Nej, sannerligen. Det går inte att berätta alla turer fram och tillbaks, upp och ner, ut och in. Det är som en film som vevas för fort. Det händer för mycket på för kort tid, men hela tiden är det samma handling.
Jag blommade och dog. Jag väcktes till liv igen. Jag började om.
Det var inte verkligt, samtidigt som det var den mest påtagliga verklighet som jag levat i.
Sen kunde det komma små vita stunder då allting stod stilla. På samma sätt som det lär finnas ett lugnt centrum mitt i stormen. Det var en len, vilsam lycka i denna stillhet, där det bara fanns hans kroppsvärme. Att han var där bredvid mig. Vi var tillsammans. Det var vi två och ingenting var farligt.
Andra gången när hans hån och öppna lögner var nära att döda mig, räddade jag mig genom att ställa mig bredvid och tänka: »Jaha. Men det här är nog inte sant? Det här kan inte hända. Det är för överdrivet.« Om man skrev om det, så skulle folk säga just det. Att det är en grad för mycket.
Men man skulle ändå kunna skriva om det.
Sen, nån gång, ska jag nog skriva om det.
När jag låg ensam på natten och inte kunde somna, därför att jag lyssnade på varje bil som bromsade in och måste upp och titta efter om det var hans taxi, då försökte jag hålla hysterin borta genom att ligga och hitta på en historia om det. Genom att formulera ord och satser kunde man få det opersonligt och avlägset. Det blev ett jobb att fundera över hur man skulle börja. Direkt, med det mest dramatiska skeendet, eller istället lugnt och behärskat för att sen öka i intensitet.
En historia hette: »Beskrivning av en overklighet.«
»A.S. Svensson sitter på Gästrikegatan och finns inte. Han svarar inte i telefonen. Han öppnar inte när det ringer på dörren.
Det är en varm junidag. Solen skiner och träden står i sitt flor. Det blommar och kvittrar utanför fönstren. Men A.S. Svensson har gardinerna fördragna. De är mörkt gröna och gör rummet till natt. Ovanför sängen är lampan tänd.
A.S. Svensson sitter i en gammal stol, klädd med brun sammet. På sitsen finns ett litet runt hål med svarta kanter, efter en cigarettglöd, troligen. Om han rör på sig, yr det upp små vita fjädrar.
Men A.S. Svensson rör sig inte. När man sitter och inte finns, rör man sig inte. Bredvid stolen står ett runt bord. På det runda bordet finns en flaska vodka, drygt halvfull. En stor juiceburk. I ett grogglas är det gul vätska. Bredvid glaset står tre oöppnade flaskor rött vin. På en tallrik ligger en bit saltgurka. Askfatet är mycket för litet. Ett orört cigarettpaket ligger bredvid två tomma, gapande.
På A.S. Svenssons orörliga knän ligger en två dagar gammal kvällstidning.
Det är mycket tyst. När A.S. Svensson försiktigt sträcker ut handen efter glaset, stöter han emot askfatet som slår till flaskorna. Ljudet får honom att rycka till. Några små vita fjädrar lyfter tveksamt.
När telefonen ringer och skär det mörkgröna rummet i vita, lysande remsor, kan man se hur svettdroppar värker fram på A.S. Svenssons panna.
Men han rör sig inte.
Hur länge kan en telefon ringa, innan den som ringer begriper att ingen är hemma?
Han vet att det är hon. Hon, som tror att hon ska kunna få honom att finnas igen.
Om han fanns skulle han skratta åt hennes dumhet.
För en stund sen var hon här och ringde på dörren. Hon ringde och ringde och RINGDE. Hon ropade genom brevlådan.
’Det är jag’, ropade hon. ’Sven, det är jag.’
Än sen då? Det skiter väl han i. Det ger han verkligen blanka fan i.«
Så långt skrev jag en natt innan verkligheten tog över overkligheten och jag inte orkade fortsätta.
Men så här var fortsättningen. Den har då bytt namn, tror jag, och heter istället: »Förnedringen«
»Till slut öppnade A.S. Svensson och hon kom in och såg att han inte fanns. Att han var nästan död.
Sen ett par veckor (efter sen hon kört ut honom. Igen.) bodde han för sig själv. Det var en bekant som var bortrest på semester och lånade honom sin lägenhet.
Hon ringde honom förstås. Redan andra dagen ringde hon honom på jobbet och fick veta att han var sjuk. Det var visst maginfluensa.
Det hade stått några flaskor sprit i kylskåpet. Det var så det började. Sen pantsatte han kameran hon gett honom. Det blev ett par hundra. Han köpte sprit och cigaretter för alltihop. Sen gick han inte ut. Han satt i badrock i den bruna sammetsstolen med det lilla svartkantade hålet och drack.
