EN FLUGA SURRADE och dunsade slött innanför vindrutan. Karin körde som vanligt lite tillbakalutad med raka armar och båda händerna på ratten. Vi rullade ut genom Hornstull och vidare upp över Liljeholmsbron. Vägen låg öppen, det var inte mycket bilar efter rusningstrafiken. Bara enstaka molnslingor på himlen. Vi hade växlat några ord om vädret och att vi hoppades att sommarvärmen hade kommit för att stanna. Jag sa att hon körde bra. Då tittade hon på mig och sa att det var ju jag som hade skänkt henne självförtroendet att börja köra igen, så många år efter att hon hade fått sitt körkort.
»Du spänner axlarna igen, försök att slappna av.«
»Du har rätt. Tack.«
Vinddraget genom de nedvevade sidorutorna var svalt och behagligt. Jag vred på huvudet och såg på henne några sekunder, upprepade tyst hennes namn, Karin Fredriksson, jag hoppades att hon på något vis skulle märka den våg av ömhet som jag lät skölja över henne. Hon märkte det inte, koncentrerade sig på trafiken. Snart skulle skylten för avfarten mot Mälarhöjden komma upp.
Jag var så lycklig över henne, stolt över att sitta vid hennes sida, stolt över att vara den som hon hade valt ut. Karin kunde ju få vem hon ville. Ändå hade hon valt mig. Det höll mig inte vaken om nätterna, men jag förstod det inte.
Hon växlade ner och lade lite onödigt i ettan i den branta backen som ledde upp på en liten höjd där mitt barndomshem låg. Det var en imposant trevåningsvilla med utsikt över Mälaren. Vi passerade en tät skogsglänta. Några villor dök upp i solen på höger hand, vi mötte en taxi, det stod redan ett dussintal bilar parkerade utefter vägen, varav flera limousiner. Karin lade om ratten och parkerade på den lediga platsen bredvid pappas bil, ett åk med betydligt större kraftresurser än hennes bubbla. Vi blev sittande där en stund medan motorn tickade och svalnade.
Flugan i vindrutan hade lämnat oss. Det luktade olja och målarfärg, en mild dunst av skämd frukt letade sig fram från soptunnan vid vägkanten. Svag musik hördes uppifrån villan. Jag lade ut armen på den heta dörrplåten men drog snabbt bort den igen. Himlen var så där blå som den bara blir på sommaren, jag fick en känsla av att Karin stålsatte sig, hon drog in luft och suckade, lossade säkerhetsbältet. Visste hon vad som väntade? Nästan samtidigt öppnade vi bildörrarna men av någon anledning – kanske det svalkande korsdraget – blev vi kvar. Till sist sträckte jag ut handen mot hennes och slöt den. Hon verkade tankfull.
»Ska vi gå in?«
Hon nickade.
»Hur är det?«
Hon tittade inte på mig, sa att hon kände sig osäker och dum inför mötet med alla berömdheter som hon bara kände genom deras böcker och deras många kommentatorer. Karin läste litteraturhistoria på universitetet och var mycket beläst. Hon hade en i mitt tycke överdriven respekt, ja, vördnad inför författare. Hon påstod att hon kom från en släkt av driftiga entreprenörer där man saknade kulturintressen och som i bästa fall hade något slags spefull, ironisk respekt för boklig bildning. Hennes farfar ägde en stor butik på Birger Jarlsgatan. Han hade gjort sig rik på heltäckningsmattor. Hennes pappa var journalist och hade som ung jobbat på en informationsenhet i östterritorierna. Det var då han skrev på ett romanepos om den ariska koloniseringen därborta, men det blev aldrig färdigt. Jag hade en känsla av att Karins intresse för författare och litteratur bottnade i pappans brustna drömmar.
Vi gick fram till grinden och jag klev som vanligt upp på den med ena foten, sköt fart och åkte med när den svängde upp med ett murket gnissel från de smidda gångjärnen. Pappa hade ritat huset trots att han inte var arkitekt. När jag var liten brukade han berätta att självaste Führern hade hjälpt honom, det var jag och min syster ofantligt stolta över. Han hade ju byggt om det gamla Berlin och skapat Germania, Rikets huvudstad, världens främsta stad.
Vårt hus var ovanligt eftersom det hade fartygsrunda former, dock med omisskännliga drag av högtysk ingenjörsromantisk stil. Här och var hade pappa ritat in runda hyttventiler till de tre »våningsdäcken« som steg trappstegsvis, toppad med vad som skulle antyda en ångares snedställda skorsten. Den stora altanen med vinklade panoramafönster och sjöutsikt hade drag av kommandobrygga. Pappa hade för skojs skull monterat dit en stor lackad och otidsenlig träratt från en gammal segelskuta och byggt in stora runda väder- och navigeringsinstrument i mässing i balustraden. När jag var barn föreställde jag mig huset – det gör jag förresten fortfarande – som en före detta galeas, kanske en fregatt som en gång för länge sedan strandade här en stormig natt och efter hand moderniserats till det hus jag växte upp i.
Historierna om husets uppkomst var en spännande följetong i min barndom. Pappa brukade tända kvällspipan och berätta sagor för mig och Ingrid, vi fick tränga ihop oss i skinnsoffan vid brasan i Stora salen innan vi skulle gå till sängs. En mycket gammal och nordisk familj, mycket lik vår egen, hade bott här vid Mälarens strand i många generationer. De var arier som vi, berättade pappa, men de hade glömt varifrån de kom. De hade måst övervinna många svårigheter. Fientligt sinnade barbarer, blodtörstiga pirater på jakt efter dyrbara vita slavar och lättprejade byten ute på Mälarens blå vatten. Sedan kom stormar och översvämningar följda av fruktansvärda torrperioder, sjukdomar, blodtörstiga utsvultna rovdjur som ylade i skogen. Familjen förde en ständig kamp mot inkräktare och naturkrafterna. Det var ramen kring vilken pappa uppfann många spännande godnattsagor. Mamma sa ofta att han borde skriva ned sagorna och låta ge ut en bok, men pappa skrattade och lät sig bara smickras. Han visste med sig att en statstjänsteman i hans ställning inte kunde undergräva sin auktoritet genom att skriva böcker, inte ens för barn.
