HAVET IGEN. HELIKOPTERKOLONNEN dunkar taktfast in mot Skånes kustlinje. Speer ögnar igenom papper. Det rör sig om en lång radda med namn, undersåtar som vill träffa honom, fem minuter, tio minuter, men hans tankar är redan inriktade på Solveig, hennes absoluta tillgivenhet. Hennes generösa mun, hennes mjuka läppar, toppiga runda bröst och hennes lilla fina mussla som han så många gånger dyrkat upp. Och vilken rumpa!
Han ser ut över havet, jublar inombords och svullnar när han tänker på Solveigs svängande bak och vad hon kan göra för honom. Hon är inte tvungen att vara honom till lags, han håller henne inte inlåst som någon slags slav på det lilla residenset. Hon är en fri människa, fri att gå ut på gatorna och vicka på sin underbara fasta stjärt för andra män, fri att lämna honom den dag hon så önskar, det har han sagt till henne. Du är tjugotre år, Solveig, så har han sagt, kanske är det dags att du skaffar dig en ung man som älskar dig och vill göra dig med barn. Då får hon tårar i ögonen och bönfaller honom om att aldrig säga så mer och att aldrig lämna henne. Hon blir så ledsen att han måste trösta henne, fylla hennes lilla mussla upp till brädden med führersäd och hans virilitet sviker honom aldrig i Solveigs säng. Men barn blir det inte. Han är inte måttlös.
Han har koncipierat sex barn med sin lagvigda hustru. Allihop föddes innan han fyllt trettiosju. Det var så på den tiden, Tredje riket krävde många barn, Führern, partiet och framtiden krävde en föredömlig och rasriktig avel. Med de erotiska erfarenheter han har erövrat sedan han blev Rikets högste är han förvånad över att han som gift man varit så blygsamt trogen sin Gretchen och till och med kunnat förmå sig att göra henne gravid. Han var ung, ja. Då är lusten biologisk och bortom huvudet, då spelade gensvaret ingen stor roll. Han älskade sin högborgerliga hustru på ett ridderligt kyskt sätt, han hade bestämt sig för henne, han prisade hennes vänskap, beundrade hennes uthållighet och stoiska lugn, det har han inte slutat att göra. Nu är barnen vuxna sedan länge och hon spelar tappert sin Gretchen-roll. Han hyser inget medlidande med henne.
Alla hans sekreterare och assistenter var hemligt kära i honom under arkitektåren men för honom fanns bara Gretchen. Den Gamle var nöjd, minns Speer, om än lite överraskad, faktiskt lite smått besviken (den där strama korta rörelsen med underläppen) när han fick veta att hans stilige unge arkitekt redan var en stadgad familjefar. Märkligt att han blev så häpen över det. I så gott som varje längre tal betonade Führern – den store omdanaren av mänskligheten – vikten av många barnglada ariska mödrar och blonda tyska barn för att styra och vidmakthålla det kommande imperiet.
Bredvid Speer sitter hans statssekreterare och främsta rådgivare i utrikesfrågor, fru Krause, en ljus kvinna i mörkblå dräkt som Speer värvat från diplomatkåren. Hon är mycket intelligent, ser ut som trettiofem men Speer vet att hon närmar sig femtio. Han uppskattar hennes manipulerade yttre (särskilt bysten) och låtsas underskatta hennes intelligens för att hålla henne på plats och ligga ett steg före. Det händer att han har svårt att följa hennes blixtrande tankegångar och blir tvungen att skrämma henne med sin auktoritet för att dölja sina intellektuella tillkortakommanden. Han är inte fyrtiofem längre. Han misstänker att hon genomskådar hans tröghet och begriper hans predikament. Det senaste året har han allvarligt funderat på att låta henne gå. Placera henne på en post som inte förolämpar hennes intelligens, men där hon inte kan dra nytta av vad hon vet om honom och hans vanor. Det lutar åt territorierna i öst. Han drar på det, kanske skulle det uppfattas som ett svaghetstecken.
På det motsatta sätet, bara på några meters avstånd från Rikets högste sitter en snaggad, storvuxen och livsfarligt vältränad tjugofemåring med ett automatvapen i hölstret innanför kavajen. Speer noterar hans lågt sittande öron och de tunga armarna. Ena näven hänger i ett handtagsstropp av samma typ som finns på spårvagnar. Olof skulle utan minsta tvekan ta en eller flera kulor för sin uppdragsgivare, eller dämpa en granat eller en splitterbomb med sin stora nordiskt bleka kroppshydda.
