THOMAS

NÄR RAINER TOG upp mig från tryckeriet till Iakttagelsers sportredaktion blev jag den ihärdigaste av hans spårhundar. Det visade sig att jag hade näsa för bra historier. Jag gav mig inte förrän jag fått en idrottsman att säga något som annars inte kunde sägas, annat än om vi frågade. Det var min fasta ambition att tjäna mitt uppehälle som sportskribent och några år senare hade jag en egen spalt. Under vinjetten Idrottsminnen skrev jag betraktelser över udda idrotter och märkliga idrottshändelser som förtjänade att dokumenteras.

Jag döpte dem i stil med Hemmafrun som tog ut laget, Snickaren från Arjeplog eller På snö och is. De var ett slags utgrävningar i sportvärldens avlagringar och sediment. Jag skrev om glömda hjältar, legendariska prestationer och glömda rekord. Jag läste mängder med sportböcker. En typisk Thomas Robladh-historia var enkel och vardagsnära. Med stegrad spänning rullade jag upp och avslöjade en liten gåtfullhet, eller lät den hänga kvar i luften som ett mysterium som jag inte kunnat lösa fullt ut.

»Av en märklig slump fick jag för en tid sedan höra talas om en numera bortglömd boll- och roddidrottsförening …«

Det var den sortens spår jag älskade att följa, gärna med ett stänk av romantik redan i rubriken: Centertank i smoking, Kakipingis i kolonierna, Flottarpolo i Voxnan.

Det sistnämnda var min egen upptäckt. Denna för omvärl den utdöda sport och fritidssysselsättning i seklets början hade sånär nominerat mig till Rosenbergplaketten som tjugotreåring, enligt min chef som visste hur juryns röster hade fallit. Att vinna en Rosenberg för bästa sportreportage – det var en dröm för varje sportjournalist.

Läsarna uppskattade Idrottsminnen. Det hände att Institutet för nationellt minne arkiverade min spalt, det visste jag. Ibland översattes den till utländska sportmagasin. Jag uppmanade mina läsare att bidra med egna hågkomster och tips. Det betydde resor. Jag tror att det var denna ömsesidiga relation som gjorde mina artiklar populära hos den breda publiken. Ibland åkte jag på rutinjobb och ringde in artiklar från de stora mästerskapen.

Under dessa uppdrag höll jag alltid ögonen öppna efter människor med historier som jag kunde använda i min spalt. Jag fyllde mina anteckningsböcker med små noteringar om idrottshändelser som ännu återstod att utforska. Det är inte så länge sedan men nu när jag skriver om det, det känns som ett annat liv. De svarta skrivhäftena som var så viktiga för mig. Kanske kommer någon historiker från framtiden en dag att hitta dem och fråga sig varför så mycket möda lades ned på att utforska svenskarnas idrottsminnen.

Kanske för att Idrottsminnen överskred det sportsliga. Knytnävsboll med morfar och Haren jagar sin skugga satte mina läsares minne i rörelse. Det var något med det där skredet av glömt och förgånget som allmänheten gillade. Som jag drogs till. Jag tror att jag vid särskilt lyckliga tillfällen förmedlade min barndoms stämningar av idrottsglädje och gemenskap till mina läsare. Min erfarenhet var att idrottare på alla nivåer hade en förmåga att hitta tillbaka till de sällsynta ögonblick i livet som slungade oss ut över våra vardagliga begränsningar och tillkortakommanden – och det var dessa ögonblick vi mindes när livet skulle summeras.

Så ringde Rainer en kväll, han verkade lite andfådd, och frågade:

»Örjan Landberg. Minns du honom?«

»Klart jag gör. Jätten från Hjo.«

»Jätten vill ge intervju. Han bad uttryckligen att du skulle komma.«

»Jag? Skojar du?«

Han skojade inte.

»Han kanske vill sprida ljus över sina år utanför ringen. Någonting är det i alla fall. Du åker i morgon. Gör en intervju, ett porträtt med nära och kära, vad du vill. Avdelning glömda hjältar? Du har fria händer.«

Jättens fru väntade på mig vid tågstationen som avtalat. Vi for med bil genom byns kärna och ut på landsvägen igen, det var inte fullt tjugo minuters väg. Hon svängde in på en gård framför ett rött trähus med vita knutar. Där fanns en stor lada, några mindre uthus och en hönsgård. Jag gick efter henne över gårdsplanen. Hon var klädd i en stickad vit kofta över en ljusblå klänning. En solbränd och robust kvinna som närmade sig fyrtio, som gav intrycket att hon hade mycket att leva för. Vi satte oss i köket och småpratade medan hon dukade fram kaffekoppar. Det luktade svagt av såpa. En kristallvas med röda tulpaner stod på bordets vita linneduk. På väggen ovanför soffan satt ett broderat ordspråk av Heidenstam, något om det svenska folkets viljestyrka. En väggklocka tickade.