Vi stod tysta en stund och betraktade de ståtliga björkarna som nu var i sin finaste blomning. Jag kände inte på dörren, den var säkert olåst, men jag ringde på klockan ändå. Efter en stund öppnade Stevens, pappas engelske betjänt som han litade på över alla andra. Stevens var politisk flykting och hade vunnit medborgerlig status i Riket efter befrielsekriget i slutet på 1940-talet. Hans medborgardiplom satt inramat på väggen ovanför hans säng, undertecknat av Urführern själv. På en fönsterkarm stod några suddiga fotografier som föreställde människor i underligt säckiga kostymer och märkliga frisyrer som stått honom nära, dem han lämnat kvar bakom Atlantvallen.
Stevens hälsade oss välkomna. Stevens med det säregna hajleendet. I mina ögon hade han alltid varit urgammal. Han talade felfri svenska som han blandade med en flytande tyska, kryddad med en lätt engelsk accent. När jag var liten kallade jag honom kort och gott Stisse, det hade alla väldigt roligt åt. En gång i månaden åkte han till Göteborg och besökte sin enda vän som vi aldrig hade träffat.
Gamle Paris mötte oss i hallen och vi klappade om honom, vår allt tjockare och raggigare schäfer. Han hade en gammal gymnastiksko i munnen, sopade med svansen över golvet och travade före oss genom huset. Min syster kom emot oss. Ingrid blev alltid så uppsluppen och glad av att träffa mig och Karin.
»Äntligen kommer ni«, utbrast hon. »Jag blev nästan orolig att ni inte skulle dyka upp. Klockan är nästan åtta.«
»Jag blev lite sen från en föreläsning«, ljög Karin. »Men nu är vi här.«
Min syster kramade om oss.
»Ni passar så bra tillsammans«, det brukade hon säga, det sa hon nu också. »Vad roligt att se er. Jag hoppas ni är hungriga, mamma och jag har dukat upp en fantastisk buffé ute i trädgården. Kvällen är helt underbar.«
De flesta gästerna hade redan kommit. Sammanlagt rörde det sig om ett hundratal, de hade slutit sig samman i små grupper ute på gräsmattan. När vi gick genom huset fick Ingrid tillfälle att titta konspiratoriskt på mig, hade jag skvallrat? Jag skakade lätt på huvudet, nej, Karin visste ingenting om den lilla överraskning som vi hade i beredskap för henne.
Vinglasen klirrade, samtalen sorlade över gräsmattan, ett och annat skratt steg mot himlen. Inhyrda servitörer serverade drinkar och förfriskningar, iförda vita handskar och dubbelknäppta vita kostymjackor med falska guldepåletter på axlarna.
Vita trädgårdsmöbler stod placerade under utspända parasoller. Borden var prydda med blomsterarrangemang. På den
övre terrassen som jag kallade kommandobryggan spelade en sexmannaorkester ett gammalt örhänge mycket dämpat: Bei mir bist du schön … Jag upptäckte genast pappa ute på gräsmattan, som vanligt stod han i centrum och pratade med en skara gäster omkring sig. Jag kunde urskilja Gunnarsson, von Grönblad, unge Becker och Hagen. Pappa hade länge varit gråsprängd kring tinningarna och var nästan huvudet högre än de flesta. Han höll sig i fin form, frisksportare, vegetarian och hängiven vinterbadare, naturälskare, seglare – han hade till och med håret kvar. Han var stram i skinnet som en trettioåring, smärt kring midja och bål, fast han närmade sig de sextio.
Alla i sällskapet kring honom gav plötsligt upp ett gapskratt, förmodligen berättade pappa en eller annan anekdot. Han träffade ju mängder av kulturpersonligheter; författare, musiker, filmare och konstnärer, det hörde till vanligheterna att de kom upp till hans arbetsrum på ministeriet för att be om råd eller den ena eller andra tjänsten, och ibland blev det bara för dråpligt.
Jag vet att det bland konstens utövare räknades som något av en merit att bli omtalad i pappas anekdoter, som sällan var elaka eller värderande, snarare träffande och ganska uppskattande.
Mamma satt med några väninnor vid ett av borden. När hon fick syn på mig och Karin steg hon genast upp och kramade hjärtligt om oss båda. Hennes väninnor flockades runt oss och det blev ganska uppsluppet ett tag, med skratt och glada utrop, eftersom flera av dem inte hade träffat Karin och inte sett mig på mycket länge. Jag hade ju uppnått viss berömmelse med mina »tidningsskriverier« som mamma uttryckte sig, och Karins skönhet var verkligen inte överdriven. Jag hade all möda i världen att besvara deras påflugna frågor om hur vi träffades och hade funnit varandra.
Mamma tittade på mig med sin trygga, vaksamma blick.
»Hur har du det, min lilla pys?« frågade hon. »Är du lycklig?«
Jag log mot henne och kysste henne på kinden.
»Syns inte det?«
»Har ni fått något att äta? Ni måste smaka på den inkokta bäckrödingen, den smälter i munnen.«
Efter en stund fann jag att Karin hamnat på dansgolvet, förmodligen uppbjuden av en ung svärmorsdröm i syrenfärgad skjorta, de dansade långsamt på den stenlagda markaltanen. Mamma såg att jag blickade ut mot det dansande paret under balustraden.
»Det där är Yngve Lestander«, sa mamma.
