15 maj 1976. Dagen började bra. Jag steg upp glad och utsövd, duschade, klädde mig. Jag lagade kaffe som jag gillar att dricka det (skållhett, starkt), stekte några ägg som jag skyfflade på rostade brödskivor, allt drypande i smält smör. Underbart! Jag drog ut lite på frukosten, läste i en nordisk litteraturtidskrift jag inte hunnit med under veckan, kollade några lösa uppslag i anteckningsboken, lyssnade med ett halvt öra på radion. Grannens hund gav till ett skall i våningen under, det gjorde han alltid när han skulle få gå ut. Sedan upptäckte jag äggula på min finaste och rena blus! Jag blev så ledsen att jag brast i gråt. Jag var tvungen att byta alla kläder och missade bussen.
I tunnelbanan var det en full äcklig karl i höga gummistövlar som med kraxande röst trakasserade hela vagnen, jag hatade honom intensivt. När vakterna äntligen kom blev han knäpptyst och stilla, plötsligt spydde han på en av dem. Gult, illaluktande, det rann som tjock sås. En rutten lukt. Vakten skrek och gav honom en örfil. Hela dagen bedrövlig efter det, allting gick fel, jag kände mig korkad och helt oemottaglig, orkade inte lyssna på föreläsaren. Jag tänker mycket på vad jag håller på med och vad det ska leda till.
Sedan nästa besvikelse: Iakttagelser berättar idag om en ny stor oljefyndighet utanför Norges kust, vilket en chefsingenjör på Gerpipe beskriver som en nästan »outtömlig fyndighet som Riket kommer att ha stor nytta av under oöverskådlig framtid«. Riket tar upp stora japanska yenlån för att exploatera oljan, heter det.
Veckotidningen Allas löpsedel: DEN SKRÄMMANDE SANNINGEN om ABORTÖREN. FOLKETS Dagblad: SVENSKTOPPSSTJÄRNANS BROTTSLIGA ROMANS. Och så Aftonbladet: MYSTISK APMAN GÄCKAR POLISEN. Dagens Nyheter: DÖVSTUM FLICKA STRÖP TVÅÅRING.
Jag avskyr det här landet. Den blåa molnfria nazihimlen. Jag hatar den låtsasvärld de spelar upp framför oss. Jag vägrar upprepa deras smutsiga lögner. Vi lever i en sjukdom. Så sa han, min älskade storebror, vi befann oss i Segermonumentet på Grahnfältet, vi hade tagit hissen ända upp till örnhuvudet för att titta på utsikten. Det var där jag första gången hörde dessa meningar och det gjorde mig vettskrämd. Sedan beställde vi varsin slät kopp kaffe och satte oss vid ett bord vid fönstret där vi hade fri utsikt över staden.
Peter dog i en simpel olyckshändelse för ett år sedan. Han körde av vägen i en kurva ute på landsbygden. En hund hittade honom tidigt på morgonen. Bilen stod nerkörd i ett ganska så djupt dike. Han hade slagit i huvudet. Ingen har förstått varför det hände. Bilen kunde backas upp ur diket, det var inget fel på den, förutom några bucklor på skärm och kofångare. Styrningen och bromsarna intakta, allting fungerade. Han hade bara råkat köra av vägen i den där inte särskilt tvära kurvan. Det var visserligen tidigt på morgonen, men klart väder och fri sikt, troligen inga andra bilar i närheten. Polisen trodde att han hade somnat vid ratten. Kanske hade han väjt undan för något djur. Hans hjärna var död men hjärtat fortsatte att slå, med hjälp av en maskin. Det var ingenting att göra, sa läkarna. Efter några dagar gav mamma och pappa läkarna tillstånd att stänga av alla livsuppehållande maskiner. Det fanns inget hopp. Hans hjärta slutade slå en minut efter att vi stängt av maskinen. Läkarna ville att vi skulle skriva på ett donationspapper men mamma vägrade.
25 maj 1976. Jag kände inte igen honom först. Han stod på gräsmattan och pratade, omgiven av en liten grupp gäster, han, den kanske starkast lysande stjärnan i Rikets författarkår, ja, han var respekterad även i väst. Han höll en tallrik i handflatan, han petade med gaffeln och sträckte sig då och då efter ett glas. Jag fick hjärtklappning!
Denne man och hans böcker och hans tankar hade sysselsatt mig de senaste åren av mitt liv. Hans språk hade berört mitt hjärta. Det finns hos oss skandinaver en känsla av upphöjdhet och överlägsenhet som härstammar från långt tillbaka i forntiden, i föreställningen om Norden som det mest rasrena territoriet och därför moraliskt överlägset. Vi har länge betraktat oss, utan att säga det rakt ut, som ett märkvärdigt herrefolk, långt innan nationalsocialisterna. Det var denna tanke som Ullman kritiserade, kanske omedvetet, och det som jag har fått korn på.
