5 juni 1976. Vi är alltså fem kvinnor. Jag är yngst, sedan Helena som jag tror är lite över trettio, några år äldre än jag i alla fall. Hon är liten och mörk och kortklippt och har ett näpet pojkaktigt leende. Helena och jag träffades på arisk-humanistiska flyktinghjälpen, centret där vi båda jobbar som volontärer då och då. Det är genom henne som jag kom i kontakt med Hedda-sällskapet.
Rut är nog äldst, runt sextio skulle jag gissa. Hon är änka sedan länge, hennes man var med i motståndsrörelsen på fyrtiotalet och dödades. Jag tycker om henne, hon är så alert och låter sig inte nedslås av någonting, trots att hon lever under knappa omständigheter. Sedan systrarna Siv och Vanja som båda är kring femtio, kommer resande från Nynäshamn varje gång, alltid med ett tjog färska ägg till Rut och påsar med frön och sticklingar till hennes trädgård. Vanja är glödande vacker, trots sitt gråa hår och sin sorgsna, men livliga blick. Siv är inte så vacker, men snäll och klok. Det var hon som sa: Riktiga böcker börjar när de är slut.
De äldre damerna har sett saker och vet en hel del som Helena och jag inte känner till, det är nyttigt för oss att lyssna. Jag trivs verkligen hos mina boksystrar. Jag har lärt mig så mycket. Vi är försiktiga och läser förstås populära författare. Eller läser, vi travar upp dem på köksbordet: under bordet finns de vi verkligen läser.
Igår var det min tur att berätta om en författare som jag gillar. Jag har länge tvekat, för jag vet att de inte har några höga tankar om honom. En »fyra« skulle Rut säga, Speer-koryfé! Naziheroism! Men Ullman är inte av den sorten. Det som väcker min sympati är hans nyfikenhet, och ibland, för den som har ögon att läsa med, hans kärlek till orden. Det är en kvalitet som inte hör till vår tid, liksom Ullman under alla skyddande lager är en författare som är hemlös och utanför vårt samhälle. Den demokratiska sjukan hånas i sedvanliga ordalag men där fanns något annat. Jag läste ett känsligt avsnitt ur Dörrmattekärlek högt, damerna blev inte alltför avskräckta. Efter tio minuter satt de som tända ljus. Och förvånade: Kunde man skriva så i Speers Sverige? Ullman må ha sina svagheter men bakom dem döljer sig en riktig författare, sa jag. Sedan var det Helenas tur, hon läste dikter.
Det dröjde nog ett halvår innan Rut förstod att hon kunde lita på mig. En septemberdag förra året bad hon oss alla komma med ner i källaren via en ganska så brant trappa. Där fanns ett pannrum och några mindre förrådsutrymmen. Rut baxade undan en gammal cykel och försvann in bakom trappan. Vi måste böja oss, dörren var nödtorftigt kamouflerad i samma blåa färg som väggen. Hon stack in armen och knäppte på en urgammal strömbrytare.
Vi såg vita kala väggar, en naken glödlampa som hängde i en brun sladd från taket. Vi fann oss i ett litet rum på tre gånger tre meter där varje vägg var täckt med bokhyllor, böcker från golv till tak. Då hade jag förlorat all känsla för var jag befann mig. Helena gav mig en liten vänskaplig knuff. Vi bara skrek och tjoade när vi fattade vad det var, vi kramade om varandra som om vi vunnit på lotteri. Det var fantastiskt. Det var en skattkammare. Rad efter rad av bålböcker och avskrifter av bålböcker.
Siv plockade fram en liten tunn bok ur hyllan – den var faktiskt bränd i kanterna som om någon i sista stund rakat den ur elden – med det mest oansenliga bruna omslag. Författaren var en enkel kvinna och fembarnsmor vid namn Helga Johansson, dömd efter kriget i en av våra många folkdomstolar. Hängd av Hitler som landsförrädare, tillsammans med sin make, en mindre känd men bildskön ung poet. Rågvakt. Och den här, Mor gifter sig, fantastisk. Tänk om hon fått leva, vilken författare skulle hon inte ha blivit, utbrast Siv.
Jag fick syn på några berömda romaner som jag aldrig tidigare hade sett, bara hört ryktas om. Jag har hört kunniga människor påstå att Kvartetten är en myt. Jag frågade Rut om jag fick titta lite närmare på dem. Jag visste att två volymer fanns i KB:s valv bakom hårda restriktioner, de var klassade och bara professorerna hade tillgång till dem. Här stod de alla fyra på rad i Ruts anspråkslösa källarbibliotek: den mytomspunna Dagermankvartetten.