Jag fick veta att han »dansade som en gud« och var »vårt nya stjärnskott inom musikalfilmen«, en i Riket mycket populär genre. Hon fick alltid något drömskt i blicken när hon talade om film. Jag måste erkänna att det stack till i hjärtat av att se dem dansa, själv var jag inte förtjust, även om jag givetvis unnade Karin att roa sig.
»Har du hälsat på pappa?«
»Han verkar väldigt upptagen«, sa jag.
»De där typerna skakar han lätt av sig«, sa hon sarkastiskt. »Han har sett fram emot att du skulle komma hem. Han har pratat om det hela veckan.«
Jag log brett och nickade.
»Han läser din spalt, Thomas, han har bara svårt att visa uppskattning.«
»Det är verkligen en underbar kväll för en fest, mamma«, sa jag och vände ryggen åt paret på dansgolvet. »Inte ett moln på himlen. Glada och nöjda människor.«
»Tack för att du anstränger dig. Kom så går vi och hälsar på din far.«
»Om en stund«, sa jag. »Jag vill gärna se Karin dansa. Gå bort till dina vänner du, jag klarar mig. Du är ju värdinnan. Du har plikter.«
»Smit inte iväg utan att säga adjö, lovar du det.«
»Jag lovar.«
»Och glöm inte att cirkulera.«
Mamma hade ett otal SM-tecken och hade simmat för Sverige i den första världsolympiaden i Berlin efter kriget. Trots att hon inte hade tagit medalj, krafterna hade sinat de sista tjugo meterna och hon kom sexa i finalen på hundra meter bröstsim, var hon för alltid inskriven i idrottens heliga böcker. Hon hade min villkorslösa beundran för den bedriften.
Hon hade fortfarande en simmerskas kraftfulla axelparti och smidiga armar. På bilderna från simmaråren poserar hon alltid leende och liksom käckt uppnosig, alltid Kraft-durch-freude-glad. Med sin atletiska kropp och sitt runda, friskt bondska men samtidigt filmstjärnesköna ansikte under simmarmössan förstår jag att fotograferna skockades kring henne vid bassängkanterna under femtiotalet.
Hon levde verkligen upp till det germanska skönhetsidealet och det unga paret Robladh blev hett eftertraktat av veckotidningsfotograferna. Att hon dessutom redan i tjugoårsåldern var mor till två små barn med rågblonda lockar gjorde inte saken sämre. Vi blev ofta fotograferade i mammas famn på den tiden, det gav en extra krydda till hennes oskuldsfulla utstrålning.
Mamma hade samlat allt det där i klippböcker. Det fanns mycket pressmaterial, särskilt från årtiondet efter annekteringen. Vår familj förekommer ymnigt i veckotidningarnas hemma-hos-reportage som gick ut i massupplagor på flera språk över hela Riket. Familjen Robladh stod modell för den nationalsocialistiska idealfamiljen. Mamma och pappa gjorde reklambilder för Landshjälpen och Statistiska centralbyrån och sågs ofta i statliga filmer som gjorde kampanj för det ena eller andra. Mamma deltog i en tidig tv-kampanj för att minska cigarettrökning. Långt in på sextiotalet syntes hennes ansikte på helsidor i tidningarna där hon uppmanade folk att ta simborgarmärket.
Mamma hade fått erbjudande av Svensk Filmindustri om att spela huvudrollen i ett folklustspel i badhusmiljö i början på femtiotalet, Sussie i badet kunde ha varit början på en framgångsrik bana som skådespelare. Rollen gick istället till hennes argaste konkurrent, Veronica Hägermark, som var den ständiga tvåan efter mamma i simbassängen. Filmen blev naturligtvis en succé och Veronicas stora genombrott. Den var fortfarande en av Rikets mest populära filmer genom tiderna.
Pappa tyckte om att skryta om mammas korta filmäventyr, trots att det var han som hade »avrått« henne att slå in på en sådan bana, vilket mamma syrligt brukade påpeka. Denna ritualiserade ordväxling, som jag åtskilliga gånger hört över middagar och på sammankomster, skulle jag än idag kunna upprepa ordagrant. Alla skulle förstå att det var pappa som hade förbjudit mamma att ta filmrollen, något som mamma naturligtvis till fullo hade accepterat. Hon hade tackat nej. Ändå vågade hon ifrågasätta pappas omdöme. Att en kvinna i hennes ställning alltjämt, åratal efteråt, vågade ångra sin eftergivenhet offentligt ansågs djärvt, ja, rentav opassande i vissa kretsar. Ändå hade jag en känsla av att ritualen inte var en källa till osämja, utan tvärtom en verbal smeksamhet dem emellan som visade att deras äktenskap var dynamiskt och levande.
Jag hade stått ensam ett tag med ett glas vin och emellanåt ganska intensivt granskat Karins och hennes partners svängar på dansgolvet. Kanske borde jag utan betänkligheter bryta in och ta över. Charmören dansade väldigt bra, det måste jag säga, Karin hade ett förtjust uttryck i ansiktet. När orkestern gjorde ett uppehåll hördes en diskret applåd och jag kunde se att han bugade lätt och uppträdde mycket ridderligt. Hon kom sedan gående över gräset och sökte efter mig med blicken. Jag vände mig om och låtsades få syn på henne, vinkade och gick henne till mötes.
