28 maj 1976. Vad vackert det ändå var i dessa områden, det hade jag alltid tyckt när jag var barn och pappa tog mig med i bilen. Då funderade jag inte på varför folk var annorlunda eller varför mina föräldrar och deras vänner talade om dem som »märkta« och att vi barn skulle vara snälla mot dem som tvingades »bära märket«. Dessa människor var tappra och lojala, de gjorde det för den germanska folkkroppen. Jag visste inget om Keller-skalan, jag var bara ett barn. Men på något vis förstod jag att jag hade en skyddad uppväxt. Pappa trivdes alltid med dem, han skrattade och berättade mycket, som jag minns det.
Jag tog bilen ut över Skanstull. En liten skara människor hade bildat en halvcirkel och satt på kartongbitar och filtar direkt på gatan. De stirrade tålmodigt mot varandra och ut på gatan. Ibland ändrade någon av dem kroppsställning eller reste sig. En kvinna i sjalett höll en kartongbit i famnen med något textat i smala rangliga bokstäver. Hon var synbarligen märkt, kinderna slappa, näsan liksom platt i ett smalt, annars finskuret ansikte. Plötsligt mindes jag mammas råd när vi var små: Inför de som bär märket slår vi medlidsamt ned blicken.
Människor hade dött här. Det var på TV-nytt igår, jag hade känt igen husen och gatan. Blodpölar och bråte, tjutande sirener, upprörda chockade människor. Polisen hade knuffat undan en uppretad mobb som skrek hatiska förolämpningar och slagord.
Det var en bingohall som sprängts, i en glipa i avspärrningen kunde jag nu se att entrén var helt utbränd, kvar fanns bara ett svart hål, brända, förvridna metallbalkar och högar av krossat glas. Sprängladdningen påstods ha utlösts av en judisk terrorbombare, förmodligen för tidigt, redan i bingohallens dörr. Ingen tycktes bry sig om de sittande. Jag trodde det var någon slags demonstration. Två av dem var omplåstrade i ansiktet. Jag närmade mig en glåmig ung kvinna med knölar i pannan. På kartongskylten som låg i hennes knä läste jag: »Stoppa våldet.« Kvinnan i sjaletten, hennes skylt löd: »Död åt judarna« med samma veka bokstäver. En av dem, en i sammanhanget groteskt välklädd man i vackra skor, delade ut en broschyr till de förbipasserande. Han bad mig komma på ett möte. Plötsligt blev jag misstänksam. Jag kände mig tvingad att ta en men jag läste den inte. Jag släppte den i rännstenen. Jag gick in i en klädbutik där jag en gång köpt en blus.
29 maj 1976. Rädsla? Ja, jag är rädd. Mest är jag rädd för att dra in oskyldiga, om något går på tok. Men jag har gjort mitt val, jag måste göra något. Jag har ett liv, det kanske blir kort. Konstigt att tänka så, jag som alltid har trott att jag ska bli gammal. Att jag ska älska någon lika gammal som jag.
Rädsla kan vara ett skydd mot just rädsla. Den djupare formen av rädsla är vanmakt. Så lever de allra flesta, nästan omedvetna om sin djupa rädsla. Lojala mot den. Mamma och pappa. Det var min bror som lärde mig att leva utanför höljet. I alla fall då och då.
Jag minns pappas klocka som låg i etuiet med partiemblemet i byrån där hemma, inbäddad i ett svart sidentyg. Det var en gåva som alla partitrogna fick efter tjugo år i medlemsregistret. Pappa hade gått med i partiet året före annekteringen, när alla förstod vartåt det barkade. Jag såg honom aldrig bära klockan. På baksidan fanns en inskription med årtal och tacksamhetsbetygelser från Urführern själv. Ibland tog jag fram den och tittade noga på den. Jag tyckte den såg billig ut. Jag drog alltid upp den. Var det verkligen guld i armband och infattningar?
Judeguld, sa Peter sakligt en dag.