Först vägrade han att släppa in henne. Men sen lät han henne komma in. Hon hade med sig mat och frukt och juice och mera sprit.
Han ville inte äta. Han hade slutat att äta. Men det hände att han tuggade i sig ett äpple.
Hurdant det än var med honom för övrigt, så orkade han ligga med henne, ville han ligga med henne, och fastän rummet var så fult och dammigt och sängen smutsig och illaluktande, så kände hon samma jubel.
Det var narkomanens lycka och överlägsenhet, när han kommit över sitt gift igen.
Känslan av odödlighet och evighet.
Nu är det söndag. Hon har dukat fram lunch åt barnen, (de sov när hon gick). Söndagstomt på gatorna. Tre människor i bussen. Där hon stiger av är det en stor frikyrklig kyrka. Hon ser församlingens medlemmar samlas utanför, skaka hand med varandra, må bra av att ha sitt på det torra med Gud och frälsningen. (Tack Herre, att jag är frälst.)
Men plötsligt bryts friden av att en kvinna kommer från ingenstans och nu står mitt ute i gatan och skriker något med gäll bönhusröst.
Det är nånting om att Herren ska straffa dem, när den yttersta domen kommer, då …
Det är obehagligt och störande. En äldre fyllig man drar i sin kavaj, rättar till slipsen och går ut i gatan och tar ett kärleksfullt, men hårt tag i den galna kvinnans arm och lyckas få henne med sig bortåt, från templet.
Hon, som inte heller ska gå i kyrkan, går in i telefonkiosken vid hörnet och ringer. Inget svar. Tio signaler. Inget svar.
Då vet hon att han är död. Det är gasspis i lägenheten.
Hon springer, fastän hon vet att det är för sent. Ringer hårt på dörren. Länge. Öppnar brevlådelocket och lyssnar och snusar. Neej, ingen gaslukt. Bara cigaretter och ovädrat. Men en tystnad som hörs. Den är elektrisk. Den gör ont. Hon lägger sig på knä och ropar, ber, gråter, genom den smala öppningen.
När han öppnar, är hans ansikte naket och ensamt och fult, det gör henne ifrån sig, att han kan se sån ut, att det gått så långt att han inte ens skrattar längre. Därför måste hon gråta mera.
Men då tar han om henne, vaggar henne med sina varma, ludna armar, som om det var hon som var sjuk, och bär henne bort till den obäddade sängen och där genast, strax, så blir hon kåt, kåtheten ligger alltid närmast under varje annan känsla, det behövs bara att han snuddar vid henne, så är den där. Och allt annat försvinner och betyder ingenting.
Ingenting alls.
Sen sitter hon röd och varm och våt och naken och äter upp bananerna som hon köpt åt honom. Medan han är tillbaka i den bruna stolen och häller upp mera i det stora glaset.
’Hoppsan’, säger han. ’Det var inte mycket kvar. Bara dom här vinarna. – Men du, bruden, du kan väl gå till Slussen och handla? Om jag ber dig riktigt snällt. – Fast. Förresten. Tre vinare och en gaskran – det ska väl räcka?’
Det var just det hon tänkt. Det var det hon trott.
Men det var första gången han sa något sådant.
Hon stirrar vidöppet på honom.
Då skrattar han till, frustar och hostar: ’Ä, du vet väl att jag bara skojar. – Men jag ringer dig senare i dag om jag måste ha något. Annars kan du köpa ut i morgon.’
Vid sidan av den mörkt gröna gardinen ser hon hur solen kastar in ett vasst, lysande ljus.
’Å, du’, säger hon i ett utbrott av nykterhet och förtvivlan. ’Du kan inte hålla på och sitta så här. Du blir sjuk. Du är sjuk. Kan vi inte gå ut ett tag? Det är så himla skönt väder.’
Hon vet att hon inte får säga såna saker. Hon får inte komma här och påminna om verkligheten. Då blir hans ansikte stramt och elakt. Tar avstånd. Säger åt henne att dra åt helvete.
Och i en känsla av desperat trötthet, stiger hon upp ur sängen, torkar av sig på överlakanet och klär sig.
’Ja, jag måste i alla fall fortsätta att leva’, säger hon till honom och sig själv. Predikar hon. »Jag får inte tappa taget. Jag har ju barnen …’
Åt det hånler han.