Jag lade märke till att hon gjort sig fin och gav henne en komplimang för den vackra flätan som tjock och glansig vilade på hennes rygg. Hon smålog, sa att hon ville förbereda mig på vad jag skulle få se. Folk hade blivit chockade. Jag skulle också bli det. Det var bara naturligt att reagera, sa hon.

I sin krafts dagar hade hennes make burit upp sin kroppshydda med ojämförlig lätthet och elegans; ett fenomen av spänst och explosiv styrka. Nu låg han fjättrad till sängen.

»Min man är ett vrak«, sa hon och såg oberörd ut.

»Hur länge har ni varit gifta?«

»Tolv år.«

Inga tecken på att det fanns barn i huset men jag frågade ändå. Hon skakade på huvudet.

»Han gav sina bästa år till idrotten.«

Hon sänkte blicken, reste sig och kom tillbaka med ett bröllopsfotografi. Maken var en blond jätte iförd en blåsvart paraduniform. Hans väldiga näve vilade på brudens högra skuldra. Skärmmössan satt inkilad under armen. Munnen såg slapp ut, kanske var han lite berusad. Hon satt på en stol med händerna vilande i knäet, klädd i vit brudklänning och en genomskinlig gammaldags slöja. I förhållande till jätten såg hon småväxt ut, men rakryggad och klarögd.

Jag ställde tillbaka fotografiet på köksbordet, bredvid tulpanerna. Hon visste vad jag tänkte men jag kunde vänta med frågorna: Varför hade en så ung och tilldragande kvinna gift sig med denna koloss?

»Hur länge har han varit bunden till sängen?«

»Han bröt benet sommaren 1970. Sedan blev han liggande. Påtår?«

»Nej tack.«

»Ska vi gå och hälsa på Örjan?«

Det var svalt och halvmörkt i rummet. Det enda fönstret vette mot skogen. Svagt ljus silades in mellan fällda persien ner. Hon bad mig att vänta vid dörren medan hon talade med honom. Jag såg en skymt av mannens arm på täcket, som en vit avskalad stock i dunklet. Han låg på rygg och huvudet såg litet och skört ut, som ett fläckigt ägg i sitt rede, uppallat mot några kuddar. Dubbelsängen tycktes liksom huvudet förkrympt i förhållande till den väldiga kroppen. Kanske hade sängen en gång i tiden varit den äktenskapliga. En söt vämjelig odör slog ut från rummet. Jag ryggade tillbaka och höll andan, jag var mycket känslig för skämda lukter.

»Thomas Robladh har kommit«, sa hon ganska högt, nära hans huvud, »han vill prata med dig när du känner dig beredd.«

Han lyfte handen över täcket och rörde på fingrarna, jag tolkade det som en hälsning och vinkade tillbaka. Sedan sa han något med svag röst som jag inte förmådde uppfatta. Det enda möblemang som jag kunde se var nattduksborden på var sida om sängen, samt ett målat klädskåp i allmogestil. Från taket hängde ett slags vinschanordning över sängplatsen, förbunden med en kraftig vev monterad i väggen. Vi gick ut igen och hon stängde dörren bakom sig.

»Du är varmt välkommen, säger han. Han vill att du ska titta på vårt museum.«

Hon berättade att det kom folk till byn – de flesta från Tyskland och Holland där han ännu inte var glömd – i hopp om att få träffa sin idol och komma över hans autograf.