Mina händer darrade. Efter det rörde jag inte klockan, jag låtsades som att den inte fanns. Det var första gången han stack hål på höljet.
Jag kanske överskattar mig själv, kanske alla människor känner och lever som jag? Lever sina liv innanför höljet, går med på dess krav och skyldigheter, tar det för givet, för alltid givet, accepterar spelreglerna som om det inte skulle kunna vara annorlunda. Och sedan plötsligt, när ingen kan se dem eller upptäcka dem, sticker de ett litet hål, ett litet stick, så det spricker upp och börjar läcka in syre så vi kan andas. Men det kan vi inte tala om. Vi måste respektera höljet som det normala. Jag har försökt med mamma men hon vill inte lyssna, hon kniper ihop munnen och hennes blick blir kall och hård, hon är rädd. Rädd om mig, antar jag. Hon vill vara i rädslans vanmakt och jag klandrar henne inte. Hon vill inte slitas itu.
Idag var hon här och drack te. Vi hade inte träffats på över två veckor. Som vanligt talade vi om vardagliga saker, vädret var vackert, vi aktade oss noga för att komma in på det som gör oss båda upprörda. Vi pratade kläder och mamma berättade minnen från sina år som flygvärdinna och mannekäng. Jag berättade om mina studier på en nivå så att mamma kunde ställa frågor. Vi gladde oss båda åt min framgång med Ullman. Hon sa att jag såg trött ut.
30 maj 1976. Har jag skrivit om hur jag mötte honom? Det var en lördagskväll hos Gunilla S. Vi var ett tjugotal studenter och hade börjat lite högtravande med högläsning, sedan spelade vi amerikaimporterade skivor, dansade oss svettiga, låg på kuddar på golvet och drack vin och rökte franska cigaretter. Jag började tvivla på om han skulle komma, men så hördes uppspelta rop från hallen. Han hade snubblat på skohögen och ramlat. Skratt, ganska spydiga skratt. Jag minns att Anette mumlade »se på den klumpiga idioten« och vi flinade ömsesidigt.
Alla skärskådade honom. Orvar och han hade varit arbetskamrater på Iakttagelser. Han var ju inte så snygg som jag hoppats (jo, jag hade hoppats). Jag förväntade mig den nordiskt rågblonda typen med tunna läppar och torr blick, det där förskönade utseendet som folk av hans sort håller sig med. Han verkade inte förskönad alls. Thomas Robladh var inte en kille som gjorde mig darrig i knävecken, men lika bra det. Då kunde jag tänka klarare. Ändå kunde jag knappt slita blicken från honom, det måste jag erkänna, han var ju Kurt Robladhs avkomma, parlamentets talman och kulturministeriets högste tjänsteman. Alla visste det: Robladh kunde få vem som helst i detta rum förpassad till samhällstjänst i någon håla i öst. Hur växer man upp i skuggan av en sådan pappa?
Jag kunde läsa i hans ansikte där han satt vid kakelugnen och drack av vinet. Han förbannade sig själv, han begrep att han gjort sig löjlig. Han såg sig om med spelad nonchalans, kastade lite med huvudet, men vågade inte möta Anettes fräcka blickar. Efter hand lade jag märke till att han sneglade på mig när jag dansade med Herman. När jag mötte hans blick såg han blygt bort.
Orvar och han pratade. Stämningen lättade. Vi andra samlades runt dem, någon sänkte volymen på musiken, öppnade balkongdörren och jag såg på honom med vag beundran, med inslag av både löje och fruktan. Det var verkligen ganska märkligt att sonen till en av Rikets mäktigaste män satt här med oss. Herman, stackars Herman, som är förtjust i mig, han såg inte glad ut när jag slog mig ner vid Thomas fötter. Han log försiktigt och presenterade sig. Jag sa att jag redan visste vem han var. Anette drev lite med honom, härmade hans dumädla, släpiga sätt att prata. Precis som alla som fötts in i det styrande skiktet trodde han sig säkert klipskare än han var. Det kom han inte ifrån, att han pratade som eliten, på det där lite ettriga och självfallna sättet. Han hade ett vackert mörkblont lockigt hår. Han såg inte så illa ut egentligen, lite överviktig, blek om kinderna, men med ett smittande leende. Han verkade faktiskt trevlig, inte alls så dryg som jag befarat.