Bredvid den unge livvakten sitter Speers säkerhetschef. Han kastar en uppskattande blick på den orakade Böll. Böll lutar sig mot Olof och säger något nära hans öra. Livvakten småler och stirrar vaksamt ut över luftrummet, nu med blicken hos en godmodig svensk grabb. Böll sticker en cigarett i mungipan och går igenom några papper, antecknar med minen av en hunsad tingsnotarie. Speer ser det som ett gott tecken, som vanligt har Böll en bekymrad min i sitt fårade ansikte, fast de nu befinner sig i svenskt luftrum, och det betraktar Speer som säkrare än tyskt, om man nu ska ta hänsyn till de gamla nationsgränserna. Men det skulle han inte drömma om att säga till Böll, Böll ska göra sitt jobb, Böll ska vara blank i pannan, han ska kisa mot cigarettröken, han ska vara misstrogen och blek som en litteraturkritiker.
Metaforen är inte vald av en slump, Speer vet att Böll i ett tidigare liv var en lika beundrad som hatad och fruktad litteraturkritiker på Frankfurter Allgemeine Zeitung. Fanns det något att slå ner på, till och med i de mest välskrivna romaner, så var Böll mannen att hitta felet och turnera det så väl och plågsamt att läsningen blev en fest. Böll var en infernalisk felfinnare, hans näsa för fluktuationer i atmosfärer och stämningar som möjligen kunde vara en fara för Rikets främste var oslagbar. Ingen kunde som han läsa av verkligheten som om han läste av en alltför driven roman. Fanns det revor i nätet upptäckte han dem. Hans misstänksamhet är nästan skrämmande, tycker Speer. Om inte Böll var så uppenbart ointresserad av makt för egen del, så skulle Speer bli tvungen att betrakta honom som en tänkbar rival som för stunden dolde sitt ljus under skäppan. Men Bölls särpräglade kultursmak och sinne för humor, det skvallrar om brist på makthunger.
Speer lyfter på huvudet och tycker sig skymta den mörkare konturen av land. Om en halvtimme ska han få knulla Solveig av Sverige, länge och väl ska han ligga mellan hennes långa ben, det gläder honom, men samtidigt och bredvid denna förväntade vällust infinner sig en annan känsla. Glädje? Ja. Kanske spetsad med den livgivande spänningen inför mötet med en värdig motståndare? Nej, snarare med en gammal kär vän, en like. Han rannsakar sina känslor djupare. Glädjefullt allvar? Eller bättre: Längtansfull glädje. Ett slags kärlek.
Var det därför han länge och väl hade letat igenom sina privata garderober i Führerpalatset i förra veckan och inte nöjt sig förrän han funnit den kavaj som hans Führer, Adolf Hitler, en gång förärat honom till en lunch mitt i byggbråten, han den obetydlige arkitekten? Det var på den tiden de byggde det gamla Führerkansliet i Berlin, 1934. Goebbels hade blivit ursinnig och börjat skälla när han såg Führerns gyllene partiemblem på bröstfickan. Men den Gamle hade lugnt snoppat av honom.
Speer ser ut över havet och minns hur han tog ner den blå kavajen från galgen och tryckte den mot ansiktet. Den omisskännliga führerlukten framkallade genast tårar, känslorna vällde upp i honom som förr, omvälvande och djupa, han hade kippat efter andan av sinnesrörelse: kavajen doftade fortfarande av Hitler, hans hudkräm, hans tvål, den omisskännliga lukten av grotta och förfinat sönderfall. Denne man, denne enastående man som Historien valt ut och som valt ut honom, den uppåtstigande unge arkitekten, att vara hans enda vän. Speer längtar efter att få uppleva den samhörigheten igen, han längtar efter dessa rikhaltiga känslor från förr: att få umgås och utbyta tankar med sin gamle vän, att än en gång få underkasta sig Adolf Hitlers starka vilja.
Det som han hade fått veta av professor Keller hade sysselsatt hans tankar i flera dagar, ofta till långt fram på småtimmarna. Det rörde sig om ett stort vetenskapligt genombrott, som endast han, Rikets högste, hade haft kraften och modet att driva fram. Vetenskap var en verksamhet för politisk vilja, det hade den Gamle övertygat honom om.