»De blir förstås besvikna när Örjan inte tar emot besök. Jag visar dem vårt lilla museum, det brukar räcka ganska långt.«

Utställningen låg inrymd i en faluröd uthusbyggnad. Hon berättade att hon dragit in elektricitet och isolerat så att »ladan« skulle kunna vara öppen även under de kalla vintermånaderna. Mitt i rummet stod ett jättelikt grått klaffbord där man kunde sitta ner och bläddra bland böcker och tidningsartiklar samlade i stora klippböcker. Det luktade hö och gammalt papper. Hans memoarbok – Mitt livs stöt – översatt till de flesta språk i germanväldet, stod uppställd i en upplyst monter. I andra montrar låg gamla klassiska sportmagasin med Örjan som omslagspojke, »Jätten från Hjo« var hans smeknamn. Det fanns veckotidningar med hemma-hos-reportage. Längs ena kortväggen stod hyllmeter med pokaler av olika storlekar, mängder av plaketter och medaljer.

»Jag minns honom som så ofantligt stor när jag var barn«, sa jag. »Han hade sådan lyskraft, utstrålning. Tv-rutan räckte liksom inte till.«

Hans tävlingslinnen och landslagsoveraller hängde uppspända i fiskelinor från taket. Eller pressade mot väggen mellan färgglada affischer från de stora mästerskapen. Inramade löpsedlar och pressbilder av varierande storlek från hans största ögonblick i kulstötarringen.

Naturligtvis fanns fotografier där Örjan möter berömda personligheter från hela världen, de täckte en hel vägg. Kungligheter, politiker, kändisar. Speer förstås, båda i frack, de hälsar med ett fast handslag. Partitoppar från sextiotalet, europeiska kungligheter, den vackra spanska prinsessan Dona Fabiola (i memoarboken antyder Örjan en kort romans). Tore Wretman ler insmickrande och bjuder på Jätte-ragu på en sammankomst med Kungen på slottet. Bicepsmönstring i tv med Lasse Holmqvist, filmpremiär med Jean-Paul Belmondo. Paula Wolf och Zarah Leander som bordsdamer på galamiddag i bärnstenssalen i Germania.

Förre idrottsministern Hägg poserar glatt, liksom filmkändisar som Marika Rökk och Victor Staal samt den evigt unga Kristina Söderbaum. Bibi Andersson pussar på kinden, Sylvia Vrethammar den andra. Örjan Landberg i en filmateljé tillsammans med aktrisen Doris Danton och Stephen Wilcox i den mycket porträttlika rollen som den syfilishärjade och alkoholiserade Churchill (två stadiga herrar). Vidare spex med Ricky Bruch och »Tumba« Johansson, på scen med Snoddas och Sigge Fürst, låtsasgruff med Ingemar Johansson, en åldrad Max Schmeling fyrar av ett punch drunkleende.

Skådespelaren Tor Isedal visar hörntänderna i frack och fluga, Siw Malmkvist sjunger i Jättens armar på Göta Lejon. Och unga beundrarinnor förstås, det vimlade av tidstypiska shortsflickor och dirndlmädchen omkring den store idrottsmannen, han lät sig ofta fotograferas med kvinnlig fägring, gärna sittande i par på hans underarmar.

I ena hörnet hade en kulstötarring i naturlig storlek byggts upp, komplett med konstgräs och kulor, måttband, talklåda och markörer.

»Är det Örjans kulor? Får jag prova?«

Jag böjde mig ner, tog upp en sjukilos och kilade in den mellan käkbenet och axeln. Jag viftade med armbågen på typiskt Örjan Landberg-manér, låtsades ta hans klassiska katapultsprång och slunga iväg kulan. Jag fick henne att skratta.

»Se dig omkring i din egen takt«, sa hon och gick.

I en glasmonter förvarades hans EM- och VM-medaljer. Och så den verkliga bragden, då ingen hade trott på den internationellt sett medelmåttige och lite till åren komne kulstötaren, OS-guldet 1958. Till världens häpnad hade en trettiotvååring, som aldrig ens varit på poängplats i ett stort mästerskap, revolutionerat grenen med att införa en för sporten helt omdanande teknik, vilket förbättrade hans resultat avsevärt. Efter en dygnslång regelbokspalaver godkändes hans nya katapultstil. Sedan följde Bragdmedaljen, flera SM-tecken, förtjänsttecken och ordenstecken.

Jag stängde dörren och gick tillbaka till huset. Jag kontrollerade kassetten i bandspelaren för att slippa avbrott, det var min säkerhetskopia. Hon kom ner ombytt i jeans och blus, med en röd scarf över håret. Den tjocka flätan hade hon släppt ut.