Men hon åker inte hem till dem. Hon orkar inte. Istället försöker hon koncentrera sig på värmen och solen. Att det är skönt att gå på varma, tomma trottoarer och känna träden dofta mitt inne i stan. Hon kommer in i en park. Tre gubbar på en soffa. En plastpåse från Systemet. (De sitter ändå ute.) De vinkar åt henne. Ropar något som hon inte bryr sig om att höra.
Sen åker hon ut till Haga. Det är ett nästan övermänskligt initiativ. Ett allvarligt försök till självständighet och disciplin. Sammanbitet och fort promenerar hon på gräsmattor och berättar för sig själv hur fint och underbart det är att känna gräs under skorna, se små blåa blommor och träden som rör sina väldiga, lyckliga sommarkronor. Å, sommar! Hon älskar ju sommaren. Hon andas djupa tag. Ren luft, med smak av syrener. Men hela tiden är hon kvar i ett kvavt, smutsigt rum med mörkgröna gardiner.
’Tre vinare och en gaskran – det ska väl räcka.’
Om han ändå menade det? Han brukade inte vara så här. Så isolerad. Att stänga in sig och inte ens klä på sig. Det var inte likt honom. Sitta där ensam i mörkret och dricka.
Hon vände, hon halvsprang tills hon såg stora vägen med bilarna. En taxi. Gud var med henne. Det var äckelhett inne i bilen, hon blev åksjuk av det, det stramade över ansiktet. Hon märkte hur hon andades bara små tag.
Hon är tillbaka på den söndagstomma gatan. Gudstjänsten är för länge sen slut. Det är på nedre botten. Hon ser det stängda fönstret med grön, fördragen gardin.
Hon ringer på. Han öppnar inte. Det hade hon inte heller väntat sig. Utan att riktigt tänka på vad hon gör, tar hon i handtaget, dörren går upp. Hon går in. Det är först en liten trång tambur med ett gult draperi framför dörren till rummet. Det är bara tre steg dit.
När man står där i dörröppningen, har man fönstret rakt fram, bordet snett till vänster, och stolen, men den är tom nu. Till höger är sängen. Över den sitter en liten lampa. Den lyser ner på ett långt, brunt, trassligt hår, hans mörka nacke, den nakna ryggen och stjärten som rör sig ganska sakta upp och ner. Av flickan med håret ser hon bara ett par krökta ben och en arm som slappt hänger ner mot golvet.
Hon står bredvid draperiet, som är strävt, och det första hon tänker är: ’Så vit han är på ryggen. Det trodde jag inte.’ (Antagligen därför att hans bröst och mage är så mörka av håret och det är ju från det hållet hon är van att se honom.)
Sen hör hon sin röst säga: ’Jaså. Det går bra en gång till, ser jag.’
Rösten är främmande för henne. Hon har aldrig hört den förut och den är hög och tydlig och hes.
Hur de far isär! Hur han stiger ur – på en gång slak, med framsidan emot henne och flickan som blixtsnabbt får tag på lakanet och drar det kring sig.
’Vad fan gör du här?’ säger han. Hans ansikte är mörkrött, men runt munnen är det vitt. ’Vad menar du med att kliva in så här utan vidare?’
’Jag ringde först’, svarar hon och nu är det tydliga och höga borta, nu är hon bara hes. ’Och så tog jag i dörren och den var öppen.’
Hon sväljer tjockt och ser in i hans smala ögon. Hon ser hur svullna ögonlocken är.
’Jag trodde, att du tänkte ta livet av dig.’
Dessa ord stannar kvar i den instängda dammiga luften, står där och dirrar fram och tillbaks och är obeskrivligt löjliga. Ingen tar emot dem, så därför hänger de där. Som spindelväv som ingen vill ta i, för den kletar så obehagligt mot fingrarna.
’Vill du genast gå din väg.’
Med tanke på hur mycket han druckit, säger han det anmärkningsvärt klart och bestämt.
Då gör hon något som hon inte alls avgör själv. Det känns, som om det är hon, har svimmat eller dött, och någon annan har kommit istället, och denna andra person sätter sig på golvet, i hörnet mitt emot bordet sätter hon sig och ser att han spillt vin på mattan.
’Nej’, säger den andra personen. ’Jag stannar.’
’Vad i helvete menar du?’
Han reser sig, på en gång nästan nykter. Naken står han framför henne, myndig och i sin fulla rätt.
’Du går genast. Hör du det. Genast. Nu på stubinen.’
’Nej’, svarar hon och elakheten är så varm och skön i henne, den går ut i varje bit av hennes kropp, ner i tårna, ut i fingertopparna, den gör henne stark och oåtkomlig.
Flickan i sängen har satt sig upp med lakanet uppdraget mot hakan och ser nyfiket och tyst på henne.
