(När jag skrivit så här långt tog jag manuskriptet och gick med det till ett bokförlag. Det var vinter och snöglopp och jag låg inne på Psyket för depression. Men ibland fick jag gå ut. Alltnog. En redaktör tog hand om det halva manuskriptet och lovade att höra av sig.
Han hörde av sig och jag gick upp och träffade honom. Han sa att det kunde nog bli en stark bok, sa han. »Men säg«, sa han och lutade sig kondoleansmässigt framåt: »Säg, när dog din mor?«
»Å, hon«, sa jag och samlade ihop min bunt papper. »Hon? Hon dör aldrig.«
Sen gick jag hem och la boken i en låda. Längst inne i en låda, under andra papper och kuvert. Så att sen när jag ville ha tag på den igen, så kunde jag inte hitta den. Det tog flera dagars städning innan jag kom på den.
Det var nämligen så, att jag skulle börja hos en fjärde psykiater och då kunde det kanske vara intressant? Det stod mycket där som jag då skulle slippa att berätta. – Det var väl ungefär vad man kunde använda det här manuset till, som skulle bli en sån bok att den inte kunde ges ut förrän min mor var död. Och det var ju mer troligt att jag dog än att hon gjorde det.
Alltså skulle det aldrig bli någon bok. Det är klart att man kunde göra den färdig och ge ut den postumt. Jag kunde under tiden ha den i ett bankfack, och så hade barnen den när jag dött. Som en sorts livförsäkring skulle den vara då. Några tusen blir det väl. Jag är ju säljbar. Det är både min styrka och min svaghet. Min lilla talang har på det viset varit lönande. Den kommer inte på kultursidorna. Men den går att försörja sig på.
Det är något, som trots allt, hållit mig uppe. Onödig och besvärlig och otrogen och dålig mor. Men hon drar in pengar till familjen.
Jag är duktig. Duktig flicka. Det säger mamma också. Elak. Men duktig. Kan hon säga som kommer att överleva mig.
Häromdagen såg denna odödliga mor och jag ett TV-program om Ingmar Bergman. Han berättade något om sin barndom. Att han kände sig ensam och utanför.
»Ska han inte säga något om garderoben också?« fnös mamma. »Den brukar han ju alltid dra fram. Hur han blev instängd. Som straff. Men det är förstås bara något som han hittat på efteråt. För att det låter bra. Aldrig kan jag tro att hans föräldrar, hans far var ju präst …«
Men jag såg på henne och tänkte: »Om jag nu frågade dig, om du minns hur du stängde in mig, när jag var stygg, så skulle du förneka det. Säga att det var något som någon psykiater inbillat mig. Du skulle se upprört, sårat på mig och säga att jag var som Ingmar Bergman. Jag hittar på för att det ska låta fint. Det är ju så modernt numera att ha haft en svår barndom. Att skylla på sina föräldrar.«
Efter programmets slut kom hon tillbaks till det. Hon sa att det var så fult av Ingmar Bergman att tala illa om sin far på det viset, jämt gjorde han det.
»Men han är ju död«, sa jag.
»Jaså. Är han det? Ja, så mycket värre då. Att tala illa om en död.«
»Men då hör han ju inte. Om han är död lider han inte av det. Han vet inte om det.«
Hon såg förebrående och skrämt på mig. »Men då kan han ju inte försvara sig«, sa hon intensivt. »Det är mycket fult. Han är död och kan inte försvara sig …«
Och när hon sa det, kom jag ihåg två gamla damer. De hade vita hattar och vita skor och satt i Sigtunastiftelsens trädgård på en vit soffa och talade om Sven Lidmans självbiografi.
»Nog är det väl för rysligt«, sa den ena tanten. »Att kunna skriva så om sin mor.«
Den heliga modern som är helig. Varför? Varför måste man älska sin mor bara för att hon fött en? Varför är det så rysligt att tycka illa om sina föräldrar? Man har inte valt dem, nej, sannerligen inte. Från första stund är det föräldrarna som har övertaget. De har det väldigt länge, eller hur?
Föräldrar får vara ohejdat taktlösa och grymma mot sina barn utan att någon förebrår dem. Och dessutom kräver de att barnen ska älska och ära dem. »Hedra din fader och din moder, på det att det må dig väl gå och du må länge leva i ditt land«, sa Moses.