»Han väntar på dig.«

Luften i rummet var tungt mättad av doftspray. På nattduksbordet stod en tillbringare med saft och två glas. Jag satte mig. De gråaktiga sneda ögonen låg djupt inbäddade i det uppsvällda ansiktet. Han betraktade mig med ett blankt, djuriskt uttryck, inte olikt den stickande blicken hos en strandad val. Jag rös till av obehag.

Han hade tappat det mesta av håret, det skymtade bara något slags ljust ludd i testar på det bleka huvudet. En enorm fettvalk vällde fram under hakan och dolde halsen. Jag tryckte tafatt och med viss vördnad hans hand, också den sjukligt vit, som han med ansträngning och ytterst långsamt lyfte upp från täcket. Den var svampig och obrukbar, liksom redan stadd i förruttnelse, jag fick behärska impulsen att direkt torka av mig obehaget på byxbenet.

»Hur står det till med dig, Thomas?«

Hans röst var mycket ljus och gnällig.

»Tack bra. Det är hedrande att få komma hit. Det är en stor ära för mig.«

Han berättade att han var en trogen läsare av min spalt. Jag berömde honom för deras fina utställning.

»När vi väl har tryckt det här reportaget«, sa jag på skämt, »kommer folk att börja köa härute.«

Han frustade till och försökte le. Det gick som ett skalv genom hans kroppshydda, sängen knarrade oroväckande. Jag såg glesa nedslitna tänder. Han hade ingen skäggväxt. Han suckade.

»Här ligger jag som du ser. Var vill du börja?«

Större delen av intervjun saknar intresse och jag tänker inte återberätta den här. Han var alltför disträ, som om sagan om hans liv inte riktigt intresserade honom. Han trasslade in sig i en historia om hur han gett den »bortskämde kortskallen« Ricky Bruch en näsbränna. Han tyckte jag skulle se en film som han medverkat i, han hade spelat utmanare till en japansk sumomästare, »en germansk storätare« som helst gjorde entré halvnaken under en vargskinnspäls. Han berättade några komiska missöden kring inspelningen. Det mesta kunde jag ha läst mig till i hans memoarer.

Hans röst saknade all auktoritet. Jag hade väntat mig någonting mer kraftfullt och värdigt av denne karismatiske jätte som jag beundrat som pojke, vars sällsynta samlarbild grävt djupa hål i min bunt med bytesbilder, han vars mäktiga vrål hade ekat över världen när han stötte iväg kulan med sin nya, sensationella teknik. Jag hade svårt att koncentrera mig på vad han sa, eftersom jag greps av ett allt djupare äckel inför hans pussiga ansikte, hans lilla runda våta mun, hans pipiga, ängsliga röst, de vedervärdiga odörerna han släppte ur sig, den obeskrivliga fetman som flöt ut över alla håll och kanter. Och så blicken. Hur kunde en kvinna älska en sådan man? Hur stod hon ut?

»Du har en fantastisk fru«, avbröt jag.

»Hon är min skyddsängel. Utan henne skulle jag inte klara det.«

Jag såg mig omkring i rummet.

»Hur får du dagarna att gå?«

»Jag läser tidningar. Lyssnar mycket på radio.«

Jag var tvungen att avbryta, gå ut och skölja ansiktet i kallvatten. Efter en stund slog mig tanken att jag hamnat i ett slags chocktillstånd, trots att hans fru hade varnat mig. Skärp dig nu, sa jag högt till mig själv framför spegeln och klappade mig bryskt på båda kinderna med öppen hand. När jag väl hade fått utlopp för dessa tankar, blev jag mildare stämd mot honom. Jag bestämde mig för att försöka bortse från min fysiska motvilja.

När jag kom tillbaka kändes det som om han iakttog mig på ett nytt sätt. Jag drack av saften som var mycket söt och uppiggande. När började Örjan förstå att han hade talang? Berätta om känslan kring den olympiska guldstöten. Han svarade snällt på mina frågor, aningen mer inspirerat.

»Katapultstilen«, frågade jag, »som revolutionerade hela sporten. Du nämner den knappt i dina memoarer … «

Han släppte sig igen, ljudligt och långdraget. Den här gången bemödade han sig inte med att be om ursäkt. Han spärrade upp ögonen, smackade med dyster likgiltighet, ett ansiktsuttryck som jag tyckte mig känna igen från åren i ringen efter en misslyckad stöt.