Förra veckan hade han inspekterat det topphemliga underjordiska forskningslaboratoriet under staden Plön vid Kielbukten, där Rikets främsta hjärnforskare arbetade med professor Keller i spetsen. Redan i början på femtiotalet när den Gamle fortfarande var i livet hade Speer initierat ett forskningsprojekt som han gav kodnamnet Operation Freundschaft. Uppgiften tedde sig näst intill omöjlig för att inte säga skrattretande (skrattarna hade han snabbt sållat bort) för den tidens veten skapliga intelligentia: att förbereda Hitlers unika och geniala hjärna för den ariska rasforskningen.
Officiellt avled Adolf Hitler den 5 mars 1953 – vid 63 års ålder – då hans svaga hjärta gav upp i sängen hos älskarinnan Eva Braun i villan i deras semesterparadis på Krim. Urführern hade under kvällen hållit en föreläsning om sin gamle dödsfiende, hette det, den ryske bolsjevikdiktatorn Stalin, som han beundrade mycket men låtit hänga exakt tre år tidigare. Hitler var dock inte död, han låg nedsövd på Speers order sedan några månader tillbaka.
Speer hade tidigt förstått vikten av att sätta en för knapp tidsgräns, det var viktigt för att få människor att överträffa sig själva. Vetenskapsmännen hade fått alla till buds stående resurser för att hålla hjärnan till årtusendets största geni syresatt så länge som möjligt, även efter att hans hjärta slutat slå.
Freundschaft var dessutom inriktat på att grundligt undersöka Hitlers hjärna mot ett värdigt jämförelsematerial. Ett universalgenis hjärna är annorlunda beskaffad än en vanlig högbegåvad hjärna, för att inte tala om en indentbegåvad eller mindervärdig. Vad var storheten med Führerns hjärna, det frågade sig ju alla, förutom storleken och det faktum att dess bärare var rasmässigt fulländad?
Tyska vetenskapsmän hade tills idag samlat in ett par tusen högpresterande elithjärnor som referensmaterial. Där hade Speer kunnat hjälpa sina forskare på traven med en briljant idé: De 444! Den som valdes in som ledamot till parlamentet (en exempellös ära och ekonomiskt mycket gynnsamt), accepterade också att stå i vetenskapens tjänst och tjäna Rikets hjärnforskning. Efter det att döden inträtt, deltog ledamotens hjärna i jämförelsematerialet för denna epokgörande forskningsstudie.
Speer intresserar sig inte för de tekniska detaljerna, men erin rar sig flera lyckade experiment med nedfrysning samt ett för ändamålet konstgjort Führerhjärta, tillverkat på rekordtid. Idag låg den Gamles hjärna i en kontemplativ vila i ett akvarium, i en perfekt biokemisk miljö, inte olikt en nedsövd hjärna i en människas behagligt tempererade kropp. Ett slags konstgjord koma, fast utan fäste i något mänskligt.
Han minns tydligt första gången han såg den gråa, djupt fårade hjärnbarken och den geléartade vandyckbruna hjärnhinnan. Hjärnan låg innesluten i en transparent, topphemlig legering, enligt Keller en förening av metall och en hemlig biologisk komponent. Utvalda nervbanor och kärl var kopplade till mikroelektroder och olika näringsdropp. En hjärna krävde socker och syre som bränsle. Keller hade ersatt blodet med en vätska som sipprade fritt genom hjärnvävnaden.
1960 släpptes nyheten att Führerhjärnan var vid liv, även om den fientliga delen av omvärlden naturligtvis inte kunde erkänna detta framsteg som autentiskt.
Speer lyfter huvudet och kastar en blick på den vackra fru Krause som lutat sig bakåt och slutit ögonen. Hennes händer vilar i knäet. Hon är hans skarpaste utrikespolitiska rådgivare och hennes rasvärden på Kellerskalan ligger i en klass för sig, vet Speer. Den kvinnan kan ta sig en tupplur var som helst. Makeupen och kirurgkniven till trots, hon luktar i alla fall som en gammal käring, tänker han. Hennes parfymer och dofter är sedan länge familjära och hans känsliga luktorgan kan urskilja dem var och en. Blomkål. Svett. Han letar fram pappret i sin mapp och läser sin egen, lite diffusa och medvetet svårtolkade handstil: Operation Vater.