I flera år hade jag samlat gamla fotografier och tidningsurklipp om honom som jag förvarade i en blå mapp. Visst kände jag igen honom, men ändå inte. Han hade en nonchalant, trött hållning. Jag hade trott honom mer ädel och förnäm, hans längd längre och hans brist på hår mindre uppenbar. Det gjorde mig på något sätt bestört att han inte var mer … värdig de böcker han skrivit. Böcker som jag högaktade. Han klädde sig anspråkslöst, i kavaj och slips, båda plaggen hade säkert ett par decennier på nacken.
Sedan slog det mig att det inte var någon slump. Jag blev arg på Thomas som inte hade sagt något, han kunde inte dölja sin belåtenhet, men mest blev jag arg på mig själv. Jag borde ha förberett mig bättre, jag visste ju att tillfället skulle komma. Nu måste jag ta chansen, det var inget annat att göra.
Jag har alltid dragit nytta av de gåvor naturen skänkt mig och så också denna gång. När Stefan Ullman vred på huvudet och fick se mig komma gående på gräset, fångade jag hans blick och vek undan lite för sent, det räckte för att få honom på kroken. Jag gick fram och berättade blygt men rakt på sak att jag skrev en akademisk avhandling om hans författarskap. Han tittade förbluffat på mig, ställde undan tallriken. Han tog mig i hand och frågade artigt vad jag hette. Jag berättade för honom att jag sällskapade med Thomas. Han visste inte vem Thomas var. Thomas Robladh, sa jag. Det bekom honom inte. Just då kom en kollega fram och frågade något men Ullman vände sig bort och negligerade honom totalt. Han var mycket oartig och kollegan lämnade oss efter en kort stund. Med ett lätt tryck med fingrarna på min armbåge förde han mig lite avsides och vi satte oss vid ett bord i skuggan av en björk som någon varit vänlig att lämna tomt. Han lossade på slipsknuten när vi började samtala. Jag tyckte att han hade en ljus och öppen blick.
Han frågade förstås hur det kom sig att jag studerade just hans författarskap. »Varför har du valt mig?« Herregud vad jag babblade! Betydande konstnär, storslagna berättelser, geniala iakttagelser. Jag råkade säga att jag tyckte framtidsvisionen Tumac, elektronhjärnan inte hörde till hans bästa böcker – kvinnotyperna i detta bistra rymdepos var lite väl teoretiskt utförda. Jag blev rädd att jag förargat honom, men han log bara och var läskigt reko och sa att jag hade alldeles rätt. Det kunde han erkänna utan omsvep, kvinnor var inte hans starka sida. Vi fick sitta för oss själva, han satte sig mycket nära. Jag gjorde mitt bästa, tiden flög iväg, bortåt en timme, inget avbröt oss och någon gång sneglade jag bort över gräsmattan efter Thomas men han syntes inte till.
När vi så småningom bröt upp var jag utmattad. Ullman gav mig sitt visitkort och skrev ner mitt telefonnummer. Jag letade efter Thomas. Jag fick ont i magen när spänningen släppte. Han fann mig i bilen, han fick köra, han märkte att jag var för omskakad. Han pratade nervöst medan han körde, han försökte trösta mig. Jag svarade undvikande men han var öm och snäll och någonstans vet jag att han är förtvivlad över att få vara min utvalde. Han är en bra människa och jag utnyttjar honom. Det gjorde mig gråtfärdig igen. Han var rätt säker på att allt skulle ordna sig för oss. Jag sa väl att jag hoppades det jag också. Vad skulle jag annars säga?
26 maj 1976. Vad Josef K vill? Att jag håller ögon och öron öppna. De vill ha detaljerade rapporter från eliten, det översta kulturskiktet. Vad Ullman säger offentligt och vad han egentligen tycker, vilka han träffar, vem som favoriseras, vem som klandras. Hur ser kretsen kring honom ut? Kontaktytor mot det politiska ledarskiktet? Till och med mot Führern. Kritiska krafter mot honom?
De ska ju vara gamla vänner, Ullman och Führern. Jag skriver små rapporter på min egen skrivmaskin och går sedan till en bokhandel där jag väljer ut en särskild bok ur hyllan och när jag bläddrat i den hamnar rapporten mellan sidorna. Bokhandlaren smugglar undan den och tar betalt. Och jag går ut på gatan igen med en Paul van Roy, Gunnarsson eller Seidel i väskan.
Jag läser det jag här skrivit och inser att jag borde vara försiktig, men det ger mig glädje att skriva. Jag vet ju att ingen någonsin kommer att läsa det ändå. Jag ska bränna allt ikväll över toastolen. Här är det mitt dolda jag som talar, inkapslat i det som skrattar och pluggar och låtsas tro på framtiden. Jag skriver från ett annat land.
Visst är jag rädd men samtidigt: jag lever äntligen. Jag gör något som tjänar något till. Nu börjar jag nästan gråta … När jag går på stan eller åker tunnelbana kan jag titta på dem, folket, utan att känna det vanliga hatet och missmodet. Jag kan se dem i ögonen med något slags trots, som om jag ville säga dem att jag inte är den de tror att jag är. Jag är en av dem. Och de tittar på mig, slött och likgiltigt, med tomma fula ansikten.