»Du undrar säkert varför jag är så fet?«

»Våra läsare undrar förstås vad som hände efter idrottskarriären? Var det svårt att anpassa sig till ett vanligt liv?«

»Det lustiga är att jag inte äter mycket alls nuförtiden. Men det hjälper inte. Jag blir större och större. Jag är en medicinsk gåta. Läkarna kan inte förklara det. Jag kanske svalt i ett tidigare liv«, tillade han. »Nu blir jag kompenserad med råge.«

Han hostade. Jag hällde upp ett glas saft åt honom. När han inte tog det i handen, utan bara smackade med läpparna, satte jag i ett sugrör och förde det till hans mun. Han drack några ytterst små klunkar och tittade förbi mig bort mot fönstret. Han hade slutit ögonen. Stanken lättade inte. Jag tänkte att jag kunde komma tillbaka senare. Jag stängde av bandspelaren, sköt ut stolen. Då vaknade han till.

»Tror du verkligen att det här blir bra?«

»Det blir bra«, sa jag och andades genom munnen.

»Det känns svårt för mig. Men hur svårt det än känns, så måste jag«, pep han. »Jag vill be dig om en tjänst, Thomas.«

Jag nickade. Det var snarare regel än undantag att före detta idrottsmän hade någon lite klädsam bekännelse i bakfickan på gamla dagar. Ofta blev det en bra anekdot som kunde liva upp artikeln. Kanske var det ett spratt han utsatt en motståndare för, en psykning som gått hem, ett avsiktligt krokben, ett litet obetydligt fusk som ingen hade lagt märke till, eller som han i alla år förnekat men nu var villig att erkänna.

Jag mindes en framgångsrik skidskytt som i förtroende – jag hade måst stänga av bandspelaren – avslöjat att han hade haft för vana att med sin frus hjälp under tävling ta den genaste vägen genom noggrant utvalda skogspartier, utan att någonsin åka fast. En boxare berättade att han lät sin vackre bror förföra sina värsta konkurrenters fruar och flickvänner. När han sedan mötte en motståndare i ringen kunde han ge »vattentäta bevis« för att han hade haft dem i sängen, vilket fick motståndaren att tappa all på förhand uppgjord taktik. Det blev en sport, hade han sagt till mig, roligare än själva boxningen, tills brodern en dag hittades ihjälslagen i ett dike.

»Tänd en cigarett åt mig«, bad Örjan. »Det ligger ett paket i lådan.«

Jag hittade ett paket filterlösa turkiska cigaretter och en tändare liggande i ett askfat. Jag blev tvungen att sätta cigaretten i ett ljusbrunt munstycke och sticka det mellan hans läppar. Han drog några djupa bloss och bad mig sedan hålla i munstycket så han kunde tala obehindrat.

Med samma envetet gnälliga röst berättade han om sina tidiga år i SS. Han var bara arton när han svor eden och som trettioåring hade han kommenderats till ett straffarbetsläger »med sträng regim« i östterritorierna. Han daterade året till våren femtiosex. Han var missnöjd med den vändning hans karriär hade tagit. Kommenderingen tolkade han som en personlig hämnd från en överordnad. Fångklientelet bestod av ett mischmasch av »kosacker, bögar och kommunister«. Fångarna högg sten i ett dagbrott.

»Det gick enorma mängder sten till skrytbyggena i Berlin på den tiden som du vet. Ett skitjobb, det visste alla, men kamratandan inom kåren är bland det finaste jag upplevt.«

Han var redan då en rutinerad kulstötare, hade placerat sig bra och tagit några SM-medaljer, dock aldrig guldmedalj. Han såg slutet. Nu befann han sig långt ifrån ära och redlighet i före detta Polen … eller om det var Ukraina. En dag fick han se något som förändrade hans liv.

»Efter bara ett par veckor i stenbrottet ser jag hur en av fångarna, en storvuxen ukrainare, under en vattenpaus reser sig och tar upp en stor stenbumling. Jag reagerade med viss oro, jag var ensam vakt ute med ett arbetslag på femton fångar. Jag var betraktad som ’hygglig’, ska du veta, när fångarna uppträdde provocerande sköt jag dem på fläcken. Det var rena barmhärtighetsdöden de fick. Den här gången tvekade jag. Den store ukrainaren behandlade den där stenen med en varsamhet som jag kände igen. Han lade stenen under hakan och stötte iväg den som en kula. Det var en enorm stöt, Thomas … Han hade händer som dasslock och det var en stor bumling på säkert tio kilo och stöten var lång. Jag kan än idag se hur den där stenen seglar iväg över himlen, långt, långt.«

Han tystnade. Mitt hjärta bultade, jag hade en välkänd känsla i bröstet. Äntligen började vi komma någonstans.