Men det hörs på formuleringen att det inte är alldeles självklart med denna kärlek och respekt. Man måste ta till mutor. Det blir belöning om man sköter sig. Det lönar sig att vara snäll flicka.
Mitt liv är ett bevis på att det inte lönar sig.
Det har gått bättre för mig sen jag blev elak.
När jag såg filmen »Family life« och kände igen min mor, insåg jag med häftig tydlighet att det som räddat mig ifrån att bli schizofren, det är min elakhet. I filmen är det den stygga dottern som klarar sig. Medan den snälla går under.
Frågan är hur elak man får vara? Innan? Vadå?
Ja. Straffet, förstås.
Syndens lön är döden. När kommer den stora röda bussen och kör över mig?
Min mor. Min egen mor. Allt som hon offrat för mig. Aldrig tänkt på sig själv. Bara levt för mig. Bara velat mitt bästa. Offrat allt för mig, har hon gjort och nu, när hon är gammal så hoppar jag på henne. Hur kan man vara så avskyvärd?
Är jag inte mor själv, kanske?
Jo. Jag är det. Jag blir mörkrädd när jag tänker på det. Jag vill inte vara mamma. Mammor är ett fördärv. Mammor är skuldkänslor, hjälplöshet och vanmakt. Mammor är fängelse.
Jag vill inte vara mamma, säger jag. Jag vill inte komma ihåg att jag är mamma.
Liten syster är bättre. Jag har tre stora bröder och en som är mindre än jag. Snygga, rara, underbara bröder har jag.
Jag är inte enda barnet längre. Jag har fyra syskon. Så det så. Det är bara jag som är flicka. Jag är lillsystern som inte är så bra på att ta vara på sig själv. Ofta behöver man ta hand om henne. Hålla ett öga på henne. Trösta henne när hon gråter. En liten mor, som …
Usch. Hör vad äckligt det låter.
Jag är ju ingen liten syster. Jag är en morsa som inte klarar upp det.
Så fort jag fått upp den yngsta till lagom ålder (sjutton, arton, så där) så ska jag emigrera. Jag ska inte gå kvar här och bli en börda och ett samvetskval. »Nu är det eran tur att ha henne. Vi hade henne ju hela julhelgen.«
Men de är fyra. De kan dela upp mig. Ta mig i etapper.
Jag var bara åtta år när jag bestämde att jag skulle ha flera barn. Syskon måste det bli. Mina barn skulle inte få det som jag. Om jag inte uträttade något annat, så skulle jag ändå se till att ingen av mitt blod skulle behöva bli ensam med en mamma.
Jag var sällsynt litet skickad att vara småbarnsmamma. Det märkte jag redan efter ett barn. Men i och med att det fanns ett så hade jag försvurit mig till minst två till. Syskon. Det är tre eller flera.
När de bråkade och höll på att slå ihjäl varandra, så vädjade jag till dem och försökte tala om för dem hur lyckliga de skulle vara över att vara flera.
»Ååå«, sa dom argt. »Å, vadå? Vad lycklig du var som var ensam. Fick ha alla grejer ifred. Ingen som retades och var djävlig …« O.s.v.
Men nu måste de tycka att det är bra. Jag tror det. Jag måste tro det.
Om inte annat för att de har varandra när jag blir besvärlig.
Men det är ändå bäst att jag sticker i tid. Jag ska bo i ett annat land, och någon gång om året ska jag komma hem och hälsa på och vara farmor som bor i Florens och inte mer än en vecka ska jag stanna.
Eller också är det de som får söka upp mig. De får skriva och be att få hälsa på mig och jag ska ha vissa svårigheter att få in det i mitt tidsschema.
Jag måste iväg. Det är säkert. Jag tror inte de är så beroende av mig, men jag är mycket beroende av dem. De sista fem åren har jag mer eller mindre levt genom dem. De har skaffat mig LP-skivor, böcker och karlar. De har tagit med mig på möten och viktiga, nyttiga teaterföreställningar och demonstrationer.
Jag är deras mamma och jag är fruktansvärt stolt över dem. Tänk att de är mina! Att det är jag som fött dem! Nej, men, det är inte klokt, egentligen.