Rut berättade att Stig Dagerman var en författare som kämpade för frihet och nationellt oberoende. Han var en legend redan vid tjugo, en ganska så vältalig antinazist under kriget. Vid annekteringen gick han under jorden och jagades av säkerhetspolisen som »bolsjevik« och sabotör. Han ska ha gripits i en lägenhet i Gävle, därefter spårlöst försvunnen, troligen mördad och nedslängd i någon anonym massgrav.
Dagermankvartetten var inbunden i enkla men vackra band med röda ryggar. Rut lät dem gå runt, vi fick alla hålla i dem, bläddra, känna, läsa. Ormen. De dömdas ö. Snöresan. Och den sista tunna romanen med den illavarslande titeln Främmande makt. Ur dessa svedda konstverk försökte vi tillsammans rekonstruera mänskliga värden som gått förlorade. Det var det vi gjorde. Det var vad Ruts syster Hedda hade gjort, hon som en gång inrättat biblioteket och startat sällskapet.
6 juni 1976. Jag kom just hem och skulle gå in i duschen när telefonen ringde. Jag hade nästan slutat hoppas. Han vill träffa mig snarast, sa han. På kvällen ringde Thomas. Jag berättade att Ullman kontaktat mig och ville bjuda mig på lunch. Ville jag ha hans medgivande? Han blev tyst, sedan sa han att han var glad för min skull, kanske blev han ändå lite svartsjuk, viskade han skämtsamt, men tillade att han inte hade någon rätt att vara det.
8 juni 1976. På min korta promenad såg jag både livvakter och väntande limousiner på gatan. Det var inte ofta jag gick i dessa kvarter. Utanför Ingo Bergmans bostad såg jag hans vackra hustru, en firad äppelkindad Dramatenaktris, berömd för sitt smittande, nervösa skratt. Hon kom just ut ur porten med barnflickan, parets tvillingar i sittvagn och en stor lurvig hund. En bit längre fram på trottoaren stötte jag på Sonja Heinonen, den bastanta hovsångerskan, där hon gick i ensamt majestät fem steg före sin man – en kortväxt, skallig librettist – som om hon skämdes för honom. Här bodde den vackra, framgångsrika kultureliten. Idel nya exklusiva modeller av Volvo, Mercedes och BMW stod parkerade längs gatan.
Jag hittade hans port. Vestibulen var marmorbeklädd. Allt vittnade om gammalt välstånd och påkostad smak, inte minst de förgyllda mässingsskyltarna med sirligt graverade namn, tre under varje våningsplan. Han bodde fem trappor upp: Ullman, S. Jag strök med handen över den svala vita marmorn. Jag tänkte att jag kunde gå igen och aldrig komma tillbaka. Jag kunde fortfarande leva ett normalt liv. Normalt?
Jag ringde på. Dörren gled upp nästan ljudlöst. En ung kvinna tittade på mig och log kyligt. En dunst av parfym.
God dag. Jag ska träffa Stefan Ullman. Jag heter Karin Fredriksson.
Hon bar svarta lågklackade skor med slejf över vristen.
Välkommen, sa hon. Han väntar på dig.
Hon var blond och mycket attraktiv, inte äldre än trettiofem, klädd i en enkel djupröd blus och grå kjol. Hon hade lagt en diskret makeup och såg lätt solbränd ut. Håret låg tillbakastruket i en enkel knut. Fylliga rödfärgade läppar, samma naziröda läppstiftsfärg som jag brukade använda, slog det mig. Blusen var öppen i halsen, hennes vita nyckelben, mycket åtråvärda. Hon var vacker på ett intelligent, behagligt sätt. Det var Vendela, hans assistent, det var alltså henne jag skulle ersätta. Jag hade sträckt fram handen men hon valde att inte se den.
Mitt leende stelnade, jag snavade lite på tröskeln. Hon gick hastigt före mig in genom hallen och bort mot det sällskapsrum där den store författaren väntade. Innan vi steg in i rummet synade jag mig snabbt i en guldramsspegel och lade en hårslinga tillrätta. Jag tittade på ett allvarligt ansikte. Jag fann mig vacker. Jag höll mig tätt bakom Vendela.
Han väntade vid de höga fönstren med de ljusa gardinerna som vette mot gatan. En svart flygel med uppfälld lucka stod mitt i det stora rummet på en tjock gräddfärgad heltäckningsmatta. Han kom emot mig med utsträckta armar, ett enda stort leende, tog min hand och släppte den inte. Den geniförklarade höga pannan och det tunna håret nonchalant tilltufsat över hjässan. Vendela med armarna i kors över bröstet – hennes leende halvhjärtat, på gränsen till skeptiskt. Jag tog ett steg närmare henne för att fånga upp hennes doft och få en skymt av hennes vackra nyckelben. När jag log mot henne besvarade hon leendet, som om vi båda visste något som Ullman inte visste. Ullman tog ett steg tillbaka och inspekterade mig från topp till tå. Jag bar min finaste kjol och en mycket åtsittande jumper.