Jag sa: »Det måste ha varit en mycket märklig upplevelse?«

Han viftade med handen och tittade på mig.

»Det var första gången jag såg katapultstilen«, sa han.

Under samtalet fortsatte han att truta med munnen, vilket betydde att han ville röka. Jag tände en ny cigarett och satte munstycket i hans mungipa. Han drog djupa bloss och jag väntade länge på att röken skulle silas ut ur hans lilla våta mun.

»Vad hände sedan?«

Han talade alltmer viskande. Han påstod att istället för att omedelbart bestraffa kosacken beordrade han honom att utföra stöten en gång till. Med samma märkliga resultat.

»Jag visste att det var något enastående. För att inte väcka misstankar piskade jag upp honom ordentligt inför de andra fångarna. På kvällen tog jag in honom till förhör. Han tog emot stryk som en riktig arier, det erkännandet måste jag ge honom.«

Vem hade lärt honom att stöta på det viset? Ukrainaren påstod att han var idrottsman och hade lärt sig själv. I lägret hade han funderat mycket på hur han skulle förbättra sina resultat. Den dagen var han tvungen att pröva den nya teknik han tänkt ut. På kvällarna tog Örjan ut fången, som han kallade Ivan, i skogen på straffexercis: en täckmantel för hemliga träningspass med riktiga kulor.

»Jag beordrade honom att lära mig den nya tekniken och belönade honom med bättre mat och lättnader i arbetet.«

»Det är en smått fantastisk historia«, sa jag och harklade mig. »Den där versionen i memoarerna? Du skriver om ett lyckligt infall på en fjällsluttning i Vålådalen under ett åskväder?«

Han viftade bort det.

»Vad betyder några ord i en bok?«

Jag blev nog en aning för ivrig och började ansätta honom med följdfrågor.

»Vi talar alltså om sportaktiviteter i fångläger? Kan man beskriva det så, Örjan? Fanns det möjligheter för både fångar och vakter att idrotta i lägret?«

Han drog djupt efter andan. Jag tror inte han begrep vad jag var ute efter. Han svarade inte heller på frågan.

»Det var en fantastisk känsla«, pep han. »Jag kom hem till gamla Svedala och visste att världen låg för mina fötter. I ringen visade jag upp min gamla stil, men i hemlighet hårdtränade jag på den nya. Jag hade lusläst reglerna, det fanns ingenting som förbjöd katapultstilen. Inget kunde stoppa mig. Jag levde som i ett rus de där månaderna fram till OS. Jag visste ju att jag skulle segra.«

Han tystnade. Läpparna darrade när han blåste ut rök.

Fånge och vakt förbundna genom hemlig pakt. Hemliga träningspass i ett straffarbetsläger under de mörka åren. Minsta lilla som antydde medkänsla och blödighet inför slaggfolken kunde jag naturligtvis inte skriva, det var uteslutet. Men gryende kamratskap mellan två idrottsmän … som trots skillnaderna i ras … det var vackert.

»Om vi går tillbaka till öst och arbetslägret«, sa jag. »Det intresserar mig mycket det du säger. Det hände kanske att ni såg mellan fingrarna och släppte loss med fångarna på ett mer kamratligt plan?«

Det uppstod en lång tystnad, han stirrade upp i taket och suckade.

»Kamratligt plan?«

»Som med Ivan. Kanske en lekfull fotbollsmatch mellan fångar och fångvaktare? Eller en boxningsmatch på lika villkor? Förstår du vad jag menar? Dök det kanske upp något tillfälle till spontan förbrödring – i idrottens tecken?«

Han såg stött ut och lyfte darrade sin vita fläskiga näve.

»Jag arbetade i ett straffarbetsläger. Förhärdade brottslingar, undermänskliga, rasodugliga lömska kryp som om de fick chansen skulle ha mördat mig på fläcken. Förbrödring? Vad fan pratar du om?«

Han snappade efter luft som en fisk på torra land. När han lugnat sig förde jag saftglaset till hans mun. Han drack, men motvilligt.

»Bry dig inte om mig. Fortsätt.«

Han slöt ögonen och stönade. Ännu en lång ljudlig fiärt hördes under täcket. Fast fönstret var upphaspat låg den skämda stanken tung i rummet.