»Hej. Du försvann bara«, sa jag. »Vart tog du vägen?«
»Jag blev uppbjuden, såg du inte det?«
»Jag missade nog det. Mamma ville prata«, sa jag tämligen likgiltigt, eftersom jag inte ville att hon skulle tro att jag vaktade på henne. »Har du trevligt?«
»Han dansade hemskt bra.«
Ingrid hade hamnat i samspråk med Lars Lundstedt, en gammal skolkamrat till mig. Han räknades numera som ett intressant tillskott i den unga författargenerationen och hade skrivit ett par löftesrika, om än »brådmogna« romaner, enligt kritikerkåren. Jag hade till och med läst den första, eftersom pappa hade velat ha ett ungt och avvikande omdöme. Det var på något sätt priset jag fick betala för min frihet, när pappa bad mig så läste jag ung skönlitteratur. Lars var kortvuxen men kompakt och tycktes vältränad. Han bar runda glasögon. På de rödbleka kinderna syntes bohemiskt krusiga skäggfläckar. Nu hade han naglat fast min syster under en björk. Hon försökte med menande blickar påkalla min uppmärksamhet, men jag låtsades inte begripa vad hon menade. Jag vinkade, tog Karin under armen och cirkulerade.
Umgänget med så kallade kulturpersonligheter var ingenting främmande och storslaget för mig. Många kände jag igen nu när Karin och jag gick bort mot buffén, de var gamla bekan tingar som genom åren varit mer eller mindre stadiga middagsgäster i vårt hem och som regelbundet gjort visiter på pappas arbetsrum.
Jag visste att det fanns en inbördes rangordning dem emellan, en hemlig hierarki, byggd på pappas och hans kollegors godtycke. Jag begrep inte hur denna rangordning fungerade. Det gjorde inte författarna heller. En handfull av dem betraktade sig i alla fall som nära vänner till pappa.
Karin och jag tog för oss av sommarbuffén, vars kulinariska kulmen utgjordes av fisk av olika slag – åtta sorters sill, rökt och inkokt ål, lax i alla dess former, fjällröding med färsk skogssvamp, primörer och kalla, kryddiga såser. Vi tog varsitt glas champagne och satte oss i skuggan under ett parasoll och åt av läckerheterna. Jag pekade diskret ut några av de viktigaste personligheterna för Karin. Där på vår gräsmatta stod de främsta namnen inom författarkåren, med champagneglas och små tallrikar i händerna, samlade i samtalsgrupper … alla dessa ansikten var för mig lika välkända och anonyma som tv-värdinnors eller skolbusschaufförers.
Det var verkligen imponerande, menade Karin, att jag fortfarande kunde namnge dem så säkert. Några hade nått toppen och var således ledamöter av de 444 i det rådgivande parlamentet. Andra var starka kandidater och väntade tålmodigt på sin tur, eftersom utträde ur parlamentet endast kunde ske genom att vederbörande tvingades avgå av hälsoskäl eller avled, vilket inte var så ovanligt. Parlamentet hade en valberedning där Führern satt ordförande och pappa var vice ordförande. Om en författare, filmare eller konstnär blev inviterad till hans privata hem var det ett gott tecken på att man var påtänkt och stod på tur.
Att Lundstedt var inbjuden förvånade mig, jag visste att pappa litade på mitt omdöme och inte värderade honom särskilt högt. Men det kunde ju ha ändrats.
Förutom kulturpersonligheter kunde jag även urskilja ett antal höga parlamentsfunktionärer, varav en del utmärkte sig i den blå officersuniformen, passande nog flankerade av sköna kvinnor som förmodligen var filmstjärnor och fotomodeller. Ett av dessa blonda kuttersmycken var Birgitta Kimbell, som om jag inte misstog mig, varit en hygglig höjdhopperska på juniornivå. Nu hade väl folk glömt bort hennes kalviga dykstil och personbästa men ingen kunde glömma hennes vackra näsa. Den var ariskt uttrycksfull och syntes ofta på tv. Jag hade sett henne i reklamannonser för allt möjligt: flytande tvål, bayerskt öl, japanska kvalitetsmattor, till och med hundmat. Vid tillfälle tänkte jag passa på att fråga henne varför hon hade avbrutit en så lovande karriär.
Många av författarna var naturligtvis obligatorisk läsning i skolan. I våra läseböcker fanns utdrag ur de mest ansedda och uppburna verken; tegelstenar om verkliga eller uråldriga arkaiska krig, späckade med hjältemod, sund kysk kärlek, offerdöd och from längtan till hembygden. Blut und Boden för hela slanten. Varenda författare tycktes ha haft frontupplevelser från befrielsekriget och inte så få av dem skapade hjältar som drabbades av medlidandets gift som de förr eller senare övervann för blodets röst.
Något medryckande bondeepos hade jag nog sträckläst, särskilt Hamsuns Markens gröda. Jag läste spännande spionskildringar från den tiden då hotet från bolsjevismen eller de angloamerikanska imperiedrömmarna var som värst eller en komisk romans i krigets skugga som inte tråkade ut mig. Men romaner var i allmänhet för tjocka och alldeles för våldsamma för min smak. Jag somnade snabbt och ofelbart med ett överlastat krigsepos av Lindgren, Björnstrand eller den mångordige Grass i handen.
Jag satt hellre på idrottsarenan där händelserna blev så mycket mer gripande och dramatiska, och framför allt, oförutsägbara. På biografen eller på tv gick alltid ett intressant urval filmer från idrottens värld: boxning, löpning, skidåkning, till och med en och annan fars i ishockeymiljö. En tvättäkta rodeldeckare eller en tårdrypande »brantåkarromans« (båda var österrikiska specialiteter), lockade mig alltid ner till kvartersbion. Den krokiga vägen till framgång, hjältens strävan efter att bli ett med sig själv, ofta till priset av ett personligt offer i kärlek eller karriär. Jag älskade skådespelet omkring idrotten, jublet, viljans triumf över de inre och yttre hindren, över motståndaren. Kampen mot de kyliga rekorden. Lyckans ögonblick, den totala glädjen och glömskan, extasen, såsom det aldrig igen skulle återkomma. Vad jag visste fanns det bara i det perfekta idrottsögonblicket.