’Vad i helvete menar du? Tänker du stanna?’
’Ja, jag tänker stanna. Jag går inte.’
Inför detta måste han ju sätta sig och ta sig en klunk vin.
’Om du inte går, så ringer jag till polisen.’
’Jaha. Varsågod.’
’Gör det. Du får. Ring du bara.’
’Det är hemfridsbrott, fattar du inte det?’
’Jo visst. Det fattar jag.’ (Men det gör hon ju inte. Hon fattar över huvud taget ingenting.)
Och han ringer polisen. Han talar mycket lugnt och normalt. Han skrattar ett litet slätt, överslätande skratt, när han ber dem komma och ta hand om damen som objuden trängt sig på och nu vägrar att gå.
’Ja, just det. Det står Larsson på dörren.’
Sen lutar han sig bakåt, tänder en cigarett och ler vänligt mot henne. ’Dom är här om tio minuter. Du har fortfarande chans att gå självmant.’
Kan han säga! Han vet ju inte att hon är fastfrusen på golvet. Hon är förlamad, så är det. Det är bara bra om någon kommer och lyfter bort henne.
För första gången talar nu flickan i sängen: ’Men du’, säger hon och fnissar nervöst. ’Det är kanske bäst att du klär på dig, innan dom kommer.’ Och då upptäcker hon på golvet, att ingen förut har tänkt på att han är naken.
Det kommer en buss med sex poliser. Han står vid fönstret och kikar och rapporterar.
Hon sitter i sitt hörn och tänker att det är konstigt att det är så många. De säger ju att det är ont om poliser. Små tanter törs inte ta tunnelbanan om kvällarna för allt buslivet och inte en polis så långt ögat ser. Alla rån och våldsdåd. Och hela tiden finns det inte poliser så det räcker. Men när de kommer för att avhysa en ensam dam, då är de sex man.
Det är två som ringer på dörren. De andra fyra väntar ute i bilen. Om det skulle behövas handräckning.
’Hur var det här då?’
De står bredbent och kompetent mitt i rummet. Den långhåriga flickan har fått på sig jumper och kjol och sitter på det hastigt överslängda sängöverkastet och röker. Hans skjorta är ordentligt knäppt, hans byxor likaså. Han är kammad. Man kan inte se på honom att han druckit i sex dagar utan avbrott. Att han för fyra timmar satt och inte fanns.
Nej, detta är en hederlig skattebetalare som bett polisen om hjälp vid ett hemfridsbrott.
’Nå fröken’, säger den äldre av poliserna i en blandning av förakt, pondus och jovialitet. ’Det är väl lika bra att fröken följer med oss nu …’
Och se, då kan hon röra sig. Hon reser sig, hon står lull, hon slätar till kjolen i bak.
’Och så kanske jag kan få tala några ord med herrn’, säger samma polis och ’ herrn’ och han går ut i den lilla tamburen, bakom det gula draperiet. Hon hör att polisen förstår att kvinnan är en f.d. fästmö, som blivit desperat, men att det vore väl lugnast och trevligast om de inte gjorde någon anmälan. ’Om nu damen frivilligt går med oss?’ Joodå. Han är inte den som. Han låter udda vara jämnt.
’Jaha, då så’, säger den yngre polisen och han är bara föraktfull. ’Då får vi hoppas att damen inte gör om det här, utan åker direkt hem och stannar där. Vi har annat att göra …’
Och det var ju det hon tänkt också.
Hon går ut på gatan. Det är fortfarande varmt. Hon ser bussen med sex poliser köra iväg och stannar och tittar upp mot det mörka fönstret. Medan hon står där kommer polisbilen tillbaks, den har bara gjort en sväng runt kvarteret, nu är den här för att kolla henne.
En blårutig gardin i huset mitt emot fladdrar till. En herre på andra sidan gatan stannar i steget. En beige folkvagn saktar in.
’Hur blir det här då?’ säger polisen. ’Är fröken på väg hem, eller hur blir det?’
’Jo visst’, svarar hon och är på en gång så trött att hon knappt kan prata. ’Jag ska bara försöka få tag i en taxi.’
Och mycket långsamt går hon bort mot S:t Eriksplan.
Men ännu långsammare efter henne kör en polisbuss med sex poliser.
På kvällen ringde han och undrade om hon ville möta och betala taxin, när han kom.
Och hon tog emot bilen, betalade, hjälpte honom in i hissen, kysste honom, spolade i badvatten med skum, kokade kaffe som han inte ville ha. La rena lakan i hans säng. Älskade honom, och somnade på hans arm.«