Var det sant som ryktet sa att hans pappa bara sov tre timmar per dygn, resten av tiden arbetade han åt Führern? Det var Anette som frågade. Nej, det trodde han inte. Stämde det att hans pappa använde sig av författare genom vilka han dikterade och gav ut egna böcker, under dessa författares namn? Han såg häpen ut. Han skakade på huvudet, verkade nästan lättad över att få dementera det påståendet.
Jag bjöd upp honom. Han rodnade faktiskt, muttrade att han dansade uselt, men jag uppmuntrade honom, tyckte han hängde med bra i svängarna. Inne på andra dansen sa han att han hade lagt märke till mig. När vi dansat tre gånger på raken och låten klingade av hade Herman gått.
Med en fast, allvarsam blick förklarade han sin lidelsefulla kärlek till idrottslekar och idrottens män och kvinnor. Hans mamma kom från en familj där idrottsprestationer räknades väl så högt som intellektuella, kanske högre. Det var under hennes inflytande han stod, sa han, det var på grund av modern som han hade valt att bli sportjournalist.
Jag lyssnade artigt. Han frågade om jag var sportintresserad? Nej, inte det minsta, men jag simmade en gång i veckan och tog gärna ett bastubad. Jag minns inte allt vad han sa. Men jag kände ett slags värme för honom, det måste jag erkänna. Han hade en egen kolumn i Iakttagelser, den hade jag aldrig läst. Hans ointresse för politik var grundmurat, sa han utan att jag frågat. Han hade blivit vaccinerad under sin barndom. Han påstod att han hade »straffat ut sig« från partielitens internatskola i Motala. Han trodde sig ha sett igenom det större »spelet« och gått emot pappas önskan om en statsmannakarriär inom kulturpolitiken. Avstånd till pappa, det var viktigt för honom.
31 maj 1976. Fortsätter där jag avslutade igår. Thomas frågade vad jag tyckte mest om att göra på fritiden. Det var så vi började prata om författare och skönlitteratur. Jag berättade att jag pluggade och forskade i Stefan Ullmans författarskap, ett namn som förmodligen inte sa honom ett dyft. Men faktiskt så kände han till Ullman. Han nämnde det tidiga ungdomsverket Debutanten som väl ingen levande själ längre höll reda på. En scen i romanen mindes han klart, den när den unga hjältinnan går den långa vägen fram till talarstolen för att slunga ut sin anklagelse.
Debutanten utspelar sig i 1930-talets politiska maktkretsar och Ullman ger röst åt en ung flicka som berättar om sin kamp mot en korrumperad, demokratisk politiker. Hon blir först imponerad och förälskad i den äldre mannen på ungflicksvis, men allt vänder när han våldtar henne under en familjefest på ett bordtennisbord. Som vuxen kvinna stiger hon upp i talarstolen på partidistriktets årsmöte och anklagar politikern för våldtäkt. Stor skandal. Politikern förnekar allt, ingen tror på henne. I kulisserna lurar krafter som vill tysta och förgöra henne, men också hjälpa henne.
Jag kände mig glad och lite tagen av att han kände till den unge Ullman och just Debutanten som hade fascinerat mig i tonåren. Det var då jag började förstå litteraturens sällsamma makt. Thomas undrade vad som gjorde Ullman till en stor diktare.
Hans böcker är ju välskrivna och vältänkta och så, men så finns där något annat, något hemligt mellan raderna, sa jag. De är inte riktigt vad de utger sig för att vara. Han har ett patos. Han såg frågande på mig.