»Gode Gud«, utbrast Karin. »Där. Det är ju han. Vad gör han här?«
Hon pekade diskret mot en grupp gäster som pratade livligt ute på gräset vid en av karpdammarna. I centrum för uppmärksamheten stod Stefan Ullman, en sportigt klädd man i femtioårsåldern med flygigt tunt hår och en cyklists lite krumma fysionomi. Han var tysk-svenskspråkig och författare till nydanande romaner som Dörrmattekärlek och senast succéverket Tumac, elektronhjärnan. Den sistnämnda, som fått en stor popularitet och spridning, var en våldsam framtidsskildring i rymdmiljö, en kamp mellan människor, automater och humanoider. Människorna är förslavade och gör uppror tillsammans med automaterna mot de så kallade humanoiderna, de människoliknande. Den hade gjort honom världsbe römd. Alla talade om att han hade nästa års Germaniapris i sin hand. Ryktet sa att Führern drastiskt utökat anslagen till Rikets rymdforskningsprogram efter att ha läst romanen.
»Du visste det hela tiden, eller hur?«
Jag skuggade ögonen med handen mot den nedgående solen, kisade och låtsades inte ha en aning om vad hon menade.
»Jag ser på dig att du vet. Hur länge har du vetat?«
»Jag visste ingenting«, skrattade jag. Jag tryckte henne intill mig och kysste henne lätt på håret. »Gå fram och prata med honom.«
»Är du inte klok? Varför är han här?«
»Det vet väl inte jag«, flinade jag.
»Fåna dig inte.«
»Jag vet bara att pappa flög in honom från Frankfurt i morse. Han ska delta i något slags seminarium på Författarföreningen i morgon. Det var Ingrids idé från början. Vi ville överraska dig. Du har ju pratat så mycket om honom.«
»Har jag?«
»Han ser ut att behöva lite trevligare sällskap. Det är en fantastisk chans.«
»Vad ska jag säga? Jag är inte alls förberedd.«
»Du behöver inte säga någonting. Han har säkert redan spanat in dig. Blixtra lite med ögonen. Det lär räcka.«
Hon såg på mig med spelat missnöje.
»Säg som det är då. Hej, jag heter Karin och jag skriver en avhandling om herrefolkstanken i era romaner, herr Ullman … Som jag för övrigt finner högst fascinerande. Det lär göra susen.«
»Elitkomplexet«, sa Karin, »Herrefolkstanken låter så hitlerskt. Det låter vulgärt.«
Vi tittade på Ullman. För tillfället satt han vid ett bord med en drink i handen och samtalade med mamma och författarparet Grass. Mamma skrattade åt något han sa. Hon hade ett underbart smittande skratt, sades det. Det var ett utmärkt tillfälle att bli introducerad, vilket jag påpekade.
»Jag följer med dig om du vill.«
Jag gjorde en ansats att resa mig, men Karin tog tag i min skjortärm och drog ner mig igen.
»Jag tror jag är lite chockad, faktiskt. Jag trodde han skulle vara yngre.«
»Han ser inte så gammal ut.«
Karin fnös.
»Jag vet hur gammal han är. Han har tappat håret.«
Den anmärkningen tyckte jag var överdriven. Karin hade klippt ur hans bild ur en veckotidning och satt upp den på anslagstavlan ovanför sitt skrivbord. På bilden odlade Ullman en liten smal mustasch och bar en ljus linnekostym. En text under porträttet beskrev hans kyliga intelligenta ögon som »isbitar i en mahognygrogg«. Håret verkade åtminstone på bilden välfriserat, om inte välvuxet. Han var nog yngre och något retuscherad, men förutom håret, eller bristen på hår, tyckte jag att han var sig ganska lik.
Vi betraktade honom när han läppjade på sin cocktail och med ett spänt leende spanade ut på klungorna av gäster som stod på gräset. En lurvig liten hund kom fram och nosade på honom, strök sig mot hans ben, men han tycktes inte märka den.
Äntligen såg Karin på mig. Hon log.
»Jag känner mig som en spion.«
»Du är ingen spion. Det kommer att gå bra.«
»Man ska inte träffa författare, då blir man bara besviken, sägs det.«
Jag kunde inte säga emot henne på den punkten.
»De skäller högt, men är ganska tandlösa. Det är vad pappa brukar säga.«
Karin gick bort mot den berömde mannen. När hon väl blivit presenterad och satt sig vid bordet, stirrade han förbluffad på henne, som alla män. Karin sneglade blygt och något undergivet på den store författaren. Min mor och paret Grass fattade galoppen och lämnade dem ifred. Jag såg att Ullman lutade sig fram, sänkte blicken över hennes byst och sa något. Karin skrattade blygt. Jag väntade på att hon skulle titta åt mitt håll och ge mig ett slags tecken, en blick bara, men det gjorde hon inte.
Jag reste mig för att hämta mer mat. Jag funderade på att söka upp pappa. Jag gick runt en stund men kunde inte upptäcka honom. Vid den inkokta ålen råkade jag höra en samling herrar tala i beundrande ordalag om den nya unga ballerinan Johanna Fröbergs vackra graciösa ben.
En av dem var Olle Frick, en äldre framfusig man i vit smokingjacka och fluga, han var chefredaktör för litteraturtidskriften Hammaren. Han skrev elak teaterkritik i Folkets röst och hade för vana att på preussiskt manér slå ihop klackarna när han skämtsamt men obarmhärtigt satte in dödsstöten. Det var nästan så man hörde de där klackarna slå ihop i hans lömska artiklar, brukade pappa säga.
