som ett torrt skinn och tänkte inte på sig själv. Bara dödade oss. Kvävde oss och skuldkänslorna hon gav mig, kommer inte att dö, förrän jag själv är död. – Om hon någon enda gång kunde ha haft barmhärtigheten att tänka på sig själv istället!)
»Jag släppte till mig varje gång han ville och det var flera gånger i veckan, jag tyckte det var ohyggligt, hela tiden tyckte jag det var avskyvärt, men jag gjorde det för hans skull, och ändå hjälpte det inte, han var inte nöjd, han onanerade, när han trodde att jag sov. För när det gällde det sexuella var han alltid sjuk. Också när han var frisk.«
(Hur vet hon det? Vad har hon att jämföra med? Vad vet hon om vad som är normalt och inte på det sexuella området? Antagligen var han bara en vanlig man med ovanligt stark och varm sexualdrift. En sån man som kvinnor drömmer om, som jag drömmer om, en sån man som kan göra det många gånger och det blir skönare varje gång.
En man, som älskar att älska. Och så hon. Vettskrämd och martyr. Hon som gjorde det sunda och självklara till något sjukt och krossade honom med sin rädsla.)
»Doktorn sa att jag borde lämna honom, men jag var hans hustru, inför Gud hade jag lovat att älska honom i nöd och lust, det var min plikt, jag tänkte inte på mig själv, det var för hans skull, och efteråt, han ångrade sig, han bad mig om förlåtelse, han förstod hur jag kände det, han visste att jag var rädd, att jag gjorde det för hans skull, han var annars en så fin och hänsynsfull människa, det vet du, han sa aldrig ett ont ord om någon, han var verkligen en helt igenom god människa, utom när ’det’ kom över honom. Han drack inte, för min skull, för att lugna mig, blev han helnykterist, han visste att spriten gjorde det ännu värre, men ändå, han kunde inte stå emot det och han blev som besatt, han var i händerna på det och ibland tänkte jag att han borde ha en annan hustru, det finns ju kvinnor som tycker om det. Men jag har aldrig förstått hur man kan göra det frivilligt.«
(Och jag, som ligger under täcket, under kudden, trängd mot väggen, försvarslös. Jag, som gjort det frivilligt. Jag är hennes dotter. Men också hans. Mest hans.)
»Och en dag sa jag det åt honom, jag sa, du borde ha haft en annan hustru, sa jag, någon som är mer erotisk. Men vet du vad han sa då? Och det visar hur medveten han var om det själv. (Hur skulle han kunna undgå att veta?) Jo, han sa: ’Då kanske det blir lagom på Anna’, sa han.«
(Av allting gör den lilla meningen mig mest förtvivlad. Mannen som kämpade en ojämn kamp med sin sexualdrift och hustruns sexualskräck, själv offer för en förljugen puritansk moraluppfattning. Det skulle bli »lagom« på dottern. Hans »översexualitet« och hustruns »renhet« (frigiditet) skulle ge något sorts medelvärde som blev »lagom«.)
Lagom på Anna.
(Men det blev alltså inte lagom, hör du det, pappa. Jag har vägrat att bli lagom. Jag är du. Hon kunde inte hindra det.)
»Och innan han dog, det var sista gången jag hälsade på honom på sinnessjukhuset och han hade ett av sina klara ögonblick. ’Dina ögon’, sa han och såg på mig. ’De var så rena. De var djupa och mörka som en orörd skogstjärn, långt inne i skogen, där linnean växer. Kan du förlåta mig.’ Så sa han. Han bad mig om förlåtelse, han visste det också då, mitt i sjukdomen visste han det.