Fröken Karin, sa han. Du ser fantastisk ut.
Ullman var glad som en lärka men spände samtidigt blicken i mig, jag kände mig torr i munnen. Jag försökte se lugn och tillfreds ut. Inte alltför underdånig.
Tack så mycket. Jag är jätteglad att jag fått den här chansen.
Vad står vi här för? Kom och sätt dig, känn dig som hemma. Han gjorde en gest mot soffgruppen. Vendela, fixar du något att dricka. Vin, öl?
Ett glas vin kanske.
Vitt? frågade Vendela.
Vitt blir bra, tack.
Han bjöd på en cigarett, tände åt mig, satte sig sedan i soffan och knackade länge och väl med cigarettändan mot guldetuiet. På höger lillfinger satt en klackring i guld med en liten vit ensam sten i. Bakom honom flöt rummet ihop med ett stort öppet kök, med de stora fönstren ut mot gården.
Vendela syntes bakom en serveringsdisk och klirrade med glas. Ullman tittade på mig med sin öppna, nyfikna blick, ledigt klädd i terracottabruna manchesterbyxor, ljus skjorta som var öppen i halsen och över den en vit stickad tröja. Han strök handen fram och tillbaka över ena låret. Jag såg mig omkring med ett vördnadsfullt uttryck i ansiktet. Intrycket att jag befann mig i en hotellsvit, här bodde ingen, i alla fall inte någon längre tid. Svart skinnsoffa, blekgula väggar, antika möbler, en kurvig byrå och sekretär, välfyllda tidningsställ, en färg-tv, designade vilstolar framför en musikanläggning. Flygeln ingick säkert i möblemanget.
Du förstår att jag trivs här, sa han i högtidlig ton. Vad tycker du om min skrivarlya?
Det är verkligen tjusigt. Makalöst.
Dumt sagt. Jag svalde och log.
Varför fanns inga böcker och bokhyllor? Ett uppstoppat vitt pälsdjur stod bredvid sekretären, kanske en utter eller en mård. Än märkligare var frånvaron av fotografier. Jag hade ännu inte upptäckt ett enda.
Ullman sneglade på Vendela som om det var hennes tur att säga något trevligt om våningen. Hon skred fram och ställde ner en bricka med tunna glas. Han lutade sig fram, gned handflatorna belåtet och såg uppskattande på henne. Jag betraktade de silvriga strumporna över hennes vader. När hon böjde sig över bordet blickade jag för ett ögonblick rakt in under hennes blus; kritvita bröst i en röd behå med spetsar som utstrålade samma sken av exklusivitet och överlägsenhet som de fönster jag betraktat utifrån på min promenad i området.
Ullman föreslog en skål. Vi höjde glasen och drack. Vendela tog med sig sitt glas och återvände med ett fat med snittar, ost och frukt. Hon dukade fram tallrikar och servetter, sedan lämnade hon oss. Han berömde henne för hennes många goda förmågor och gjorde en gest mot faten.
Ullman tog ett djupt bloss och sa: Jag är verkligen lättad, du kommer att vara till stor hjälp. Du inspirerar mig, Karin. Det kände jag redan ute hos Robladhs. Du blev allt lite tagen på sängen? Erkänn.
Jag trodde att du skojade med mig.
Ullman skrattade. Han imiterade mina första stapplande repliker med förbluffande likhet. Vid den öppna spisen stod prydligt uppstaplad björkved i en hemslöjdskorg, så perfekt att det kanske var en attrapp. En enorm ljuskrona svävade i taket och gav ifrån sig vaga ljusreflexer.
Allt det här är som en dröm, sa jag.
Vendela gav mig en blick. Glaset var nästan tomt. Jag slappnade av. Han verkade vara förtjust i målningar i enkla ramar, för det mesta landskapsmotiv.
Det är något rogivande med landskapsmålningar, eller hur? Han såg mig i ögonen. Jag är mycket förtjust i engelska landskapsmålare som Richardson och den tidige Norris. Jag har en liten men mycket dramatisk Tintoretto också. Magnifik. Har du någon favorit?
Konst vet jag inte mycket om, sa jag, men det är vackra målningar. Fullt i klass med Caspar David Friedrich.
Det var den ende landskapsmålare jag kände till.