Jag är deras mamma och är rädd. För tänk om? Tänk om jag blir likadan som hon, utan att jag märker det?
Men det är tur att jag inte har någon dotter. Å, det är jag så tacksam över. Döttrar, särskilt, borde inte ha mammor.
I går var jag inne i en skoaffär. Då kom det in en vacker mamma med sin dotter. Mamman var ungdomlig, smal och kokett. Hon hade ett sätt att hålla kroppen som visade att hon visste vad den var värd. Dottern var halva huvudet längre än hon och fet. Just fet, på ett klumpigt onyanserat sätt med putande mage och dålig hållning. Dottern skulle ha ett par nya sandaler. Mamma talade och föreslog. Mamma log och nickade och flirtade med den manliga expediten. Dottern var tyst och tjock och tacksam över att hon fick de sandaler hon själv ville ha.
Men jag blev så sjuk av att se dem, så jag måste gå ut.
Jag kan nästan aldrig se en mor och en vuxen dotter utan att få olustkänslor. Också när det verkar som om de hade det bra tillsammans. På charterresor möter man gärna en väl bibehållen mamma med nyblonderat hår och förväntansfulla ögon och en dotter som är mycket lik henne, bara tjugotre år yngre.
De kommer sen att gå ut och dansa tillsammans och spanjorerna (italienarna) kommer att säga: »Å, ni måste vara systrar, inte sant?«
Och det är väl bra. Att de kan ha kul ihop.
Varför blir jag då så illa berörd. Är det avundsjuka?
Men det allra värsta är en snäll medelålders dotter med åldrig moder och dottern ser äldre ut än mamman, hon har förgrämda rynkor vid munnen och nervös panna. En god dotter som aldrig gjort sin mor något illa. En ogift dotter, kanske? (»Vad lycklig du är som har en rar och fin dotter.«) Och den gamla mamman går i åderförkalkningens milda dimma och ser så lugn och tillfreds ut. Hon äger sin dotter. Hon har ätit upp henne och mår bra.
Jag minns min andra son när han var tre år. Mormor kom och hälsade på och hade bestämda synpunkter på denna fyrkantiga, häftiga och orädda pojke som inte tolererade något tvång. Ända från födseln hade han varit självständig och stark och utan rädsla och jag upphörde aldrig att förvåna mig över att jag kunnat få en sådan pojke. Men mormor var orolig. Hon spådde den pojken en svår, att inte säga kriminell framtid. »Stackars pojke, det gör mig ont om honom.« Utan att hans föräldrar försökte hindra honom, fick han härja runt vind för våg, tända tändstickor, göra kojor i skogen, sno småpengar, gå ut på farliga bryggor med egenbyggt metspö, tigga till sig mat när han var hungrig. (Istället för att gå hem och äta middag på vanligt anständigt sätt.)
Han var tre år på det fjärde och var allt det som jag inte fick, gjorde sånt, som jag varken fick eller vågade.
Han var en fullkomligt fri och oberoende människa.
Det var just det som gjorde mormor så bekymrad. Det var för släpphänt.
Den stackars pojken fick ingen uppfostran. Det var därför hon måste ta itu med det, när hon var på plats.
Det var för pojkens bästa. Naturligtvis.
Treåringen stod framför henne, han var smutsig och arg och omutlig och sa med hög röst: »Djävla skitmormor, där.«
Och jag, som stod litet bakom honom, fylldes med förundrat jubel och oändlig kärlek till denna son som inte var rädd. Inte var rädd.
»Tänk«, tänkte jag. »Tänk att han törs!«
Och ingen av dem har betytt mera för mig än han … Det var som om jag kände att jag kunde ha varit som han. Om man inte knäckt mig.
Nu är han vuxen och lika självständig. Mindre arg. Men lika bestämd. Envis och arbetsam. Och hederlig.
Från det han var arton har han vägrat att ta emot någon ekonomisk hjälp av mig. »Nu har du försörjt mig färdigt«, sa han och tog jobb, skaffade sig egen bostad och egen dammsugare.
I dag säger mormor med tårar i rösten att en mera hederlig och rättrådig ung man, det får man leta efter i våra dagar.)