Frick lät nu undslippa sig att de »judiska terroristerna« inte alls smugglades in av amerikanerna, han hade hört rykten om att de stammade österifrån. Det var ju ganska självklart, sa han, varifrån skulle de annars komma? Att dessa »självmordsmördare« hjärntvättades i amerikanska laboratorier var förstås bara påhitt och fria fantasier, eftersom den mest avancerade amerikanska teknologin var – hembränningsapparaten. Samfällt skratt. Jag tog några steg fram med min tallrik.
»Det var en ny teori«, kastade jag fram, utan att tänka mig för. »Men varför skulle judarna ta sig hit ända från Sibirien för att spränga sig själva i luften? Vad är poängen med det?«
»Poängen? De gör allt de kan för att skada oss.«
»Men det skadar ju inte oss. Det drabbar bara kortskallarna?«
Sedan barnsben hade vi fått lära oss att kortskallar inte var rasrena eller rasbesjälade, de var inte riktigt fullvärdiga, varken som arier eller nationalsocialister. Öknamnen var många. De allra lägsta kallades »fulingar«, »kleningar«, ibland »valnötter« och »sparvägg«. De bodde i nedgångna bostadsområden. Det fanns en rik flora av anekdoter om hur korkade och blödiga de var. Det var de som fick sätta livet till i terrordåden.
Med Sibirien hade jag syftat på den stora folkförflyttning som Riket organiserat efter kriget och en bit in på femtiotalet, då den judiska populationen i Europa och före detta Sovjetunionen omplacerats till så kallade »nyodlingsområden« öster om Uralbergen.
När jag var barn brukade jag ofta dagdrömma om de judiska nybyggarna bakom Ural. Det hade jag nästan glömt, men nu kom det till mig igen. Hur många gånger hade jag inte sett regniga journalfilmskopior visas både i tv och i min barndoms matinéföreställningar? »Judenrein« löd slagordet på den tiden och speakerns smattrande röst förklarade det nödvändiga i denna »nyordning«, judarnas slutgiltiga förflyttning utanför Europas gränser.
Långa trasiga flyktingkolonner strömmade österut, tusentals familjer med barn och hundar och resväskor och en del på vagnar som drogs av magra hästar och ök, ibland syntes en gammal bil som slirade i leran. De vinkade frenetiskt mot kameran och barnen trängdes nyfiket framför linsen. Speakern sa att de gick frivilligt, eftersom de accepterat sitt öde (det var ett judiskt rasdrag, att viljelöst följa med tidens grumliga strömmar). Där kunde de utföra sina sedvänjor utan att plåga andra folk, hette det. Urführerns dröm blev verklighet.
Dessa journalfilmer följdes snart upp med nya som visade hårt arbetande judar i äventyrliga nybyggarsamhällen på den ryska stäppen och skogen. Det var ett duktigt folk, judarna, även i blåkläder. Om vintern stod de och stampade i pälsklädda stövlar och pälsmössor med rykande andedräkter. De fällde träd och bilade timmer. Reparerade bilar med gamla skjortor. De omfamnade sitt öde, gjorde det bästa av det. Från ingenting hade de byggt upp byar och till och med mindre städer därborta i urskogen och stäpplandet. De tillverkade anonyma föremål i små verkstäder och fabriker. På den tiden visste alla att ett visst cykelmärke och vissa furumöbler kom från judiska hantverkare som för sin skicklighet fått tillstånd att tillgodose germanska behov.
Jag såg att de alla försökte placera mig.
»Känner du inte igen mig, Frick? Hur står det till med Elisabeth?« frågade jag. Någon teaterviskade att jag var Robladhs son, han sportmurveln.
Frick stirrade på mig och blinkade. Han försökte febrilt komma ihåg mitt förnamn. Hans dotter Elisabeth och jag hade varit klasskamrater i gymnasiet, själv var han på den tiden drivande kraft i Hem och skola-föreningen för rektorsområdet. Så log han och tog ett steg framåt. Spänningen släppte.
»Nämen är det du, Thomas, du har vuxit till dig sedan sist. Hur står det till i nöjesbranschen?«
Jag låtsades inte bry mig om den lilla piken. I deras ögon var jag ingen betydelsefull person. Hade jag inte varit Kurt Robladhs son hade de ignorerat mig. Frick tog en ny drink, såg sig omkring. Nu väntade alla på att han skulle ta ordet och själv tycktes han smått road av mothugget.
»Jag måtte ha bättre information än vår effektiva hemliga polis, va?« utbrast han, återigen från den skämtsamma sidan. »Håll med om att det är en högst otrevlig tanke. Vi dumpar judelymlarna bakom Ural, till ett mer än fullgott liv, men de ger sig inte. De kommer tillbaka. Vi får dem på halsen en gång till.«
»De spränger sig själva i luften«, sa jag.
»Det skapar kaos. De vill få kortskallarna att resa sig. Uppror.«
Han såg sig leende omkring och släppte slutklämmen. »De bara måste skita ner Europa för oss. Men nu kan vi förmodligen spåra dem med geigermätare.«
Han vände sig mot åhörarna och slog ironiskt ihop klackarna. Samfällt skratt, förstås. Det var allmänt känt att många judiska frivilliga hade anmält sig som försökspersoner när våra vetenskapsmän utförde kärnvapensprängningar under och över jord i den sibiriska tomheten.
Frick väntade in uppmärksamheten igen och sa i raljerande ordalag att det förmodligen var dags att damma av de gamla »Nürnbergparollerna« från trettiotalet för att återigen uppfylla allmänhetens krav på ett »judefritt Europa«. Själv såg han det dock från den positiva sidan: snart skulle vi alla få »spela judetennis« igen.