Jag vet inte, sa jag, en stark värme, kärlek.
Han log. Kärlek?
Kanske, sa jag.
Det fanns en intimitet mellan oss där och då. Jag såg på honom att han aldrig skulle våga ta initiativet. Det skulle bli mitt beslut. Plötsligt fick jag för mig att han var oskuld. Och här någonstans så började Thomas berätta om alla de författare han mött under sin uppväxt. Han var uppvuxen med åtskilliga kulturpersonligheter, hört en Rubarth, Kyrkbåt eller Fagermo föra hetsiga diskussioner och gräla kring matsalsbordet, Grass, Vian och Gustafsson höviskt uppvakta hans mor, Schirach och Palmgren och Wickman mala i timmar på pappans arbetsrum. Han var rolig, det fanns inte ett spår av skrytsamhet. Han berättade hur han och hans syster ibland väcktes på nätterna när en ilsken författare vrålade okvädningsord ute från gatan med berusad, uppriven röst.
Då blev vi förväntansfulla, sa han. Och efter någon dag eller två kom den stackarn ångerköpt tillbaka med presenter till oss barn och blommor till mamma, för att något blidka pappa och be om ursäkt för sitt dåliga uppträdande.
Det var både komiskt och träffande. Han sa att han inte brydde sig ett skvatt om författare, ändå kunde han träffsäkert härma deras prat och beskriva deras personligheter på ett sätt som faktiskt stämde överens med deras verk. Han berättade hur föräldrarna genom åren hade gjort tappra försök att väcka hans, som de trodde, oförlösta intresse för litteratur och konst genom att låta en aldrig sinande ström av böcker passera hans pojkrum. Jag var alldeles lugn och avslappnad, jag visste att jag hade lyckats. Bekantskapen var etablerad. Han hade fått mig att glömma att hans pappa svarade direkt under Führern och hade en bottenlös makt i det här stackars landet. Kanske var det därför han hade snubblat i hallen, för att avdramatisera, för att vi inte skulle bli skrämda.
Festen var vid det här laget slut. Ute föll mörkret, vi stirrade in i kakelugnsglöden och åt Bullens pilsnerkorv som vi doppade i grov senap. En kille låg och sov i soffan. Orvar och Gunilla hade gått och lagt sig. Anette hade gått med en snygg kille som jag inte kände. Hon tittade frågande och medlidsamt på mig innan hon gick.
Han ville absolut följa mig hem till porten. Själv bodde han på Odengatan, alldeles nära Sveavägen, och vi tyckte båda att det var konstigt att vi aldrig hade setts, vi bodde ju bara några kvarter från varandra. Vi höll utkik efter en taxi, men det kom ingen. Vi pratade hela tiden. Framme vid min port blev det lite pinsamt. Jag sa något om att han nu visste var jag bodde. Han nickade och svarade att han hoppades att vi skulle ses igen. Vi sa god natt.
Några dagar senare ringde han, väldigt nervös. Han hade skaffat fram mitt nummer genom Orvar. Han sa att han gärna hade växlat telefonnummer den där natten, men han hade glömt att fråga. Flera gånger hade han ringt mig utan att få svar. Ville jag gå med honom på bio eller restaurang? Eller något vad som helst som jag tyckte var roligt. Vi såg en teaterföreställning och han sökte efter och fick hålla min hand. Sessorna på Haga – en musikal i tiden. Efteråt gick vi hem till mig, käkade ostmackor och drack upp ett gammalt portvin. Vi pratade, skrattade, vi gjorde ner pjäsen helt, särskilt en skådespelerska drev vi hejdlöst med, så obotligt dålig var hon. När det var dags att gå stod han länge och vägde på tröskeln till ytterdörren. Till sist rörde jag mig mot honom och vi kysstes. Det hela var över ganska snabbt. Jag kände ingen motvilja, bara en viss kyla som om det inte var jag, utan en skådespelare. Min motvilja spelade för övrigt ingen roll.