Vendela kom in.
Det är telefon till dig, sa hon.
Han gjorde en avvärjande gest.
Det är nummer ett, sa Vendela stramt.
Ullman suckade, knackade knogen i bordet och ursäktade sig. Han tog samtalet på sitt arbetsrum. Jag reste mig för att sträcka på benen, tittade på det uppstoppade pälsdjuret. Det fanns en liten namnplakett på sockeln som i skolan. Det var en hermelin i vinterskrud. Mustela erminea. Carnivora.
Jag gick bort till köket för att byta några ord med Vendela. Hon kastade en blick på mig och fortsatte med sina bestyr.
Kan jag hjälpa till? Säg bara till. Det är därför jag är här.
Hon gav till ett litet förtjust skratt.
Tack, men idag är du gäst.
Hur länge har du jobbat för honom?
Två år.
Tråkigt att du inte kan fortsätta.
Hon sträckte på sig i sin fulla längd. Hon blåste ut luft i pannan, en antydan till ett leende spelade i mungipan. Hade han avskedat henne för min skull? Jag vågade inte ställa den frågan.
Vem är nummer ett? undrade jag.
Robladh.
Kurt Robladh?
Hon gav mig en snabb blick, det var en onödig fråga.
Han tycker om när du har håret i hästsvans, sa hon. Den överlägsna attityden hade runnit av henne. Han kommer inte att försöka förföra dig, men han vill att du kommer till honom. Han är en bra kock, när han bjuder dig på hemlagad kycklingragu börjar det bli dags. En smutsig gaffel kan förstöra en hel dag, han avskyr smuts. Dammsug varannan dag och gör det noggrant. Tvätta händerna ofta, särskilt efter att du har diskat. Han förväntar sig att du har läst och har en uppfattning om hans närmaste konkurrenter, styrkor och svagheter. Inget elakt skvaller, sådant vill han inte höra. Hans favoriträtt är laxpudding med skirat smör, lär dig laga den och överraska honom en gång i månaden. Kokta ägg exakt fyra minuter. Han avskyr rotfrukter.
Ullman kom tillbaka, vi satte oss igen, han blåste tankfullt röken mot taket. Med en ryckig rörelse tömde han sitt glas, satte ner det på bordet med en liten smäll. Han böjde sig fram, fyllde på mer vin. Hans blick hade blivit lite simmig.
Vi har ett viktigt arbete framför oss, Karin. Ett historiskt arbete.
Sedan visade han mig sitt privata arbetsrum. Solen flödade in i rummet medan jag långsamt och metodiskt insöp atmosfären, tittade på böcker i bokhyllan, föremålen på skrivbordet, hans handskrivna papper. Här tog alltså det nya mästerverket form. Jag sneglade på fotografierna på hans barn. Han hade två. Han var frånskild.
Vi satte oss en stund och pratade. Han visade mig översättningar och gamla manuskript. Han läste högt på valda ställen. Till sist tog han fram en bunt papper och lade den på skrivbordet. Det här är det arbete som jag värderar högre än mitt liv, sa han. Han vägde mig med blicken.
Skulle du vilja renskriva det åt mig? frågade han.
Det skulle vara en stor ära, herr Ullman, sa jag högtidligt.
Fint, sa han. Då är det avgjort, log han.
Så berättade den store författaren att han arbetade på ett verk som skulle »rena Riket«, som skulle »verka som sprit i ett sår«. Det kommer att svida rejält men sedan när såret är rent och snyggt, då kan det läka! Manuskriptet var avsett för Führern, endast för Speers ögon. Det var inte hans mening att boken skulle bli offentlig, sa han. Om inte Führern var av en annan åsikt, förstås. Manuset och dess innehåll krävde den största diskretion, kunde vi komma överens om det?
Självklart, herr Ullman, svarade jag, med darr på rösten av stolthet. Ingenting av dess innehåll fick läcka ut.
Ni kan lita på mig.
Han nickade.
Säg Stefan.
Han upprepade att han litade på mig, att han hade förstått att jag var rätt person att hjälpa honom redan när vi träffades på festen.
När jag såg dig komma över gräset, då tänkte jag att där är hon ju, där kommer hon som ska ge mig den rätta känslan.
Mina »näsvisa« frågor hade gjort honom övertygad. Sedan lyssnade vi på Läderlappen, hans favoritstycke, han gjorde små märkliga rörelser med handen mot fåtöljen. Vi lyssnade länge utan att byta ett ord. Ullman svängde sakta sitt huvud med halvsluten blick. Stycket tog slut.
Det kommer att bli lite skakigt efter den här boken, mumlade han.