»Jag sköt honom. Jag var tvungen. Det var det jag ville komma till. Först stal jag hans teknik, sedan sköt jag honom.«

Det avlägsna surrandet av en motorsåg. Örjan såg verkligen bedrövad ut, det var inte vidare sportsligt.

Jag sa: »Jag antar att det var din plikt som vakt att hindra en fånge från att fly? Du gjorde din plikt för fosterlandet.«

»Det var inget rymningsförsök. Jag tog honom med ett nackskott. Jag ville naturligtvis vara helt ensam om min stil. Jag grävde ner liket i skogen tillsammans med kulorna vi tränat med. Jag ville väl ändå hedra honom på något sätt.«

Kulstötaren lyfte sitt fläckliga huvud från kudden för första gången, den där obehagliga stickande blicken fick min hud att knottras.

»Örjan Landberg hade gjort sin sista stöt, trodde de, men jag blåste dem allihop … Jag visade dem.«

»Det gjorde du verkligen.«

Huvudet föll tillbaka på kudden med en suck.

»Tycker du att jag är en skojare?«

Jag svarade avmätt: »Jag skulle inte kalla det fusk.«

»Om jag hade hälsan skulle jag åka dit igen och sätta upp ett minnesmärke. Här vilar Ivan den store … Jag skulle ge honom mina OS-medaljer … jag skulle stå där med talkad hals … det skulle jag … det förtjänade han.«

»Många skulle nog mena att du bara gjorde rätt«, argumenterade jag, »utan dig hade katapultstilen aldrig sett dagens ljus. Det finns säkert många som tycker att du var i din fulla rätt eftersom stilen inte hade någon framtid därborta … hos Ivan.«

»Jag vet. Jag är arier. Jag har skyddat Riket och förädlat vår germanska folkkropp. Vem skulle klandra mig för det?«

Han pressade samman läpparna, det såg ut som om han skulle brista i gråt.

»Är den på? Jag vill bekänna inför svenska folket att jag sköt Ivan. Jag ångrar min gärning djupt. Tro inte att jag är blödig. Ingen ska beskylla Örjan Landberg för att vara blöt. Jag har egenhändigt expedierat mängder med kosacker, det där avskummet som vi hade att göra med därborta … utan att blinka. Jag har förblivit en anständig människa, Thomas, det har jag. Men jag hade ihjäl en stor idrottsman, en ädel idrottsbroder och någonstans …«

Han letade efter orden. »Det smärtar mig«, viskade han.

Jag sköt fram micken för att kunna få med vad han sa. »Jag begick en orätt och jag lever mitt straff varje dag. Det här är mitt straff.«

Det fanns inte så mycket att säga. Jag avrundade som jag brukade: »Vi har kommit till slutet, Örjan – är det något du vill tillägga?«

»Ja«, pep han. »Jag längtar efter att känna fast mark under fötterna. Jag drömmer om känslan av kolstybb under fötterna.«

Efter en stund frågade han: »Kan du åtminstone skriva om Ivan i din spalt? Som ett idrottsminne.«

Jag försökte vara uppriktig. Jag sa att det här skulle bli ett större reportage och förklarade att jag hade svårt att se att hans historia handlade om ädel idrott och förbrödring. Hans ånger skulle betraktas som omdömeslös och osmaklig för en germansk läsare. Den gick stick i stäv med allt vad vi visste om slaggfolken.

»Den högste lovade oss lycka, men jag har inte funnit någon«, sa han.

»Som du säkert vet ligger förhållandena i östterritorierna under sträng statlig sekretess. Du kanske känner till dekretet om Rikets säkerhet?«

Han blinkade till svar. För att inte göra honom alltför besviken sa jag:

»Det är min chef som bestämmer i slutändan.«

»Vill du lova mig en sak? Mitt liv är slut. Du är ung. Du måste bevara det jag sagt. Förstår du vad jag menar?«

»Inte riktigt.«

»En dag kommer folk att vilja höra min bekännelse. Då ska du se till att de får göra det. Kan du lova mig det?«

Jag ryckte på axlarna. Till slut gav jag honom mitt ord, även om jag inte tillät mig att känna mig bunden av löftet. Jag förklarade för mig själv att min gamla idol var aningen psykiskt obalanserad och kanske ledsamt nog led av sjukliga fantasier, förmodligen alstrade av isoleringen och fetman.