Klackarna igen. Någon tog upp tråden, det var Fagermo, en mager liten filmregissör som gick omkring med silverkäpp och berömde sig med att vara dubbelgångare till den legendariske litteraturdoktorn och propagandaministern Goebbels, han sa med ett utstuderat brittiskt tonfall: »Game, set and Auschwitz!« Nytt gapskratt. Jag begrep inte vad de menade. Men jag skrattade jag också. För oss som växte upp på femtio- och sextiotalet var orter som Auschwitz, men också Belzec, Babij Jar och Treblinka skådeplatser för hårda strider i det judiska kriget. På något sätt måste Frick ha märkt min osäkerhet.
»Dagens ungdom är skrämmande historielös«, sa han.
»Jag är inte så väl insatt i ämnet judetennis. Fast jag är idrottsälskare.«
Jag fick några av skrattarna över på min sida.
»Så mycket kan jag säga«, sa Frick med spelat allvar, »det är ingen fysisk sport.«
Frick flinade åt sitt eget skämt och nöp mig hjärtligt i armen. »Trevligt att råkas«, tillade han, medan sällskapet med ett muntert sorl skingrades ut över gräsmattan. »Kom och hälsa på någon dag. Elisabeth skulle bli glad att se dig.«
Någon rörde vid min axel. Det var Lundstedt. Han såg fortfarande ut som en förläst gymnasist. Han drog upp en pipa och började stoppa den.
»Hej Lars«, sa jag, »är du här?«
Han brukade prata fotboll och ishockey när vi stötte på varandra, något han inte visste mycket om fast han gjorde tappra försök att spela initierad och kunnig.
»Judeskämt«, sa han högt och föraktfullt. Han sög på pipan. »Detta är vår stolta författarkår: Führern ska forma morgondagens kulturpolitik och de skriver bygderomaner och spiontrams, dricker champagne och drar gamla mossiga judeskämt.« Han sänkte rösten. »De där självgoda, överbetalda gubbstruttarna skulle sannerligen behöva lite hett ungt blod. De skulle behöva få på arslet allihop, och det rejält.«
Han såg stursk ut. Det var kanske menat som ett skämt. Jag drog lite på munnen.
»Du klarar dig bra har jag hört. Grattis till de utmärkta recensionerna. Pappa var mycket imponerad.«
»Sa han det? Har han verkligen läst min bok?«
»Självfallet har han det. Du är den lovande unga stjärnan, Lars.«
Han såg på mig med spelad misstro och tryckte tillbaka glasögonen över näsryggen. Jag visste att jag just utlöst en mindre lavin av frågor som Lundstedt nu tänkte begrava mig i, men jag förekom honom.
»Har du träffat Stefan Ullman? Du har väl sett att han är här?«
Han blinkade till några gånger.
»Det visste jag inte.«
»Vad anser du? Är han så duglig som alla säger?«
»Ullman är en hedervärd person. Jag tror faktiskt att han kan uträtta en hel del. Han har Führerns öra, sägs det. Ullman kommer säkert inte ihåg mig«, fortsatte han, »men kanske gjorde jag ett litet intryck på honom. Det var bara ett kort möte … i Stadshuset i våras … Jag tror att han blev så smått intresserad av min idé om de asociala instinkternas härkomst. Du vet. Det är grundbulten i min senaste roman.«
»Det sägs att han har en stor aptit«, sa jag. »På kvinnor.«
Lars tryckte tillbaka glasögonen. Han såg lite konfunderad ut, tittade klentroget på mig, vände sig bort och satte återigen fyr på piptobaken.
»Vad tror du? Är han idrottsintresserad?«
»Det har jag svårt tro«, blossade han. »Jag har däremot hört att han gillar att spela. Hästar. Galopp. Älskar Jägersro. Satsar rätt friskt, sägs det. Men det har han råd med nu.«
Jag ursäktade mig och strosade bort mot altanen och tittade efter Karin, men hittade bara min syster, hon talade med en uniformsklädd flottist och verkade uppenbart road av honom. Jag var inte svartsjuk, jag förstod att Karin ville tala ensam med Ullman, men det ingav ändå en diffus vemodskänsla, ett slags ordlös saknad kom över mig.
Jag kände mig övergiven och gick in i huset. Det skulle snart börja skymma och bli svalare utomhus. Några huvuden ur betjäningen förberedde Stora salen för de gäster som tänkte stanna kvar frampå kvällskröken för ett biljardparti och groggbord. Några vedklabbar brann redan i öppna spisen.
Den första jag såg var pappa som läxade upp en hukande varelse ur betjäningen. Uppenbarligen var han missnöjd med något och fäktade vredgat med ena armen. Han gick vidare in i köket och bad högt och tydligt om ett glas isvatten. När han kom ut vände han sig mot mig men det fanns inget spår av den ilska han just gett utlopp för. Hans blick var varm och han gjorde en uppskattande gest.
»Där är du«, sa han, »jag undrade just vart du tog vägen.« Han tog mig i hand. »Har du Karin med dig?«
»Hon trodde inte sina ögon när hon fick syn på Ullman. Tack pappa.«
Vi gick ut i salongen och satte oss avskilt i varsin fåtölj invid öppna spisen. Med en handrörelse avlägsnade han den svassande betjäningen. Stevens kom med isvattnet. Pappa drack en klunk.
»Och Karin mår bra?«
»Hon uppskattar högt vad du har gjort, ska du veta. Det gjorde henne mycket glad.«
»Du är lyckligt lottad, Thomas. Hon är ju en strålande ung kvinna.«
»Jag vet«, sa jag. »Jag känner mig inte riktigt värdig henne.«
Det låtsades pappa inte höra. Jag tog fram det lilla paketet, sköt fram det över bordet till pappa. Han såg frågande på mig.