Han ville inte vara sån, men det låg i släkten, det fanns hos två av dina farbröder också, inte hos din faster, förstås, men hos pappa, och han hoppades att inte du också, det bad han till Gud om, att du måtte bli förskonad, det var inte lätt för mig, att vara ensam om ansvaret och veta om, men du var ju så rar och tillgiven och så öppen och så oskuldsfull, du var ett barn tills du träffade honom, det var han som gjorde det, jag såg genast att han inte var något för dig, men du ville inte höra på mig, du blev som förbytt och elak, du som alltid varit så snäll, det var hans fel, men sen gifte han sig med dig, det hade jag inte väntat mig av honom, och ni fick barnen, å, du vet inte hur jag älskar barnen, och jag har ju bara dig och barnen, ni är allt jag har, jag lever bara för er, och så skulle det här hända, när han sa det, så fort jag hörde det, så sa jag: ’Det är arvet’, sa jag. ’Min flicka skulle inte kunna göra så’, det sa jag åt honom, han var ju så förtvivlad, stackars han, och jag sa, att inte hon, sa jag, jag känner henne för väl, hon skulle aldrig, om hon var frisk … ’Det är arvet’, sa jag, men att han ringde till mig det gjorde mig rörd, det var ett förtroende, jag kanske har misskänt honom, det grep mig så, att han vände sig till mig, men han förstod väl också att det måste vara något, något som hänt med dig, att du inte kan vara dig själv. För du skulle ju inte kunna, du med din ärlighet, din renhet, din känsla för vad som är rätt och orätt …«
(Att han ringde dig? – Och vet du varför han gjorde det? – Det var för att han i sju dagar och sju nätter hade förhört mig, slagit mig, gråtit, förebrått och frågat: »Hur kunde du?« och han var aldrig nöjd med svaret, och så det att jag inte låg på knä, krälade i stoftet framför honom och blötte hans skor med mina tårar, det var det han ville, då kunde han kanske ha förlåtit mig, men nu, när jag inte, då måste han komma åt mig på något vis, då måste han straffa mig, och när det inte hjälpte att slå mig, då ringde han till dig. För jag hade sagt åt honom: »Du får göra vad som helst med mig, men du får inte ringa och tala om det för henne. – Då ringde han dig.)
»Men det är ju barnen, å, jag är så orolig för barnen, det är alltid dom som får sitta emellan, ofta kan jag inte somna, för jag ligger och tänker på dom, allt som kan hända dom, och nu, om det måste bli skilsmässa, barn från ett splittrat hem, och du som … Arvet.«
(Jag låg på BB och hade fått den första sonen, det var i en sal med tio nyblivna mammor, och vi fick höra, att en annan mamma i någon av de andra salarna, hade fått ett anfall. Vi hörde brådskan där ute i korridoren. Tysta skor som sprang fort. Gnisslet av en säng som kördes. »Det är nån som blivit tokig«, sa en av mammorna bredvid mig. »Sinnessjuk – och«, la hon till och såg runt på oss med runda, skandaliserade, belåtna ögon, »dom säger att det ligger i släkten.«
»O«, sa mamman som låg på andra sidan om mig och såg förfärat bort mot den stängda dörren, som om hon skulle kunna se igenom den, »hur kan man då skaffa sig barn? Nog är det väl väldigt ansvarslöst. Det skulle jag aldrig våga. Nej aldrig …«
»Nej, aldrig, det skulle man ju inte, nej, verkligen inte«, instämde åtta andra mammor.
Medan jag låg tyst, djupt nere under täcket, som om jag sov och vågade knappt andas. Tänk om det syntes på mig? Tänk om de förstod att här låg jag, mitt ibland dem, och hade det i släkten.)
»Du kunde väl ha tänkt på barnen om du inte tänkte på honom. Och på mig – fast mig bryr du dig ju inte om längre. Mig tänker du aldrig på, hur det kan kännas för mig, att få höra att min enda dotter …«
Mammas hand tungt på täcket, andedräkten, jag kunde känna den, hur mycket jag än tryckte kudden mot ansiktet för att inte. Jag kände att den luktade död. Gammal, klibbig tång luktade den. Den var våt och slemmig och kall och satt fast som tuggummi.
(Mamma hade alltid varit så rädd för sånt som var kladdigt. Marmelad, smör, sockerlag, sylt, saft, sånt som kunde fastna på skåpdörrarna i ett kök. På hyllorna i skafferiet. På spisen.
»Usch, så kladdigt det är. Jag avskyr kladd«, sa mamma.
Så länge jag kan minnas bakåt så har jag hört de orden.
Själv var jag visst en ovanligt ren och proper liten flicka. Grät om jag spillde på mig.
Den speciella gesten, som mamma gjorde då hon försökte få bort kladdet från sin närhet. Hur hon hade små röda fläckar på halsen, när hon tog trasan och torkade och gned tills det säkert inte fanns något kladd kvar.
Men först nu förstår jag vad det var för kladdigt som hon inte stod ut med.
Denna förlamande starka och rädda kvinna som var min mor.)