Sedan sa han något märkligt:

»Det vi gjorde därborta … När vi gamlingar är borta kommer ni ungdomar att hemsökas av våra mardrömmar. Jag har i alla fall gett Ivan upprättelse. Han kommer inte tillbaka mer.«

Han betraktade mig länge och outgrundligt, tills jag var tvungen att slå ner blicken.

Hans fru gick in till honom. Efter en stund kom hon ut, torkade händerna på förklädet och satte sig bredvid mig på förstutrappan. Vi satt och tittade ut över gårdsplanen under tystnad. Jag ryckte till när hon rörde min arm.

»Tack för att du lyssnade. Han har gruvat sig länge för det här. Han sover nu. Han somnar snabbt när han blir upprörd. Tog du illa vid dig?«

»Jag var inte riktigt beredd på att se honom i det skicket. Trots att jag blev varnad.«

Hon lade sin hand på min och tryckte lätt.

»Du är inte den förste. Det viktigaste är att han fått lätta sitt hjärta.«

Jag sa: »Jag vill inte verka oartig, men finns det bevis för att historien med Ivan är sann?«

»Sa han inte det? Det finns ett fotografi i museet.«

Det satt på väggen, till hälften dolt av ärmen till en gammal blågul overalljacka. SS-vakternas fotbollslag poserar framför ett av målen. Det syns fångbaracker i bakgrunden. Gladlynta med armarna över bröstet står de uppställda i två rader, den främre knäböjande, solen är het och de kisar mot kameran – men det är den store ukrainaren som drar till sig blicken. Han är avvikelsen längst ut i raden av stående, en avmagrad jätte med långa smidiga armar. Framträdande kindknotor, fång-rakat huvud. Han bär en för tiden typisk målvaktsblus med halssnörning som är flera nummer för liten. Han ser löjlig ut. Målvakter brukar alltid stå i centrum.

Var det Örjan Landberg som höll i kameran? Det var säkert inte vanligt att fångar fick sådana fullvärdiga privilegier men store Ivan måste ha varit en duktig målvakt. Han blev väl ett slags maskot för de välnärda SS-pojkarna. Han ler inte. Ögonen flyter ihop till svarta hål på den grovkorniga bilden. Visste han vilket öde som väntade honom?

Till middag hade hon lagat makens favoriträtt: Kolja à la Walter Scott. Vi drack varsitt glas vitt vin till. När hon gick bort och gläntade på dörren sov han fortfarande tungt. Jag blev glatt överraskad av efterrätten, det var en gammal favorit när jag var barn. »Neger i skjorta«, kallade mamma den, en dessert med choklad och vispgrädde som huvudingredienser.

Så ledigt jag förmådde frågade jag hur det kom sig att hon och Örjan hade blivit ett par. Hon berättade kortfattat att de träffades under en militär operation i östra Turkiet som kallades Irak-krisen, om jag mindes den? Hösten sextiotvå? Jag nickade. Hon arbetade som SS-sjuksköterska vid fronten. Örjan hade kommit dit för att underhålla soldaterna.

Det imponerade på mig. Det var ett känt faktum att SS-sjuksköterskorna var de allra bästa och ofta följde med elitförbanden. Jag frågade hur hon som ensam kvinna fann ork att sköta Örjan. Det måste vara tungt.

»Jag arbetar i Uppsala varannan vecka. Då får jag hjälp med Örjan. Varje dag kommer några karlar när han ska vändas.«

När vi körde ut på landsvägen till stationen började det duggregna. Vätan glänste i hjulspåren i asfalten. Det entoniga ljudet av vindrutetorkarna gjorde mig sömnig. Vid det gula stationshuset sträckte hon över ett kuvert till mig.

»Jag vill att du ska ha det här, Thomas.«

Det innehöll fotografiet på Ivan, burväktaren i lägervakternas fotbollslag. Jag minns att jag satt stilla de första milen och tittade ut genom tågfönstret. Vagnen var nästan tom. Detta var min passion, att tala med idrottsmän, att locka fram och utforska deras idrottsminnen. Jag ville komma in bakom resultaten och tävlandet. Men ibland … ibland trängde den andra världen in i sportens.

Jag tog fram och tittade på bilden igen, den gjorde mig märkligt nedstämd, som om jag väntat mig att den skulle säga mig något den inte gjorde.