»Det är en liten sak från Karin och mig, som tack för allt du har gjort.«
Pappa slet av pappret och visslade till: Ilse Möllers Tagebücher. Ilse var flickan som tappat pinnen i finalen på stafetten i Berlin-OS 1936, som tyskorna ledde klart på tredje sträckan. Men så hade Ilse fumlat och tappat stafettpinnen. Urführern hade bevittnat debaclet på plats. Samma kväll hade han kallat upp den olyckliga löparflickan till rikskansliet. Han avtvingade Ilse ett löfte att aldrig mer sätta sin fot på kolstybben. Därefter anställde han henne som privatsekreterare. Det blev början på en intensiv och hemlighållen kärlekssaga.
Han tog försiktigt upp boken, men vågade inte öppna den.
»Hur fan fick du tag i den? Är den äkta?«
»Tyska förstautgåvan från 1954. Det finns inte många kvar.«
I samlarkretsar viskades det om en ytterst liten »obearbetad« första upplaga av Tagebücher, som inte var särskilt smickrande för Urführerns sexuella förmåga och fysiska företräden. Officiellt var den ett falsarium tillverkad av amerikanerna.
»Var rädd om den. Inga hundöron«, skojade jag.
Pappa höll boken varsamt i händerna, förde den mot näsan och luktade. Han nickade godkännande som om själva luktkvaliteten bevisade äktheten. Boken var ett praktexemplar, nästan i samma perfekta skick som när den en gång kom ut från tryckeriet. Han tittade beundrade på den. Jag spelade ut mitt trumfkort.
»Det finns ett exlibris.«
Pappa öppnade boken.
Jag sa: »Herman Görings privata exemplar från Karinhall.«
»Se på fan. Isterbuken. Bäst jag låser in den här dyrgripen på ett säkert ställe.«
Pappa var svag för sällsynta böcker som han kunde placera i sitt giftskåp i arbetsrummet. Det var vårt sätt att umgås, intresset för gamla böcker. Han gjorde en för honom typisk rörelse, en hastig klapp med handflatan mot fåtöljens armstöd. Vi reste oss. Han sträckte ut Tagebücher i luften och sa: dokumentskåpet. Stevens snappade upp den, han var mästare på att försvinna, ändå tog man för givet att han fanns i närheten. I dörren lade pappa handen på min axel, på samma beskyddande sätt som han brukade göra när jag var liten.
Jag gick tillbaka till festen för att förena mig med Karin. Orkestern på terrassen hade börjat spela igen. Nere vid vår brygga låg familjens gamla segelbåt förtöjd, tillsammans med en handfull gästande motorbåtar. Jag upptäckte en man i vit kostym och en kvinna i helsvart klänning. Med ett sömngångaraktigt mod dansade de tätt intill på bryggan till den sävliga musiken. Solen hade sjunkit och glittrade i vågorna därute på viken.
På gräsmattan kryssade Lundstedt åt mitt håll och försökte få igång ett samtal igen. Jag lyckades, något oartigt, bli av med honom. Jag gick runt och letade men ingenstans hittade jag henne. Jag stötte på Ingrid tillsammans med flottistuniformen nere vid lekstugan, jag hade redan sett dem hångla på håll. Jag trodde först att jag tog fel när jag skymtade hans hand under hennes kjol. Det gjorde mig så generad att jag tvärt vände på klacken.
Jag gick ner till bryggan, men inte heller där kunde jag upptäcka dem. Ett tag misstänkte jag faktiskt att hon hade försvunnit med Ullman eller den där filmdansören Lestander från dansgolvet. Det var inte förrän jag gick ut till bilstallet för att se om bubblan stod kvar som jag hittade henne. Hon satt ensam i framsätet på passagerarsidan. Jag gick runt och satte mig bakom ratten. Nu såg jag att hon grät stillsamt.
»Men vad är det, Karin? Vad är det som hänt?«
Hon svarade inte. Jag försökte lägga armen om henne. Men hon motade bort mig.
»Snälla Thomas. Låt mig bara vara så går det över.«
Vi satt där tysta en stund tills hon torkade tårarna. Hon skrattade till och drog några djupa andetag.
Jag sa: »Var det så illa?«
Hon försökte le mot mig.
»Nej, nej. Jag är bara lite … tagen.«
»Var han oförskämd?«
»Nej. Inte alls. Han är en stor personlighet, mycket intressant. Det är inte det. Det är bara jag. Det kändes plötsligt så… meningslöst.«
»Hur menar du?«
»Alltihop. Min forskning. Avhandlingen. Jag vet att det är dumt.«
»Nu överdriver du. Jag tror du är lite chockad. Eller hur? Det kanske var lite för mycket att låta flyga in honom. Jag trodde du skulle bli glad.«
»Jag är glad.«
»Du gråter ju.«
Hon skrattade till, men fick en ny gråtattack.
»Han är bara en författare. Ta det inte så personligt«, försökte jag.
»Du kanske har rätt.«
»Karln har ingenting med din avhandling att göra. Nu känner du att du slösat bort din tid på Ullman, men det går över, Karin. Jag tror till och med att din olust kan få dig att se klarare och kallare på ditt ämne, till nytta för din avhandling. Tror du inte det? Jag tror det.«
Hon snörvlade, tog fram en pappersnäsduk och snöt sig.
»Förlåt om jag verkar otacksam. Hans författarskap intresserar mig verkligen.«
»Det är det jag menar. Din avhandling kommer att bli banbrytande.«
»Tror du det?«
»Det vet jag. Man ska inte döma en författares böcker efter hans karaktär. Och tvärtom. Det brukar till och med pappa säga.«
»Jag vill inte prata mer om Ullman.«
Hon lutade sig mot mig och kilade in huvudet mellan min axel och hals. Sedan kunde jag inte motstå att kyssa henne. Hon svarade men inte mer. Vi höll varandra i hand. Det började bli mörkt. En blytung trötthet föll över mig, jag hade kunnat sitta där med Karin nära mig hela natten.
Karin viskade nära mitt öra: »Nu sitter vi här en stund, sen åker vi hem.«