Han hade själv stenograferat ned samtalet med professor Keller, en mager färglös man med en tragisk ansiktsform. Chefen för laboratoriet hade rapporteringsplikt direkt till Führern. De hade stämt möte långt ner i ett bergrum under Plön och där hade professorn, expert på den ariska hjärnans unika strukturer och Hitlerklyftans upptäckare, det efter honom uppkallade Kellers område eller Kellers centrum, beskrivit en ny typ av avancerad neurologisk forskning som måste betraktas som banbrytande.
Keller säger: Som ni vet, min Führer, har vi länge och ihärdigt kartlagt en mängd symtom på att Far tänker och känner. Nu har vi genom komplicerade databeräkningar avlyssnat ett »tänkande« som vi tror kommer från Far. Via ett implantat har vi lyckats läsa av signaler från hjärnans neuroner som vi med hjälp av ett avancerat datorprogram omvandlar till ord. Vi kallar det neurogram.
Speer: Far »tänker« och vi har hittat ett sätt att registrera det?
Keller: Ja, det stämmer.
Speer: Ypperligt. Och vad tänker Far?
Keller: Jag är hjärnforskare, det vågar jag inte ha någon uppfattning om. Tekniken är ny, det förekommer oklarheter, brus, störningar. Jag skulle tro att det är en tolkningsfråga för ett språkgeni som ni, min Führer, eller om ni väljer att anlita min expertgrupp eller kanske en utomstående lingvistisk expert. Jag har listat tre respektabla namn som ni, om ni så önskar, kan kontakta.
Speer: Jag vill omgående ha en transkribering av detta tänkande, endast för mina ögon. Hur många har sett det här materialet?
Keller sitter rak i ryggen ute på kanten av fåtöljen men nu tycks han sjunka ihop.
Keller: Bara en handfull, samtliga forskare av högsta klass. Ni kan odelat lita på min och deras fulla diskretion. Alla är starkt hängivna Riket och er, min Führer.
Speer: Om jag tvivlade på er skulle ni inte sitta här, herr Keller. Låt det stanna vid denna handfull. Det är ett makalöst framsteg, det måste jag tillstå. Riket kommer att belöna er och ert forskarlag för dessa epokgörande insatser. Är det något jag kan göra för er just nu? Något ni önskar, vadsomhelst? Säg det bara?
Keller: Tack, min Führer. Jag önskar inget för egen del. Jag, liksom mina kollegor, är glada och tacksamma över att få lägga fram dessa nya, fantastiska rön inför er. Den äran är belöning nog.
Speer: Hur vet vi att det är Fars tankar?
Keller: Som jag tidigare försökt säga är det en tolkningsfråga … kanske för någon som står Far nära.
Speer: Utmärkt. Mycket bra. Håll mig informerad.
Keller: Självfallet, min Führer.
Med Kellers trötta blodhundansikte och enformiga röst i huvudet gäspar Speer och lyfter på huvudet. Helikoptern har sjunkit. Havet har blivit ljusare, vädret bättre. Om alla vore som svenskarna skulle mitt jobb vara bra mycket lättare, avgör han. Helikopterkaravanen surrar in över fastlandet, han ser gator och hustak, sjöfåglar i luften, sedan ett rutnät av åkrar. Han drar djupt efter andan, sträcker på benen, spänner ut tårna, lägger armarna i kors över bröstet och vilar huvudet. Borde han till sin kommande födelsedag tillkännage den häpnadsväckande kontakten med Far?
Han måste rådfråga Böll och fru Krause som brukar ha olika uppfattningar. Kanske borde ett vetenskapligt språng av denna magnitud paketeras i form av en storslagen födelsedagspresent från Führern till det germanska folket? Fanns det något lämpligt jubileum i antågande? Upptäckten kommer om inte annat sätta fart på de amerikanska tokstollarna. Detta genombrott kommer att försätta väst och president Nixon i ett chocktillstånd, tänker Speer belåtet och knackar pennan mot hjässan. Kapplöpningen gällde inte den meningslösa prestigen att sätta en människa på månen. Vad hade amerikanerna uppnått med det? Några fotavtryck på en obetydlig grusklump? Några inte särskilt betydelsefulla civila sidoeffekter som vi nationalsocialister redan kände till. Ni var inte ens med i matchen, Yankees! Vilken triumf! Där kan vi prata om Århundradets blåsning! The Hoax of the Century.
Speer skrattar lågt för sig själv, byter ett ögonkast med Böll, han känner livsandarna vakna, snart kommer han att landa i trädgården på en mindre skånsk herrgård, två mil norr om Ystad. Efter en dag eller två hos Solveig skulle han säkert se klarare på saken.